Dejtingtråden 33

[Eurydome]

Ett halvår är ju absolut ingenting, kämpa på
Jag närmar mig snart 5 år som singel, jag har tappat greppet fullständigt

Ja men skillnaden är ju ändå att du träffar folk som vill fortsätta träffa dig, i någon form. Och du dejtar ju ändå inte jättemycket, så du verkar ju ändå ha en ganska hög success rate. Det verkar vara lika ofta som det efter ett tag inte klickar från ditt håll, som tvärtom. I mitt fall känns det som att alla när de väl träffar mig tänker åh fy fan, henne vill jag aldrig mer se.

 

[Kiwifrukt]

Ok folks. Jag behöver hjälp. Har varit singel i ca ett halvår nu och börjar helt tappa hoppet. Har varit på kanske.... 10? Förstadejter som inte lett till något förutom några som velat ses en gång till men sen inte mer. Jag har haft opretentiösa picknickar vid badplats, promenerat, fikat, bjudit på mat. Jag tycker i grunden att jag är en rätt härlig person, snäll, rolig, ser helt ok ut, har bra jobb, etc och är öppen för vad som ; ligg, fling, förhållande. Tror inte att jag verkar desperat utan försöker se varje det som ett tillfälle att lära känna en nice person och jag tycker att jag är rätt öppen för vem det är jag har framför mig. Har både chattat länge innan dejt och setts ganska snabbt efter att vi matchat. Samma resultat.

Jag börjar helt tappa greppet. Känner mig så himla ledsen och börjar helt tvivla på mig själv. Nu har min kk dumpat mig också, helt out of the blue.

Vill du träffa dem igen då? Föreslår du nya dejter och de tackar nej, eller rinner det bara ut i sanden?

/Har inte seriöst dejtat någon sen 2014 och har inte sett någon som ens väckt minsta lilla intresse sen 2017, har fullständigt gett upp.

 

[Ceta]

Ok folks. Jag behöver hjälp. Har varit singel i ca ett halvår nu och börjar helt tappa hoppet. Har varit på kanske.... 10? Förstadejter som inte lett till något förutom några som velat ses en gång till men sen inte mer. Jag har haft opretentiösa picknickar vid badplats, promenerat, fikat, bjudit på mat. Jag tycker i grunden att jag är en rätt härlig person, snäll, rolig, ser helt ok ut, har bra jobb, etc och är öppen för vad som ; ligg, fling, förhållande. Tror inte att jag verkar desperat utan försöker se varje det som ett tillfälle att lära känna en nice person och jag tycker att jag är rätt öppen för vem det är jag har framför mig. Har både chattat länge innan dejt och setts ganska snabbt efter att vi matchat. Samma resultat.

Jag börjar helt tappa greppet. Känner mig så himla ledsen och börjar helt tvivla på mig själv. Nu har min kk dumpat mig också, helt out of the blue.

Ett halvår är ju absolut ingenting, kämpa på
Jag närmar mig snart 5 år som singel, jag har tappat greppet fullständigt

Drygt 10 år här
Har också dejtat massor över åren, och aldrig hittat någon där båda varit intresserade av varandra.. Är dock rätt nöjd med livet jag har, och är hellre ensam än i ett dåligt förhållande.

 

[musicmakesit]

Ja men skillnaden är ju ändå att du träffar folk som vill fortsätta träffa dig, i någon form. Och du dejtar ju ändå inte jättemycket, så du verkar ju ändå ha en ganska hög success rate. Det verkar vara lika ofta som det efter ett tag inte klickar från ditt håll, som tvärtom. I mitt fall känns det som att alla när de väl träffar mig tänker åh fy fan, henne vill jag aldrig mer se.

