Borde jag dölja mig själv? Hur tänker ni andra som inte ser ut som "normen"?

När man blir extremt mager tycker jag man ser äldre ut, glåmigare hy o glanslöst hår.
Ja, när någon är mager av andra skäl än anorexi, verkar det bli så. Mina referenser är då sjuka i aids samt undernärda människor i tv-nyheter o dyl, från svältkatastrofer.

Anorexi, vad jag förstår, spelar med hormonerna på andra sätt än vad annan svält gör, vilket kan ge som ett "omoget" utseende.

Mer än så här vill jag inte diskutera utseende. Och jag kan ha fel. Min erfarenhet är tursamt nog begränsad.
 
Ja, när någon är mager av andra skäl än anorexi, verkar det bli så. Mina referenser är då sjuka i aids samt undernärda människor i tv-nyheter o dyl, från svältkatastrofer.

Anorexi, vad jag förstår, spelar med hormonerna på andra sätt än vad annan svält gör, vilket kan ge som ett "omoget" utseende.

Mer än så här vill jag inte diskutera utseende. Och jag kan ha fel. Min erfarenhet är tursamt nog begränsad.
En del som varit anorektiska sedan tidig tonår har inte kommit i puberteten än pga långvarig svält. Eller bara blivit begränsade i tillväxt om näringstillförseln varit sådär länge..
 
En del som varit anorektiska sedan tidig tonår har inte kommit i puberteten än pga långvarig svält. Eller bara blivit begränsade i tillväxt om näringstillförseln varit sådär länge..
Det vet jag.

Långvarig anorexi är väl också mycket mer långvarigt än de flesta svältkatastrofer och också mer långvarigt än andra sjukdomstillstånd som medför svår avmagring (där är aids min närmaste referensram).
 
Det vet jag.

Långvarig anorexi är väl också mycket mer långvarigt än de flesta svältkatastrofer och också mer långvarigt än andra sjukdomstillstånd som medför svår avmagring (där är aids min närmaste referensram).
Ja precis!

(Jag spann vidare, var inget annat menat med inlägget :))
 
Jo, jag har varit där ni är. Inte lika länge, men länge nog. Att folk låtsades om inget hjälpte inte heller. Krasst sett är det en sjukdom man dör av. Och jag säger inte att någon ska dölja sig, men man kommer bli tittad på. Precis som alla andra som avviker från normen i någon utsträckning. Det är inte trevligt, men det är så det är. Sen blir en del hjälpta av terapi, andra klarar det själva. Men man måste börja äta om man ska bli frisk.
Att titta på folk gör väl alla och det säger jag inte något om, självklart tittar folk om man inte ser "normal" ut oavsett varför man inte ser "normal" ut. Dock kan folk hålla åsikter och kommentarer för sig själva. Det är inte mer okej att säga till en mager att den är mager än att säga till en med väldig fetma att den är tjock. Det finns liksom inget positivt i det. Att fokusera på utseendet hjälper inte.
 
Senast ändrad:
En sak som spelar in i det ni kallar "normalisering" av tillståndet är att det blivit normalt för mig att umgås med och leva med andra sjuka. Jag har varit sjuk i 13 år, gått i dagvård 10 gånger vilket blir flera år sammanlagt vilket motsvarar ungefär 3- 4 år. Jag har varit på behandlingshem 3 gånger vilket också blir ett par år. På dessa platser är normen att vara underviktig, först är alla som kommer dit väldigt sjuka, på behandlingshemmet går ju alla upp i vikt eftersom det är slutenvård så man ser ju folk i alla stadier (i dagvård händer inte lika mycket med folk eftersom det inte är lika kontrollerade former) och det tillkommer hela tiden nya sjuka och att gå upp till normalvikt tar ju ett tag. Så ja, mina senaste 11 år har magra kroppar, sjuka kroppar varit det normala för mig. Att jag dessutom varit underviktig själv i 11 av mina 13 år som sjuk spelar också in. Det har varit lite olika grader av undervikt men jag har bara varit normalviktig ett par månader då jag var på behandlingshemmet och hann liksom aldrig vänja mig vid den kroppen. Det är inte normalt för andra men för mig är det tyvärr så. Sorgligt men sant :crazy:
 
