Borde jag dölja mig själv? Hur tänker ni andra som inte ser ut som "normen"?

[Monkie]

Det är ändå ingen annans sak att kommentera och fråga och döma. Som sagt, det psykiska måendet är det som är viktigt att bry sig om. Fyisken är ju också viktig men det är ingenting som hjälper fysiken genom att fråga om vikt och siffror osv, det är något som vården bör bry sig om. Det är definitivt inget positivt för psyket att inte bli lyssnad på och att folk bara ser ens kropp.

Som vanligt, prata och lyssna på personen och utgå därifrån, att bara bli dömd efter hur kroppen ser ut är jävligt och det är det få som mår bättre av.

Men... Hur tänker du att man mår psykiskt av att ha en svår ätstörning? Är man svältpåverkad fungerar inte hjärnan som den ska.

Jag tycker @MiniLi skriver bra och tänkvärda inlägg. Det är jäkligt problematiskt att normalisera självsvält som kan leda till döden!

 

[Gnist]

Fast normaliserar man verkligen självsvält bara för att man tycker att även de som lider av anorexi ska kunna klä sig som de vill?

Det var liksom frågan och svaret för många är att självklart ska man få klä sig som man vill oavsett hur man ser ut. Sen finns det andra aspekter, som sjukdomen i sig men det har jag personligen valt att inte skriva om av respekt för ts.

 

[EmmaBovary]

Fast normaliserar man verkligen självsvält bara för att man tycker att även de som lider av anorexi ska kunna klä sig som de vill?

Det var liksom frågan och svaret för många är att självklart ska man få klä sig som man vill oavsett hur man ser ut. Sen finns det andra aspekter, som sjukdomen i sig men det har jag personligen valt att inte skriva om av respekt för ts.

Nä, det tycker jag absolut inte att man gör. Och jag tycker inte att en främling ska kommentera någons utseende på det viset, men sedan känns det viktigt att inte klumpa ihop taskiga kommentarer med de som innehåller befogad och uppriktig oro, och mena på att det bara är idioter som nämner något som rör ens utseende (men det blir ju fortfarande väldigt kontraproduktivt om exempelvis en främling gör det). Det synsättet tillåter väl snarare att anorexin får ytterligare ett spelfält att frodas på.

 

[MiniLi]

Fast normaliserar man verkligen självsvält bara för att man tycker att även de som lider av anorexi ska kunna klä sig som de vill?

Det var liksom frågan och svaret för många är att självklart ska man få klä sig som man vill oavsett hur man ser ut. Sen finns det andra aspekter, som sjukdomen i sig men det har jag personligen valt att inte skriva om av respekt för ts.

Jag tycker att man normaliserar när man på ngt sätt slätar över situationen. Exempel är inlägg som ondgör sig över folks reaktioner trots att reaktionerna troligen är väldigt normala i TS onormala situation. Någon skrev att andra inte borde bry sig så mycket, är det verkligen så? Vill vi att människor som ser extremt sjuka människor ska passera oberörda? Vilken empatibrist!

Det blir helt enkelt väldigt onyanserat. Jag tycker som sagt också att alla ska kunna klä sig som de vill, men jag tycker inte det är rimligt att förvänta sig ett annat bemötande från omgivningen.

Men jag vet inte. Jag vet inte om alla som läser den här tråden verkligen förstår vad TS beskriver? Det är nog långt ifrån ”väldigt smal”.
Jag jobbar med svårt sjuka ätstörningspatienter och även om jag är ganska van så väcker det extremt mycket oro och obehag att se ngn i det skick som TS beskriver.

 

[mandalaki]

Jag tycker att man normaliserar när man på ngt sätt slätar över situationen. Exempel är inlägg som ondgör sig över folks reaktioner trots att reaktionerna troligen är väldigt normala i TS onormala situation. Någon skrev att andra inte borde bry sig så mycket, är det verkligen så? Vill vi att människor som ser extremt sjuka människor ska passera oberörda? Vilken empatibrist!

Det blir helt enkelt väldigt onyanserat. Jag tycker som sagt också att alla ska kunna klä sig som de vill, men jag tycker inte det är rimligt att förvänta sig ett annat bemötande från omgivningen.

