.
hon tyckte jag var helknäpp innan hon via FaceTime fick se att spisen faktiskt var en annan än min vanliga. när jag åkte iväg på kurs i lördags så hade han satt in den ”nya” spisen, en spis han fått från en kund som precis rivit ut ett kök pga renovering. men till mitt försvar så var jag knappt hemma under helgen och lagade ingen mat Vilken kille …Alltså D
Jag har klagat och gnällt på min gamla spis, men inte orkat göra något åt den pga ska snart renovera köket och då åker den ändå. Den har funkat men varit med gamla plattor ni vet, så det har tagit en kvart att koka upp pastavatten. Man har även fått ha en speciell teknik när man stoppar in plåtar i ugnen pga går inte öppna luckan helt
I måndags när jag kom hem från jobbet så reagerar jag på att något är annorlunda i köket. Spisen är en annan? Samma modell som den jag hade innan, men nyare med en form av induktionshäll. Började undra om jag fått en stroke eller något, och ringde mamma och frågade ”alltså en skum fråga, men ni har inte bytt ut min spis?”
D ringde när jag pratade med mamma, så jag ringde upp honom och utbrast ”alltså vill du veta något helt sjukt?! Det är en ny spis i mitt kök?! Och jag vet inte hur den kommit dit?!”.
Såg hur det började rycka i ena mungipan på honom, och jodå, visst var det han
Så nu kan jag både öppna luckan helt OCH koka upp vatten på bara några minuter
Blev så himla glad
Lite pinsamt bara att jag inte märkte det förrän i måndags
Min ovilja grundar sig alltså helt och hållet till dejtingbiten, där jag mer känner att det här har väldigt stor risk för att vara en person jag antingen aldrig mer vill träffa efter idag, eller så vill han aldrig mer träffa mig, och då orkar jag inte engagera mig. Jag är inte intresserad av att träffa nya vänner genom dejting, jag har nog med att missköta de relationer jag redan har och inte hinner med.
Men nu för några dagar sedan följ jag över ett par bilder på exet. Och det var så konstigt. Från att höras av varje dag och ses minst varannan dag så är han liksom inte en del i mitt liv längre. Bara borta ”poff” och finns inte. Som att vår tid och vi aldrig hänt. Kände viss saknad, längtar till honom och det kom en viss tanke på att höra av mig men insåg att det vore jätte dumt. Så det kommer aldrig ske.Jag är 34 år och haft en hel del killar/män i 20-21 års åldern som visat intresse och till och med ”bjudit” ut mig. Rätt så många men det är långt under min gräns. Det känns bara inte bra. Antagligen är det förutom att jag nog ser snäll ut och är trevlig att jag ser flera år yngre ut än jag är enligt dom flesta.
Great minds think alike eller vad det nu heter 
Proffesionellt är han otroligt socialt kompetent men att träffa nya människor i övrigt är inte alls hans grej. Jag hoppas det kommer ske någon gång ändå för min första tanke när vi träffades utanför jobbet var "Honom vill jag ha sällskap av med hem på midsommar!" då jag brukar träffa dem. Till skillnad från den förra kollegan som jag avslutade med för att tanken var lika stark åt andra hållet inför midsommar 
vi skriver mycket fram och tillbaka, men det är ju verkligen inte samma sak som att ha honom på en armlängds avstånd dygnet runt. Jag och barnen ska upp till släkten på semester nu i veckan, välbehövligt med lite distraktion... Händer det inget roligt behöver vi verkligen ha samtalet om var vi står och vad vi egentligen vill. Och händer det något är det visserligen nice, men jag har varit singel i evigheter så, um, nervös. Gah!Jag har en middagsdejt inbokad nu, inklusive övernattning. Middagen inkluderar nämligen vin, och vi bor så långt ifrån varandra att kollektivtrafik sent på kvällen är trassligt. Är orimligt nervös nu
Människor kan såklart utvecklas! Men kan man inte hantera livs-trassel utan att behöva göra slut med personen så skulle jag anta ett det inte ändras. Skulle tex aldrig bli tillsammans eller dejta någon som jag hoppas ska ändra på sig.
this!
