Borde jag dölja mig själv? Hur tänker ni andra som inte ser ut som "normen"?

[EmmaBovary]

Just det,motsattsen och dubbelheten i det hela är att jag är väldigt frusen av mig och klär jag på mig så att jag inte fryser så blir det mer än vad dom flesta andra har. Då blir det också "bråk" och kommentarer och det väcker oro och skuld och ifrågasättande och som om folk skäms över mig och undrar vad andra tänker om mig, ännu mer kommentarer och dömande av min kropp. Och jag får i 99% av gångerna höra att jag inte kan frysa nu, att det är varmt, att det inte är normalt, att jag ska kolla på alla andra, att andra reagera på alla kläder jag har på mig, att jag måste börja äta mer, att jag borde fatta själv osv.

Jag vågar inte ens nämna att jag fryser i vissa sammanhang för att det alltid blir en diskussion och skuldbeläggande och att det inte är normalt, att jag måste inse att det är för att jag är sjuk och att folk kollar pga det istället och oro över vad andra ska tänka eller att folk tänker att jag lever i förnekelse om min sjukdom. Jag fattar ju att jag fryser mer för att jag är sjuk men kan jag aldrig bara få vara? Ibland är jag liksom "vanligt" frusen, måste allt kopplas till anorexin? Jag kan väl också frysa? Eller vara trött ellervad det nu är? Ibland när inte jag fryser eller att jag kanske gör det men inte säger något så kanske någon annan gör det och säger det så är det plötsligt ok. ALLA får frysa utom jag :/

Hur gör jag rätt?Inte för mycket kläder, inte för lite kläder? Och den där dåliga självkänslan som tycker jag ser groteskt tjock ut i allt men som vet att mina föräldrar inte ser det så fast jag kan inte se vad dom ser. Det är väl helt enkelt så att jag rent ut sagt måste börja lyssna på mig själv. Är det varmt tar jag linne, kortbyxor, kjol,klänning. Fryser jag tar jag en tjock jacka även om det innebär en vinterjacka i juni eller flera koftor och filtar hemma.

Just den här dubbelheten, överlag alltså, inte bara gällande att du är frusen, blir påtaglig i det du skriver. Jag tycker inte heller att är rätt att okända människor ombett kommenterar någon annans utseende och att du ska behöva skyla dig för den saken skull. Sedan förstår jag frustrationen i att bli sedd som en diagnos. Samtidigt är det nog nödvändigt att vårdpersonal och anhöriga inte låtsas som att allt är normalt, eftersom att det säkert skulle bidra till att vaggas in i en känsla av att vara friskare än man är. Så ja, man kan vara frusen annars också, men det är nog viktigt för din del att du ser det som en direkt reaktion av anorexin?

Jag tolkar syftet med dina inlägg i den här tråden lite dubbelt, både som en önskan att inte dömas för din kropp och slippa skyla sig för någon annan skull (vilket är helt rimligt!), men också lite som att du försöker normalisera din sjukdom, inte som i att försöka undkomma ett tabu, utan snarare som ett led i sjukdomen. Att det är delvis är den som talar. Är jag helt ute och cyklar med det antagandet?

 

[Petruska]

Jag tänker att det är viktigt att förstå att det du beskriver är något mycket mer problematiskt och svårt än ett "avvikande utseende". Ska vi tex jämföra med synliga självskador hos personer som skär sig, så är inte läkta ärr ens relevanta. Snarare då öppna, blödande sår där man är akut orolig för pulsådern.

Jag tycker givetvis inte att taskiga kommentarer är okej, men dem kan vi ju inte göra så mycket åt.

För mig är det för övrigt mer rimligt att folk reagerar när de ser dig, av allt att döma i svält med risk för dödlig utgång. Även om det är en sjukdom - och jag vet vad jag talar om på den punkten - så är det OCKSÅ så att folk ser en person som "frivilligt" inte äter. Det ÄR oerhört smärtsamt att se det, åsynen smärtar för hyggligt normalt empatiska människor och triggar deras ångest. Sen kommer den ut i fel form som kommentarer, det är så klart inte ok men begripligt.