Men jag vet inte. Jag vet inte om alla som läser den här tråden verkligen förstår vad TS beskriver? Det är nog långt ifrån ”väldigt smal”.
Jag jobbar med svårt sjuka ätstörningspatienter och även om jag är ganska van så väcker det extremt mycket oro och obehag att se ngn i det skick som TS beskriver.

Jag är tacksam för dina inlägg. Innan du skrev kände jag ett obehag jag inte kunde definiera, mer än att det handlade om att kändes fel med pepp för ett inlägg som var en extremt detaljerad beskrivning av en mycket sjuk kropp. Alla varningsklockor skrek.

 

[MiniLi]

Det finns trots allt dom som är otroligt smala och magra utan att ha någon ätstörning, utan att ha problem med nånting och dom ska också få gå i vilka kläder dom vill utan att per automatik dra oro till sig.

Det är helt omöjligt att vara i det skicket som TS beskriver utan att ha allvarlig anorexia eller annan somatisk sjukdom som ger kraftig påverkan på vikten.
Man kan inte vara så underviktig som frisk. Det går inte. Om du tror det så vet jag inte om du har förstått vad TS faktiskt beskriver?

Ser man någon i det skicket så kommer det väcka oro.

Det är ändå ingen annans sak att kommentera och fråga och döma. Som sagt, det psykiska måendet är det som är viktigt att bry sig om. Fyisken är ju också viktig men det är ingenting som hjälper fysiken genom att fråga om vikt och siffror osv, det är något som vården bör bry sig om. Det är definitivt inget positivt för psyket att inte bli lyssnad på och att folk bara ser ens kropp.

Som vanligt, prata och lyssna på personen och utgå därifrån, att bara bli dömd efter hur kroppen ser ut är jävligt och det är det få som mår bättre av.

När man är så pass svältpåverkad så finns det knappt något psyke att tala om. Hjärnan och känslolivet går på sparlåga. Att få igång ätandet och gå upp i vikt är prio.

Ingen säger att folk ska döma. Men man får nog acceptera kraftiga reaktioner där folk inte säger de smartaste sakerna.

 

[Milosari]

Men det är sådant vården bör ha koll på och ingenting som anhöriga eller andra gör någon skillnad på genom att döma och fråga om siffror osv. Det är en helt annan sak än att känna att man ska få klä sig hur man vill utan att per automatik bli utfrågad om saker och ting hela tiden och inte bli lyssnad på.

Fast... Om TS väger så lite som en normal 9-åring så är siffror högst relevant för chansen till överlevnad. Hade det varit min anhörig eller vän så hade jag också velat veta.

 

[Petruska]

Fast... Om TS väger så lite som en normal 9-åring så är siffror högst relevant för chansen till överlevnad. Hade det varit min anhörig eller vän så hade jag också velat veta.

Jag har varit ungefär där TS är, fast under en MYCKET kortare period än de 11-13 år som TS beskriver. Jag förstår trots detta att nära och kära med fasa frågar om vikten.

 

[Paddington]

Hur hanterar ni som "avviker från normen" det här? Om man kanske är väldigt överviktig eller bara känner sig tjock utan att vara nära övervikt eller har komplex för precis vad som helst annat? Döljer ni er eller vågar ni visa er som ni är? Jag har börjat använda linnen och kortbyxor nu och försöker tänka att folk får tycka vad dom vill.

jag har i perioder skämts otroligt mycket för min rosacea i ansiktet. Den blossar upp mer när det är varmt, när det är kallt och jag som älskar starkt kryddat mat (och vin) vill inte begränsas av utslagen. Det har tagit mig lång tid att acceptera mina utslag, men nu har jag kommit så långt att jag inte döljer dem "till vardags" längre. När jag var i Sydafrika var flera medresenärer oroliga för att jag bränt mig i solen och även om jag förklarade att jag hade solskyddsfaktor 50 i ansiktet och det var Rosacea så var DE inte bekväma med hur jag såg ut OCH där någonstans så insåg jag att problemet låg hos dem och inte hos mig - vilket var till stor hjälp för mig.

