Bidrar föräldraskap till unik personlig utveckling och social kompetens? (utbruten)

[Inte_Ung]

Om det är vad @Inte_Ung menade i sina inlägg vet jag inte, men nog har jag förändrats

Ja det är del i vad jag menar.
Hur trivs du med ditt "nya jag"?

 

[Happimess]

Ett kort inlägg till sidospåret om personlig utveckling efter barn: Jag själv utvecklades (eller ska vi säga förändrades istället?) rejält sedan jag fått barn. Jag blev modigare, fick en annan självsäkerhet, vågar säga ifrån och stå upp för mig själv (antagligen för att det innebär att stå upp för mitt barn). Jag ändrade åsikt om väldigt mycket som jag tidigare haft ganska spikade åsikter kring - politiskt inte minst. Jag fick en annan syn på en hel del. På ett sätt som nog fått mitt tidigare jag att häpna.....

Och jag vågar numera sjunga när andra hör på. Om det är bra eller inte kan man ju diskutera....

Om det är vad @Inte_Ung menade i sina inlägg vet jag inte, men nog har jag förändrats. (Till det negativa kan väl tilläggas att jag fått en ny rädsla som följer mig som en skugga; rädslan att något ska hända mitt barn. Den rädslan lär jag få leva med resten av livet.)

Delvis knapplån: Men det farliga och högfärdiga (jag säger inte att du är det!) inträffar ju när man drar felslutet att den utvecklingen inte att hade skett utan barn eller att det är en automatisk process till det bättre på grund av att man får barn. Jag menar, vi utvecklas hela livet, i allt vi tar oss för. Vissa får barn och utvecklas till något normativt "bättre". Andra blir neurotiska, egoistiska svin. Vissa låter bli att skaffa barn och gör andra saker som gör dem modiga och självsäkra, andra kommer aktivt motverka att förändas eller utvecklas - barn eller ej.

Det är klart att barnaskaffande är identitetsskapande men det är valet att låta bli också! I och med att jag blev trygg i mitt beslut att aldrig skaffa barn så klarnade det för mig att jag är en stark, normbrytande person, att jag är en äventyrslusten, självständig kvinna som klarar av att samhället ser på mig som någonting "mindre värt" än föräldrar. Mina motiv, viljor och drivkrafter blev klarare och tydligare för mig. Om det inte är att stå upp för sig själv så vet jag inte vad det är.

 

[Fruentimber]

Ett kort inlägg till sidospåret om personlig utveckling efter barn: Jag själv utvecklades (eller ska vi säga förändrades istället?) rejält sedan jag fått barn. Jag blev modigare, fick en annan självsäkerhet, vågar säga ifrån och stå upp för mig själv (antagligen för att det innebär att stå upp för mitt barn). Jag ändrade åsikt om väldigt mycket som jag tidigare haft ganska spikade åsikter kring - politiskt inte minst. Jag fick en annan syn på en hel del. På ett sätt som nog fått mitt tidigare jag att häpna.....

Och jag vågar numera sjunga när andra hör på. Om det är bra eller inte kan man ju diskutera....

Om det är vad @Inte_Ung menade i sina inlägg vet jag inte, men nog har jag förändrats. (Till det negativa kan väl tilläggas att jag fått en ny rädsla som följer mig som en skugga; rädslan att något ska hända mitt barn. Den rädslan lär jag få leva med resten av livet.)

Jag gjorde samma personliga utveckling när jag spelade teater i min ungdom och senare började jobba inom service. Att våga stå upp för sig själv och säga ifrån kommer mycket med samlad livserfarenhet - inte nödvändigtvis med barn. Nu var det så för din egen del, men andras resa ser ju givetvis annorlunda ut. Det är vad jag uppfattar det som @Inte_Ung vägrar att ta in.

 

[Fruentimber]

Jag blir gärna ifrågasatt och t.o.m. överbevisad.
Det är utvecklande och själva idén med att diskutera.
Personliga påhopp däremot är inte det minsta utvecklande, de är bara trista att läsa oavsett vem som är föremål för påhoppen.
Om man däremot känner att man mår dåligt av att läsa mina inlägg så kanske det är bättre att låta bli. Jag tvingar ju inte någon att läsa.

