Bryta mot normen?

[sthu]

När jag fick frågan om barn från svärmor med tindrande ögon, råkade jag utbrista "nej, fy fan, usch!".

Haha, jag har sagt samma sak till min före detta svärmor! Hon började gråta... Och nästa gång vi träffades började tjatet igen. Först i stil med "se hur lyckliga familjen xx är med sina söta barn!", sen "nu har xx fått barn!" och till slut "ska ni inte skaffa barn snart, jag vill så gärna ha barnbarn innan jag blir för gammal" (hon har nyss fyllt 50)

Just tjat om barn var en anledning till att det tog slut mellan mitt ex och mig. Han lyssnade på tjatet och ville gärna ha barn innan 30 (vi var runt 25 när tjatet började) för att inte ha "misslyckats" och som någon slags ultimat kärleksförklaring. Jag blev förbannad, vill han ha barn får han skaffa dem själv! Efter några år tog det slut och såhär i efterhand fattar jag inte hur jag stod ut. Det var alltså min svärmor som tjatade, mina föräldrar lever helt efter principen att var och en gör som den vill så länge det inte drabbar andra.

 

[athena_arabians]

@Arisj: Det där är jag så jäkla less på. Dels behöver jag faktiskt inget mer skäl till att inte få barn än att jag vill inte men precis som dig har jag en sjukdom plus medicinering som inte är kompatibel med graviditet och att ha barn. I mitt fall håller folk käften när jag sagt det (förmodligen för att de sett att fortsätter de invända blir det inte roligt ).

Jag har (utan vilje) testat att vara gravid. Det tidiga missfallet sabbade min hälsa länge (jag var undermedicinerad då).

Mina föräldrar och svärföräldrar har aldrig sagt ett pip. Visst, nog är jag lite ledsen att det inte blev några barnbarn för pappas skull men det är som det är.

 

[Arisj]

@Arisj: Det där är jag så jäkla less på. Dels behöver jag faktiskt inget mer skäl till att inte få barn än att jag vill inte men precis som dig har jag en sjukdom plus medicinering som inte är kompatibel med graviditet och att ha barn. I mitt fall håller folk käften när jag sagt det (förmodligen för att de sett att fortsätter de invända blir det inte roligt ).

Huvudet på spiken, det ska inte behövas något annat skäl än "nä, jag vill inte!". Tyvärr är folk så respektlösa så att jag har blivit likadan, varför ska jag linda in mina anledningar när de uppenbarligen kan trampa över hela mig i sin barn-önskan? En gång när jag var tillräckligt sur sa jag "om det händer, så hoppar jag i ån.". Och det var ett par grannar som jag knappt umgicks med, men lägga i sig i mitt eventuella barnalstrande, det skulle de.
Tack och lov är mina föräldrar vettiga människor och har alltid sagt att det är upp till mig själv, antagligen för att de inte är några flarn och förstår sjukdom. Och för den delen har mina gamla katter fungerat jättebra som placebo för barnbarn åt dem.

 

[tanten]

Att skaffa barn för att någon ANNAN vill att ni ska ha barn låter som kanske världens sämsta idé. Låt ni lugnt bli att skaffa barn. Om ni ändrar er är det bara att ändra sig. Om ni inte ändrar er så har det ingen betydelse. Lev ditt liv själv!

 

[Korven]

Jag borde inte fått barn. Både barn och barnbarn blev allergiska som jag.

 

[Myzan87]

Om ni inte vill ha barn så borde omgivningen respektera det.