En sak som spelar in i det ni kallar "normalisering" av tillståndet är att det blivit normalt för mig att umgås med och leva med andra sjuka. Jag har varit sjuk i 13 år, gått i dagvård 10 gånger vilket blir flera år sammanlagt vilket motsvarar ungefär 3- 4 år. Jag har varit på behandlingshem 3 gånger vilket också blir ett par år. På dessa platser är normen att vara underviktig, först är alla som kommer dit väldigt sjuka, på behandlingshemmet går ju alla upp i vikt eftersom det är slutenvård så man ser ju folk i alla stadier (i dagvård händer inte lika mycket med folk eftersom det inte är lika kontrollerade former) och det tillkommer hela tiden nya sjuka och att gå upp till normalvikt tar ju ett tag. Så ja, mina senaste 11 år har magra kroppar, sjuka kroppar varit det normala för mig. Att jag dessutom varit underviktig själv i 11 av mina 13 år som sjuk spelar också in. Det har varit lite olika grader av undervikt men jag har bara varit normalviktig ett par månader då jag var på behandlingshemmet och hann liksom aldrig vänja mig vid den kroppen. Det är inte normalt för andra men för mig är det tyvärr så. Sorgligt men sant :crazy:
Jag tycker det är intressant det som du skriver här, och att det är något man borde ta fasta på i behandlingen. Jag vet ju inte i vilken utsträckning det är möjligt att undvika, men det låter ju onekligen som ett stort misstag att människor med just detta problem ska leva så nära inpå varandra och påverka varandra som du skriver.

De jag känt som varit anorektiker har dessutom varit mindre benägna att umgås speciellt mycket med andra (men jag vet inte hur vanligt det är) och då blir "urvalet" av umgänge ännu smalare och den kroppstypen normaliseras ännu mer.
 
En sak som spelar in i det ni kallar "normalisering" av tillståndet är att det blivit normalt för mig att umgås med och leva med andra sjuka. Jag har varit sjuk i 13 år, gått i dagvård 10 gånger vilket blir flera år sammanlagt vilket motsvarar ungefär 3- 4 år. Jag har varit på behandlingshem 3 gånger vilket också blir ett par år. På dessa platser är normen att vara underviktig, först är alla som kommer dit väldigt sjuka, på behandlingshemmet går ju alla upp i vikt eftersom det är slutenvård så man ser ju folk i alla stadier (i dagvård händer inte lika mycket med folk eftersom det inte är lika kontrollerade former) och det tillkommer hela tiden nya sjuka och att gå upp till normalvikt tar ju ett tag. Så ja, mina senaste 11 år har magra kroppar, sjuka kroppar varit det normala för mig. Att jag dessutom varit underviktig själv i 11 av mina 13 år som sjuk spelar också in. Det har varit lite olika grader av undervikt men jag har bara varit normalviktig ett par månader då jag var på behandlingshemmet och hann liksom aldrig vänja mig vid den kroppen. Det är inte normalt för andra men för mig är det tyvärr så. Sorgligt men sant :crazy:

Du har fått en väldig massa svar och jag har bara läst några, men det där med att psykiskt sjuka umgås med andra som också är det och att dom påverkar varandra negativt har jag sett hos några andra. Fast inte bara negativt, på dagvården har dom ju trevligt och träffar folk som förstår dom. Vore det inte möjligt att byta dagvården mot arbetsträning eller studier eller något sånt så att du får vara med vanliga friska? Gärna något fysiskt arbete om du klarar att äta så att du orkar med det. Jag föreslår fysiskt jobb därför att jag tror att du skulle tycka bättre om din kropp om den gjorde mer nytta än nu och för att själen mår bra av det också. Djurskötare, parkarbetare eller till och med städare. Då får du likadana arbetskläder som alla andra anställda och slipper fundera på om du ska gömma eller visa kroppen.
 
Du har fått en väldig massa svar och jag har bara läst några, men det där med att psykiskt sjuka umgås med andra som också är det och att dom påverkar varandra negativt har jag sett hos några andra. Fast inte bara negativt, på dagvården har dom ju trevligt och träffar folk som förstår dom. Vore det inte möjligt att byta dagvården mot arbetsträning eller studier eller något sånt så att du får vara med vanliga friska? Gärna något fysiskt arbete om du klarar att äta så att du orkar med det. Jag föreslår fysiskt jobb därför att jag tror att du skulle tycka bättre om din kropp om den gjorde mer nytta än nu och för att själen mår bra av det också. Djurskötare, parkarbetare eller till och med städare. Då får du likadana arbetskläder som alla andra anställda och slipper fundera på om du ska gömma eller visa kroppen.
Det låter inte som @Qelina är i form för att ha ett fysiskt arbete.
 
Du har fått en väldig massa svar och jag har bara läst några, men det där med att psykiskt sjuka umgås med andra som också är det och att dom påverkar varandra negativt har jag sett hos några andra. Fast inte bara negativt, på dagvården har dom ju trevligt och träffar folk som förstår dom. Vore det inte möjligt att byta dagvården mot arbetsträning eller studier eller något sånt så att du får vara med vanliga friska? Gärna något fysiskt arbete om du klarar att äta så att du orkar med det. Jag föreslår fysiskt jobb därför att jag tror att du skulle tycka bättre om din kropp om den gjorde mer nytta än nu och för att själen mår bra av det också. Djurskötare, parkarbetare eller till och med städare. Då får du likadana arbetskläder som alla andra anställda och slipper fundera på om du ska gömma eller visa kroppen.
Det märks att du inte har läst tråden. Du underskattar gravt hur sjuk TS är.
 
