Dejtingtråden 26!

[Zinfernia]

Håller helt med dig, och jag hoppast att hon är tillräckligt stark för att dumpa killen.

Men - enbart av nyfikenhet, och du behöver givetvis inte svara - nu som du träffat henne, skulle du fortfarande vilja fortsätta din relation med pojkvännen om de bestämmer sig för att hålla ihop (dvs om han fortsätter att vara otrogen)?

Ja, det skulle jag kunna

 

[macbeth]

Men snälla, det är väl ingen som "hoppar på" den här personen? Vad vi pratar om är väl hur vi själva tänker/agerar i motsvarande situation.

Jaha, jag upplevde det som en 'himla med ögonen och hur kan hon med' attityd mot tjejen från flera här, om du inte menade det så behöver du inte ta åt dig...

Och du vet väl inte mer än någon annan vad tjejen ville.

Men jösses, jag har väl aldrig påstått mig vara någon allvetande guru, eller vad far du efter? Jag bara går efter vad @Zinfernia har skrivit, jag antar helt fräckt att hon vet bäst hur situationen gick till. Ska jag skriva "enligt zinfernia sa hon si och enligt zinfernia gjorde hon så" varje gång, eller vad menar du?

 

[gul_zebra]

min dejt har en neuropsykiatrisk diagnos och jag frågar om hur saker fungerar för honom, utifrån vad som händer i våra liv, vad vi pratar om eller funderar över. Jag tänker att det är viktigt att fråga hur just han funkar och inte som du skriver här läsa något som inte stämmer eller anta felaktigheter.

Och där finns också saker som leder till ”konflikter” (i brist på bättre ord) och då känns det ännu viktigare att vi pratar om det.

Men det är sådär i allmänhet jättenyttigt för mig att läsa inläggen om detta för att få lite perspektiv. Vi har redan delvis varit inne på det men jag kommer fråga honom om/hur han vill att frågar om saker när jag undrar.

Ja det är i mina ögon bara vettigt. Och jag upplever samtidigt själv att jag fungerar bäst med folk som frågar om de har någon fundering, iom att det ofta kan ge en förståelse som de inte kan få på något annat sätt än från just precis mig. Samtidigt illustrerar ju trådens inlägg hur olika vi är

På ett sätt kan jag förstå att han gjorde det, om han t ex har upplevt mycket missförstånd tidigare. Vi kan ju ibland både agera och reagera på sätt som för oinsatta ter sig underliga, och då kanske det för en del känns tryggt att falla tillbaka på diagnosen som en förklaring. Det gör till och med jag ibland, fast det är snart 16 år sedan utredningen och jag genom årens lopp har lärt mig att välja noga vem som får veta och inte. Men jag kör med just "need to know basis", tex om jag märker att någon har svårt att förstå min kommunikations-stil. Skulle jag gissa så var det nog något liknande den här killen försökte gardera sig mot i förväg, men det landade lite fel och togs istället som "fråga mig om min diagnos, jag föreläser gärna".

Skyldig! Jag berättar alltid om min diagnos före träff, för jag kan vara så jäkla blyg och råka säga dumma saker (inte elaka då utan bara allmänt korkade) när jag är nervös. Om den jag träffar då vet om diagnosen så kan jag slappna av mycket mer än om den är okänd, just för att jag kan falla tillbaka lite på att förklaringen finns där. Och så har det blivit ett lätt sätt att föra fram att jag helst inte ses på ett café första gången jag träffar nån för heeeerregud vad det blir pannkaka av en dejt då

 

[Tonto]

Ja det är i mina ögon bara vettigt. Och jag upplever samtidigt själv att jag fungerar bäst med folk som frågar om de har någon fundering, iom att det ofta kan ge en förståelse som de inte kan få på något annat sätt än från just precis mig. Samtidigt illustrerar ju trådens inlägg hur olika vi är


