Dejtingtråden 35

[lil-sis]

Klart att du ska gå på dejt!

Det låter ju som att ni redan pratar så att det skulle uppstå pinsam tystnad på restaurang tror jag inte men är det obekvämt så ska du förstås föreslå något annat

 

[Cosinus]

Jaha då tror jag att jag väldigt osannorlikt får gå med i denna tråd. Jag har liksom varit singel i pinsamt många år (runt 15 år) och på något sätt ändå varit rätt nöjd med att ha det så då jag privat är en mycket introvert och sjukligt blyg person, dessutom rätt tjock och ful. Men nu har jag visst råkat snubbla över någon som jag tycker om och som otroligt nog tycker mycket om mig och dessutom tycker jag är söt och säger jag har otroligt vackra ögon.

Jag bytte ju jobb 1 januari och jobbar på en personaluthyrningsfirma. Där jag varit på i januari finns en kille som jag kommit mycket bra överens med, vi har jobbat bra ihop, han är rolig och hjälpsam och har gjort jag längtat till jobbet. På jobbet är jag extrovert, självsäker och rolig. Han känner alltså jobb mig. Men jag är också hopplös på att fatta att någon är intresserad av mig (inte första gången) så när han började försiktigt kolla av läget med att tex fråga om jag är gift så svarade jag nej och jag vill inte ha någon man heller. Man få gå ge plus att han inte gav upp redan där.

Hur som helst så fattade jag väl till slut och vi började prata mer privata saker, speciellt de gånger vi var på samma avdelning, och de dagar vi inte var det så hade båda "ärenden" till den andra avdelningen. Det gick långsamt framåt vad passar mig bra. Sen gick jag på ledighet 2 dagar och efter det han 2 dagar. Så vi skulle jobba ihop igen imorgon. I fredags fick jag veta det blivit problem med mitt godkännande att jobba som undersköterska (varje Bundesland har sina egna lagar och nya jobbet är i ett angränsade till det jag jobbat och bor i) så tills det är utrett får jag inte jobba. Då jag inte ville bara försvinna utan ett ord så skrev jag till honom i fredags och förklarade varför jag inte kommer vara på jobbet imorgon. Han ringde då mig och vi pratade i över 2 timmar om en massa, inte bara jobb. Han frågade igen varför jag inte ville ha en man och jag förklarade lite mer (haft 2 katastrof förhållanden efter varandra de sista) men jag sa samtidigt man ska väl aldrig säga aldrig och han gjorde klart för mig han vill gärna typ gå på dejt och lära känna mig mer och föreslog restaurang eller vad du vill.

Sen dess har vi inte haft kontakt (men kollat varandras snapstorys) och jag vet bollen ligger hos mig nu. Halva mig säger nej, halva mig skriker ja! Fast restaurang är hemskt, sitta still äta och titta på varandra om man får slut på saker att prata om? Jag tänkte föreslå ett museum (aktivt sådant med en del avskilda och lugna platser där man kan sätta sig och prata om man vill) Klimahaus, vi måste iof då sitta tillsammans i en bil 45 min för att komma dit men det stör mig konstigt nog inte så mycket man kan ju lyssna på musik och man kan inte titta på varandra! Vet ju inte om han gillar sånt men å andra sidan tror jag han inte bryr sig så länge vi träffas faktiskt och fast det är en människa jag på något sätt vill ha i mitt liv så tvekar jag då privat jag och jobb jag är två rätt olika människor. Sen finns alltid den där rösten i mitt huvud som säger tänkt om jag missuppfattat allt? Då är det iof bra att jag just nu inte måste jobba där nu men det kan ju hända igen i framtiden att jag blir inplanerad just där.

Behöver råd, stöd och peppning Buke. Jag vet jag är rätt anonym och läser mest så inte många som känner mig men om någon har lust få min hjärna att lyssna på mitt hjärta typ och ge mig mod och tips. En del av telefonsamtalet (det var flera för mellan skrev vi och så ringde han upp igen) var videosamtal och det pirrar definitivt i magen när jag ser honom och bara tanken på att inte jobba imorgon gör mig besviken.

