Bryta mot normen?

[tanten]

Jag blir så ledsen över att folk ska känna press på hur de ska leva sina liv - från sin omgivning.

Det sorgliga är att i en annan omgivning hade allt varit annorlunda. Det som är "norm" i ett sammanhang är helt ointressant och irrelevant i ett annat.

Det kokar ihop till att omgivningens förväntningar beror på var man bor och vilka man umgås med.

Är inte det rätt förfärligt?

 

[Squie]

Det här sätter sig i huvudet på mig och jag kommer på mig själv med att tycka att det är min plikt att skaffa barn eftersom alla kommer bli så besvikna annars. så, hur bryter man sig loss från idén att jag borde ställa mig vid spisen pronto och börja producera ungar?

Åh nej, det finns ingen plikt öht att skaffa barn. Det finns det andra som gör så mkt bättre, är mitt stående argument de få gånger någon säger något. Vilket typ är aldrig.

Om du vill vara fräck kan du ju ge de som säger något en motfråga. Varför ska du det? Varför ska ni två sätta barn till världen? O se vad de har som svar.

Jag blir så ledsen över att folk ska känna press på hur de ska leva sina liv - från sin omgivning.

Det sorgliga är att i en annan omgivning hade allt varit annorlunda. Det som är "norm" i ett sammanhang är helt ointressant och irrelevant i ett annat.

Det kokar ihop till att omgivningens förväntningar beror på var man bor och vilka man umgås med.

Är inte det rätt förfärligt?

Jo!

Jag har passerat de 40 o i min omgivning är det aldrig någon som egentligen har sagt något. Alla vet att jag inte kommer att skaffa barn, mina barn är mina hästar.

 

[Oldie]

Det gnället hörde jag också i 30-års åldern, men jag och min dåvarande fru hade ingen barnlängtan alls så då blev det inga ( tillsammans i 27 år). Bara att ignorera, dom ledsnar efter ett tag på tjatet

 

[Tassetass]

Jag börjar närma mig 30 och lever sedan flera år i ett mycket hetronormativt förhållande. Efter att jag och min partner gifte oss för två år sedan har jag börjat känna och reflektera över pressen från omgivningen att ta vad som ses som nästa naturliga steg i vår relation; barn.
Min partner vill inte ha barn och jag har aldrig velat ha några, men det är ändå svårt att komma ifrån trycket att det är så det "ska vara". Normer är mycket starka i min övriga familj och bara det faktum att jag och partnern levde ihop i flera år innan vi gifte oss var väl en smärre skandal och tanken att volvo, villa vovve inte är målet med mitt liv är helt främmande. När ämnet kommer upp i min omgivning och jag säger att jag inte vill ha barn möts jag nästan alltid av ett "hö,hö, det är vad du tror nu, vänta bara"
Det här sätter sig i huvudet på mig och jag kommer på mig själv med att tycka att det är min plikt att skaffa barn eftersom alla kommer bli så besvikna annars. så, hur bryter man sig loss från idén att jag borde ställa mig vid spisen pronto och börja producera ungar?

"Barn förtjänar att vara efterlängtade" var mitt standardsvar när jag fick höra tjat om barn, det fick tyst på en hel del. Jag fick kommentarer om barn även jag var singel, men det tog fart när jag träffade min nuvarande partner. (Nu har vi en dotter, de som tjatade innan har nu gått över till "Visst ääääär barn meningen med livet?"-kommentarer som jag förväntas nicka instämmande med. Vilket jag förstås inte gör för jag håller inte med. Man kan alltid fortsätta att bryta mot normer, har jag märkt...)

 

[Oldie]

"Barn förtjänar att vara efterlängtade" var mitt standardsvar när jag fick höra tjat om barn, det fick tyst på en hel del. Jag fick kommentarer om barn även jag var singel, men det tog fart när jag träffade min nuvarande partner. (Nu har vi en dotter, de som tjatade innan har nu gått över till "Visst ääääär barn meningen med livet?"-kommentarer som jag förväntas nicka instämmande med. Vilket jag förstås inte gör för jag håller inte med. Man kan alltid fortsätta att bryta mot normer, har jag märkt...)

