Dejtingtråden 32

[Modest]

Någonstans känner jag att om jag bara väntar ut honom så kommer det att lösa sig och jag kommer att få tiofalt tillbaka. Men ärligt talat, hur långt är mitt liv och hur länge vill jag ens kämpa? Vad kämpar jag för? Det lär ju finnas andra män i livet som kommer ge mig samma känsla.

Och frågan är hur mycket ska jag tåla? Jag är inte okej med att det tar en vecka för honom att svara på ett sms. För mig är det solklart brist på intresse. Han själv säger att det inte är så, men det är ju också uppenbart för mig att han vill äta kakan och ha den kvar. Att ha mig ljummen är nog rätt så behändigt för honom, men det är inte så jag vill leva mitt liv. Jag vill bli kär i någon som är lika kär i mig.

Men vad är det som gör att du tror att han kommer att ändra sig? Historiken talar ju inte direkt för det?

 

[_Taggis_]

Det är ingen tävling nä men bra för honom att han vänt sitt liv men 5 mån känns lite för färskt för mig för att våga gå vidare med? Liksom vem vet om nån från det förflutna fortfarande har beef med honom, jag vill inte bli inblandad...

Jag skulle hålla mig långt borta från känd problematik såsom denna. Speciellt när det finns faktorer man inte själv kan påverka tex gamla fiender osv. Jag har tillräckligt mkt drama i mitt liv för att bli inblandad i nån annans fd drama... jag hade gjort samma sak dvs inte satt mig i nån situation. Han kanske är fantastisk men man saknar ju inget man inte haft. Det finns ju säkerligen många fantastiska människor man aldrig träffade eller kommer träffa, och inte heller saknar just därför...

 

[farin]

Tycker du resonerar klokt för det mesta och även här. Man får liksom ställa sig själv frågan Vad vill jag ha ut av detta? Och inte Varför gör hen si eller så? Jag la mkt tid i mina yngre dagar på att irritera mig över varför mina pojkvänner gjorde på ett visst sätt, tills jag insåg att det har ingen betydelse varför. Det viktiga är ju om Jag vill delta i det. Och det ville jag inte så jag började lämna relationer tidigare istället.

Irriterande det där med att dyka upp när man är på väg bort. Det är jag väl bekant med. Jag lackade ju ur till slut och sa rakt ut vad jag tyckte och kände, sedan har det varit knäpptyst i flera månader. Inte ens nån liten respons på det som ett bekräftat avslut. Sen en morgon för ca en månad sedan såg jag att jag fått ett återkallat messengermeddelande från honom. Det rörde ju upp väldigt mkt även om jag aldrig såg vad det stod, eller om det ens stod nåt eller var en ofrivillig tumme eller sånt som kan bli. I vilket fall har ju personen aktivt gått in i konversationen efter flera månader och därmed råkat skicka nåt.
Jag tänker på honom dagligen och det är ju mitt problem att när jag väl fäster mig vid nån så gör jag det rejält och rehabtiden är lång.

Känner så igen detta. När jag väl tillåter någon att komma nära är det så.jäkla.svårt. att återhämta mig igen. Befinner mig just nu i kvalet (och valet) om jag ska våga lita på att icke-mannen i mitt liv har kommit till de insikter han säger sig ha gjort och om han har förmågan att utveckla sig själv som han säger sig vilja göra. Jag tvivlar inte på att han älskar mig (och jag honom!), jag tvivlar på om det räcker med kärlek. Jag trivs ju dessutom väldigt bra utan en relation, men nu när det finns en möjlighet att det kan fungera känner jag mig helt plötsligt halvt oförmögen att vara själv.

 

[lizan]

Underbart epitet . Detta lånar jag

Gör det!

 

[Mia_R]

Sitter vid Odenplan med en stor latte. Åkte in en timme för tidigt till min bokade tid så jag har strosat runt lite, köpt ett par strumpor och ska strax vaxa mig. Dejt med middag och övernattning senare i veckan.

 

[pepp]

Hur stora är oddsen att Vankillen är och fiskar där jag utgick min vandring ifrån
Träffade honom nu när vi kom tillbaka, haha.