Du förskjuter ofta ansvar till läsaren, vilket givetvis är ett bekvämt sätt för dig att slippa reflektera över dina egna åsikter och ditt eget sätt att uttrycka dig. Du slår bort det med ett "sluta läs då". Om det inte är en rejäl brist i social kompetens, oavsett hur mycket du försöker maska över det IRL, så vet jag inte. Inte heller låter det särskilt utvecklande för dig.

 

[xfie]

Ett kort inlägg till sidospåret om personlig utveckling efter barn: Jag själv utvecklades (eller ska vi säga förändrades istället?) rejält sedan jag fått barn. Jag blev modigare, fick en annan självsäkerhet, vågar säga ifrån och stå upp för mig själv (antagligen för att det innebär att stå upp för mitt barn). Jag ändrade åsikt om väldigt mycket som jag tidigare haft ganska spikade åsikter kring - politiskt inte minst. Jag fick en annan syn på en hel del. På ett sätt som nog fått mitt tidigare jag att häpna.....

Och jag vågar numera sjunga när andra hör på. Om det är bra eller inte kan man ju diskutera....

Om det är vad @Inte_Ung menade i sina inlägg vet jag inte, men nog har jag förändrats. (Till det negativa kan väl tilläggas att jag fått en ny rädsla som följer mig som en skugga; rädslan att något ska hända mitt barn. Den rädslan lär jag få leva med resten av livet.)

Jag har utvecklats enormt de senaste tre åren bara. Att bli äldre, få mer erfarenhet, leva i en pandemi, få nya bekantskaper, nya utmaningar på jobbet, köpa en häst, en växande självsäkerhet, att få jobbiga sjukdomsbesked, att en förälder blir allvarligt sjuk,... allt det har gjort att jag är en helt annan person idag. Allt i livet gör att vi utvecklas, även barn såklart. Men hur hade du utvecklats utan barn? Kanske hade du funnit att du utvecklats enormt åt ett helt annat håll? Det går ju inte att veta. Din resa är din resa, min resa är min resa, och ingen kan säga någonting om hur det hade varit om någonting var annorlunda.

 

[Otherside]

Ja det är del i vad jag menar.
Hur trivs du med ditt "nya jag"?

Jag är tacksam över det "nya jaget" eftersom det kommer sig av erfarenheter (både känslomässiga och rent praktiska) som jag inte hade innan och inte förstod innan. Det har gjort mig starkare som person, på många plan. Jag ser och känner från ett annat perspektiv.

Sen, som några nämnt, är det ju inte HELT omöjligt att åtminstone något av detta kunde ha kommit senare i livet även utan barn, men knappast så omvälvande och tydligt. Här hade det varit intressant med några parallella universum där man kunnat jämföra :-)

På samma sätt utvecklas man ju förhoppningsvis livet igenom av alla möjliga orsaker. Barn är en. Att leva utan barn ger ju också specifika erfarenheter. Allt är en mosaik.....

 

[Inte_Ung]

Det är ju inte så att jag är ensam om att se vilken personlig utveckling som föräldraskap ger.
Här är en artikel i ämnet.
https://www.svd.se/foraldraskap-fordel-i-karriar

 

[honung]

Att föräldraskapet innebär en livsförändring som man inte kan jämföra med något annat är det nog ingen med den erfarenheten som säger emot. Det händer något, det gör något med en som vänder upp och ner på en på ett sätt man inte trott var möjligt innan, så är det ju. Man drabbas av en kärlek man inte trodde var möjlig, och med det förändras man, ens värderingar ställs på ände, livet och historia och framtid förändras. Det är stort och det kan inte förklars med ord. Men att det skulle göra en till en mer och bättre socialt anpassad individ i samhället är knappast troligt, snarare tvärtom. Man får som person ett annat förhållningssätt, det behöver inte nödvändigtvis innebära att det är till gagn för någon annan än den egna sfären, den egna familjen, sina egna barn. Jag håller med om att föräldraskapet inte är jämförbart med något annat, man kan inte föreställa sig hur livet förändras när man blir när man får barn, det är något man växer in i med erfarenheten.