Tjatet brukar övergå i : När kommer nästa nu då, ni kan väl inte bara ha ETT barn ..

 

[Tassetass]

Tjatet brukar övergå i : När kommer nästa nu då, ni kan väl inte bara ha ETT barn ..

Japp, det har börjat här så smått också. Argumentet att barn ska vara efterlängtade funkar tack och lov även då.

 

[lilstar]

Jag har upptäckt att det bästa sättet att bemöta personer som förväntar sig att man ska följa normen är med glättig uppriktighet. De har oftast aldrig ens tänkt på att det kan vara ett ickeproblem, att man kan gå runt och inte vara ledsen över att inte följa familjenormen . Ignorera eller skoja bort funkar sådär tycker jag, det oerhööört intressanta samtalsämnet om ens familjeframtid tenderar att återkomma om det inte bemöts en gång för alla .

 

[Sporthorse]

Jag har heller inga planer på att skaffa barn. Ibland kan det vara ett jävla tjat från vissa vänner och bekanta. Och när jag säger att jag absolut inte är intresserad utav barn och allt vad det innebär så kommer jag tydligen växa ifrån det.

Det roliga är att jag alltid varit lika säker på att aldrig skaffa barn, nu när jag närmar mig 30 (några år kvar) så känner jag mig precis lika säker som tidigare.

Jag är nöjd med att slippa en unge i minst 18 år av mitt liv, dessutom finns det redan tillräckligt med barn där ute.

När någon blir för jobbig så svarar jag att jorden är överbefolkad så det räcker. Samt att jag inte har någon dröm om att byta blöjor och föda ungar.

Förstår att du är less, det blir man!

 

[Cambrie]

Jag skulle säga att det är minst lika svårt att vara normbrytande när det gäller att HA barn från samhällets sida. I samhället där jag bor är normen om man har barn att man måste sträva efter villa volvo vovve, inget annat räknas. Det tävlas bland mammorna om vem som bakar mest bullar och gör finast hem. Själva hyr vi, visserligen en villa, men är i övrigt så långt ifrån normen man kan komma och med den globala värld vi lever i idag tycker jag inte heller det är något att sträva efter. Förra fältstudierna som tillbringades i Palestina lämnade jag barnen hos pappan och farmor. Det blev ramaskri, så är det verkligen inte kutym för en mamma att göra trots att de var till oss och hälsade på och vi hade kontakt på skype varje kväll. I höst ska jag med största trolighet iväg och jobba i Kairo, den här gången tar jag med mig barnen då det blev ett sådant ramaskri förra gången och jag dessutom tror de mår bra av att se andra kulturer, då är inte det bra heller.

Normen är barn, villa, volvo, vovve och bullbak. Skiljer man sig från den mängden, framförallt som kvinna, är det inte accepterat av samhället. Jag skiter faktiskt i vad andra säger, jag kör mitt eget race. Passar inte det människor och de lägger energi på det, då är det deras problem helt enkelt. Hade alla gått enligt normerna hade samhället aldrig gått framåt och personligen hade jag varken blivit särskilt lycklig som människa eller en bra mamma under de förutsättningarna. Jag tycker ni ska göra detsamma.

 

[stjarnhimmel]

Det är intressant att fråga folk tillbaka "varför vill du ha barn" när någon frågar varför folk inte vill ha barn.

Jag sa till en person att " att säga till någon som inte vill ha barn att denne kommer ångra sig, missar något etc är som att säga till dig att du missar något om du inte skaffar en orm som husdjur.
Dvs hur kan du inte se att meningen med livet är att få se en orm växa och utvecklas?