Sen tycker jag INTE att det är din uppgift att gömma dig i kläderna! Men jag hoppas faktiskt inte ens att folk slutar reagera när de ser svältande människor.

Du ser högst troligt helt enkelt ut att vara så sjuk att det inte går att bortse från. Och man BÖR inte bortse från det.

 

[MiniLi]

Just den här dubbelheten, överlag alltså, inte bara gällande att du är frusen, blir påtaglig i det du skriver. Jag tycker inte heller att är rätt att okända människor ombett kommenterar någon annans utseende och att du ska behöva skyla dig för den saken skull. Sedan förstår jag frustrationen i att bli sedd som en diagnos. Samtidigt är det nog nödvändigt att vårdpersonal och anhöriga inte låtsas som att allt är normalt, eftersom att det säkert skulle bidra till att vaggas in i en känsla av att vara friskare än man är. Så ja, man kan vara frusen annars också, men det är nog viktigt för din del att du ser det som en direkt reaktion av anorexin?

Jag tolkar syftet med dina inlägg i den här tråden lite dubbelt, både som en önskan att inte dömas för din kropp och slippa skyla sig för någon annan skull (vilket är helt rimligt!), men också lite som att du försöker normalisera din sjukdom, inte som i att försöka undkomma ett tabu, utan snarare som ett led i sjukdomen. Att det är delvis är den som talar. Är jag helt ute och cyklar med det antagandet?

Jag tycker mig också se ett försök till normalisering, håller med dig.
De inlägg som går med i detta och liksom peppar TS att göra som hon vill, eller antyder att folk borde sluta bry sig, är dessutom högst problematiska.

 

[MiniLi]

En annan sak - det här går inte heller att jämföra med tex kraftigt avmagrade cancerpatienter. Ja TS är sjuk men i sin sjukdom VÄLJER hon att svälta sig. Det är ett val, ett beteende som det faktiskt går att styra över. Människor som blir friska gör just det, VÄLJER at bli friska och VÄLJER att ändra sitt beteende.
Det är ingen annan som hindrar TS från att äta, ingen annan tvingar henne att svälta.

Ingen säger att det är lätt, men det går.

 

[Grazing]

En annan sak - det här går inte heller att jämföra med tex kraftigt avmagrade cancerpatienter. Ja TS är sjuk men i sin sjukdom VÄLJER hon att svälta sig. Det är ett val, ett beteende som det faktiskt går att styra över. Människor som blir friska gör just det, VÄLJER at bli friska och VÄLJER att ändra sitt beteende.
Det är ingen annan som hindrar TS från att äta, ingen annan tvingar henne att svälta.

Ingen säger att det är lätt, men det går.

Fast det stämmer ju iofs inte.

 

[MiniLi]

Fast det stämmer ju iofs inte.

Det gör det visst. Eller vem menar du skulle göra valet om inte TS?
Det är extremt viktigt att återta känslan av kontroll om man ska bli frisk från ätstörning. Sluta se sig själv som helt maktlös utan inse att det faktiskt går att själv välja att ändra sina beteenden.
Det är svårt och kräver stöd, men ingen vinner på att folk bemöter en sjuk person som om den vore ett offer utan möjligheter att göra förändringar.

 

[Grazing]

Det gör det visst. Eller vem menar du skulle göra valet om inte TS?
Det är extremt viktigt att återta känslan av kontroll om man ska bli frisk från ätstörning. Sluta se sig själv som helt maktlös utan inse att det faktiskt går att själv välja att ändra sina beteenden.
Det är svårt och kräver stöd, men ingen vinner på att folk bemöter en sjuk person som om den vore ett offer utan möjligheter att göra förändringar.