 

[Sagohöst]

Jag brukar verkligen typ aldrig hålla med @Inte_Ung, men just i den argumentationen kan jag faktiskt förstå vad hen far efter (därmed inte sagt att jag håller med hela vägen och fullt ut).

 

[Kiwifrukt]

Sidospåret om barn gör en till en bättre människa.

Jag vill börja med att jag absolut inte tror att alla föräldrar är egoistiska och utnyttjar systemet, men tyvärr finns det ju en hel del som gör precis så som @farin nämnde igår. Det skulle de ju i så fall inte gjort om de varit så fruktansvärt mogna och ansvarstagande och sätter andra i första rummet? Och jobbet är långt ifrån enda stället där jag som barnlös råkat ut för liknande situationer, bara i stallet har jag många gånger, av flera personer och i flera olika stall, fått kastat på mig att jag som inte har barn ska förväntas ställa upp och ta alla obekväma stallpass, julaftonskväll, nyårsdagens morgon, generellt gärna alla helgmornar, för jag har ju inte barn?

De allra flesta föräldrar sätter nog sina barn först, det kan vi nog alla hålla med om. Men man börjar inte sätta alla andra människor, kollegor, personer man går på en gemensam fritidsaktivitet med, whatever framför sig själv. Det kan jag bara inte tro. Alla är väl sig själv närmast, alla vill ha den semester de vill, alla vill ha de allra bästa förutsättningarna för sig själva? Man kompromissar förhoppningsvis och uppför sig en som en vuxen människa, men jag vägrar acceptera att man blir något slags högre stående varelse för att man ynglat av sig. Jag känner flera fina människor som är föräldrar, och minst lika många som inte är det och som är lika trevliga och lätta att ha att göra med för det. Jag har också råkat ut för fullblodsegoister som är barnlösa och lika stora fullblodsegoister som har både två och tre barn. Det handlar ju mer om hur man är som person?

 

[Inte_Ung]

Jag gjorde samma personliga utveckling när jag spelade teater i min ungdom och senare började jobba inom service. Att våga stå upp för sig själv och säga ifrån kommer mycket med samlad livserfarenhet - inte nödvändigtvis med barn. Nu var det så för din egen del, men andras resa ser ju givetvis annorlunda ut. Det är vad jag uppfattar det som @Inte_Ung vägrar att ta in.

Då så har du antingen inte läst alla mina inlägg eller inte förstått dem.
Jag trodde att jag hade varit tydlig med att det naturligtvis går att tillägna sig samma egenskaper på annat sätt.
Och har givit exempel som utbildning, syskon och syskonbarn.
Det finns säkert fler exempel som jag inte har tagit med.

 

[xfie]

Jag brukar verkligen typ aldrig hålla med @Inte_Ung, men just i den argumentationen kan jag faktiskt förstå vad hen far efter (därmed inte sagt att jag håller med hela vägen och fullt ut).

Alltså, jag tror också att jag förstår på någon nivå vad det är hon menar, fast är dålig på att uttrycka. Mer eller mindre tolkar jag det som att hon upplever en stor personlig förändring av att få barn, liksom den som uttrycks väldigt väl och nyanserat av @Otherside. Jag tror alla förstår att få barn innebär en stor förändring i livet och att man utvecklas som person. Precis som andra stora livsval.

Det som blir himla tokigt är ju när det uttrycks på det sätt som det gör. Klumpigt och nedvärderande. Jag förstår att folk blir ledsna och provocerade.

 

[honung]

Du vill lägga ansvaret på dåligt uppförande på andra. I det här fallet på mig. Principen blir då att göra det tillåtet med personliga påhopp därför att någon annan uttrycker sig som en ångvält i ett ämne.