Skyldig! Jag berättar alltid om min diagnos före träff, för jag kan vara så jäkla blyg och råka säga dumma saker (inte elaka då utan bara allmänt korkade) när jag är nervös. Om den jag träffar då vet om diagnosen så kan jag slappna av mycket mer än om den är okänd, just för att jag kan falla tillbaka lite på att förklaringen finns där. Och så har det blivit ett lätt sätt att föra fram att jag helst inte ses på ett café första gången jag träffar nån för heeeerregud vad det blir pannkaka av en dejt då

Så olika man kan vara! Jag vill varken berätta eller utbilda folk i hur jag fungerar. Då kan det lika bra vara för min del. Kan dock berätta om min diagnos när kan känt personen ett tag. Eller när folk kläcker ur sig dumheter om människor med diagnos.

 

[macbeth]

Jag kommer inte alls ihåg hur jag tänkte på den här punkten vid 23 eller 19. Men numera skulle själva känslan att jag faktiskt inte litar på partnern i någon fråga som är viktig för mig vara tillräcklig för relationskris eller separation. Fakta i målet blir inte huvudsaken för mig. Förtroendekrisen är ett åroblem oavsett fakta.

Jag kan ändå förstå att man ibland kan känna ett behov av fakta, en del är väldigt skickliga på att prata omkull andra och en del är dåliga på att stå på sig, och om partnern inte accepterar att man vill göra slut kan man behöva samla så mycket kött på benen man bara kan för att bättre klara av att just stå på sig.

 

[Petruska]

Jag kan ändå förstå att man ibland kan känna ett behov av fakta, en del är väldigt skickliga på att prata omkull andra och en del är dåliga på att stå på sig, och om partnern inte accepterar att man vill göra slut kan man behöva samla så mycket kött på benen man bara kan för att bättre klara av att just stå på sig.

Uppenbarligen kan man känna ett sådant behov, ja. Det visar ju tex en del inlägg i den här diskussionen. För mig kan det dock inte bli värre än att jag inte känner förtroende och att jag känner att samtalen med partner inte fungerar. Det är så illa, att inga fakta kan göra det så värst mycket värre, tänker jag.

Det är två frågor för mig. Fakta kan vara att inget särskilt har hänt. Men vad hjälper det, om jag inte känner förtroende för partner? Relationen är ju ändå i svår kris.

 

[gul_zebra]

Så olika man kan vara! Jag vill varken berätta eller utbilda folk i hur jag fungerar. Då kan det lika bra vara för min del. Kan dock berätta om min diagnos när kan känt personen ett tag. Eller när folk kläcker ur sig dumheter om människor med diagnos.

Indeed! Utbilda folk vill inte jag heller dock. Men att en person vill veta hur jag fungerar är mest nånting jag tycker brukar underlätta. Ju mer personen förstår mig desto tryggare är jag med just att personen förstår mig och desto tryggare är jag med att säga till om nånting är jobbigt. Men det beror som sagt på hur han ser mig i grunden också, är jag en aspergare i första hand så kan jag hänvisa till dörren istället.
Personligen blir jag fruktansvärt ofta missförstådd dock, känns som att hela mitt liv är ett enda stort missförstånd och jag har råkat illa ut pga den här bristande förståelsen. Det kan säkert bidra till mitt behov av att bli just förstådd, den biten är verkligen jätteviktig för mig och att vara öppen med diagnos och sådär är ett sätt att få till den där förståelsen.

 

[mandalaki]

Jaha, jag upplevde det som en 'himla med ögonen och hur kan hon med' attityd mot tjejen från flera här, om du inte menade det så behöver du inte ta åt dig...

Men jösses, jag har väl aldrig påstått mig vara någon allvetande guru, eller vad far du efter? Jag bara går efter vad @Zinfernia har skrivit, jag antar helt fräckt att hon vet bäst hur situationen gick till. Ska jag skriva "enligt zinfernia sa hon si och enligt zinfernia gjorde hon så" varje gång, eller vad menar du?