Orm kan bytas ut mot valfritt djur, intresse etc

 

[kryddelydd]

Jag börjar närma mig 30 och lever sedan flera år i ett mycket hetronormativt förhållande. Efter att jag och min partner gifte oss för två år sedan har jag börjat känna och reflektera över pressen från omgivningen att ta vad som ses som nästa naturliga steg i vår relation; barn.
Min partner vill inte ha barn och jag har aldrig velat ha några, men det är ändå svårt att komma ifrån trycket att det är så det "ska vara". Normer är mycket starka i min övriga familj och bara det faktum att jag och partnern levde ihop i flera år innan vi gifte oss var väl en smärre skandal och tanken att volvo, villa vovve inte är målet med mitt liv är helt främmande. När ämnet kommer upp i min omgivning och jag säger att jag inte vill ha barn möts jag nästan alltid av ett "hö,hö, det är vad du tror nu, vänta bara"
Det här sätter sig i huvudet på mig och jag kommer på mig själv med att tycka att det är min plikt att skaffa barn eftersom alla kommer bli så besvikna annars. så, hur bryter man sig loss från idén att jag borde ställa mig vid spisen pronto och börja producera ungar?

vilken trist familj och omgivning du har! (sorry).

Jag är 43 år gammal, inbiten singel. Visserligen finns det en del av mina goda vänner som "unnar mig" ett parförhållande och därför ibland tycker att jag borde dejta eller presenteras för någon lämplig kandidat.
Men ingen, varken mina föräldrar eller mina vänner, har någonsin ifrågasatt frånvaron av barn.

Min syster är 44 år gammal, levde under 20 år tillsammans med en man. De skaffade inga barn. Hon fick aldrig påstötningar från familj eller släkt kring barn-skaffande.

Nej, tänk på hur du vill ha det. Om du är nöjd med det liv du har, GRATTIS! Njut av det!

 

[Badger]

Jag börjar närma mig 30 och lever sedan flera år i ett mycket hetronormativt förhållande. Efter att jag och min partner gifte oss för två år sedan har jag börjat känna och reflektera över pressen från omgivningen att ta vad som ses som nästa naturliga steg i vår relation; barn.
Min partner vill inte ha barn och jag har aldrig velat ha några, men det är ändå svårt att komma ifrån trycket att det är så det "ska vara". Normer är mycket starka i min övriga familj och bara det faktum att jag och partnern levde ihop i flera år innan vi gifte oss var väl en smärre skandal och tanken att volvo, villa vovve inte är målet med mitt liv är helt främmande. När ämnet kommer upp i min omgivning och jag säger att jag inte vill ha barn möts jag nästan alltid av ett "hö,hö, det är vad du tror nu, vänta bara"
Det här sätter sig i huvudet på mig och jag kommer på mig själv med att tycka att det är min plikt att skaffa barn eftersom alla kommer bli så besvikna annars. så, hur bryter man sig loss från idén att jag borde ställa mig vid spisen pronto och börja producera ungar?

Se fram mot vad man vill istället för vad man inte vill? Trots att det är svårt mitt i allt tjat? Sluta förklara att man inte vill ha barn och rycka på axlarna? Säga vi ser tiden an? det får tiden utvisa? (vet faktiskt inte för min släkt och vänner har inte tjatat på det viset sedan man fyllde 20. Innan dess var det ju -när du är stor ska du få barn så träna nu blöjbyte på lillan... så till den milda grad att man bestämde sig för att aldrig ta i en bebi med tång ens.) Dvs själv inte använda kommentarer som gör att folk har någonting att svara på.

Säga att folk utan barn i allmänhet är lyckligare än par med barn...

Jag tycker det är fullkomligt orättvist att lägga press på det viset eftersom det kan få folk att gräva fast sig i tankar som de inte behöver -tex åsikten att man vill ha barn trots att man kanske faktiskt inte vill det sedan när man är 32 och det är dags, eller -åsikten att man absolut inte vill ha barn trots att man kanske sedan visar sig vilja ha det, men inte kan förmå sig till det eftersom alla sa höhö.

Kort sagt kan folk mycket väl hålla klaffen, men det är kanske svårt att hitta samtalsämnen.
(har btw ett barn, dök upp vid 36.)

 

[Hermelin]

Att skaffa barn för att någon ANNAN vill att ni ska ha barn låter som kanske världens sämsta idé. Låt ni lugnt bli att skaffa barn. Om ni ändrar er är det bara att ändra sig. Om ni inte ändrar er så har det ingen betydelse. Lev ditt liv själv!