Det jag själv har större problem att acceptera är min viktuppgång på över 15kg senaste året, men där är det ingen som har kommenterat för min del och det är något som jag själv behöver jobba med och faktiskt jobba på att förändra.

 

[Qelina]

Litet förtydligande från mig. Jag förstår till 100% fast jag inte tycker om det att vården behöver hålla koll på vikt, puls, blodtryck och blodprover. Och i mer akuta fall då det ständigt togs EKG och vi mätte syremättningen flera gånger per dag eftersom kroppen inte klarade av det. Så ja, det förstår jag. Men jag föredrar att skilja vårdens ansvar och kontroll där. Dom har det medicinska ansvaret och behandlande ansvaret och mina nära och kära är mitt stöd. Mina föräldrar bryr sig och det behövs, vi pratar aldrig vikt i siffror, bara att dom kanske säger att jag gått ner i vikt, att dom är oroliga, att jag måste, måste behöva äta igen, att jag inte får göra vissa saker för att jag är så mager och tunn (lyfta eller bära saker eller annan aktivitet). Problemet blir när dom reagerar med ilska och det intre leder någonvart.

Äldre släktingar som inte vet något trots att jag försökt förklara kan kommentera hur jag ser ut, att jag lagt på mig en hel del eller när jag varit väldigt svag och inte orkat gå 5-10 minuters promenad och då fått höra att jag borde träna mer och ge mig ut och springa. Och kommentarer kring precis allt jag äter, t.ex. fått kommenterar som "Oj vilket stort äpple, ska du verkligen äta hela det?"

Jag har andra som fiskar efter exakta siffror och det tycker jag är irrelevant.

Och jag hatar om man går förbi en bänk eller något och man får kommentarer efter sig eller som tidigare i veckan av en granne som antagligen menade väl men som blev jobbigt. Och att få höra att man är äcklig och får frågan om jag vet hur jag egentligen ser ut.

Och att bli sedd som tjejen/kvinnan (är ju trots allt 30 år nu) med anorexi är så himla svårt, jag skulle vilja må dåligt i "smyg", som mina andra sjukdomar, där jag kan välja vad jag vill berätta och för vem. Så fort jag går upp i vikt nu så tror folk att jag mår bra och lyssnar inte på mina ord, bekanta och även nära som släkt och familj och nära kompisar tror att allt är bra och att det inte är något fel om jag är normalviktig. Som när jag kom hem från behandlingshemmet och var normalviktig och mina föräldrar och alla här hemma sa att jag var frisk och nu även i efterhand refererar till min period på 3-4 månader då jag var "frisk", fast jag inte såg/ser det så...

Och nej, jag vill inte normalisera det och tycker det är hjälpsamt att bli upplyst om läget, som när dietisten sa att jag har samma klädstorlek som hennes 7-åring, eller när jag varit hos kompisar och deras 2-4 - åringar ätit mer än mig osv. Jag kan själv se att andra med anorexi är sjuka och blir orolig och känner för dom, men jag säger inget elakt eller kommenterar inte. Uppvaknande och hjälp att se saker utifrån behövs för ärligt talat är det så himla konstigt att få alla dessa kommentarer samtidigt som jag på riktigt inte kan se att jag är mager, jag ser mig som stor, tjock till och med. Vill sluta bry mig och inte döma mig själv efter vikt och kropp. Jobbar med det.

Ibland önskar jag att folk skulle bry sig, som när jag tränade på gym, gick ett boxpass och svimmade och låg på golvet i träningssalen och sen ville fortsätta och reste mig och ledaren uppmuntrade mig och pressade att ta i mer...

Eller när jag ramlat eller varit så dålig att jag bara kräkts utan anledning ute och blivit sittandes på trottoaren, och alla har bara gått förbi.

 

[Qelina]

Jag förstår båda sidorna i debatten som uppstått, man ska uppmärksamma och bry sig för det är liksom inte en normal smalhet när man har anorexi, min brors flickvän är på riktigt extremt smal och då menar jag extremt, men hon ser inte sjuk ut, ansiktet är inte insjunket, benen är inte som pinnar och hon har i alla fall lite former och inga knotor som sticker ut. Så ja, det ser annorlunda ut.

