Dejtingtråden 26!

[tott]

Hon har redan klargjort det

Förlåt, missade det!

 

[the_connemara]

Vad väl hanterat @Zinfernia

 

[tott]

Jag tänker nog att om mitt förtroende för partnern är så litet, så är det ändå kört. Därför är det för mig en väldigt märklig grej att kontakta den andra.

Jag skulle inte heller ha svarat på något om jag blev kontaktad så, utan gjort som @mandalaki skrev.

Alla reagerar och agerar på olika sätt. Man gör väl som man just då tror att är bäst.
Jag tror och hoppas att jag också skulle gjort som @mandalaki gjorde, men jag är ändå inte tvärsäker på att jag hade gjort så ändå om jag blivit ställd mot väggen som den andra kvinnan.

 

[mandalaki]

Alla reagerar och agerar på olika sätt. Man gör väl som man just då tror att är bäst.
Jag tror och hoppas att jag också skulle gjort som @mandalaki gjorde, men jag är ändå inte tvärsäker på att jag hade gjort så ändå om jag blivit ställd mot väggen som den andra kvinnan.

För mig kom det spontant att reagera som jag gjorde, det kändes helt självklart. Jag hade en relation med honom, hon hade en relation med honom men mellan henne och mig fanns ingen relation. Dessutom tyckte jag att det var en rätt störd grej att göra, att ringa upp mig.

 

[Wonderwoman]

Jag tänker nog att om mitt förtroende för partnern är så litet, så är det ändå kört. Därför är det för mig en väldigt märklig grej att kontakta den andra.

Jag skulle inte heller ha svarat på något om jag blev kontaktad så, utan gjort som @mandalaki skrev.

Ja så tänker ju jag idag också. Men när man bara är 23 år gammal och sitter med ett nyförlöst barn och en ettåring är det inte alltid så lätt att bara skilja sig. Då vill man veta innan man tar det beslutet.

 

[SaraXX]

Ja så tänker ju jag idag också. Men när man bara är 23 år gammal och sitter med ett nyförlöst barn och en ettåring är det inte alltid så lätt att bara skilja sig. Då vill man veta innan man tar det beslutet.

Ja jag tycker absolut inte att man ska dömma någons agerande i sådana situationer (så länge man inte är direkt elak osv mot någon), man är i kris och det är helt förståeligt att inte agera rationellt.

Jag var lite äldre, inte förlöst än och hade allvarliga funderingar på att kontakta den andra kvinnans man. Jag är glad att jag inte pratade med vare sig honom eller henne, utan bara med min man, men det finns annat som jag gjorde som så här i efterhand vare sig var smart eller produktivt. Men jag gjorde så gott jag kunde, då.

 

[Zinfernia]

För mig kom det spontant att reagera som jag gjorde, det kändes helt självklart. Jag hade en relation med honom, hon hade en relation med honom men mellan henne och mig fanns ingen relation. Dessutom tyckte jag att det var en rätt störd grej att göra, att ringa upp mig.

Fast jag kan förstå varför man vill prata med "den andra kvinnan" också. Jag tyckte inte det var ett dugg stört av hans flickvän att kontakta mig, bara väldigt modigt.
Att som 19-åring ringa upp sin pojkväns älskarinna (som dessutom är bra mycket äldre!), ställa alla frågor hon ville ha svar på och göra det helt utan anklagelser eller hårda ord tyckte jag var så jävla starkt.

 

[mandalaki]

Fast jag kan förstå varför man vill prata med "den andra kvinnan" också. Jag tyckte inte det var ett dugg stört av hans flickvän att kontakta mig, bara väldigt modigt.
Att som 19-åring ringa upp sin pojkväns älskarinna (som dessutom är bra mycket äldre!), ställa alla frågor hon ville ha svar på och göra det helt utan anklagelser eller hårda ord tyckte jag var så jävla starkt.

Ja, jag pratade inte om dig, utan om min reaktion då det hände mig. Och för mig var det stört, pga det jag skrev. Jag såg det inte som att det fanns en relation mellan mig och henne.

Jag kan heller inte föreställa mig att själv kontakta den andra kvinnan om jag blev utsatt för en partners otrohet.

 

[Wonderwoman]

Ja, jag pratade inte om dig, utan om min reaktion då det hände mig. Och för mig var det stört, pga det jag skrev. Jag såg det inte som att det fanns en relation mellan mig och henne.

Jag kan heller inte föreställa mig att själv kontakta den andra kvinnan om jag blev utsatt för en partners otrohet.

I mitt fall va det för att få ett svar helt enkelt. Va inte otrevlig mot henne utan ville bara ha ett ja eller nej svar på ifall de varit med varandra, då min dåvarande make sa att de bara konverserat men min magkänsla sa ju något annat.

För den som varit otrogen brukar ju inte direkt säga sanningen utan de flesta ljuger. Så jag tror att de flesta som kontaktar den andra vill bara veta sanningen helt enkelt.