 

[MCP]

Tycker att det är så märkligt att ett ämne (skaffa barn) som majoriteten anser att är ett ganska så känsligt sådant, ändå kan vara ett så vanligt frågeämne för alla sorters bekanta och obekanta, lite som om det var vart man ska åka på semester som frågas.

Nåjaa, har också konstaterat lite det som @Badger var in på, är det någon semi-bekant man träffar väldigt sällan så är det enklast att svara något vagt i stil med "vi får se", "javisst har vi tänkt på det" o.s.v. man slipper oftast lindrigast undan någon längre diskussion om man säger det. Jobbigast är det väl nog om det är någon man ser relativt ofta som håller på om det. Min ex-svägerska var lite en sådan, speciellt när hon själv väntade. Det gick om lite när hon väl fött barnen, men inte helt. Hade tyvärr inget riktigt bra sätt eller svar att tackla det med, speciellt när jag själv var så osäker på vad jag ville (det kan f.ö. vara något av det sämsta att svara, för då kan man hamna i någon sort föreläsning/uppläxning om varför man ska skaffa barn och när).

Nu just har jag som tur var ingen i min närhet som tjatar/frågar om när vi tänkt skaffa barn, trots att jag har ny pojkvän och "klockan tickar"...

 

[Qelina]

Jag är 28 år och har varken något förhållande eller barn. Och jag har ingen längtan efter något av det heller. Jag är nöjd med att när jag kommer hem är det bara jag där, då får jag slappna av och bara vara. Däremot skulle livet vara tomt och meningslöst utan min hund,en hund vill jag alltid ha i mitt liv.

Jag gillar att träffa folk och vara lite social men på mina villkor,orkar/vill inte umgås för länge och jag tycker det är skönt att kunna komma hem till min tomma lägenhet så att jag kan välja själv om jag vill vara nära någon eller inte. Jag inser också mer och mer att jag nog inte kommer skaffa några barn, i alla fall känns det så just nu. När jag umgås med kompisar som har barn blir jag bara mer och mer säker på att det inte är något för mig. Jag tycker inget vidare om barn har jag märkt trots att jag verkligen försöker se dom som söta och fina och roliga. Det får man väl knappt ens säga i vissa sammanhang, att man inte tycker om barn.

Jag var lite orolig för hur min familj skulle ta det trots att jag vet att dom är väldigt öppna, för dom är vilket liv jag än väljer bra så länge jag trivs med det. Ändå tog jag upp ämnet barn med min mamma och sa att hon nog inte kommer få några barnbarn från mig och att jag nog inte vill ha barn och vi pratade om det och hon förstår verkligen mig och säger att hon inte har någon längtan efter barnbarn, om jag får barn kommer hon så klart älska dom men det är inget hon saknar eller går och tänker på. Hon är lika nöjd med min hund som om jag hade ett människobarn. Där är vi överens.

Kanske är det bästa att du tar diskussionen med dom det gäller och förklarar läget och att du inte vill ha några mer kommentarer eller pikar?

Jag kommer kanske ändra mig framöver med barn men det får tiden utvisa. Jag vet inte ens om jag vill ha en partner, varken sambo eller särbo. Som barn var det ju så självklart att man skulle gifta sig och skaffa barn, precis som normen i många fall är. Men jag har insett att det livet nog inte passar mig och att man inte behöver följa någon norm för att vara lycklig. Man ska leva det liv man själv vill och inte det som man tror att andra vill att man ska leva. För mig är det livet just nu ett liv utan partner och utan barn.

Jag vet inte heller om jag någonsin kan bli gravid eller om jag förstört mina chanser då jag haft anorexi i 9 år (och ätstörningar i 11 år) och därmed inte haft mens under alla dessa år och hos gynekologen som tog blodprover och tester så fick jag veta att jag i princip inte har någon östrogenproduktion alls så som läget är nu kan jag ju inte få barn. Vem vet hur lång tid det tar för kroppen att återhämta sig efter alla år av svält, kommer jag vara för gammal för att skaffa barn då, kommer jag ens bli frisk nog? Kan jag vara en bra mamma om jag inte är helt frisk från anorexin och så vidare, det är tankar som finns i mitt huvud.