Allt är inte svart eller vitt. Alla med ätstörningar ser inte likadana ut och har det inte av samma anledningar, alla magra har inte ätstörningar ens utan det kan lika gärna vara något annat i grunden som gör att personen är så mager. Det är omöjligt att se på utsidan varför någon är mager och ingen bör heller ta för givet vilken anledningen det är som gör att det är svårt/omöjligt att äta.

Folk ser olika ut helt enkelt, bara att acceptera det tills personen ber om hjälp. Bara för att det finns en förståelse från omgivningen så görs den inte till ett offer. Däremot att påstå att det är ett val att äta eller inte, det är att förminska personen oavsett.

Sen är känslan av kontroll det som håller en kvar i sjukdomen, hos många. Däremot att släppa känslan av kontroll, det är en början för många att bli friska.

 

[MiniLi]

Allt är inte svart eller vitt. Alla med ätstörningar ser inte likadana ut och har det inte av samma anledningar, alla magra har inte ätstörningar ens utan det kan lika gärna vara något annat i grunden som gör att personen är så mager. Det är omöjligt att se på utsidan varför någon är mager och ingen bör heller ta för givet vilken anledningen det är som gör att det är svårt/omöjligt att äta.

Folk ser olika ut helt enkelt, bara att acceptera det tills personen ber om hjälp. Bara för att det finns en förståelse från omgivningen så görs den inte till ett offer. Däremot att påstå att det är ett val att äta eller inte, det är att förminska personen oavsett.

Sen är känslan av kontroll det som håller en kvar i sjukdomen, hos många. Däremot att släppa känslan av kontroll, det är en början för många att bli friska.

Nu skrev jag ju i denna tråd som handlar om TS.

Jag har förövrigt väldigt bra koll på ätstörningar, hur det kan te sig och vad som krävs för att bli frisk.
Självklart behövs förståelse, det var dock inte förståelse jag syftade på här.

 

[Petruska]

Jag tycker mig också se ett försök till normalisering, håller med dig.
De inlägg som går med i detta och liksom peppar TS att göra som hon vill, eller antyder att folk borde sluta bry sig, är dessutom högst problematiska.

Jag tycker mig se samma saker. TS får bukefalister att ge hennes sjukdom rätt, så att säga.

 

[Petruska]

Allt är inte svart eller vitt. Alla med ätstörningar ser inte likadana ut och har det inte av samma anledningar, alla magra har inte ätstörningar ens utan det kan lika gärna vara något annat i grunden som gör att personen är så mager. Det är omöjligt att se på utsidan varför någon är mager och ingen bör heller ta för givet vilken anledningen det är som gör att det är svårt/omöjligt att äta.

Folk ser olika ut helt enkelt, bara att acceptera det tills personen ber om hjälp. Bara för att det finns en förståelse från omgivningen så görs den inte till ett offer. Däremot att påstå att det är ett val att äta eller inte, det är att förminska personen oavsett.

Sen är känslan av kontroll det som håller en kvar i sjukdomen, hos många. Däremot att släppa känslan av kontroll, det är en början för många att bli friska.

Tråden handlar om en specifik person som rätt tydligt beskriver sin problematik. Den handlar inte om ätstörningar i allmänhet.

Jag tror inte att du behöver undervisa @MiniLi på det här området, faktiskt.

Kontrollfrågan är för övrigt komplex. Möjligen kan man säga att @MiniLi pratar om den friska kontroll vi alla behöver ha över våra liv om vi ska klara oss, medan du pratar om den sjuka, anorektiska upplevelsen av kontroll. Det är två väldigt olika saker.

 

[Grazing]

Nu skrev jag ju i denna tråd som handlar om TS.

Jag har förövrigt väldigt bra koll på ätstörningar, hur det kan te sig och vad som krävs för att bli frisk.
Självklart behövs förståelse, det var dock inte förståelse jag syftade på här.

Och jag tycker du har fel, och jag har också väldigt bra koll på ätstörningar.

Så att "normalisera" ett utseenden som man tydligen gör genom att inte bry sig om det tycker inte jag är något fel. Jag tycker inte det är att normalisera någonting för att man inte reagerar på det.