Men frågan är bara hur man uppmärksammar det och och vem som gör det, det finns bra och dåliga sätt.

Och det som tråden första handlade om är ju att jag inte vet hur jag ska klä mig, jag är rädd för att visa min kropp för att jag känner mig tjock och vill se smal men normalsmal ut,jag vill inte se sjuk ut, bara smal och normal. Men det jag ser som tjockt och som upptar större tiden av mitt liv är inte detsamma som andra säger när dom ser mig och det skulle jag ju inte veta om ingen hade uppmärksammat det. Men som sagt hur, vad och vem som säger saker är relevant. Att bara gå på stan och det leder till kommentarer och blickar är lite jobbigt.

Om jag har sommarkläder och kroppen syns tydligare så är jag utlämnad på två sätt, jag skäms över att Jah är tjock samtidigt som jag försöker se det med friska ögon och då skäms jag för att jag är så benig och mager och vill bara vara "neutral", normal på alla sätt. Jag klär mig ofta i mycket mer kläder än andra för att jag fryser och det väcker ju också uppmärksamhet. Jag har också fått höra nu senaste tiden när jag till viss del försökt dölja mig att det inte hjälper så mycket, att det syns genom kläderna ändå. Så det gjorde lite att jag tänkte att shit the same, vill jag ha sommarkläder så ska jag ha det. Nu måste ja bara jobba med tjockkänslan parallellt med andras blickar och tankar och fatta att en viktuppgång inte är det värsta som finns, det kommer bara bli bättre på alla plan. Och som @MiniLi skrivit så vore det ju hemskt med en värld där ingen bryr sig.

 

[Petruska]

Alltså, jag fattar att allt det du nämner är jobbigt för dig, och en massa saker därutöver också. Men för mig är det också väldigt tydligt att du vill att omgivningem förhåller sig till dig som om din fysiska kondition vore normal. Och det ser jag som en önskan om just normalisering. Även om du på något plan fattar att anorexi är en sjukdom.

För mig är det tydligt att du bara fattar - på riktigt fattar - en mycket liten del av vad din sjukdom är. Kanske fattar inte tex dina föräldrar så väldigt mycket mer, vad vet jag, men de fattar ANDRA delar än vad du gör. Att de inte helt gör din bild till sin, har med den där skillnaden att göra. Bland annat.

Du vet ju faktiskt ingenting om att vara frisk. Det gör ju kommunikationen med friska svår för dig. Men för de allra flesta friska människor, är det ändå självklart att det är sjuka personer som bör försöka bli friska. INTE friska personer som bör anta de sjuka synsätten och på så vis underlätta för dig att förbli sjuk och att skydda din sjukdom.

Jag läser den här tråden som att du vill ha just det stöd som gör det lättare för dig att vara sjuk. Det stöd som.låtsas att det är normal med en vuxen kvinna i en utmärglad barnkropp, som inte orkar gå en längre rask promenad.

När du kritiserar omgivningens sätt att bemöta din sjukdom är du extremt sjuk, och oerhört självupptagen.

Ja. Jag är hård. Men det är du som vill ha diskussionen i tråden och jag har varit där du är.

 

[tanten]

Nu svarar jag bara precis på rubrikens fråga.

Jag ser inte ut som normen. Jag har alltid varit rund. Som barn var jag till och med extremt fet. Har genom livet fått höra att jag är ful. På den tiden var utseendefixeringen inte sådan som den är nu. Man var den man var helt enkelt.

Numera har jag bara ett bröst. Jag bär inte BH och inget låtsasbröst. Jag ser ut såhär. Take it och leave it. Min person definieras inte av mina feta valkar och mitt enda bröst.

När jag var under cancerbehandlingen så var det en form av hjälp - hur konstigt det än kan låta. Eftersom jag innerst inne alltid definierat mig som ful hade jag inget utseende att förlora när håret föll. Alltså bar jag inte peruk och jag gic en sminkkurs för att sminka mig utan ögonfransar och ögonbryn.

Jag kan absout ingenting om ätstörningar. Men jag vet en del om att inte se ut som normen.
Det enda som funkat för mig äatt att försöka vara en person - inte ett utseende. Jag är inte min kropp jag är min person.