Jag känner igen känslan, och har varit i de tankarna själv. Men man måste komma ihåg att inte lägga det på sig själv, det är två i en eventuell relation eller i ett dejting-sammanhang. I dina inlägg får jag känslan av att du lägger mycket av "skulden" på dig själv. Och som andra tidigare sagt, ett halvår är ingen lång tid och det ÄR svårt att hitta rätt person. Det ska klicka på många olika plan, för båda och gärna samtidigt. Inte en helt lätt ekvation, och det är ingens "fel". Tillslut kommer rätt person att dyka upp i helt rätt tid. Fram tills dess fokusera på att njuta av din egentid, gör sådant du tycker är roligt och lägg extra tid på att kanske ta upp en gammal hobby, umgås med vänner eller sträckkolla din favoritserie? Passa på att göra sådant för din egen skull, så kommer det andra med tiden. Det viktigaste är att inte gräva ner sig i "varför" och "vad som blir fel" allt för mycket så att man mår dåligt av det (dejting ska vara roligt) – utan ta hand om dig själv och må bra i dig själv i första hand!

 

[Eurydome]

Jag känner igen känslan, och har varit i de tankarna själv. Men man måste komma ihåg att inte lägga det på sig själv, det är två i en eventuell relation eller i ett dejting-sammanhang. I dina inlägg får jag känslan av att du lägger mycket av "skulden" på dig själv. Och som andra tidigare sagt, ett halvår är ingen lång tid och det ÄR svårt att hitta rätt person. Det ska klicka på många olika plan, för båda och gärna samtidigt. Inte en helt lätt ekvation, och det är ingens "fel". Tillslut kommer rätt person att dyka upp i helt rätt tid. Fram tills dess fokusera på att njuta av din egentid, gör sådant du tycker är roligt och lägg extra tid på att kanske ta upp en gammal hobby, umgås med vänner eller sträckkolla din favoritserie? Passa på att göra sådant för din egen skull, så kommer det andra med tiden. Det viktigaste är att inte gräva ner sig i "varför" och "vad som blir fel" allt för mycket så att man mår dåligt av det (dejting ska vara roligt) – utan ta hand om dig själv och må bra i dig själv i första hand!

Självklart lägger jag skulden på mig själv. det är ju jag som är den minsta gemensamma nämnaren. Jag har svårt att förstå att folk generellt är så extremt kräsna faktiskt, att exakt allting måste klicka för att man ska tycka att det är värt att lära känna en person lite bättre, eller ens "bara" hångla/ligga lite?

Ur mitt perspektiv så checkar man ju av grunderna när man chattar, typ allmän trevlighet/vettighet, förmåga att kommunicera, tilltalande utseende, intressen/inställning till saker och ting osv.

Om jag tycker att ovan känns tillräckligt intressant för att träffa någon så ska det sen till ganska mycket för att jag ska känna under dejten att jag absolut inte vill träffa personen igen. Typ att personen inte alls ser ut som på bilderna, verkar avvikande på något sätt, eller verkar totalt osmart. Alla gånger har personen motsvarat ungefär det jag förväntat mig, inga överraskningar.

Jag tänker att de flesta fungerar så och tänker därför att det ju måste vara något särskilt oattraktivt med mig som bara märks IRL?

Jag kommer ju ha extremt svårt att lita på "rätt person" om denne någon gång dyker upp, när jag gång på gång blir dissad efter bara någon dejt.

 

[Eurydome]

Vill du träffa dem igen då? Föreslår du nya dejter och de tackar nej, eller rinner det bara ut i sanden?

/Har inte seriöst dejtat någon sen 2014 och har inte sett någon som ens väckt minsta lilla intresse sen 2017, har fullständigt gett upp.

Jaaa, jag föreslår nya dejter. Någon/några har jag träffat två gånger men där har jag känt att jag har varit drivande och inte hört av mig igen efter det och då har de inte heller gjort det. Ibland känner man ju också av att den andra inte var så intresserad, typ om den flyr från dejten efter en timme med ursäkten att den är trött. Då hör inte jag av mig efteråt.

Inte alltid heller att folk tackar nej vid fråga på mess om att ses igen, utan säger att de vill ses igen, men sen inte svarar när man kommer med förslag.