Jag himlar definitivt inte med ögonen åt tjejen, jag tycker synd om henne. Hennes kille beter sig som ett arsle mot henne och de sitter i en lägenhet som hennes pappa betalat. Jag är inte avundsjuk på henne.

 

[Zinfernia]

Det var ju det där med jag och yngre män Fick precis ett roligt mail på HP från en (av bilderna att döma) söt 23-åring:
"Är du okej med att vi ljuger för våra respektive familjer om hur vi träffades? Vi kan väl säga att jag var ute och joggade i skogen, snubblade på en gren och stukade foten så illa att jag inte kunde fortsätta. Mitt i allt kom du ridande på hästen och gav mig skjuts hem och på den vägen är det!"

 

[Hyacinth]

Känner mig så osäker och totalt djävla lost, speciellt med tanke på att han skrev att han hade svårt med empati, funderar på hur det kan påverka.

Svårt att läsa av kanske? Eller uttrycka? Men att personer med ast inte kan Känna Empati är väl vid det här laget en gammal myt.

 

[Hyacinth]

Indeed! Utbilda folk vill inte jag heller dock. Men att en person vill veta hur jag fungerar är mest nånting jag tycker brukar underlätta. Ju mer personen förstår mig desto tryggare är jag med just att personen förstår mig och desto tryggare är jag med att säga till om nånting är jobbigt. Men det beror som sagt på hur han ser mig i grunden också, är jag en aspergare i första hand så kan jag hänvisa till dörren istället.
Personligen blir jag fruktansvärt ofta missförstådd dock, känns som att hela mitt liv är ett enda stort missförstånd och jag har råkat illa ut pga den här bristande förståelsen. Det kan säkert bidra till mitt behov av att bli just förstådd, den biten är verkligen jätteviktig för mig och att vara öppen med diagnos och sådär är ett sätt att få till den där förståelsen.

Jag tycker spontant det är bra. Jag vill dels inte såra någon av misstag, och ser just nu en relation där de nu efter 10 år ska få en utredning och får samtalsstöd, så partnern till min vän får större förståelse för varför min vän är som hen är. Det ÄR inte alltid lätt att leva ihop, och har den ena problem med vissa ”självklara” saker är det ju bra att man kan prata om det och att partnern fattar att det faktiskt är en del av en större problematik. Det kan vara skönt även för neurotypiska att fatta hur ast fungerar i generella termer, och att få klart för sig vad som är vad. Är man gift med en skitsmart, übersocial och kompetent människa fattar man inte alltid fullt ut varför hen inte kan betala en räkning. Det blir ju en diskrepans, inte bara för den med diagnosen. Lägg till ett par barn så kan man få ett mindre kaos rätt snabbt.

 

[Sel]

Det var ju det där med jag och yngre män Fick precis ett roligt mail på HP från en (av bilderna att döma) söt 23-åring:
"Är du okej med att vi ljuger för våra respektive familjer om hur vi träffades? Vi kan väl säga att jag var ute och joggade i skogen, snubblade på en gren och stukade foten så illa att jag inte kunde fortsätta. Mitt i allt kom du ridande på hästen och gav mig skjuts hem och på den vägen är det!"

Alltså det där är ju en klockren öppning tycker jag! (som inte dejtar.) Jag hade lätt blivit kompis med den personen.

 

[Zinfernia]

Alltså det där är ju en klockren öppning tycker jag! (som inte dejtar.) Jag hade lätt blivit kompis med den personen.

Ja det tyckte jag också, fullträff! Sen passade han in på alla mina övriga (yttre) kriterier också och bara det i sig är en bedrift så han fick självklart svar. Ska bli kul att se om han är lika skön som han verkar!