Jag lever i ett litet annorlunda "förhållande" där killen jag träffar inte heller har jättebra erfarenhet av förhållande. Båda två kräver mkt egentid och vill utöva våra hobbyer, renovera våra hus, träffa våra kompisar utan att man plikttroget tar med den andre. Nu träffas vi och hittar på saker då och då, njuter av den andres närvaro när det passar. Ibland kan det va svårt att få ihop en träff vissa veckor pga olika arbetstider och övriga händelser. Men detta sättet passar oss

 

[nightcrawler]

jag har varken barn eller karl. karl vill jag ha men lyckas aldrig träffa nån så jag har mer eller mindre accepterat att jag kommer få leva ensam. får ofta höra hemifrån (mor) om jag inte ska träffa nån. brukar säga att jag hellre är själv och kan göra som jag vill när jag vill och hur jag vill.

barn avskyr jag. skyr dom som pesten. kompisen älskar barn och brukar typ dyka över nyblivna föräldrar och deras bebisar om dom dyker upp på nån fest eller tillställning. folk brukar undra vad det är för fel på mej som inte ens tittar åt deras underverk. sen finns det vissa ungar jag gillar men generellt så är det som en böld i röven. har ingen direkt längtan efter egna. ser hellre att en ev karl redan har barn. kanske ev så skulle det kunna bli EN unge. men mest troligt inte. är 33 nu och känner bara mindre och mindre för barn. frågar nån varför så säger jag bara att jag inte tycker att man ska avla på skit. inte tillåtet på djur och borde inte vara på folk heller. stackars unge om den skulle få mina problem. eller så säger jag att det räcker med en nightcrawler. gudarna förbjude att jag ynglar av mej. ingen vill ha en till nightcrawler.

 

[Kattennizze]

När jag fick frågan om barn från svärmor med tindrande ögon, råkade jag utbrista "nej, fy fan, usch!". Hon såg så chockad ut att den meningen har blivit mitt standard-svar.
Nu har jag också andra anledningar till att inte skaffa barn förutom att jag inte vill ha, men jag har noterat att även om jag säger "alltså min gamla sjukdom kan bryta ut igen/jag har en psykisk sjukdom och kan knappt ta hand om mig själv" så stannar det där ögon-tindrandet och blir till något slags "Men det lööööööser sig alltid". Nej, det gör det fan inte. Var och en vet sina begränsningar, my body, my rules.

Så brutalt, nästan äckel, verkar vara det enda som fungerar. Tyvärr.

Vad jag önskar att fler hade den insikten om sin egen hälsa, det betyder inte alls att man inte kan vara en toppenförälder trots sjukdom, men att det är väl genomtänkt.
Jag tycker den här normen är pissig bara. Jag bor i lägenhet UTAN TOMT i en stad där ALLA barnfamiljer SKA bo i hus, till nöds går det bra med ett radhus. Dessutom SKA alla barn syssla med idrott i någon form. Jag är suspekt som bor i lägenhet och besöker bibliotek (!) ofta med mina barn, och INTE säljer lotter till förmån för den lokala idrottsföreningen eftersom mina barn inte vill vara med. Dessutom vägrar jag studsmatta också. Jag är en hemsk förälder, punkt.

 

[a1agnlju]

Jag börjar närma mig 30 och lever sedan flera år i ett mycket hetronormativt förhållande. Efter att jag och min partner gifte oss för två år sedan har jag börjat känna och reflektera över pressen från omgivningen att ta vad som ses som nästa naturliga steg i vår relation; barn.
Min partner vill inte ha barn och jag har aldrig velat ha några, men det är ändå svårt att komma ifrån trycket att det är så det "ska vara". Normer är mycket starka i min övriga familj och bara det faktum att jag och partnern levde ihop i flera år innan vi gifte oss var väl en smärre skandal och tanken att volvo, villa vovve inte är målet med mitt liv är helt främmande. När ämnet kommer upp i min omgivning och jag säger att jag inte vill ha barn möts jag nästan alltid av ett "hö,hö, det är vad du tror nu, vänta bara"
Det här sätter sig i huvudet på mig och jag kommer på mig själv med att tycka att det är min plikt att skaffa barn eftersom alla kommer bli så besvikna annars. så, hur bryter man sig loss från idén att jag borde ställa mig vid spisen pronto och börja producera ungar?