Har också varit med om flera som under dejten sagt "jag håller dig uppdaterad om hur det går med mitt jobbsök/min resa/annan grej" , eller "det där får vi prata mer om över en middag" och sen inte svarar när man hör av sig efteråt. WTF säg inget alls då bara?? Fattar inte varför det är så svårt att bara vara ärlig. Har liksom slutat tro på något folk säger.

 

[Eurydome]

Drygt 10 år här
Har också dejtat massor över åren, och aldrig hittat någon där båda varit intresserade av varandra.. Är dock rätt nöjd med livet jag har, och är hellre ensam än i ett dåligt förhållande.

Om du ser tillbaka, hur har du hanterat "grundrekryteringen" innan ni setts på dejt? Kan du se tillbaka och tänka att det nog faktiskt framgick från början att ni inte var en match, i de fall som du inte har velat ses igen? Eller var personen ungefär som du tänkte dig, bara att du inte kände för att ses igen?

Självklart är jag också hellre ensam än i dåligt förhållande, men det vore ju fint om man slapp välja.

 

[musicmakesit]

Självklart lägger jag skulden på mig själv. det är ju jag som är den minsta gemensamma nämnaren. Jag har svårt att förstå att folk generellt är så extremt kräsna faktiskt, att exakt allting måste klicka för att man ska tycka att det är värt att lära känna en person lite bättre, eller ens "bara" hångla/ligga lite?

Ur mitt perspektiv så checkar man ju av grunderna när man chattar, typ allmän trevlighet/vettighet, förmåga att kommunicera, tilltalande utseende, intressen/inställning till saker och ting osv.

Om jag tycker att ovan känns tillräckligt intressant för att träffa någon så ska det sen till ganska mycket för att jag ska känna under dejten att jag absolut inte vill träffa personen igen. Typ att personen inte alls ser ut som på bilderna, verkar avvikande på något sätt, eller verkar totalt osmart. Alla gånger har personen motsvarat ungefär det jag förväntat mig, inga överraskningar.

Jag tänker att de flesta fungerar så och tänker därför att det ju måste vara något särskilt oattraktivt med mig som bara märks IRL?

Jag kommer ju ha extremt svårt att lita på "rätt person" om denne någon gång dyker upp, när jag gång på gång blir dissad efter bara någon dejt.

Jag förstår din tanke, vet inte hur många gånger jag sagt just den meningen om att "jag är ju den gemensamma nämnaren" till nära vänner som sagt åt mig att inte lägga skulden på mig själv. Så jag vet och förstår att man inte vill höra det haha

För min del så insåg jag efter ett tag att jag omedvetet utstrålade en viss osäkerhet på grund av tankar om att vara otillräcklig och att "ingen vill ha mig" osv (sådant som helt låg i mig själv och min egen självkänsla). När jag istället valde att ta ett steg tillbaka, slutade dejta på ett ganska bra tag och bara fokuserade på att landa i mig själv och finna tryggheten i mig själv så släppte det. Nu är det ju fortfarande så att det ska klicka på alla plan och vara rätt tid i bådas liv som har strulat till det för mig i dejtingvärlden så ska inte påstå att jag plötsligt hittade min drömprins haha, men märker stor skillnad i intresse hos den andra parten. Är min egen hobbyanalys men tror det kan bero på att jag idag utstrålar mer självsäkerhet, trygghet och är mer avslappnad – behöver inte hans bekräftelse och intresse för att må bra i mig själv och tror att det märks utåt även om man inte själv ser det.

Nu känner jag ju inte dig och vet inte alls hur din situation ser ut så, men för mig tror jag mycket handlade om en osäkerhet som, trots att jag tyckte att jag dolde det bra och var "avslappnad", lös igenom.

EDIT: Vill också säga att jag tror verkligen inte det är något som är oattraktivt med dig, utan helt enkelt bara så att du under detta halvåret inte hittat rätt person. Det betyder som sagt inte att det är fel på varken dig eller den andra – utan bara att det inte var rätt. Ett halvår är inte lång tid

 

[Sagohöst]

Självklart lägger jag skulden på mig själv. det är ju jag som är den minsta gemensamma nämnaren. Jag har svårt att förstå att folk generellt är så extremt kräsna faktiskt, att exakt allting måste klicka för att man ska tycka att det är värt att lära känna en person lite bättre, eller ens "bara" hångla/ligga lite?