 

[Grazing]

Tråden handlar om en specifik person som rätt tydligt beskriver sin problematik. Den handlar inte om ätstörningar i allmänhet.

Jag tror inte att du behöver undervisa @MiniLi på det här området, faktiskt.

Kontrollfrågan är för övrigt komplex. Möjligen kan man säga att @MiniLi pratar om den friska kontroll vi alla behöver ha över våra liv om vi ska klara oss, medan du pratar om den sjuka, anorektiska upplevelsen av kontroll. Det är två väldigt olika saker.

Nu är det ju dock så att jag inte är okunnig om ämnet heller, håller dock ändå inte med.

Vad är friskt och vad är sjukt liksom, den ständiga frågan som ingen verkar ha något svar på.

 

[Grazing]

Jag tycker mig se samma saker. TS får bukefalister att ge hennes sjukdom rätt, så att säga.

Möjligtvis ge henne rätt att kunna visa upp sin kropp oavsett sjukdom eller inte. Att inte skämmas för sig själv för att sjukdomen lätt henne dit den gjort. Oavsett sjukdom man har ska man få kunna visa upp sig utan att bli dömd på ett eller annat sätt.

 

[MiniLi]

Och jag tycker du har fel, och jag har också väldigt bra koll på ätstörningar.

Så att "normalisera" ett utseenden som man tydligen gör genom att inte bry sig om det tycker inte jag är något fel. Jag tycker inte det är att normalisera någonting för att man inte reagerar på det.

Jag känner ju inte dig, men jag tror faktiskt att jag har mer kunskap om ätstörningar än vad du har. Kanske har jag fel om det, ingen aning egentligen, men jag står iaf väldigt tryggt i att jag har rätt i den här frågan.

Jag tycker också att TS ska klä sig som hon vill, men jag tycker inte att människor i hennes omgivning ska låtsas som att allt är normalt.
Det är alltså andras reaktioner det handlar om. Jag tycker att vissa inlägg i den här tråden blir problematiska.

 

[Grazing]

Jag känner ju inte dig, men jag tror faktiskt att jag har mer kunskap om ätstörningar än vad du har. Kanske har jag fel om det, ingen aning egentligen, men jag står iaf väldigt tryggt i att jag har rätt i den här frågan.

Jag tycker också att TS ska klä sig som hon vill, men jag tycker inte att människor i hennes omgivning ska låtsas som att allt är normalt.
Det är alltså andras reaktioner det handlar om. Jag tycker att vissa inlägg i den här tråden blir problematiska.

Vissa har mer arrogans än andra..men men..

Jag tycker iallafall inte att någon har med ens vikt att göra. Att fokusera och fråga om den och runt den gör ingen bättre. Det är det psykiska måendet som det handlar om och det ska folk bry sig om oavsett vikten. Alltså bör alla få klä sig som dom vill utan att bli dömda eller få kommentarer och frågor om sin kropp oavsett anledningen till vikten.

Det finns trots allt dom som är otroligt smala och magra utan att ha någon ätstörning, utan att ha problem med nånting och dom ska också få gå i vilka kläder dom vill utan att per automatik dra oro till sig.

 

[Kattennizze]

Nu är det ju dock så att jag inte är okunnig om ämnet heller, håller dock ändå inte med.

Vad är friskt och vad är sjukt liksom, den ständiga frågan som ingen verkar ha något svar på.

Men jisses, TS är ju på vägen mot döden. Hon har kläder som passar en 9-åring och är vuxen, får man anta. Mitt tidigare inlägg var tyvärr okunnigt då jag inte tänkte på att det är en jäkla skillnad att pågående sjukdom som ofta tar ens liv och att var frisk från en sjukdom. Om jag hade varit sjuk i anorexia hade ju jag innerst inne velat att nån jäkel reagerade med bestörtning på hur jävlig jag såg ut. ungefär som hon regissören Stina Oscarsson som var chef ett tag på radioteatern, hon har ju varit väldigt sjuk i anorexia. Men när jag såg henne på TV för kanske ett år sedan är hon ju knappast inte frisk. Men ingen reagerade alls.