Sen som anekdot eftersom 90% av tråden är om dejting via appar, hade jag bara sett ett foto hade vi aldrig matchat. Han är inte ful men inte min "typ" egentligen men nu när jag känner honom lite är det hans personlighet som jag fallit för och då blev han visst min typ...

Jösses svamligt och långt men någon kanske orkade läsa

Herregud, vad roligt, bara kör!

Eftersom mitt egen dejting är en total katastrof och jag är tokkär i någon som jag inte riktigt vet var jag har, säger jag bara - ta chansen när den väl dyker upp!

 

[cambodia]

Herregud, vad roligt, bara kör!

Eftersom mitt egen dejting är en total katastrof och jag är tokkär i någon som jag inte riktigt vet var jag har, säger jag bara - ta chansen när den väl dyker upp!

Håller med här till 100 % @WhoIsItAgain

 

[Tranan]

Jaha då tror jag att jag väldigt osannorlikt får gå med i denna tråd. Jag har liksom varit singel i pinsamt många år (runt 15 år) och på något sätt ändå varit rätt nöjd med att ha det så då jag privat är en mycket introvert och sjukligt blyg person, dessutom rätt tjock och ful. Men nu har jag visst råkat snubbla över någon som jag tycker om och som otroligt nog tycker mycket om mig och dessutom tycker jag är söt och säger jag har otroligt vackra ögon.

Jag bytte ju jobb 1 januari och jobbar på en personaluthyrningsfirma. Där jag varit på i januari finns en kille som jag kommit mycket bra överens med, vi har jobbat bra ihop, han är rolig och hjälpsam och har gjort jag längtat till jobbet. På jobbet är jag extrovert, självsäker och rolig. Han känner alltså jobb mig. Men jag är också hopplös på att fatta att någon är intresserad av mig (inte första gången) så när han började försiktigt kolla av läget med att tex fråga om jag är gift så svarade jag nej och jag vill inte ha någon man heller. Man få gå ge plus att han inte gav upp redan där.

Hur som helst så fattade jag väl till slut och vi började prata mer privata saker, speciellt de gånger vi var på samma avdelning, och de dagar vi inte var det så hade båda "ärenden" till den andra avdelningen. Det gick långsamt framåt vad passar mig bra. Sen gick jag på ledighet 2 dagar och efter det han 2 dagar. Så vi skulle jobba ihop igen imorgon. I fredags fick jag veta det blivit problem med mitt godkännande att jobba som undersköterska (varje Bundesland har sina egna lagar och nya jobbet är i ett angränsade till det jag jobbat och bor i) så tills det är utrett får jag inte jobba. Då jag inte ville bara försvinna utan ett ord så skrev jag till honom i fredags och förklarade varför jag inte kommer vara på jobbet imorgon. Han ringde då mig och vi pratade i över 2 timmar om en massa, inte bara jobb. Han frågade igen varför jag inte ville ha en man och jag förklarade lite mer (haft 2 katastrof förhållanden efter varandra de sista) men jag sa samtidigt man ska väl aldrig säga aldrig och han gjorde klart för mig han vill gärna typ gå på dejt och lära känna mig mer och föreslog restaurang eller vad du vill.

Sen dess har vi inte haft kontakt (men kollat varandras snapstorys) och jag vet bollen ligger hos mig nu. Halva mig säger nej, halva mig skriker ja! Fast restaurang är hemskt, sitta still äta och titta på varandra om man får slut på saker att prata om? Jag tänkte föreslå ett museum (aktivt sådant med en del avskilda och lugna platser där man kan sätta sig och prata om man vill) Klimahaus, vi måste iof då sitta tillsammans i en bil 45 min för att komma dit men det stör mig konstigt nog inte så mycket man kan ju lyssna på musik och man kan inte titta på varandra! Vet ju inte om han gillar sånt men å andra sidan tror jag han inte bryr sig så länge vi träffas faktiskt och fast det är en människa jag på något sätt vill ha i mitt liv så tvekar jag då privat jag och jobb jag är två rätt olika människor. Sen finns alltid den där rösten i mitt huvud som säger tänkt om jag missuppfattat allt? Då är det iof bra att jag just nu inte måste jobba där nu men det kan ju hända igen i framtiden att jag blir inplanerad just där.