Ur mitt perspektiv så checkar man ju av grunderna när man chattar, typ allmän trevlighet/vettighet, förmåga att kommunicera, tilltalande utseende, intressen/inställning till saker och ting osv.

Om jag tycker att ovan känns tillräckligt intressant för att träffa någon så ska det sen till ganska mycket för att jag ska känna under dejten att jag absolut inte vill träffa personen igen. Typ att personen inte alls ser ut som på bilderna, verkar avvikande på något sätt, eller verkar totalt osmart. Alla gånger har personen motsvarat ungefär det jag förväntat mig, inga överraskningar.

Jag tänker att de flesta fungerar så och tänker därför att det ju måste vara något särskilt oattraktivt med mig som bara märks IRL?

Jag kommer ju ha extremt svårt att lita på "rätt person" om denne någon gång dyker upp, när jag gång på gång blir dissad efter bara någon dejt.

Jag har ganska många förstadejter där jag inte velat träffa personen igen. Så jag tror inte alls att de flesta tänker som du. Kan tycka att personer är tillräckligt intressanta för att träffa en gång, men sen under dejten känner jag direkt om det är något att gå vidare med eller inte. Betyder ju inte alls att det är fel på den andre personen. Bara att den inte är något för mig. Jag har ett par gånger provat att dejta såna personer fler gånger men nej det händer liksom inte för mig. Dejtade en sån person som jag egentligen kände inte var rätt på första dejten, som verkligen var perfekt på alla sätt, jag försökte verkligen känna att det var rätt…men nej. Jag hittade inte den där känslan ändå.

 

[Bison]

Självklart lägger jag skulden på mig själv. det är ju jag som är den minsta gemensamma nämnaren. Jag har svårt att förstå att folk generellt är så extremt kräsna faktiskt, att exakt allting måste klicka för att man ska tycka att det är värt att lära känna en person lite bättre, eller ens "bara" hångla/ligga lite?

Ur mitt perspektiv så checkar man ju av grunderna när man chattar, typ allmän trevlighet/vettighet, förmåga att kommunicera, tilltalande utseende, intressen/inställning till saker och ting osv.

Om jag tycker att ovan känns tillräckligt intressant för att träffa någon så ska det sen till ganska mycket för att jag ska känna under dejten att jag absolut inte vill träffa personen igen. Typ att personen inte alls ser ut som på bilderna, verkar avvikande på något sätt, eller verkar totalt osmart. Alla gånger har personen motsvarat ungefär det jag förväntat mig, inga överraskningar.

Jag tänker att de flesta fungerar så och tänker därför att det ju måste vara något särskilt oattraktivt med mig som bara märks IRL?

Jag kommer ju ha extremt svårt att lita på "rätt person" om denne någon gång dyker upp, när jag gång på gång blir dissad efter bara någon dejt.

Alltså ett halvår och 10 dejter är ju ingenting
Ge det lite tid och ta det lugnt.
Jag har gått på massor med dejter och det är mer regel än undantag att jag inte vill träffa personen igen.
Tycker det är sunt att vara kräsen och låta det ta tid.

 

[Eurydome]

Alltså ett halvår och 10 dejter är ju ingenting
Ge det lite tid och ta det lugnt.
Jag har gått på massor med dejter och det är mer regel än undantag att jag inte vill träffa personen igen.
Tycker det är sunt att vara kräsen och låta det ta tid.

Nu är det ju du som inte velat ses igen, hade du känt om du träffat 10 stycken som inte ville träffa dig igen?

