Lite nyårsdeppig och tvivlar på att Kapet vill ha en långsiktig relation med mig. Bland annat för att jag har fått höra på omvägar att en anledning att hans förra relation tog slut var att han vill ha barn och att hon inte ville det. (Obekräftat av honom dock) Men han har sagt en del saker som gör att jag tror att han är VÄLDIGT barnkär och nog vill ha en egen familj.
Jag är en del år äldre än honom, så ska det bli barn är det typ nu vi borde börja. Och det känns inte som ett beslut jag kan ta innan jag vet hur han är att leva med och att jag törs knyta mig till honom för resten av livet pga barn. Och det innebär att en av oss måste flytta.
Hade vi varit jämngamla och mötts för 10 år sedan hade jag känt mig mer öppen för barn. Nu har jag ju gått igenom en sorgeprocess över ”livet som inte blev som jag trodde.” Och jag är jätteosäker på om jag vill bli mamma med de risker det innebär för mig, och den stora livsförändring det skulle medföra. Även med en engagerad pappa så innebär det stora begränsningar i hur jag lever mitt liv i många år framöver och det är ju först nu mitt liv börjat bli som jag vill ha det igen efter många års ”paus”... Visst barn är fantastiska på många vis, men det är också mycket uppoffringar. (Ofta fler för mamman)
Så jobbigt att vi inte riktigt lyckas komma till punkten att prata igenom viktiga saker som hur vi ser på framtiden, och våra drömmar. Mer än ytligt. Men vi är kanske båda lika rädda att spräcka bubblan. Han kan ju också ha fått för sig att jag är desperat och vill yngla av mig omgående och han inte alls. (Men det är han som flyttat ut ur stan till trädgård och potentiellt barnrum).
Så som sagt hoppas jag att vi kan prata om detta snart. Han vill ju hälsa på, så jag hoppas att vi får till det så fort som möjligt.
För min del är relationen med honom viktigare än barn eftersom jag ju upplevt hur svårt jag har det att träffa någon jag gillar så mycket och känner mig så bekväm med.
Han har ju möjligheten att finna någon yngre tjej som har tid att vänta med barn.
Jag hoppas att jag har fel, vi hörs ju fortfarande så gott som dagligen, och han tycker ju om mig, men han är lite avvaktande på ett sätt som inte bådar gott. Han vill tillexempel inte kyssas när vi ses. Med motiveringen att han inte känner sig bekväm med det (nu), och inte riktigt vet vad han vill med mig. Samtidigt ger han mig så dubbla budskap, han är otroligt varm och det känns fantastiskt bra när han håller om mig eller bara är nära. Och han ser på mig på ett sätt som gör mig varm i hjärtat. De som känner oss båda är väldigt glada att vi verkar ha funnit varandra. (Och jag med såklart!)
Jag analyserar för mycket, men svårt att göra annat just nu.
Så sjukt störigt och energikrävande. Varför inte bara läsa och slippa ödsla bådas tid.
Det enda jag vet är att Jag inte vill ha barn, och inte vill ha det vanliga med äktenskap och sambo och allt. Fast det kanske iofs klargör saker en del ändå... Svårt det här!