Omgivningens kommentarer eller reaktioner har jag inget ansvar för.

Om jag skulle sakna en arm så skulle jag inte kunna klä mig för att skyla det. En arbetskamrat förlorade i ungdomen ena armen i en olycka. Han går i t-shirt och kortärmat när det är varmt. Varför skulle han inte?

Låt inte ditt utseende definiera dig som människa. Det är vad jag tänker.

(alla andra aspekter i sjukdomsbilden vill jag lämna okommentarade)

 

[Ray]

@Qelina
Vill bara säga att jag blir alldeles ledsen över hur du och dom som älskar dig har det. Det är hemskt verkligen och jag hoppas det löser sig för dig.

Spontant- jag har ingen erfarenhet i frågan så tänker jag att OM du går upp till en någorlunda normal vikt kommer du kanske inte vara frisk psykiskt. Men fysiskt kommer du vara friskare och det är så onödigt att plåga både själen och kroppen.
Kan tänka mig att det är oerhört tufft som anhörig.

 

[Grazing]

Fast... Om TS väger så lite som en normal 9-åring så är siffror högst relevant för chansen till överlevnad. Hade det varit min anhörig eller vän så hade jag också velat veta.

Ja, vården ska ha koll på den biten, anhöriga och andra hjälper inte till genom att fokusera på siffror hit och dit. Det hjälper ingen att fokusera på kroppen, vården ska se till att man inte har dåliga värden och det är vården som ska reagera på hur kroppen fungerar, och bör rycka in när det är för dåligt, inte anhöriga.

Enda gångerna som folk omkring kanske ev kan hjälpa till genom att nämna hur kroppen har förändrats hos någon är när personen kanske inte är medveten om det själv och inte är inom någon vård. Då kan det hjälpa att hojta till och då gör man det för att man sett en större förändring och inte för att någon är just mager, det kan lika gärna gälla en plötslig väldig viktuppgång.

Oavsett hur kroppen ser ut så bör man få klä sig hur man vill utan att få kommentarer om det för det hjälper ingen att kommentera hur kroppen ser ut. Och det hjälper definitivt inte den som är sjuk att behöva dölja sin kropp för att andra tar illa upp av den.

 

[bettysmatte]

Ja, vården ska ha koll på den biten, anhöriga och andra hjälper inte till genom att fokusera på siffror hit och dit. Det hjälper ingen att fokusera på kroppen, vården ska se till att man inte har dåliga värden och det är vården som ska reagera på hur kroppen fungerar, och bör rycka in när det är för dåligt, inte anhöriga.

Enda gångerna som folk omkring kanske ev kan hjälpa till genom att nämna hur kroppen har förändrats hos någon är när personen kanske inte är medveten om det själv och inte är inom någon vård. Då kan det hjälpa att hojta till och då gör man det för att man sett en större förändring och inte för att någon är just mager, det kan lika gärna gälla en plötslig väldig viktuppgång.

Oavsett hur kroppen ser ut så bör man få klä sig hur man vill utan att få kommentarer om det för det hjälper ingen att kommentera hur kroppen ser ut. Och det hjälper definitivt inte den som är sjuk att behöva dölja sin kropp för att andra tar illa upp av den.

Och hur menar du att man som anhörig eller vän - med någon sorts hjärta och empati - skulle kunna låta bli att reagera på att en 30-årig kvinna ser ut som en utmärglad 9-åring......???

 

[Milosari]

Ja, vården ska ha koll på den biten, anhöriga och andra hjälper inte till genom att fokusera på siffror hit och dit. Det hjälper ingen att fokusera på kroppen, vården ska se till att man inte har dåliga värden och det är vården som ska reagera på hur kroppen fungerar, och bör rycka in när det är för dåligt, inte anhöriga.

Enda gångerna som folk omkring kanske ev kan hjälpa till genom att nämna hur kroppen har förändrats hos någon är när personen kanske inte är medveten om det själv och inte är inom någon vård. Då kan det hjälpa att hojta till och då gör man det för att man sett en större förändring och inte för att någon är just mager, det kan lika gärna gälla en plötslig väldig viktuppgång.