 

[mandalaki]

I mitt fall va det för att få ett svar helt enkelt. Va inte otrevlig mot henne utan ville bara ha ett ja eller nej svar på ifall de varit med varandra, då min dåvarande make sa att de bara konverserat men min magkänsla sa ju något annat.

För den som varit otrogen brukar ju inte direkt säga sanningen utan de flesta ljuger. Så jag tror att de flesta som kontaktar den andra vill bara veta sanningen helt enkelt.

Ja så kan det säkert vara. För min egen del känner jag dock att jag inte skulle få något vettigt ut av att ringa ett sådant samtal, jag skulle bara riskera ännu mer dramatik än den uppdagade otroheten var. Och om jag trodde så lite på min partner att jag måste fråga någon annan så skulle det ändå vara kört.

Däremot tycker jag det är häftigt i filmer eller böcker när de båda kvinnorna går ihop för att sparka karln åt skogen. Men jag skulle aldrig klara det i verkligheten

 

[sorbifolia]

Fast jag kan förstå varför man vill prata med "den andra kvinnan" också. Jag tyckte inte det var ett dugg stört av hans flickvän att kontakta mig, bara väldigt modigt.
Att som 19-åring ringa upp sin pojkväns älskarinna (som dessutom är bra mycket äldre!), ställa alla frågor hon ville ha svar på och göra det helt utan anklagelser eller hårda ord tyckte jag var så jävla starkt.

Håller helt med dig, och jag hoppast att hon är tillräckligt stark för att dumpa killen.

Men - enbart av nyfikenhet, och du behöver givetvis inte svara - nu som du träffat henne, skulle du fortfarande vilja fortsätta din relation med pojkvännen om de bestämmer sig för att hålla ihop (dvs om han fortsätter att vara otrogen)?

 

[Wonderwoman]

Ja så kan det säkert vara. För min egen del känner jag dock att jag inte skulle få något vettigt ut av att ringa ett sådant samtal, jag skulle bara riskera ännu mer dramatik än den uppdagade otroheten var. Och om jag trodde så lite på min partner att jag måste fråga någon annan så skulle det ändå vara kört.

Däremot tycker jag det är häftigt i filmer eller böcker när de båda kvinnorna går ihop för att sparka karln åt skogen. Men jag skulle aldrig klara det i verkligheten

För mig var det de första seriösa och långa förhållandet, va ung och dum , skulle som sagt inte göra om samma sak idag! då går jag hellre före..

Haha ja den andra visste ju inte om att han fortfarande va gift med mig, han hade ju ljugit lika mycket för henne. Så hon fick sig nog en smärre chock själv. Vi borde ha gaddat ihop oss för att sparka han åt skogen

 

[lizan]

Ang att ställa frågor om folks Asperger tycker jag beror på hur det görs. Själv ser jag mycket hellre att man frågar än att man går runt och undrar (eller för den delen läser i tron att kunna använda ett inte sällan felaktigt facit på mig...), men då är det såklart en jäkla skillnad mellan att fråga tex "hur fungerar si eller så för dig?" och "vad fan är du så jävla dålig på si eller så för?". Och så beror det givetvis på personens syn på mig överlag. Ser han mig först och främst som en aspie eller som en person som råkar ha Asperger?

min dejt har en neuropsykiatrisk diagnos och jag frågar om hur saker fungerar för honom, utifrån vad som händer i våra liv, vad vi pratar om eller funderar över. Jag tänker att det är viktigt att fråga hur just han funkar och inte som du skriver här läsa något som inte stämmer eller anta felaktigheter.

Och där finns också saker som leder till ”konflikter” (i brist på bättre ord) och då känns det ännu viktigare att vi pratar om det.

Men det är sådär i allmänhet jättenyttigt för mig att läsa inläggen om detta för att få lite perspektiv. Vi har redan delvis varit inne på det men jag kommer fråga honom om/hur han vill att frågar om saker när jag undrar.

 

[macbeth]

Jag tänker nog att om mitt förtroende för partnern är så litet, så är det ändå kört. Därför är det för mig en väldigt märklig grej att kontakta den andra.

Jag skulle inte heller ha svarat på något om jag blev kontaktad så, utan gjort som @mandalaki skrev.

Fast hon är ju jätteung, under 20, det kanske t o m hennes första fasta förhållande. Och du är gissningsvis ca dubbelt så gammal(?), tycker snarare det är lite märkligt hur du och flera här hoppar på hennes agerande... det var ju inte så att hon ville skapa drama, hon ville ju bara ha fakta, svart på vitt.
Vad hände med att ta ansvar för sina handlingar som en vuxen människa?
@Zinfernia tycker du hanterade situationen bra!

 

[Raderad medlem 120709]

Jag förstår vad du menar och jag håller med dig.