Behöver råd, stöd och peppning Buke. Jag vet jag är rätt anonym och läser mest så inte många som känner mig men om någon har lust få min hjärna att lyssna på mitt hjärta typ och ge mig mod och tips. En del av telefonsamtalet (det var flera för mellan skrev vi och så ringde han upp igen) var videosamtal och det pirrar definitivt i magen när jag ser honom och bara tanken på att inte jobba imorgon gör mig besviken.

Sen som anekdot eftersom 90% av tråden är om dejting via appar, hade jag bara sett ett foto hade vi aldrig matchat. Han är inte ful men inte min "typ" egentligen men nu när jag känner honom lite är det hans personlighet som jag fallit för och då blev han visst min typ...

Jösses svamligt och långt men någon kanske orkade läsa

Jag hoppas du går på dejt!

 

[Wille]

Jag fick frågan om jag ville lära känna en person. Svarade att jag inte ville det. Blev kallad subba. Idiot. Får nog i fortsättningen bara ignorera folk jag inte vill prata med.

 

[Tranan]

Jag fick frågan om jag ville lära känna en person. Svarade att jag inte ville det. Blev kallad subba. Idiot. Får nog i fortsättningen bara ignorera folk jag inte vill prata med.

Fan, så behandlar man inte någon! Du väljer vad du vill göra!

 

[Wille]

Fan, så behandlar man inte någon! Du väljer vad du vill göra!

Givetvis. Och det är så jävla ocharmigt att inte kunna ta ett nej tack. Då känner man sig liksom tacksam att man redan tagit beslutet att inte snacka med vederbörande.

 

[Tranan]

Givetvis. Och det är så jävla ocharmigt att inte kunna ta ett nej tack. Då känner man sig liksom tacksam att man redan tagit beslutet att inte snacka med vederbörande.

Tror att vissa aldrig hört ett nej

 

[Kakis]

Jaha då tror jag att jag väldigt osannorlikt får gå med i denna tråd. Jag har liksom varit singel i pinsamt många år (runt 15 år) och på något sätt ändå varit rätt nöjd med att ha det så då jag privat är en mycket introvert och sjukligt blyg person, dessutom rätt tjock och ful. Men nu har jag visst råkat snubbla över någon som jag tycker om och som otroligt nog tycker mycket om mig och dessutom tycker jag är söt och säger jag har otroligt vackra ögon.

Jag bytte ju jobb 1 januari och jobbar på en personaluthyrningsfirma. Där jag varit på i januari finns en kille som jag kommit mycket bra överens med, vi har jobbat bra ihop, han är rolig och hjälpsam och har gjort jag längtat till jobbet. På jobbet är jag extrovert, självsäker och rolig. Han känner alltså jobb mig. Men jag är också hopplös på att fatta att någon är intresserad av mig (inte första gången) så när han började försiktigt kolla av läget med att tex fråga om jag är gift så svarade jag nej och jag vill inte ha någon man heller. Man få gå ge plus att han inte gav upp redan där.

Hur som helst så fattade jag väl till slut och vi började prata mer privata saker, speciellt de gånger vi var på samma avdelning, och de dagar vi inte var det så hade båda "ärenden" till den andra avdelningen. Det gick långsamt framåt vad passar mig bra. Sen gick jag på ledighet 2 dagar och efter det han 2 dagar. Så vi skulle jobba ihop igen imorgon. I fredags fick jag veta det blivit problem med mitt godkännande att jobba som undersköterska (varje Bundesland har sina egna lagar och nya jobbet är i ett angränsade till det jag jobbat och bor i) så tills det är utrett får jag inte jobba. Då jag inte ville bara försvinna utan ett ord så skrev jag till honom i fredags och förklarade varför jag inte kommer vara på jobbet imorgon. Han ringde då mig och vi pratade i över 2 timmar om en massa, inte bara jobb. Han frågade igen varför jag inte ville ha en man och jag förklarade lite mer (haft 2 katastrof förhållanden efter varandra de sista) men jag sa samtidigt man ska väl aldrig säga aldrig och han gjorde klart för mig han vill gärna typ gå på dejt och lära känna mig mer och föreslog restaurang eller vad du vill.