Du har fått en väldig massa svar och jag har bara läst några, men det där med att psykiskt sjuka umgås med andra som också är det och att dom påverkar varandra negativt har jag sett hos några andra. Fast inte bara negativt, på dagvården har dom ju trevligt och träffar folk som förstår dom. Vore det inte möjligt att byta dagvården mot arbetsträning eller studier eller något sånt så att du får vara med vanliga friska? Gärna något fysiskt arbete om du klarar att äta så att du orkar med det. Jag föreslår fysiskt jobb därför att jag tror att du skulle tycka bättre om din kropp om den gjorde mer nytta än nu och för att själen mår bra av det också. Djurskötare, parkarbetare eller till och med städare. Då får du likadana arbetskläder som alla andra anställda och slipper fundera på om du ska gömma eller visa kroppen.

Man brukar ha tvär-nej på fysisk aktivitet när man är så pass undernärd.
Så det känns inte rimligt nu inom närmsta tiden.
 
Du har fått en väldig massa svar och jag har bara läst några, men det där med att psykiskt sjuka umgås med andra som också är det och att dom påverkar varandra negativt har jag sett hos några andra. Fast inte bara negativt, på dagvården har dom ju trevligt och träffar folk som förstår dom. Vore det inte möjligt att byta dagvården mot arbetsträning eller studier eller något sånt så att du får vara med vanliga friska? Gärna något fysiskt arbete om du klarar att äta så att du orkar med det. Jag föreslår fysiskt jobb därför att jag tror att du skulle tycka bättre om din kropp om den gjorde mer nytta än nu och för att själen mår bra av det också. Djurskötare, parkarbetare eller till och med städare. Då får du likadana arbetskläder som alla andra anställda och slipper fundera på om du ska gömma eller visa kroppen.

Vad konstigt skrivet. Du vet om att man till och med kan ha förbud mot fysisk aktivitet när man är väldigt sjuk i anorexi? Vikten måste upp. Det betyder mesta möjliga kcal-intag (som är rimligt) och minsta möjliga energiåtgång.
 
Du har fått en väldig massa svar och jag har bara läst några, men det där med att psykiskt sjuka umgås med andra som också är det och att dom påverkar varandra negativt har jag sett hos några andra. Fast inte bara negativt, på dagvården har dom ju trevligt och träffar folk som förstår dom. Vore det inte möjligt att byta dagvården mot arbetsträning eller studier eller något sånt så att du får vara med vanliga friska? Gärna något fysiskt arbete om du klarar att äta så att du orkar med det. Jag föreslår fysiskt jobb därför att jag tror att du skulle tycka bättre om din kropp om den gjorde mer nytta än nu och för att själen mår bra av det också. Djurskötare, parkarbetare eller till och med städare. Då får du likadana arbetskläder som alla andra anställda och slipper fundera på om du ska gömma eller visa kroppen.
En svårt sjuk anorektiker kan dö av hjärtsvikt om den anstränger sig fysikt. Vid långvarig undervikt tar organen skada, hjärtat påverkas kraftigt och man kan också få benskörhet vilket ger extremt otäcka benbrott av små fall eller liknande.
Du ska nog inte ge råd om sånt du inte har koll på. Du vill väl inte att TS ska lyssna och i värsta fall dö?
 
Jag har aktivitetsförbud egentligen, får bara göra småsaker som är absolut nödvändiga, vardagssaker så att säga, som att kanske gå till kvartersbutiken några minuter bort eller städa eller ta mig till eller från en kompis. Inga långa promenader, tunga lyft osv. Sen har vi gjort en liten "kompromiss" att jag får gå lite för att jag har hunden och för att jag rent krasst inte klarar att bara sitta still, blir tokig av det.

Osteoporos har jag redan, fick reda på det när jag var runt 20 så bättre har det väl inte blivit, hade då skelett som en 90-åring så undrar hur det ligger till nu. Äter särskilda tabletter för att försöka hålla nivån någorlunda ok.
 
Jag har aktivitetsförbud egentligen, får bara göra småsaker som är absolut nödvändiga, vardagssaker så att säga, som att kanske gå till kvartersbutiken några minuter bort eller städa eller ta mig till eller från en kompis. Inga långa promenader, tunga lyft osv. Sen har vi gjort en liten "kompromiss" att jag får gå lite för att jag har hunden och för att jag rent krasst inte klarar att bara sitta still, blir tokig av det.