 

[Henbane]

Har ju bara träffat Värmland nu senaste månaderna. Det är samma grej, när vi väl ses så brukar vi ha mycket att prata om och och skrattar massor. Sen sover han över. Ibland ligger vi. Ibland blir det mycket gos. Ibland bara lite.
Grejen är väl att jag egentligen skulle vilja både ligga och vara nära varje gång, men jag vågar inte ta initiativ. Brukar aldrig vara rädd för det, men jag tror att jag tycker om honom så mycket att jag blir osäker och överanalyserar. Han har som sagt tandborste och grejer hos mig, men vi har aldrig pratat exklusivitet osv., utan bara sagt att vi ses "lite löst".


Så svepte jag lite på Tinder och matchade med en kille i närheten. Började skriva och bestämde mig för att det kanske vore lite nyttigt att träffa honom för att koncentrera mig på annat än Värmland.
Den här snubben var precis tvärtom mot Värmland. Otroligt intensiv i allt han gör. Pratade konstant och var inte rädd för att ta ögonkontakt eller söka beröring. Han fick följa med hem och han var väldigt intensiv i sängen också. Gav mig massor med bekräftelse och komplimanger till den grad att jag nästan blev obekväm.

Vi har en del kontakt nu, och han är väldigt på om att han vill träffa mig igen. Han var skitrolig, och jag umgås gärna med honom igen, men har förklarat att jag inte vill mer än att dricka öl och ligga typ. Vi är för olika för annat. Och att vi antagligen inte kommer att ses särskilt ofta. Han är okej med det.


Nu har Värmland varit iväg över helgen och vi har inte setts på en vecka. Jag sa att han får hojta när han kommer hem igen, men har inte hört något än. Vi får se hur det blir.

 

[gul_zebra]

Jag tycker spontant det är bra. Jag vill dels inte såra någon av misstag, och ser just nu en relation där de nu efter 10 år ska få en utredning och får samtalsstöd, så partnern till min vän får större förståelse för varför min vän är som hen är. Det ÄR inte alltid lätt att leva ihop, och har den ena problem med vissa ”självklara” saker är det ju bra att man kan prata om det och att partnern fattar att det faktiskt är en del av en större problematik. Det kan vara skönt även för neurotypiska att fatta hur ast fungerar i generella termer, och att få klart för sig vad som är vad. Är man gift med en skitsmart, übersocial och kompetent människa fattar man inte alltid fullt ut varför hen inte kan betala en räkning. Det blir ju en diskrepans, inte bara för den med diagnosen. Lägg till ett par barn så kan man få ett mindre kaos rätt snabbt.

Ja gud ja! Jag skulle bli tokig av att inte förstå varför en partner har svårt för nånting själv när det är på den nivå som en funktionsnedsättning innebär.
Kan annars bara se till mig och mina anhöriga - jag fick ju diagnos först vid 20. Oförståelsen innan var förjävlig både för mig och mina anhöriga som inte visste hur de skulle hantera mig eller varför jag var så jävla vrång. De förstod ju inte ens att jag inte var vrång utan hade problem som jag behövde hjälp med.
Och ptja, nu som vuxen så... Jag har som exempel boendestöd för att kunna sköta mitt hem. Det är ändå en rätt stor grej som påverkar även en sambo, därtill med extra skam i att som kvinna inte kunna städa som vanligt folk. Då är den där förståelsen så enormt viktig, för mig som får leva med skammen i att inte kunna och för en partner som får leva med att jag inte är så bra på den biten och med att vi kanske måste prioritera en ny diskmaskin över nya tapeter eller ha en viss ordning hemma exempelvis.

 

[Fazeem]

Träffade Humanisten i eftermiddags för första gången på en vecka. Vi drack te och åt bakelser som jag köpt med mig från jobbet. Sen satt jag i hans säng medans han spelade gitarr och var så glad för att få spela alla låtar för mig (vi delar definitivt musikintresset, han på gitarren och jag på sång!). Jag frös lite, och han svepte en filt runt om mig, kysste mig och sa att han saknat mig Alltså, behöver jag nämna att jag faller pladask för denna mannen?