Sen dess har vi inte haft kontakt (men kollat varandras snapstorys) och jag vet bollen ligger hos mig nu. Halva mig säger nej, halva mig skriker ja! Fast restaurang är hemskt, sitta still äta och titta på varandra om man får slut på saker att prata om? Jag tänkte föreslå ett museum (aktivt sådant med en del avskilda och lugna platser där man kan sätta sig och prata om man vill) Klimahaus, vi måste iof då sitta tillsammans i en bil 45 min för att komma dit men det stör mig konstigt nog inte så mycket man kan ju lyssna på musik och man kan inte titta på varandra! Vet ju inte om han gillar sånt men å andra sidan tror jag han inte bryr sig så länge vi träffas faktiskt och fast det är en människa jag på något sätt vill ha i mitt liv så tvekar jag då privat jag och jobb jag är två rätt olika människor. Sen finns alltid den där rösten i mitt huvud som säger tänkt om jag missuppfattat allt? Då är det iof bra att jag just nu inte måste jobba där nu men det kan ju hända igen i framtiden att jag blir inplanerad just där.

Behöver råd, stöd och peppning Buke. Jag vet jag är rätt anonym och läser mest så inte många som känner mig men om någon har lust få min hjärna att lyssna på mitt hjärta typ och ge mig mod och tips. En del av telefonsamtalet (det var flera för mellan skrev vi och så ringde han upp igen) var videosamtal och det pirrar definitivt i magen när jag ser honom och bara tanken på att inte jobba imorgon gör mig besviken.

Sen som anekdot eftersom 90% av tråden är om dejting via appar, hade jag bara sett ett foto hade vi aldrig matchat. Han är inte ful men inte min "typ" egentligen men nu när jag känner honom lite är det hans personlighet som jag fallit för och då blev han visst min typ...

Jösses svamligt och långt men någon kanske orkade läsa

Men så kul, jag tycker du ska föreslå museumet! Det ÄR lättare att prata när man inte sitter mitt emot varandra. Prata i bil är bra så länge det inte är dåliga nyheter

 

[sorbifolia]

Jaha då tror jag att jag väldigt osannorlikt får gå med i denna tråd. Jag har liksom varit singel i pinsamt många år (runt 15 år) och på något sätt ändå varit rätt nöjd med att ha det så då jag privat är en mycket introvert och sjukligt blyg person, dessutom rätt tjock och ful. Men nu har jag visst råkat snubbla över någon som jag tycker om och som otroligt nog tycker mycket om mig och dessutom tycker jag är söt och säger jag har otroligt vackra ögon.

Jag bytte ju jobb 1 januari och jobbar på en personaluthyrningsfirma. Där jag varit på i januari finns en kille som jag kommit mycket bra överens med, vi har jobbat bra ihop, han är rolig och hjälpsam och har gjort jag längtat till jobbet. På jobbet är jag extrovert, självsäker och rolig. Han känner alltså jobb mig. Men jag är också hopplös på att fatta att någon är intresserad av mig (inte första gången) så när han började försiktigt kolla av läget med att tex fråga om jag är gift så svarade jag nej och jag vill inte ha någon man heller. Man få gå ge plus att han inte gav upp redan där.

Hur som helst så fattade jag väl till slut och vi började prata mer privata saker, speciellt de gånger vi var på samma avdelning, och de dagar vi inte var det så hade båda "ärenden" till den andra avdelningen. Det gick långsamt framåt vad passar mig bra. Sen gick jag på ledighet 2 dagar och efter det han 2 dagar. Så vi skulle jobba ihop igen imorgon. I fredags fick jag veta det blivit problem med mitt godkännande att jobba som undersköterska (varje Bundesland har sina egna lagar och nya jobbet är i ett angränsade till det jag jobbat och bor i) så tills det är utrett får jag inte jobba. Då jag inte ville bara försvinna utan ett ord så skrev jag till honom i fredags och förklarade varför jag inte kommer vara på jobbet imorgon. Han ringde då mig och vi pratade i över 2 timmar om en massa, inte bara jobb. Han frågade igen varför jag inte ville ha en man och jag förklarade lite mer (haft 2 katastrof förhållanden efter varandra de sista) men jag sa samtidigt man ska väl aldrig säga aldrig och han gjorde klart för mig han vill gärna typ gå på dejt och lära känna mig mer och föreslog restaurang eller vad du vill.