Osteoporos har jag redan, fick reda på det när jag var runt 20 så bättre har det väl inte blivit, hade då skelett som en 90-åring så undrar hur det ligger till nu. Äter särskilda tabletter för att försöka hålla nivån någorlunda ok.
Förstår du att du ganska tydligt visar hur oerhört sjuk du är och att du har varit det länge?

Förstår du att alla möjliga bekymmer du kan ha kring hur du ska klä dig och vad folk tycker om det, för friska människor framstår som helt orimliga jämfört med det faktum att du är så svårt undernärd?
 
En svårt sjuk anorektiker kan dö av hjärtsvikt om den anstränger sig fysikt. Vid långvarig undervikt tar organen skada, hjärtat påverkas kraftigt och man kan också få benskörhet vilket ger extremt otäcka benbrott av små fall eller liknande.
Du ska nog inte ge råd om sånt du inte har koll på. Du vill väl inte att TS ska lyssna och i värsta fall dö?

Nej, självklart vill jag henne inte något ont. Jag känner ingen som lider av svår anorexi utan bara ätstörningar av lindrigare slag, mer periodvis och sådär. Då jag föreslog fysiskt aktivitet i form av arbetsträning så skrev jag ju faktiskt också OM hon klarade av att äta tillräckligt mycket. Men är man redan benskör av svält eller så undernärd att hjärtat knappt orkar slå så är det säkert farligt.
 
Nej, självklart vill jag henne inte något ont. Jag känner ingen som lider av svår anorexi utan bara ätstörningar av lindrigare slag, mer periodvis och sådär. Då jag föreslog fysiskt aktivitet i form av arbetsträning så skrev jag ju faktiskt också OM hon klarade av att äta tillräckligt mycket. Men är man redan benskör av svält eller så undernärd att hjärtat knappt orkar slå så är det säkert farligt.
Bättre hålla tyst om man har noll koll, särskilt när det är på områden så svåra som detta!
 
Jag har (tack och lov) mycket låg erfarenhet av anorexi, men jag vill bara säga att jag tror att de flesta som har skrivit här menar att du får klä dig hur du vill vad än andra säger samtidigt som de är oroliga för din hälsa och försöker hjälpa dig att förstå hur farligt det är. Det ena uteslutar inte det andra. Alltså, egentligen ska du ju bli frisk för din egen skull - inte för andras skull!
Även om att det kan vara bra att förstå en utomståendes synpunkt och få en mera "normal" syn på ens kropp än den mera isolerade synen som jag tror att man lätt får när man är omgiven av samma sorts kroppar. Men det är fortfarande du som är viktig - jag tror till 100% att alla här och "där ute" vill du ska bli bättre och må bättre. För man mår inte bra när man är så kraftigt underviktig.


Och så vill jag inflika att om en människa var så överviktig att dennes kropp hade liknande risker som när man är kraftigt undernärd - då skulle folk också stirra och bli oroliga.

(Hoppas att jag inte skrev något som kan missuppfattas nu @MiniLi , det skrevs i all välmening.)
 
Men varför så hård ton? Det hon skrev var superkorkat ja, men hon ville ju bara väl. Det är ett öppet forum alla får skriva. Alla är inte som du experter på anorexia. Om du tror att TS triggas av tråden får du väl be Gunnar ta bort den.
Jag är trött på välmenade men potentiellt farliga råd. Jag tycker vem som helst borde förstå att man inte ”tipsar” hur som helst. Jag skulle själv aldrig gå in och kasta ur mig ”tips” i en tråd om en dödlig sjukdom där jag själv har noll koll.

Att tipsa någon med ätstörning (oavsett allvarlighetsgrad och subtyp) om ökad rörelse är generellt jättedåligt. Det är samma sak som att säga ”ja men hoppa över en måltid lite då och då om det får dig att må bättre med din kropp!”.
 

Liknande trådar

Relationer Visste inte vad jag skulle döpa tråden till... Men normen är väl i stora drag att man har en relation oftast med en person. Kanske...
2 3
Svar
57
· Visningar
5 103
Senast: gullviva
·
Hästmänniskan Jag behöver hjälp! Det är en lång text men om någon orkar läsa och ge mig lite stöttning så skulle det uppskattas enormt! För er...
2
Svar
28
· Visningar
3 588
Senast: Lavinia
·
Relationer Jag såg att min gamla tråd från i våras hade låsts, men jag fick så himla mycket fina och kloka ord av er den gången, så jag gör ett...
7 8 9
Svar
166
· Visningar
25 065
  • Låst
Övr. Hund Jag har problem med min hund. Att flytta hit var det bästa beslutet för mig, men från att vara relativt okomplicerad, om en husky kan...
20 21 22
Svar
425
· Visningar
34 706
Senast: Snurrfian
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

Tillbaka
Upp