Av relaterade skäl blir det ju knepigt att han ändå åberopade asperger som ett sätt att säga vem han är. Och jag förstår om det i sin tur uppfattas som ett slags inbjudan att ställa generella frågor om just diagnosen (som inte ens heter asperger).

På ett sätt kan jag förstå att han gjorde det, om han t ex har upplevt mycket missförstånd tidigare. Vi kan ju ibland både agera och reagera på sätt som för oinsatta ter sig underliga, och då kanske det för en del känns tryggt att falla tillbaka på diagnosen som en förklaring. Det gör till och med jag ibland, fast det är snart 16 år sedan utredningen och jag genom årens lopp har lärt mig att välja noga vem som får veta och inte. Men jag kör med just "need to know basis", tex om jag märker att någon har svårt att förstå min kommunikations-stil. Skulle jag gissa så var det nog något liknande den här killen försökte gardera sig mot i förväg, men det landade lite fel och togs istället som "fråga mig om min diagnos, jag föreläser gärna".

 

[Sagohöst]

Ja, jag pratade inte om dig, utan om min reaktion då det hände mig. Och för mig var det stört, pga det jag skrev. Jag såg det inte som att det fanns en relation mellan mig och henne.

Jag kan heller inte föreställa mig att själv kontakta den andra kvinnan om jag blev utsatt för en partners otrohet.

Jag har också varit där. Dejtade en karl som sa att han och frun låg i skilsmässa. Dvs jag trodde de var överens om att det skulle avslutas men att de inte hade rett ut det praktiska än. Hon konfronterade mig när vi råkade mötas, visade sig att hon inte hade en aning om att han ville skiljas...

Jag valde att göra som du, bekräftade bara att jag och hennes man hade en relation men sa att i övrigt fick hon ta det med honom. Men minns hennes uppgivna ”han säger ju inget, han vägrar prata”...den var jobbig...(jag avslutade relationen direkt efter detta).

 

[mandalaki]

Fast hon är ju jätteung, under 20, det kanske t o m hennes första fasta förhållande. Och du är gissningsvis ca dubbelt så gammal(?), tycker snarare det är lite märkligt hur du och flera här hoppar på hennes agerande... det var ju inte så att hon ville skapa drama, hon ville ju bara ha fakta, svart på vitt.
Vad hände med att ta ansvar för sina handlingar som en vuxen människa?
@Zinfernia tycker du hanterade situationen bra!

Men snälla, det är väl ingen som "hoppar på" den här personen? Vad vi pratar om är väl hur vi själva tänker/agerar i motsvarande situation. Och du vet väl inte mer än någon annan vad tjejen ville.

 

[Petruska]

Fast hon är ju jätteung, under 20, det kanske t o m hennes första fasta förhållande. Och du är gissningsvis ca dubbelt så gammal(?), tycker snarare det är lite märkligt hur du och flera här hoppar på hennes agerande... det var ju inte så att hon ville skapa drama, hon ville ju bara ha fakta, svart på vitt.
Vad hände med att ta ansvar för sina handlingar som en vuxen människa?
@Zinfernia tycker du hanterade situationen bra!

Javisst, jag klandrar inte en nittonåring! Jag tänkte nog mer i allmänhet eller utifrån mig själv.

Vad du menar med ta ansvar för sina handlingar i sammanhanget, vet jag inte.

 

[Petruska]

På ett sätt kan jag förstå att han gjorde det, om han t ex har upplevt mycket missförstånd tidigare. Vi kan ju ibland både agera och reagera på sätt som för oinsatta ter sig underliga, och då kanske det för en del känns tryggt att falla tillbaka på diagnosen som en förklaring. Det gör till och med jag ibland, fast det är snart 16 år sedan utredningen och jag genom årens lopp har lärt mig att välja noga vem som får veta och inte. Men jag kör med just "need to know basis", tex om jag märker att någon har svårt att förstå min kommunikations-stil. Skulle jag gissa så var det nog något liknande den här killen försökte gardera sig mot i förväg, men det landade lite fel och togs istället som "fråga mig om min diagnos, jag föreläser gärna".

Ja, jag kan lätt förstå det. Men det hindrar ju inte att det verkar bli väldigt svårt att göra rätt för den andra personen.

 

[Petruska]

I mitt fall va det för att få ett svar helt enkelt. Va inte otrevlig mot henne utan ville bara ha ett ja eller nej svar på ifall de varit med varandra, då min dåvarande make sa att de bara konverserat men min magkänsla sa ju något annat.

För den som varit otrogen brukar ju inte direkt säga sanningen utan de flesta ljuger. Så jag tror att de flesta som kontaktar den andra vill bara veta sanningen helt enkelt.

Jag kommer inte alls ihåg hur jag tänkte på den här punkten vid 23 eller 19. Men numera skulle själva känslan att jag faktiskt inte litar på partnern i någon fråga som är viktig för mig vara tillräcklig för relationskris eller separation. Fakta i målet blir inte huvudsaken för mig. Förtroendekrisen är ett åroblem oavsett fakta.