Sen dess har vi inte haft kontakt (men kollat varandras snapstorys) och jag vet bollen ligger hos mig nu. Halva mig säger nej, halva mig skriker ja! Fast restaurang är hemskt, sitta still äta och titta på varandra om man får slut på saker att prata om? Jag tänkte föreslå ett museum (aktivt sådant med en del avskilda och lugna platser där man kan sätta sig och prata om man vill) Klimahaus, vi måste iof då sitta tillsammans i en bil 45 min för att komma dit men det stör mig konstigt nog inte så mycket man kan ju lyssna på musik och man kan inte titta på varandra! Vet ju inte om han gillar sånt men å andra sidan tror jag han inte bryr sig så länge vi träffas faktiskt och fast det är en människa jag på något sätt vill ha i mitt liv så tvekar jag då privat jag och jobb jag är två rätt olika människor. Sen finns alltid den där rösten i mitt huvud som säger tänkt om jag missuppfattat allt? Då är det iof bra att jag just nu inte måste jobba där nu men det kan ju hända igen i framtiden att jag blir inplanerad just där.

Behöver råd, stöd och peppning Buke. Jag vet jag är rätt anonym och läser mest så inte många som känner mig men om någon har lust få min hjärna att lyssna på mitt hjärta typ och ge mig mod och tips. En del av telefonsamtalet (det var flera för mellan skrev vi och så ringde han upp igen) var videosamtal och det pirrar definitivt i magen när jag ser honom och bara tanken på att inte jobba imorgon gör mig besviken.

Sen som anekdot eftersom 90% av tråden är om dejting via appar, hade jag bara sett ett foto hade vi aldrig matchat. Han är inte ful men inte min "typ" egentligen men nu när jag känner honom lite är det hans personlighet som jag fallit för och då blev han visst min typ...

Jösses svamligt och långt men någon kanske orkade läsa

Klart du ska gå på dejt med honom! Den som inget vågar, inget vinner.... Museet låter bra, eller något annat du känner dig bekväm med.

 

[kolblakkur]

Rymden har bjudit ut mig på dejt och jag har tackat ja. Det dröjer dock tills efter min operation. Men det blir säkert kul.

 

[Kakis]

Jag har varit på promenaddejt med killen som gav tummen upp, men kan lugna er med att han inte gjort tummen upp igen. Höll på att skippa då han för någon dag sen berättade att han hade katt och min hund inte alls går så bra ihop med katter men tänkte att han verkar trevlig så om det blir något får hund/kattproblemet lösas isf. Men det var trevligt, han hade köpt en liten present till min hund, som han visste skulle vara med Har skrivit lite mer nu ikväll efteråt men inte bestämt något vidare.

 

[Eurydome]

Jag har varit på promenaddejt med killen som gav tummen upp, men kan lugna er med att han inte gjort tummen upp igen. Höll på att skippa då han för någon dag sen berättade att han hade katt och min hund inte alls går så bra ihop med katter men tänkte att han verkar trevlig så om det blir något får hund/kattproblemet lösas isf. Men det var trevligt, han hade köpt en liten present till min hund, som han visste skulle vara med Har skrivit lite mer nu ikväll efteråt men inte bestämt något vidare.

Så fint att han köpt en present!

 

[Eurydome]

Kan hälsa att jag hittills fått exakt… 0,0 matchningar

Äsch då!