Har ni sagt rakt ut att ni inte vill ha barn och att ni inte vill höra tjatet om det?

 

[cirkus]

Jag tycker att även om man inte vill ha barn så är det jättekonstigt att det verkar legitimera att kunna spy ut sin avsky över barn. För mig är det konstigt att överhuvudtaget avsky en hel grupp människor baserat på någon egenskap - i detta fall just att de är barn.

Ni som säger att ni avskyr barn - har ni nånsin tänkt på att det kan uppfattas lika knepigt som de som avskyr människor baserat på kön eller etnicitet?

 

[sjoberga]

Jag tycker att även om man inte vill ha barn så är det jättekonstigt att det verkar legitimera att kunna spy ut sin avsky över barn. För mig är det konstigt att överhuvudtaget avsky en hel grupp människor baserat på någon egenskap - i detta fall just att de är barn.

Ni som säger att ni avskyr barn - har ni nånsin tänkt på att det kan uppfattas lika knepigt som de som avskyr människor baserat på kön eller etnicitet?

Jag tycker också att det är en hemsk inställning, att avsky människor endast baserat på deras nuvarande ålder. Tack för inlägget.

 

[Egonson_]

Jag är 99,9 att jag aldrig vill/kan/bör ha barn av en rad olika personliga anledningar.
Mina föräldrar anser att var och en gör som de vill, så länge det inte skadar någon annan. Det spelar ingen som helst roll för dem om jag skaffar ungar eller ej.
Mina svärföräldrar har aldrig nämnt ämnet över huvud taget, det spelar högst troligt ingen roll för dem heller då de är så vettiga, förstående och verklighetsförankrade, samt lägger sig inte i hur andra sköter sina liv (också där, så länge det inte skadar någon annan, förstås).

Sambon förstår helt och hållet och håller med mig.

Visst har jag också råkat ut för de som "vänta bara, du får se när du själv skaffar.." osv. Men av sådana jag inte känt så jag har inte reflekterat över det direkt.

Har jag bara en underbar familj eller har jag tur?

 

[Petruska]

Jag tycker också att det är en hemsk inställning, att avsky människor endast baserat på deras nuvarande ålder. Tack för inlägget.

Jag tycker också att det är en underlig inställning.

Däremot kan jag lätt förstå om man avskyr det ansvar som barn oundvikligen för med sig. Det gör de ju på många sätt även om de inte är ens egna, deras blotta närvaro ställer krav på en.

(Själv trivs jag under de kraven, men jag kan lätt förstå om man inte gör det.)

 

[Tonto]

Jag vill inte bli fast på grund av barn, så några barn ska jag inte ha. Och så är det bara. Omgivningen får tycka vad dom vill, för det är mitt liv inte deras, så vad spelar det för roll om dom tycker att jag är knäpp. Det vet jag redan att jag är.

 

[Vallmo]

Jag tycker också att det är en underlig inställning.

Däremot kan jag lätt förstå om man avskyr det ansvar som barn oundvikligen för med sig. Det gör de ju på många sätt även om de inte är ens egna, deras blotta närvaro ställer krav på en.

(Själv trivs jag under de kraven, men jag kan lätt förstå om man inte gör det.)

Jag håller med!
Jag gillar verkligen några barn (syskon) som är kompisar till mina egna.
Kemin är bara helt rätt mellan oss och givetvis mellan dom och mina barn också, såklart.
Jag älskar att ha dom här barnen hemma hos oss. De är fyra stycken med mina två.
Stämningen är härlig, ungarna leker så soft med varandra och jag får ut rätt mycket av att umgås med dessa två barn. Nu leker jag ju inte direkt med dom, dom är tillräckligt gamla för att vara självgående.
Sen gillar jag barnens mamma också.
Vi hjälps åt ganska mycket, skjutsar till aktiviteter, semestrar osv.

