Vill bara hoppa in och uppdatera att jag och MM numer officiellt är sambos. Igår flyttstädade vi ur hans lägenhet och min är numer full av nya flyttlådor. Han har också köpt biljetter för att göra mig sällskap på Bali i tre veckor över jul och nyår. Det känns som ett fantastiskt avslut på det här året, och start på nya
Vilken resa det har varit det här året. Det har verkligen pendlat mellan hopp och förtvivlan och rent av kärleksförakt. Jag har varit skeptisk till kärlek och förhållanden i många år nu, och det känns som att det blev en stegvis upptrappning av det föraktet i linje med att mina känslor för MM växte sig starkare. För några år sedan såg jag en mamma med sitt småbarn på väg hem från ICA, och barnet trotsade varenda steg hon tog. Hängde bakåt i armen och skrek från tårna. Tillslut sa mamman "Du är nog hungrig, vill du ha en banan?" och barnet vrålade helt förnärmad: "JAG VILL INTE HA BANAN! JAG
HATAR BANANER!" Jag kände mig lite som det barnet ett tag. När någon frågade om det börjar bli något seriöst mellan mig och MM så blev svaret "
NEJ!! Jag
HATAR förhållanden!" följt av att typ andas i en påsen en kvart och den som frågade bara eeeeeeeeh okej sorry som frågade. Minns särskilt en vän som skulle springa ner och öppna porten till MM och sa "Vänta, jag ska bara springa ner och öppna till din pojkvän" och jag ropade efter honom att "HAN ÄR INTE MIN POJKVÄN!!!!!!!!"
Nåväl, nu är han det och jag är glad att den där ragatan till kärlekshatare tog ett chill pill. Den där paniken växte som en ballong under våren men när den väl smällde så blev det knäpptyst. Jag har inte känt mig så lugn och trygg på många år som jag gör just nu, och jag vill bara ligga med huvudet på hans bröst dygnet runt. Töntigt va? Vem trodde att det skulle bli så? (Förutom precis alla mina vänner)