Vad är det som får dig att tro att två fel gör ett rätt? Att gå fram som en ångvält och kränka många är inte på något vis bättre social kompetens än att gå in med spjutspets och kränka en person.

Det är stor skillnad på att uttrycka en åsikt och på att ogiltiförklara någon annans åsikt.

 

[Happimess]

Det är ju inte så att jag är ensam om att se vilken personlig utveckling som föräldraskap ger.
Här är en artikel i ämnet.
https://www.svd.se/foraldraskap-fordel-i-karriar

Det är en egenföretagande coach som gör pengar av att övertyga vilsna föräldrar om vilka konkurrensfördelar de har. Jag tycker snarare det är ett tecken på att det går att lura skjortan av identitetsförvirrade föräldrar än stärker din tes.

 

[miumiu]

Jag brukar verkligen typ aldrig hålla med @Inte_Ung, men just i den argumentationen kan jag faktiskt förstå vad hen far efter (därmed inte sagt att jag håller med hela vägen och fullt ut).

Jag tror mig ana vad hen far efter här också även om jag inte heller håller med.

Jag tror det kanske snarare handlar om valet att bli förälder, motiven bakom detta beslut. Men då utgår vi ifrån att alla som blir föräldrar faktiskt har resonerat kring vilka uppoffringar dom kommer att få göra i sitt föräldraskap vilket verkligen inte alla har. Min mamma jobbar med barn som är familjehemsplacerade exempelvis och hon kan gärna vittna om att det finns föräldrar som är extremt egoistiska, narcissistiska, oempatiska skitstövlar rent ut sagt. Dom har inte reflekterat ett skit.

Sen finns det ju väldigt många personer som har svårigheter att få barn, kanske har man kämpat i flera år utan resultat. En sådan kamp är självklart utvecklande även om den i slutändan inte resulterar i något barn. Man kan komma till väldigt många viktiga insikter om sig själv på en sådan resa också.

Sen kan jag faktiskt tycka att många som aktivt valt bort barn har gjort välgrundade beslut. Typ inte ”barn är jobbiga” (även om man skriver så på ett forum, tror jag faktiskt att man har funderat lite mer i frågan som ändå rör ett sådant viktigt livsbeslut). Dom har ofta funderat på vilken slags liv dom har möjlighet att erbjuda ett barn och kommit fram till att förutsättningarna helt enkelt inte är dom rätta. Och det kan ju bero på massvis med saker. En orsak är att man helt enkelt inte har någon längtan efter barn, och det är självklart också helt okej. Många personer som har en stark längtan efter barn själva har svårt att förstå detta och tror på något vis att den längtan MÅSTE vakna, förr eller senare, och då kan det kanske vara "för sent". Så kan det självklart också bli men det behöver inte vara så.

 

[Inte_Ung]

De allra flesta föräldrar sätter nog sina barn först, det kan vi nog alla hålla med om. Men man börjar inte sätta alla andra människor, kollegor, personer man går på en gemensam fritidsaktivitet med, whatever framför sig själv

Det är det väl ingen som har påstått.
Varifrån får du det?

 

[Fruentimber]

Och så vände du omedelbart tillbaka bollen.
Att kunna hantera att andra ropar illa utan att känna behov av att "slå tillbaka" är i mina ögon en av de goda sociala kompenser som föräldraskapet ger.
Ett mindre behov av att kräva perfektion från sin omgivning en annan.

Du vill lägga ansvaret på dåligt uppförande på andra. I det här fallet på mig. Principen blir då att göra det tillåtet med personliga påhopp därför att någon annan uttrycker sig som en ångvält i ett ämne.

Jag har kritiserat ditt sätt att diskutera och ifrågasatt ditt förhöjande av social kompetens som följd av barnalstrande, där din egen kompetens då borde ingå. Jag har inte angripit dig som person. Varje gång du får ordentligt med mothugg, så yrkar du "personligt påhopp".

Du får ta ansvar för ditt eget dåliga uppförande. Jag daltar inte med vuxna människor, och ofta inte med barn heller - så varför skulle jag dalta med dig?