 

[Kiwifrukt]

@Eurydome Jag är en sån "extremt kräsen person", men det är för att jag precis som @Ceta skriver hellre är själv än i ett dåligt förhållande eller med något slags "substitut" bara för att slippa vara ensam. Dessutom känner jag att nätdejting inte är något för mig, det blir så uppstyrt och uppenbart att man enbart träffas för att man vill slippa vara singel (eller ja, jag vill ha ett förhållande, inte ett ligg eller vänner, så nu utgår jag helt från mig själv när jag skriver). Det har varit uppe i tidigare dejtingtrådar förut, och jag är definitivt en person som dessutom skulle ställa mycket högre krav på en person jag träffade via nätdejting än exempelvis en kollega eller någon man lär känna på annat sätt IRL, just för att det blir så uppstyrt och det är bara det där yttre man ser först. Bara som ett exempel så retade jag ihjäl mig på folks stavning när jag testade nätdejting vid ett tidigare tillfälle och skulle aldrig för mitt liv ens gå på en dejt med någon som stavar så. Hade det varit en person jag hade lärt känna i verkligheten och kanske inte sett hans stavning det första jag gjorde, hade jag orättvist nog inte alls varit lika kritisk. Men jag har ju också valt att inte nätdejta heller, resonerar man som jag kanske det är helt fel forum att försöka hitta någon via nätet.

Sen är jag kräsen ur ett annat perspektiv också, och det är att jag har sjukt svårt att bli attraherad av någon. I alla fall av någon uppnåelig person, och inte någon man ser på tv, typ. Att jag inte känt minsta lilla attraktion till någon annan än den person jag sist kände det för, som jag träffade 2017, talar lite för hur sällan det händer. Innan dess hade det gått tre år innan jag känt något som ens kunde liknas vid det. Jag känner sällan samhörighet med andra människor som jag inte känt hela livet även utan att blanda in romantiska känslor heller, jag har absolut noll intresse av att umgås med kollegor eller med min brors flickvän som jag heller inte har något som helst gemensamt med.

Jag var mycket mer ledsen, för att inte säga bitter, över att jag är ensam för säg tio år sen. Då tyckte jag att allting var fullständigt bottenlöst och jag var den mest äckliga och värdelösa människa som någonsin funnits, som inte kan lyckas med det som typ alla andra kan lyckas med, att hitta någon att leva med. Man kan ju tänka att efter ytterligare tio år som singel borde det kännas ännu värre nu, men det gör det faktiskt inte. Snarare har jag lärt mig leva med att det är så för mig, och att se ljuspunkter och trevliga delar ur mitt liv som inte påverkas om jag har en partner eller att jag inte har några vänner. Jag har ju min familj, jag har mina djur, jag har defacto också mina kollegor som jag kan prata jobb, väder och vind och Bonde Söker Fru med, typ, jag är inte ensam på det sättet längre. Självklart kan jag fortfarande tycka att det är tråkigt att jag aldrig kommer bli en del av en tvåsamhet, men jag inser ju också att det kommer ingen och knackar på dörren i verkligheten, utan för att ändra på det måste jag göra något aktivt. Och det pallar jag inte, jag hade mått sämre av att göra något aktivt än att bara låta det vara.

Jag har också upplevt att det är enklare när alla andra runt mig som familj och närstående har gett upp om mig också. Det är ingen som kommenterar att jag borde träffa någon eller skaffa barn längre (förutom någon tanklös kollega, som det ändå går att bara ignorera), och det underlättar mycket. För några år sen var det mycket mer tjat om att jag borde träffa någon. Framför allt träffa någon annan än min "rätt person men vid fel tillfälle"-person. I takt med att det tjatet har minskat har jag också mått bättre.

Nu menar jag inte att du bara ska ge upp och välja en tillvaro som den eviga singeln med 27 håriga katter om du inte själv vill det. Men ett halvår är i sammanhanget nästan ingenting. Om du försöker fokusera på att hitta ljusglimtar som är bra i ditt liv utan att ha en partner, samtidigt som du fortsätter gå på dejter om det nu är det du vill, kommer du förr eller senare träffa rätt. Men försök att hitta trevliga saker i ditt liv under tiden, så du inte sätter ditt liv på vänt tills du träffat en partner.

 

[Ceta]

Om du ser tillbaka, hur har du hanterat "grundrekryteringen" innan ni setts på dejt? Kan du se tillbaka och tänka att det nog faktiskt framgick från början att ni inte var en match, i de fall som du inte har velat ses igen? Eller var personen ungefär som du tänkte dig, bara att du inte kände för att ses igen?

