Jag tänkte nog inte mest på kärleken till barnen när jag tänkte på om/hur jag har utvecklats av att få dem. Jag tänkte på att typ aldrig få skita själv, flyga upp ur sängen för att hjälpa till med näsblod mitt i natten, nynna på introt till Postis Per. Saker som är så långt från min komfortzon så det finns inte. Som jag aldrig trodde att jag skulle göra.Att föräldraskapet innebär en livsförändring som man inte kan jämföra med något annat är det nog ingen med den erfarenheten som säger emot. Det händer något, det gör något med en som vänder upp och ner på en på ett sätt man inte trott var möjligt innan, så är det ju. Man drabbas av en kärlek man inte trodde var möjlig, och med det förändras man, ens värderingar ställs på ände, livet och historia och framtid förändras. Det är stort och det kan inte förklars med ord. Men att det skulle göra en till en mer och bättre socialt anpassad individ i samhället är knappast troligt, snarare tvärtom. Man får som person ett annat förhållningssätt, det behöver inte nödvändigtvis innebära att det är till gagn för någon annan än den egna sfären, den egna familjen, sina egna barn. Jag håller med om att föräldraskapet inte är jämförbart med något annat, man kan inte föreställa sig hur livet förändras när man blir när man får barn, det är något man växer in i med erfarenheten.
Men som sagt, såna/liknande upplevelser kan en ju få från andra håll också antar jag.
Vore bra om sidospåret bröts ut.