 

[_Taggis_]

Hur stora är oddsen att Vankillen är och fiskar där jag utgick min vandring ifrån
Träffade honom nu när vi kom tillbaka, haha.

Världen är liten. Speciellt i norr

 

[pepp]

Världen är liten. Speciellt i norr

Skojja inte. Det är ju nästan läskigt, vi är ju "långt" hemifrån!

 

[_Taggis_]

Skojja inte. Det är ju nästan läskigt, vi är ju "långt" hemifrån!

Ja jag är så sjukt paranoid så jag avskyr det där. Jag var uppe och gick en kurs och det visade sig att av 10 pers på kursen var det 3 som kände mitt ex i olika sammanhang. Av dessa kände jag ingen sedan innan och mitt ex är en hyfsat introvert och icke-socialiserande person.

 

[sorbifolia]

Någonstans känner jag att om jag bara väntar ut honom så kommer det att lösa sig och jag kommer att få tiofalt tillbaka. Men ärligt talat, hur långt är mitt liv och hur länge vill jag ens kämpa? Vad kämpar jag för? Det lär ju finnas andra män i livet som kommer ge mig samma känsla.

Och frågan är hur mycket ska jag tåla? Jag är inte okej med att det tar en vecka för honom att svara på ett sms. För mig är det solklart brist på intresse. Han själv säger att det inte är så, men det är ju också uppenbart för mig att han vill äta kakan och ha den kvar. Att ha mig ljummen är nog rätt så behändigt för honom, men det är inte så jag vill leva mitt liv. Jag vill bli kär i någon som är lika kär i mig.

Känner så igen mig, lite så har det varit med DB, att jag inte känner mig prioriterat eller att han är/varit lika kär som jag. Och så är det nog dels, han är ingen känslomänniska och han är enormt dedikterat till sina barn (givetvis) och sitt jobb... så jag hamnar en bit ner på listan. Men han är åtminstonde bra och snabb på att skriva, och ganska lydhörd när jag berättar vad som är viktigt för mig så att jag känner mig sedd och uppskattat...

Din segpropp, minns jag rätt att han reser mycket i sitt jobb? Kan det tänkas att han är en sådan med "en kvinna i varje stad"...? Skulle kunna förklara lite kanske... bara en tanke som slog mig..

 

[Ramona]

Din segpropp, minns jag rätt att han reser mycket i sitt jobb? Kan det tänkas att han är en sådan med "en kvinna i varje stad"...? Skulle kunna förklara lite kanske... bara en tanke som slog mig..

Det har slagit mig med, men det tror jag inte. Han arbetar i en mycket mansdominerad sfär och när han väl är på jobbet har han nog inte så mycket utrymme för att tänka på annat, men visst har jag också tänkt på det.

Grejen är att när vi träffas så är jag helt övertygad om att han tycker om mig för det märks så tydligt på honom. Det är som att han är en helt annan människa irl än på telefon. Okej för att man kan vara bra på olika saker, men sååå galet är det ju inte att han inte kan skriva ett meddelande liksom. Ja, ja, hur som haver så är läget som läget är. Det finns inte så mycket jag kan göra åt hans känslor, eller brist därav.

 

[Ramona]

Men vad är det som gör att du tror att han kommer att ändra sig? Historiken talar ju inte direkt för det?

Han är i sluttampen på flera stora projekt. När de projekten är ute ur hans liv kommer det att bli betydligt lugnare. Men vi får se. Det finns inga garantier eller någonting som talar för att han kommer ändra sig, mer än vad han själv säger.

 

[sorbifolia]

Jaha, ni, gissa vem som hörde av sig i går kväll? Prince Charming himself, aka "bonden" som mer eller mindre ställde ultimatum om att flera dejter = ligga....

Så, jag beslöt att nyttja anledningen till att ha lite roligt med honom....

 

[sorbifolia]

Tog inte så långa stunden innan han var redo att slänga sig i bilen och åka hit... tills....