 

[machafuko]

Jaha då tror jag att jag väldigt osannorlikt får gå med i denna tråd. Jag har liksom varit singel i pinsamt många år (runt 15 år) och på något sätt ändå varit rätt nöjd med att ha det så då jag privat är en mycket introvert och sjukligt blyg person, dessutom rätt tjock och ful. Men nu har jag visst råkat snubbla över någon som jag tycker om och som otroligt nog tycker mycket om mig och dessutom tycker jag är söt och säger jag har otroligt vackra ögon.

Jag bytte ju jobb 1 januari och jobbar på en personaluthyrningsfirma. Där jag varit på i januari finns en kille som jag kommit mycket bra överens med, vi har jobbat bra ihop, han är rolig och hjälpsam och har gjort jag längtat till jobbet. På jobbet är jag extrovert, självsäker och rolig. Han känner alltså jobb mig. Men jag är också hopplös på att fatta att någon är intresserad av mig (inte första gången) så när han började försiktigt kolla av läget med att tex fråga om jag är gift så svarade jag nej och jag vill inte ha någon man heller. Man få gå ge plus att han inte gav upp redan där.

Hur som helst så fattade jag väl till slut och vi började prata mer privata saker, speciellt de gånger vi var på samma avdelning, och de dagar vi inte var det så hade båda "ärenden" till den andra avdelningen. Det gick långsamt framåt vad passar mig bra. Sen gick jag på ledighet 2 dagar och efter det han 2 dagar. Så vi skulle jobba ihop igen imorgon. I fredags fick jag veta det blivit problem med mitt godkännande att jobba som undersköterska (varje Bundesland har sina egna lagar och nya jobbet är i ett angränsade till det jag jobbat och bor i) så tills det är utrett får jag inte jobba. Då jag inte ville bara försvinna utan ett ord så skrev jag till honom i fredags och förklarade varför jag inte kommer vara på jobbet imorgon. Han ringde då mig och vi pratade i över 2 timmar om en massa, inte bara jobb. Han frågade igen varför jag inte ville ha en man och jag förklarade lite mer (haft 2 katastrof förhållanden efter varandra de sista) men jag sa samtidigt man ska väl aldrig säga aldrig och han gjorde klart för mig han vill gärna typ gå på dejt och lära känna mig mer och föreslog restaurang eller vad du vill.

Sen dess har vi inte haft kontakt (men kollat varandras snapstorys) och jag vet bollen ligger hos mig nu. Halva mig säger nej, halva mig skriker ja! Fast restaurang är hemskt, sitta still äta och titta på varandra om man får slut på saker att prata om? Jag tänkte föreslå ett museum (aktivt sådant med en del avskilda och lugna platser där man kan sätta sig och prata om man vill) Klimahaus, vi måste iof då sitta tillsammans i en bil 45 min för att komma dit men det stör mig konstigt nog inte så mycket man kan ju lyssna på musik och man kan inte titta på varandra! Vet ju inte om han gillar sånt men å andra sidan tror jag han inte bryr sig så länge vi träffas faktiskt och fast det är en människa jag på något sätt vill ha i mitt liv så tvekar jag då privat jag och jobb jag är två rätt olika människor. Sen finns alltid den där rösten i mitt huvud som säger tänkt om jag missuppfattat allt? Då är det iof bra att jag just nu inte måste jobba där nu men det kan ju hända igen i framtiden att jag blir inplanerad just där.

Behöver råd, stöd och peppning Buke. Jag vet jag är rätt anonym och läser mest så inte många som känner mig men om någon har lust få min hjärna att lyssna på mitt hjärta typ och ge mig mod och tips. En del av telefonsamtalet (det var flera för mellan skrev vi och så ringde han upp igen) var videosamtal och det pirrar definitivt i magen när jag ser honom och bara tanken på att inte jobba imorgon gör mig besviken.

Sen som anekdot eftersom 90% av tråden är om dejting via appar, hade jag bara sett ett foto hade vi aldrig matchat. Han är inte ful men inte min "typ" egentligen men nu när jag känner honom lite är det hans personlighet som jag fallit för och då blev han visst min typ...

Jösses svamligt och långt men någon kanske orkade läsa

KÖR BARA KÖR

Eller alltså, jag är glad. Menar bara att pusha dig rejält Jag tycker att det låter som något värt en chans!