 

[Grazing]

Men jisses, TS är ju på vägen mot döden. Hon har kläder som passar en 9-åring och är vuxen, får man anta. Mitt tidigare inlägg var tyvärr okunnigt då jag inte tänkte på att det är en jäkla skillnad att pågående sjukdom som ofta tar ens liv och att var frisk från en sjukdom. Om jag hade varit sjuk i anorexia hade ju jag innerst inne velat att nån jäkel reagerade med bestörtning på hur jävlig jag såg ut. ungefär som hon regissören Stina Oscarsson som var chef ett tag på radioteatern, hon har ju varit väldigt sjuk i anorexia. Men när jag såg henne på TV för kanske ett år sedan är hon ju knappast inte frisk. Men ingen reagerade alls.

Det är ändå ingen annans sak att kommentera och fråga och döma. Som sagt, det psykiska måendet är det som är viktigt att bry sig om. Fyisken är ju också viktig men det är ingenting som hjälper fysiken genom att fråga om vikt och siffror osv, det är något som vården bör bry sig om. Det är definitivt inget positivt för psyket att inte bli lyssnad på och att folk bara ser ens kropp.

Som vanligt, prata och lyssna på personen och utgå därifrån, att bara bli dömd efter hur kroppen ser ut är jävligt och det är det få som mår bättre av.

 

[Milosari]

Det är ändå ingen annans sak att kommentera och fråga och döma. Som sagt, det psykiska måendet är det som är viktigt att bry sig om. Fyisken är ju också viktig men det är ingenting som hjälper fysiken genom att fråga om vikt och siffror osv, det är något som vården bör bry sig om. Det är definitivt inget positivt för psyket att inte bli lyssnad på och att folk bara ser ens kropp.

Som vanligt, prata och lyssna på personen och utgå därifrån, att bara bli dömd efter hur kroppen ser ut är jävligt och det är det få som mår bättre av.

Fast om fysiken är tillräckligt dålig så självdör man ju. Jag skulle nog vilja påstå att i ett akut läge så är fysiken långt mycket viktigare än det psykiska.

Nej man ska inte döma men att reagera är inte per automatik att döma.

 

[Grazing]

Fast om fysiken är tillräckligt dålig så självdör man ju. Jag skulle nog vilja påstå att i ett akut läge så är fysiken långt mycket viktigare än det psykiska.

Nej man ska inte döma men att reagera är inte per automatik att döma.

Men det är sådant vården bör ha koll på och ingenting som anhöriga eller andra gör någon skillnad på genom att döma och fråga om siffror osv. Det är en helt annan sak än att känna att man ska få klä sig hur man vill utan att per automatik bli utfrågad om saker och ting hela tiden och inte bli lyssnad på.

 

[Annat]

Min sköldkörtel fungerar inte, även om jag nu börjat medicinering så är det troligen så att den inte kan omsätta till t3 vilket är det hormon som reglerar vår ämnesomsättning. Det innebär att jag trots daglig träning är större än vad en annan person med samma fysiska aktivitet och kost skulle se ut. Jag har slutat bry mig, för det är ju ingen människa som kan veta orsaken bakom ens kropp. De som kommenterar dig visar på sin egen okunskap. Det kan finnas flertalet anledningar till hur din kropp ser ut och ingen har rätt att fråga om din vikt, lika lite som man har rätt att fråga någon överviktig.

MEN att de som arbetar inom vården och omkring dig frågar är en annan sak. Inom vården är du för att du behöver stöttning. Precis som många andra, så är personalen där för att stötta dig i just din specifika situation. Anhöriga frågar av omtanke. Skulle du bli upprörd om anhöriga frågade om du hade en annan sjukdom? Som också är potentiellt dödlig?