Vi bestämde att vi skulle ses igen på lördag. Direkt när jag åkt därifrån skrev vi båda att vi redan längtade tills vi skulle ses igen. Och jag som inte har något för mig imorgon kväll föreslog att om vi inte ville vänta kunde vi ses imorgon också. Så ja, nu kommer han hit imorgon kväll med en flaska vin och vi har planerat att laga mat ihop

 

[Hyacinth]

Ja gud ja! Jag skulle bli tokig av att inte förstå varför en partner har svårt för nånting själv när det är på den nivå som en funktionsnedsättning innebär.
Kan annars bara se till mig och mina anhöriga - jag fick ju diagnos först vid 20. Oförståelsen innan var förjävlig både för mig och mina anhöriga som inte visste hur de skulle hantera mig eller varför jag var så jävla vrång. De förstod ju inte ens att jag inte var vrång utan hade problem som jag behövde hjälp med.
Och ptja, nu som vuxen så... Jag har som exempel boendestöd för att kunna sköta mitt hem. Det är ändå en rätt stor grej som påverkar även en sambo, därtill med extra skam i att som kvinna inte kunna städa som vanligt folk. Då är den där förståelsen så enormt viktig, för mig som får leva med skammen i att inte kunna och för en partner som får leva med att jag inte är så bra på den biten och med att vi kanske måste prioritera en ny diskmaskin över nya tapeter eller ha en viss ordning hemma exempelvis.

Boendestödet är ju kalas, annars kanske en partner skulle få dra ett väldigt tungt lass?
Det är inte skamligt. Inte alls.

 

[Tranan]

Pratat med GK, lovade att inte vara i stan före 16:30. för hon behöver jobba.
men hon kommer nog att vara med mig hela vägen ner.

 

[gul_zebra]

Boendestödet är ju kalas, annars kanske en partner skulle få dra ett väldigt tungt lass?
Det är inte skamligt. Inte alls.

Ja definitivt! Och även om lasset inte blir jättetungt (i mitt fall krävs mest en spark i arslet om övriga bitar är på plats) så är det ett lass som en partner inte ska behöva ta. Nu finns det förvisso säkert par där det funkar bra att den ena kör igång den andra men jag skulle mest känna mig som en jättebebis.
Nej, det borde inte vara skamligt. Men det är svårt att komma ifrån att där ändå finns en skam.

 

[sorbifolia]

Ja gud ja! Jag skulle bli tokig av att inte förstå varför en partner har svårt för nånting själv när det är på den nivå som en funktionsnedsättning innebär.
Kan annars bara se till mig och mina anhöriga - jag fick ju diagnos först vid 20. Oförståelsen innan var förjävlig både för mig och mina anhöriga som inte visste hur de skulle hantera mig eller varför jag var så jävla vrång. De förstod ju inte ens att jag inte var vrång utan hade problem som jag behövde hjälp med.
Och ptja, nu som vuxen så... Jag har som exempel boendestöd för att kunna sköta mitt hem. Det är ändå en rätt stor grej som påverkar även en sambo, därtill med extra skam i att som kvinna inte kunna städa som vanligt folk. Då är den där förståelsen så enormt viktig, för mig som får leva med skammen i att inte kunna och för en partner som får leva med att jag inte är så bra på den biten och med att vi kanske måste prioritera en ny diskmaskin över nya tapeter eller ha en viss ordning hemma exempelvis.

Det här är så interessant tycker jag att jag undrar om vi kan göra en asperger/autist-tråd?

Har själv ingen "officiell" diagnos, men har tagit testen på egen hand och hamnade "klart inom autistspektret". Pratar inte med någon om detta IRL, förutom exet som inte alls förstår hur jag fungerar, så det är skönt att kunna ventilera och dela erfarenheter på Buke.

Tanken har dock aldrig slagit mig att min bristande förmåga att hålla ordning i hemmet skulle bero på asperger? Är det ett vanligt förekommende problem?