 

[Ramona]

Fast restaurang är hemskt, sitta still äta och titta på varandra om man får slut på saker att prata om?

Fast spenderade ni över 2 timmar i telefon med bland annat videosamtal så kommer ni ju inte vara tysta och inte ha någonting att prata om över en middag. Snarare tvärtom!

Det fina med en middag är att det är över relativt snart ifall man vill att den ska vara det, eller tvärtom, kan vara hur länge som helst om man vill det.

Såklart ni ska ut på dejt! Museum, restaurang eller vad som! KBK!!

 

[Tualma]

Känner igen situationen, min hjärna måste vara intresserad av personen för att jag ska bli attraherad rent fysiskt. Det tar lite mer tid än nån träff bara, och det jag letar efter är något casual/FWB. Jag har iofs en FWB som det funkar utmärkt med när vi väl ses, men han har inte haft så mycket tid/lust att ses på sista tiden. Så jag håller på att ledsna och tycker "meh, plenty more fish in the sea". Ska bara orkar fiska

Ja, det är ju jobbigt innan man vet. Jag försöker hålla igång en sms-konversation nu. Det går sådär... Jag tappar snabbt intresset, fast han verkar lovande, och filuren skriver också sporadiskt. Man har ju fullt upp med livet, liksom...

Som sagt vänner har jag och jag älskar dem och behöver inga fler, men jag behöver ju något mer, men vettesjutton om det räcker med att träffas några gånger, jag behöver liksom känna folk jätte-jätteväl för att det ska klicka till. Å andra sidan har jag inte dejtat på över 25 år, så jag kanske har förändrats med tiden... Hoppas kan man ju alltid.

Men kämpa på, @lingonben! Plötsligt händer det. Eller så får du nöja dig med nuvarande

Jag har dock en annan sms-konveration som pågår och som har allt jag kan önska , men det är för att det är med någon jag redan känner...
Å vad jobbigt det är att vara 47 på väg mot 18. Jag känner mig verkligen som en vild, galen och upprorisk tonåring. Aaaargh. Men det är väl någon form av bearbetning och utveckling som pågår, antar jag...

 

[SaraXX]

Å vad jobbigt det är att vara 47 på väg mot 18. Jag känner mig verkligen som en vild, galen och upprorisk tonåring. Aaaargh. Men det är väl någon form av bearbetning och utveckling som pågår, antar jag...

Så var det för mig. När jag hade sörjt färdigt relationen (inte alls på samma nivå som att sörja en person, jag vet) och slutat vara anti-män så behövde jag få uppmärksamhet. Jag behövde ligga runt. Jag behövde ha sex med folk som inte vara han, och jag behövde säga tack men nej tack. Inte så smickrande kanske men. Avdramatiserande. Läkande. Själförtroendeuppbyggande. Men knäppt stundtals.

Som tur var gick det över

 

[cirkus]

Så var det för mig. När jag hade sörjt färdigt relationen (inte alls på samma nivå som att sörja en person, jag vet) och slutat vara anti-män så behövde jag få uppmärksamhet. Jag behövde ligga runt. Jag behövde ha sex med folk som inte vara han, och jag behövde säga tack men nej tack. Inte så smickrande kanske men. Avdramatiserande. Läkande. Själförtroendeuppbyggande. Men knäppt stundtals.

Som tur var gick det över

Ha ha förlåt men är du jag?
Exakt så har det varit och kanske är för mig. Jag har episoder av rastlöshet när jag behöver bekräftelse på att jag duger och på att jag kan säga tackmen nejtack av vilken orsak som helst. Rätt som det är dyker jatack upp.

 

[SaraXX]

Ha ha förlåt men är du jag?
Exakt så har det varit och kanske är för mig. Jag har episoder av rastlöshet när jag behöver bekräftelse på att jag duger och på att jag kan säga tackmen nejtack av vilken orsak som helst. Rätt som det är dyker jatack upp.

Vi blev ihop när jag var 16. Så jag hade väl lite strulande innestående antar jag. Det var ju rätt kul på sätt och vis, även om jag så här i efterhand kunde ha sagt nej tack lite fler gånger.