Länge sen jag skrev nu. Det har hänt så otroligt mycket, men jag kände bara för att skriva en uppdatering.
Jag har haft min värsta och min bästa vår någonsin. Jag har fortsatt gå till kuratorn och det har varit otroligt tufft, men bra. Vi har pratat en hel del om min tidigare relation förstås, och hur det påverkat mig.
Vad jag blev mest chockad och ledsen över var insikten av hur fruktansvärt låg självkänsla jag har när det kommer till förhållanden. I alla andra avseenden så har jag en väldigt bra självkänsla. Jag har många bra vänner, en stöttande familj, fantastiska och stöttande kollegor - lätt för att känna mig värdefull helt enkelt. Men när det kommer till kärlek så har mitt tidigare förhållande totalt sabbat mig.
Jag kan helt enkelt inte tro eller lita på att någon skulle kunna tycka om mig som jag är, vilket är en helt obegriplig inställning när jag inte alls känner så i andra delar av livet.
Det gör förstås att det är väldigt svårt för mig att ha ett vettigt förhållande. Oavsett vad min partner tycker om mig så kommer mina egna negativa tankar om mig själv alltid spegla hur jag TROR att han tänker om mig. Ingen vill ha en person med ett konstant behov av att få bekräftelse. Därför har jag förstås försökt jobba på det, och det är inte lätt. Tillsammans med kuratorn har vi pratat om mina olika strategier för att hantera det och jag har fått många bra råd. Men att komma vidare är SVÅRT!
Till saken hör ju som sagt också att mannen jag träffat har ett ännu tyngre bagage själv där han förlorat sin tidigare partner. Eftersom jag gick in i förhållandet med den vetskapen har det varit viktigt för mig att respektera hans behov av att sörja och läka, så jag har vetat att det skulle bli tufft. Men hur svårt det skulle bli hade jag inte kunnat föreställa mig... Att behöva slåss med mina egna tankar samtidigt har varit stundtals outhärdligt, och en riktig känslomässig berg-och-dalbana.
Men, som jag skrev, så har jag heller aldrig varit lyckligare.
Det finns väl ingen vars liv är riktigt detsamma nu som för ett par månader sen, men för mig har corona förändrat allt. Hux flux blev vi "coronasambos" och vi bor tillsammans ute på hans landställe (inte långt hemifrån, så oroa er inte för eventuella restriktioner...). Här kan vi ägna oss helt åt våra gemensamma intressen och vara med varandra. Det är magiskt vackert och vi spenderar förstås väldigt mycket tid ihop. Dessutom gör ju krisen sitt till att forma förhållandet. Det har fungerat långt över förväntan bra att bo ihop, vilket nog ingen av oss riktigt hade trott.
Det har inte varit lätt för någon av oss. Han har många väldigt jobbiga minnen knutna hit och vissa perioder har vi båda mått väldigt dåligt. Vi har pratat om det, men det är inte alltid det gjort saken bättre. Hans tunga perioder har tryckt på mina ömma punkter och det har blivit som en ond spiral där jag inte vet hur jag ska våga eller orka satsa på detta. Samtidigt så har jag aldrig träffat en person som jag älskat så djupt. Han är en helt fantastisk människa, så omtänksam, klok, vacker och kärleksfull. Jag hade inte kunnat önska mig något mer.
Jag har sakta men säkert lärt mig hur jag ska undvika att trigga mina orimliga och dumma tankar. Att leva i nuet har verkligen varit en nyckel - jag är expert på att oroa mig för framtiden. När jag flyttar fokus på alla katastroftankar kring vad som kan hända, till att tänka på vad jag har just nu, så är det som natt och dag. Från att ha gått och tänkt "jag kanske inte kommer vara här om en månad" och i princip bara gått och väntat på att förhållandet skulle krascha, så har jag börjat säga saker som "det ska bli kul att se det i höst" eller "det kan vi göra nästa år".
Första gången jag råkade kalla detta för "hem" så blev jag lite rädd. Jag frågade honom om det kändes konstigt, och han svarade med att fråga mig om jag tyckte det kändes konstigt. Han är så bra.
Vårt förhållande blir bara bättre och bättre för varje vecka. Nu har jag inte haft någon riktig svacka på säkert en månad. Det är overkligt, men fantastiskt. Jag börjar faktiskt våga hoppas nu...
Konstigt nog så är det största orosmolnet på min himmel just nu att coronaperioden ska ta slut. För jag vill inte tillbaks till mitt liv som det var innan... Det blir min nästa puckel att ta mig över.