 

[Modest]

Han är i sluttampen på flera stora projekt. När de projekten är ute ur hans liv kommer det att bli betydligt lugnare. Men vi får se. Det finns inga garantier eller någonting som talar för att han kommer ändra sig, mer än vad han själv säger.

Jag förstår. Hoppas såklart att det blir som du önskar!

 

[Blimblom]

Tog inte så långa stunden innan han var redo att slänga sig i bilen och åka hit... tills....

Visa bifogad fil 76902

hahaha "nei..."

 

[pepp]

Måste verkligen ta bort vankillen nu, när han kom fram på parkeringen så kände jag bara "Nä. Jag vill inte prata med dig."

Hade det däremot varit jägaren så hade jag varit eld och lågor. Men det verkar ju inte bli nåt mer där

 

[sorbifolia]

hahaha "nei..."

Ja, han började prata om att det var alldeles för kallt ute, och jag bara "det var liksom lite av poängen"....

Sedan så när han insåg att jag bara drev med honom och att han inte skulle få komma hit, så försökte han först med "tråkigt", "vi hade ju lusst båda två", etc... och sedan började han säga att jag säkert inte ens höll på med bondage och så, så han hade nog inte missat så mycket.... Snacka om att gräva sig djupare och djupare ner i hålet...

 

[SaraXX]

Han är i sluttampen på flera stora projekt. När de projekten är ute ur hans liv kommer det att bli betydligt lugnare. Men vi får se. Det finns inga garantier eller någonting som talar för att han kommer ändra sig, mer än vad han själv säger.

Min exsvärfar har supermycket på jobbet, men det kommer snart att lätta. Då kan han prioritera familjen mer.
Så har det varit sen jag kom in i familjen 1995...

Hoppas att det löser sig för dig.

 

[Fibusen]

Ang det här att ploppa upp som gubben i lådan… D hörde såklart av sig i förra veckan. Vet inte om ni alla sett min tråd ang snuskgubben som jag råkade ut för, som nu är åtalad för sexuellt ofredande, som det kommer bli rättegång av, men hur som helst, la ut det på min facebook vad som hänt, att rätt ska vara rätt, att jag tänker kriga på så han åker dit, och om fler blir drabbade så hoppas jag att dom också finner styrkan i att anmäla. Trillade sen in ett meddelande från D efter 1,5 månads tystnad. ”Beklagar vad du varit med om, det är förjävligt, men starkt av dig att anmäla. Även om saker och ting blev som det blev mellan oss så ska du veta att jag tänker på dig och hoppas att allt går bra för dig. Verkar som om du fått en bra start med pluggandet också, superkul!”

Svarade först bara ”Tack! Ja skolan går oväntat bra, hoppas allt är bra med dig också!”

Sen mådde jag så jävla skit (igen) över det där, började åter igen sitta och vakta mobilen och känna mig helt slut psykiskt, när det äntligen hade börjat bli okej liksom! Så jag skrev faktist till han igen dagen efter att jag verkligen uppskattar att han önskar att det går bra för mig, vilket jag såklart önskar för han med, men att det hade räckt med det, han behövde inte klämma till att han tänker på mig, för det blir bara kaos i mitt huvud, och att det är alldeles för färskt för kallprat. Att jag behöver mer tid på att komma över detta utan att han ska skriva och göra sig påmind. Att jag inte var sur eller bitter på honom, men att jag inte var redo att vi skulle höras än helt enkelt utan jag ville bara komma över detta, och det fick han acceptera.

Fick svar att han förstod hur jag menade och att det var lugnt, att det inte var meningen att ”väcka något till liv igen”.

Kändes SÅÅÅÅÅ skönt! Istället för att bara fortsätta något kallprat, där jag skulle sitta och fundera hjärnan ur mig, så satte jag ner foten för MIN skull! Och efter det så har så mycket släppt! Innan så har jag tänkt på honom så mycket, kommer han höra av sig? Saknar han mig? Kommer han ångra sig?

Nu vet jag att han kommer inte höra av sig mer. Jag vet att han inte har ångrat sig. Jag har hoppat 1000 steg framåt i processen sen det där. Och det är en riktigt skön känsla!