Självklart är jag också hellre ensam än i dåligt förhållande, men det vore ju fint om man slapp välja.

Jag har bara varit på en riktigt dålig dejt De andra har bara varit kemin som inte funnits åt båda håll. Vissa har jag träffat flera gånger, just för att det stämt så bra på alla andra sätt, men finns inte kemi för båda så är det ju inte mycket idé

 

[Bison]

Nu är det ju du som inte velat ses igen, hade du känt om du träffat 10 stycken som inte ville träffa dig igen?

Jag har blivit ghostad flera gånger, runnit ut i sanden osv.
Det går åt bägge håll och inget jag tar åt mig av
Mitt bästa tips, bli mer kräsen själv och mer selektiv med vilka du vill träffa.

 

[Stefffie]

Det har med att saker inte gar vidare aven om man ar oppen och drivande for en andra och tredje dejt ar himla frustrerande, men helt jakla oforstande. Alltsa, jag tror inte allls det behover ha nagot med dig att gora oht. Jag har traffat en hel del man for FWB typ relationer detta aret, och aven om jag inte velat traffa alla igen, sa har det varit ett gang dar jag varit oppen med att vilja ses igen, och foljt upp med SMS osv, utan att for den sakens skull egentligen fatt nagot napp - vilket saklart ar trottsamt och omotiverande, och samma sak dar "Det maste vara nagot fel med mig som bara ar uppenbart nar man traffar mig".

Sen for nagra veckor sedan sa traffade jag tva man som bada ar jattebra pa att kommunicera/folja upp, och som bada beratta for mig hur snygg jag ar och vilket bra ligg jag ar ( )
Det ar egentligen inget som skiljer dessa mannen fran de andra som jag traffat, sa jag tror att det ar valdigt slumpmassigt och omojligt att analysera tyvarr...

Sen vet jag ju med mig att ibland ar det jag som varit den dar daliga typen, som kanske bara varit lite upptagen ett tag, plotsligt trottnat pa iden av att dejta, eller bara glomt av att svara pa ett par dagar, och sen kanns det "dumt" att folja upp igen osv. Jag forsoker vara schysst, behandla folk med respekt och inte ghosta osv, men jag har sakert misslyckats nagon gang.
Jag tror det enda man kan gora ar att forsoka halla modet uppe och fortsatta

 

[Tonto]

Jaaa, jag föreslår nya dejter. Någon/några har jag träffat två gånger men där har jag känt att jag har varit drivande och inte hört av mig igen efter det och då har de inte heller gjort det. Ibland känner man ju också av att den andra inte var så intresserad, typ om den flyr från dejten efter en timme med ursäkten att den är trött. Då hör inte jag av mig efteråt.

Inte alltid heller att folk tackar nej vid fråga på mess om att ses igen, utan säger att de vill ses igen, men sen inte svarar när man kommer med förslag.

Har också varit med om flera som under dejten sagt "jag håller dig uppdaterad om hur det går med mitt jobbsök/min resa/annan grej" , eller "det där får vi prata mer om över en middag" och sen inte svarar när man hör av sig efteråt. WTF säg inget alls då bara?? Fattar inte varför det är så svårt att bara vara ärlig. Har liksom slutat tro på något folk säger.

Får känslan att män - om det nu är män du träffar - ofta inte vill ses igen om dom får känslan av att personen verkligen är ute efter något seriöst ganska fort. Nu har jag inte dejtat speciellt många, men dom jag träffat uttrycker ofta en stress över att dom ofta får känslan att folk letar seriöst direkt och att man är elak om man ses igen om man inte vet vad man vill efter en dejt. Tror även att folk kan få den känslan även om personen dom träffar kanske inte alls är intresserad av något seriöst direkt.