Sen har barnen kompisar som jag får horn i skallen bara jag ser dom.
Givetvis har det lite med att göra hur dom beter sig också.
Några kan vara rätt uppkäftiga, säga emot och en av dom försöker alltid hetsa min större kille att dom ska ge sig på min lilla kille.

Jag anser att barn är som människor i största allmänhet.
En del gillar man och en del tål man inte.

 

[stjarnhimmel]

Jag tycker att även om man inte vill ha barn så är det jättekonstigt att det verkar legitimera att kunna spy ut sin avsky över barn. För mig är det konstigt att överhuvudtaget avsky en hel grupp människor baserat på någon egenskap - i detta fall just att de är barn.

Ni som säger att ni avskyr barn - har ni nånsin tänkt på att det kan uppfattas lika knepigt som de som avskyr människor baserat på kön eller etnicitet?

Fast handlar det om åldern?
Jag kan ha svårt för vissa saker som vissa barn gör tex har jag många gånger fått höra av barn att jag är tjock eller ful. Och jag gillar inte det.
Sen är jag en person som gillar lugn så jag tycker det är jobbigt med folk som skriker. Och ja.. vissa barn låter en del.
Så vissa saker hos barn har jag svårt för- att de kan säga taskiga saker samt när de låter mkt.

 

[Dressyrtjejen_97]

Visserligen med barn, men ändå tämligen normbrytande enligt vissa...

Mina föräldrar hade 15 resp. 20 år långa förhållande i ryggen när de vid 34/35 alt 35/36 (minns inte nu...) års ålder bröt upp med sina respektive. Från dessa förhållanden hade de inga barn. De gifte sig efter bara något år, och fick bara 1 barn, vid tämligen hög ålder (38/39 år). På fredag har de varit gifta i 20 år, och jag fyller 19 år till hösten....

Jag är också relativt normbrytande. 18 år gammal, okysst, oskuld och aldrig haft ett förhållande. Trots det trivs jag väldigt bra med mitt liv som det ser ut nu, och störs inte nämnvärt av nyss nämnda faktum.

 

[Remmer]

När jag fick frågan om barn från svärmor med tindrande ögon, råkade jag utbrista "nej, fy fan, usch!". Hon såg så chockad ut att den meningen har blivit mitt standard-svar.
Nu har jag också andra anledningar till att inte skaffa barn förutom att jag inte vill ha, men jag har noterat att även om jag säger "alltså min gamla sjukdom kan bryta ut igen/jag har en psykisk sjukdom och kan knappt ta hand om mig själv" så stannar det där ögon-tindrandet och blir till något slags "Men det lööööööser sig alltid". Nej, det gör det fan inte. Var och en vet sina begränsningar, my body, my rules.

Så brutalt, nästan äckel, verkar vara det enda som fungerar. Tyvärr.

Låter inte som ett vidare empatiskt agerande. På ålderns höst är uteblivna barnbarn ingen nyhet folk generellt sett vill ha.

Sedan är det där överdrivna trotsiga beteendet omoget. Låter som en tonåring som ska revoltera utan tankar på omvärlden eller andras känslor.

 

[stjarnhimmel]

Låter inte som ett vidare empatiskt agerande. På ålderns höst är uteblivna barnbarn ingen nyhet folk generellt sett vill ha.

Sedan är det där överdrivna trotsiga beteendet omoget. Låter som en tonåring som ska revoltera utan tankar på omvärlden eller andras känslor.

Och tänker man på andra när man tar för givet att de ska ge en barnbarn?

 

[Remmer]

Och tänker man på andra när man tar för givet att de ska ge en barnbarn?

Det är inte så enkelt. Människor ser det som naturligt beteende.

Avviker du från normen kommer du att på något sätt straffas och utsättas för påtryckningar. Det är så människans gruppdynamik är skapt. Du gör det garanterat själv mot andra i frågor där du agerar enligt norm. Därav får man ha viss acceptans för människors ogillande av udda beteenden.