Oavsett hur kroppen ser ut så bör man få klä sig hur man vill utan att få kommentarer om det för det hjälper ingen att kommentera hur kroppen ser ut. Och det hjälper definitivt inte den som är sjuk att behöva dölja sin kropp för att andra tar illa upp av den.

Fast det funkar inte så. När någon man älskar är döende, så slåss man med näbbar och klor för att hålla liv i personen. Jag läste någonstans att om man förlorar 30 % av sin kroppsvikt riskerar man att dö av svält. Om TS är medellång så har hon nog förlorat 50 %. Förstår du hur farligt det är? Hur mycket stryk organen tar?

”Vården” är inte heller någon som kommer förhindra att TS dör av svält. Om hon har tur så blir hon tvångsinlagd och blir matad ur den omedelbara krisen, men sen då?

En plötslig viktuppgång är i sig inte livshotande så det går inte att jämföra med.

Jag tror att mycket få tänker på hur mycket kläder TS har på sig, utan fokus är nog på att hon är så svårt sjuk. Det ÄR chockerande att se på människor som håller på att dö. Min egen erfarenhet handlar inte om aneroxia men jag har en nära relation med en människa som under många år hade ett svårt självskadebeteende.

 

[TheRedLightning]

Alltså nu blev jag arg.
Hur du ser ut eller klär dig angår inte andra, så länge du inte går naken på stan förstås.
Ta inte åt dig av vad andra säger om dig, det säger mer om dom som säger det än om dig.
Var den du är och skit i dessa tråkiga typer, de är inte värda din värdefulla tid.
Det kan vara svårt att inte ta åt sig, men försök. Har själv varit i någon liknande situation där folk sagt saker hag tagit åt mig av, men nu bryr jag mig inte så mycket längre. Då jag tänker att det säger mer om dom än om mig.

Jag tror du är en stark individ innerst inne och dölj inte den personen.

 

[Grazing]

Fast det funkar inte så. När någon man älskar är döende, så slåss man med näbbar och klor för att hålla liv i personen. Jag läste någonstans att om man förlorar 30 % av sin kroppsvikt riskerar man att dö av svält. Om TS är medellång så har hon nog förlorat 50 %. Förstår du hur farligt det är? Hur mycket stryk organen tar?

”Vården” är inte heller någon som kommer förhindra att TS dör av svält. Om hon har tur så blir hon tvångsinlagd och blir matad ur den omedelbara krisen, men sen då?

En plötslig viktuppgång är i sig inte livshotande så det går inte att jämföra med.

Jag tror att mycket få tänker på hur mycket kläder TS har på sig, utan fokus är nog på att hon är så svårt sjuk. Det ÄR chockerande att se på människor som håller på att dö. Min egen erfarenhet handlar inte om aneroxia men jag har en nära relation med en människa som under många år hade ett svårt självskadebeteende.

Jag vet hur det fungerar och jag är där själv. Oavsett hur frustrerande det är att se någon som inte tar hand om sig som den ska så hjälper det ändå inte att diskutera vikt och siffror. Man får försöka hålla sig från att dra upp sådant och är man orolig som anhörig kan man ligga på vården istället, det hjälper ingen att kommentera personens kropp.

Oro är liksom inget frikort till att få bete sig hur som helst mot någon.

Och en plötslig viktuppgång kan vara minst lika farligt även om det inte är direkt farligt fysiskt, man ska inte underskatta hur farligt psykiska sjukdomar är också och viktförändringar upp eller ner kan vara ett tydligt tecken på att något inte står rätt till.

 

[EmmaBovary]

Jag vet hur det fungerar och jag är där själv. Oavsett hur frustrerande det är att se någon som inte tar hand om sig som den ska så hjälper det ändå inte att diskutera vikt och siffror. Man får försöka hålla sig från att dra upp sådant och är man orolig som anhörig kan man ligga på vården istället, det hjälper ingen att kommentera personens kropp.

Oro är liksom inget frikort till att få bete sig hur som helst mot någon.

Men det är inte att "bete sig hur som helst" mot någon att uttrycka den här typen av oro. Som jag sagt innan så tror jag att det blir kontraproduktivt många gånger, men det är fortfarande inte att bete sig illa på det sättet som insinueras.