 

[sorbifolia]

@Eurydome vad träffar du för människor då, har de något gemensamt? Tänkte om du t.ex. gillar lite blyga, introverta typer, så kanske det är varför det runnit ut i sanden, att de inte vågat ses igen även om de velat? Eller jättepopulära snygga människor som har hur många dejter som helst att välja på - där måste man vara riktigt snabb och dessutom interessant själv för att "kapa" dom är min erfarenhet... (inte lyckats så bra själv hittils)


Spinner lite vidare på hur jag själv fungerar - har kommit fram till att när jag är attraherad av någon så blir jag ofta lite stel och "ansträngd", inte alls lika avslappnad och bra på att prata som med människor jag inte är interesserad av. Så det kanske är bidragande faktor till att interesset inte brukar vara besvarat... Antigen det eller så blir jag nog FÖR "på", vilket ju tyvärr kan få folk att backa om de inte helt är säkra på om de känner attraktion själv.

Är f.ö. extremt sällan jag velat träffa någon igen efter första dejten, räknade på det nyligen och på de 4 åren jag varit singel och dejtat så är det endast 5 personer som det blivit 3 eller flera dejter med. Ett gedigent flertal av dejtarna (säkert kring 90%) har antigen jag eller den andra inte kännt för att ses igen. I de flesta av fallen enbart pga att kemin saknats - sådant går sällan att upptäcka i skrift tycker jag, därför jag föredrar att ses snabbt IRL.

 

[Eurydome]

Får känslan att män - om det nu är män du träffar - ofta inte vill ses igen om dom får känslan av att personen verkligen är ute efter något seriöst ganska fort. Nu har jag inte dejtat speciellt många, men dom jag träffat uttrycker ofta en stress över att dom ofta får känslan att folk letar seriöst direkt och att man är elak om man ses igen om man inte vet vad man vill efter en dejt. Tror även att folk kan få den känslan även om personen dom träffar kanske inte alls är intresserad av något seriöst direkt.

Nej, dejtar kvinnor. Och jag är öppen för olika typer av förbindelser.

 

[Eurydome]

@Bison ja... jag har också blivit ghostad tidigare och har inte heller tagit åt mig så mycket då eftersom det har varvats med intresse från andra personer. Det som är skillnad nu är att det har varit diss på diss på diss så många gånger nu.

 

[Eurydome]

Jag förstår din tanke, vet inte hur många gånger jag sagt just den meningen om att "jag är ju den gemensamma nämnaren" till nära vänner som sagt åt mig att inte lägga skulden på mig själv. Så jag vet och förstår att man inte vill höra det haha

För min del så insåg jag efter ett tag att jag omedvetet utstrålade en viss osäkerhet på grund av tankar om att vara otillräcklig och att "ingen vill ha mig" osv (sådant som helt låg i mig själv och min egen självkänsla). När jag istället valde att ta ett steg tillbaka, slutade dejta på ett ganska bra tag och bara fokuserade på att landa i mig själv och finna tryggheten i mig själv så släppte det. Nu är det ju fortfarande så att det ska klicka på alla plan och vara rätt tid i bådas liv som har strulat till det för mig i dejtingvärlden så ska inte påstå att jag plötsligt hittade min drömprins haha, men märker stor skillnad i intresse hos den andra parten. Är min egen hobbyanalys men tror det kan bero på att jag idag utstrålar mer självsäkerhet, trygghet och är mer avslappnad – behöver inte hans bekräftelse och intresse för att må bra i mig själv och tror att det märks utåt även om man inte själv ser det.

Nu känner jag ju inte dig och vet inte alls hur din situation ser ut så, men för mig tror jag mycket handlade om en osäkerhet som, trots att jag tyckte att jag dolde det bra och var "avslappnad", lös igenom.

EDIT: Vill också säga att jag tror verkligen inte det är något som är oattraktivt med dig, utan helt enkelt bara så att du under detta halvåret inte hittat rätt person. Det betyder som sagt inte att det är fel på varken dig eller den andra – utan bara att det inte var rätt. Ett halvår är inte lång tid

Tack för detta, så snällt och fint skrivet. Och, ungefär exakt sådär sa min psykolog till mig nu i förmiddags....

Jag håller tummarna för oss båda!