 

[_Taggis_]

Jag tror mig ana vad hen far efter här också även om jag inte heller håller med.

Jag tror det kanske snarare handlar om valet att bli förälder, motiven bakom detta beslut. Men då utgår vi ifrån att alla som blir föräldrar faktiskt har resonerat kring vilka uppoffringar dom kommer att få göra i sitt föräldraskap vilket verkligen inte alla har. Min mamma jobbar med barn som är familjehemsplacerade exempelvis och hon kan gärna vittna om att det finns föräldrar som är extremt egoistiska, narcissistiska, oempatiska skitstövlar rent ut sagt. Dom har inte reflekterat ett skit.

Sen finns det ju väldigt många personer som har svårigheter att få barn, kanske har man kämpat i flera år utan resultat. En sådan kamp är självklart utvecklande även om den i slutändan inte resulterar i något barn. Man kan komma till väldigt många viktiga insikter om sig själv på en sådan resa också.

Sen kan jag faktiskt tycka att många som aktivt valt bort barn har gjort välgrundade beslut. Typ inte ”barn är jobbiga” (även om man skriver så på ett forum, tror jag faktiskt att man har funderat lite mer i frågan som ändå rör ett sådant viktigt livsbeslut). Dom har ofta funderat på vilken slags liv dom har möjlighet att erbjuda ett barn och kommit fram till att förutsättningarna helt enkelt inte är dom rätta. Och det kan ju bero på massvis med saker. En orsak är att man helt enkelt inte har någon längtan efter barn, och det är självklart också helt okej. Många personer som har en stark längtan efter barn själva har svårt att förstå detta och tror på något vis att den längtan MÅSTE vakna, förr eller senare, och då kan det kanske vara "för sent". Så kan det självklart också bli men det behöver inte vara så.

Precis. Det finns alla sorter av både barnfria, barnlösa och föräldrar. Något provocerande kan ibland vara, när man har erfarenhet att allt bara inte löser sig med en klackspark, att det av vissa framstår som så självklart att det alltid blir bra i slutänden. Att allt faller på plats och liksom löser sig av sig själv, bara man får barn. Som att det vore nån sorts allmängiltig sanning att något fantastiska ska komma bara av det att få barn, oavsett det gäller personlig utveckling, självförverkligande eller att få en högre mening med sitt liv.
Jag har en sådan väninna som menar på att allt bara löser sig, och alltid till det bättre, bara man inte övertänker. Fine om det funkar för henne, men det är inte en självklarhet. Det är inte helt fel att reflektera kring så stora saker som att välja att bli förälder, eller hantera att bli förälder även om det ej var planen. Om det vore så väl att bara det faktum att få barn, hade gjort att hela tillvaron fallit på plats ja då hade inte sociala myndigiheter haft häcken hälften så full av dysfunktionella familjeärenden.

 

[Inte_Ung]

Det är en egenföretagande coach som gör pengar av att övertyga vilsna föräldrar om vilka konkurrensfördelar de har. Jag tycker snarare det är ett tecken på att det går att lura skjortan av identitetsförvirrade föräldrar än stärker din tes.

Högskolan värderar föräldraskap som "reell kompetens" vid antagningar.
https://www.hh.se/utbildning/soka-t...okande-till-bedomning-av-reell-kompetens.html

 

[Hedinn]

Högskolan värderar föräldraskap som "reell kompetens" vid antagningar.
https://www.hh.se/utbildning/soka-t...okande-till-bedomning-av-reell-kompetens.html

Det gör de även med resor. Det är väl ingen som motsätter sig att man utvecklas som människa av föräldraskap? Det folk motsätter sig är ju att föräldrar skulle bli mer socialt kompetenta i form av mer förstående och visa mer hänsyn och uppoffrande för andra, (okända?) vuxna människor enbart för att man har barn själv. Du skrev liksom att du inte vill umgås med personer utan barn för att de inte besitter dessa fantastiska egenskaper, och att det antagligen är därför dessa kan känna sig utanför - det är något helt annat än att bara växa personligt som människa av en viss erfarenhet.