Att jag inte heller har någon som helst längtan efter ett förhållande tycker nog folk är mer udda. Jag har inget behov av någon sexuell relation, det är snarare avstötande än lockande för mig. Jag har hellre nära vänner än en pojkvän/sambo. Men det kanske ändrar sig om jag träffar den rätta. Men just nu är jag så nöjd med att vara singel.

 

[Badger]

Nu just har jag som tur var ingen i min närhet som tjatar/frågar om när vi tänkt skaffa barn, trots att jag har ny pojkvän och "klockan tickar"...

http://www.theguardian.com/society/2016/may/10/foul-reign-of-the-biological-clock
Den här artikeln tror jag är intressant på ämnet (den ligger på en att läsa lista) hatar kvällspressens biologiska klocka, (Skaffa barn när du absolut inte vill ha barn, med en man du inte vill leva med/inte hittat, omutifallatt du skulle råka vilja ha barn i framtiden och om det då skulle råka visa sig att din fertilitet upphör tidigare än hos många andra och då du även skulle fallera med IVF och du skulle bli ledsen för det. Detta scenario bör du börja få ångest över vid 25 som om det det vore omöjligt att få barn över 30 och omöjligt att helt enkelt strunta i att bekymra sig över barnfrågan tills efter 32 i alla fall och sedan vid 32 helt sonika bestämma sig för näh eller går det så går det, eller bestämma sig för att fundera över saken igen när man fyller 36.)

 

[MCP]

@Badger tack, den där ska jag ta och läsa
Ännu lite på ämnet, för några år sedan träffade jag och min dåvarande sambo en av mina barndomsvänner. Hon berättade då att de väntade (deras första) barn. Jag gratulerade och allt det. Efter det så kom då frågorna om vi tänk skaffa barn, jag försökte svara lite vagt typ "nja, jaa, kanske, vem vet", så då gav hon då pekpinnarna om att hon tror nog inte att man ska vara för gammal som kvinna när man skaffar barn, att det sliter på kroppen och bla bla bla... Till saken hör att hon och jag haft en ganska så ytlig relation med endast sporadisk kontakt de senaste åren, vilket betyder att hon öht inte hade den minsta susning om vad som föregick i mitt liv egentligen. Kanske vi redan försökte få barn, kanske det redan konstaterats att vi inte kan få några, kanske vårat förhållande knakade i fogarna... (Nu var det bara så att jag/vi inte riktigt visste ännu vad vi ville, men jaa, det skulle ju ha kunnat vara vad som helst annat också)

 

[Marita73]

Jag har aldrig velat ha barn, trodde när jag var yngre att det kanske skulle ändra sig men nu när jag är (snart) 43 är jag så glad över att inte ha skaffat barn. Jag svarar alltid rakt ut att jag inte vill ha barn, ser ingen mening med det och att jag vill lägga min tid på mig och mina djur. När folk får ett brutalt rakt svar så finns det liksom inget att tjata på längre.
Jag har många vänner som liksom jag inte vill ha barn och även många vänner som har barn. Så fort jag träffar de med barn blir jag bara mer övertygad om att jag gjort det bästa möjliga valet i livet, att aldrig skaffa barn.

 

[cirkus]

Jag tycker mest synd om er som har såna vänner/familj att de lägger sig i livsval så mycket att ni stör er på det.

 

[Arisj]

När jag fick frågan om barn från svärmor med tindrande ögon, råkade jag utbrista "nej, fy fan, usch!". Hon såg så chockad ut att den meningen har blivit mitt standard-svar.
Nu har jag också andra anledningar till att inte skaffa barn förutom att jag inte vill ha, men jag har noterat att även om jag säger "alltså min gamla sjukdom kan bryta ut igen/jag har en psykisk sjukdom och kan knappt ta hand om mig själv" så stannar det där ögon-tindrandet och blir till något slags "Men det lööööööser sig alltid". Nej, det gör det fan inte. Var och en vet sina begränsningar, my body, my rules.

Så brutalt, nästan äckel, verkar vara det enda som fungerar. Tyvärr.