Bidrar föräldraskap till unik personlig utveckling och social kompetens? (utbruten)

[Wysiwyg]

Du har inte träffat många farsor, hör jag.

Är nog bara den Ömma modern som utvecklas, kanske nåt hormonellt som kickar igång den personliga utvecklingen?

 

[Fruentimber]

Är nog bara den Ömma modern som utvecklas, kanske nåt hormonellt som kickar igång den personliga utvecklingen?

Ack ja, den Heliga Ömma Modern. Det finns en extra växel i livmodern vars hormonella påverkan utvecklar mödrar till the next level av människa. Vi barnlösa får nöja oss med second level.

 

[Dentaku]

Jag tror inte att någon har ifrågasatt att föräldrar sätter sina barn i första rummet. Gör man inte det undrar jag nog hur det egentligen är ställt. Det som många däremot ställer sig tveksamma till är när detta går över styr. När en del föräldrar anser sig ha rätt att köra över andra människor som en ångvält eftersom att hela världen (inte bara deras värld utan allas värld) kretsar kring just deras barn och hela världen ska anpassa sig efter deras barn som ska ha förtur i alla lägen. Jag tror man gör barnet en otjänst genom att låta det växa upp i en miljö där barnet lär sig att h*n är den viktigaste människan i hela världen och alla ska rätta sig efter h*ns behov hela tiden.

Jag håller med. Den där gränsen handlar för mig väldigt mycket just om hur föräldern agerar, oavsett om det gör någon skillnad eller inte. Även om det är barnets beteende som stör är det vad föräldern gör som spelar roll för om exakt samma störning känns som "shit happens" och "vilket asjobbigt barn". Det är inte konstigare än att jag har mycket större tolerans t ex när hundar går bananas om ägaren gör sitt bästa för att ha kontroll mot när inställningen i stället är "lilla söta Snutte gör minsann inte något fel".

När det gäller ljudnivåer har det hänt att jag diskret hållit för öronen när det varit för jobbigt, t ex på tunnelbanan. Det har jag förstås fått konstiga blickar för om folk upptäckt det. Men de enda gånger någon BLÄNGT på mig är när det handlar om föräldrar med skrikiga barn. Som om det faktum att jag inte vill(eller klarar av) att lyssna på deras högljudda avkomma skulle vara någon slags förolämpning.

 

[Hedinn]

Visst kan personen vara trött och grinig, ledsnat på diskussionen osv. Det kan alldeles säkert hända mig också. Däremot känns det väl lite vridet att man bara ska anta att det är pga föräldern är sååå trött på sitt barns tjat eller vad det nu kan röra sig om. Hundägaren i detta fall blev ju uppenbarligen ledsen dessutom. Med all rätt kan jag tycka. Inte sjutton hade jag accepterat att någon snubbe muttrat "detta jävla kvinnofolk" åt mig för att han kanske eventuellt bråkat med sin fru på morgonen. Hade du gjort det?

Nej, för det är en helt annan typ av kommentar och riktad mot mig - något jag förklarade tidigare också. Jag sa inte att man ska anta en viss sak, tvärtom bjöd jag på en alternativ synvinkel när alla antog att det var menat mot hundägaren och tillskrev pappan i fråga diverse egenskaper. Jag sa aldrig att det inte stämmer - för det kan det absolut göra. Men det kan också varit en situation som såg helt annorlunda ut. Det är liksom extremt svårt att avgöra av en så kort konversation, och jag friar hellre än att fälla om situationen är oklar. Det är ju skillnad om det hade varit uppenbart riktat mot hundägaren, men jag uppfattade det som ett svar till dottern.

 

[Kiwifrukt]

Jag tror inte att någon har ifrågasatt att föräldrar sätter sina barn i första rummet. Gör man inte det undrar jag nog hur det egentligen är ställt. Det som många däremot ställer sig tveksamma till är när detta går över styr. När en del föräldrar anser sig ha rätt att köra över andra människor som en ångvält eftersom att hela världen (inte bara deras värld utan allas värld) kretsar kring just deras barn och hela världen ska anpassa sig efter deras barn som ska ha förtur i alla lägen. Jag tror man gör barnet en otjänst genom att låta det växa upp i en miljö där barnet lär sig att h*n är den viktigaste människan i hela världen och alla ska rätta sig efter h*ns behov hela tiden. Det är helt naturligt att föräldrar sätter sina barn främst och slåss för sina barns behov, rättigheter och frihet, vem ska göra det om inte föräldrarna? Men sker det på bekostnad av verklighetsförankringen så är man fel på det kan jag tycka och tyvärr tycker jag mig se en ökad trend i samhället när man tittar på hur en del föräldrar beter sig mot exempelvis skolpersonal. Lärare som blir mordhotade av föräldrar för att deras barn fått för låga betyg, för många fel på prov, för att deras barn inte kunnat bete sig i skolan och fått en tillsägelse som föräldrarna ansett vara fel osv. Fullständigt oacceptabla beteenden från föräldrar som anser sig ha speciella rättigheter.

Ja, och i fråga om typ semester och vem som har störst rätt till just den semestern hen vill ha - där vinner ju tyvärr den som skriker högst och bråkar mest. Och det som gärna missas i den debatten är att det är inte bara vi utan barn som drabbas. Utan även de som faktiskt också har barn och stängd förskola och allt det där men som inte skriker lika högljutt eller som försöker samarbeta med resten av arbetsgruppen får också stå tillbaka. Det som i alla fall irriterar mig är att det alltid är samma personer och samma personers barn som alltid ska gå först, alla andra runt omkring den personen, och deras eventuella barn och familjer, är inte viktiga alls. Självklart är just den personen och den personens barn viktigast i världen för just denne. Men en del personer har väldigt svårt att se att för alla andra är de inte viktigare än någon annan.

Tvärtom, om jag har två kollegor (OBS! helt påhittat scenario) där den ena alltid bråkar och får sin vilja fram genom bråk, gråt och skrik, och den andra försöker samarbeta och inte alltid kräver att få gå före med det heliga barnkortet, då är i alla fall jag mycket mer välvilligt inställd till att samarbeta och hjälpa kollega nummer två, även om det innefattar att den personen kanske får vara ledig just den veckan vi båda ville ha. Kollega nummer ett blir man ju bara trött och arg på.

 

[Hedinn]

Ja, och i fråga om typ semester och vem som har störst rätt till just den semestern hen vill ha - där vinner ju tyvärr den som skriker högst och bråkar mest. Och det som gärna missas i den debatten är att det är inte bara vi utan barn som drabbas. Utan även de som faktiskt också har barn och stängd förskola och allt det där men som inte skriker lika högljutt eller som försöker samarbeta med resten av arbetsgruppen får också stå tillbaka. Det som i alla fall irriterar mig är att det alltid är samma personer och samma personers barn som alltid ska gå först, alla andra runt omkring den personen, och deras eventuella barn och familjer, är inte viktiga alls. Självklart är just den personen och den personens barn viktigast i världen för just denne. Men en del personer har väldigt svårt att se att för alla andra är de inte viktigare än någon annan.

Tvärtom, om jag har två kollegor (OBS! helt påhittat scenario) där den ena alltid bråkar och får sin vilja fram genom bråk, gråt och skrik, och den andra försöker samarbeta och inte alltid kräver att få gå före med det heliga barnkortet, då är i alla fall jag mycket mer välvilligt inställd till att samarbeta och hjälpa kollega nummer två, även om det innefattar att den personen kanske får vara ledig just den veckan vi båda ville ha. Kollega nummer ett blir man ju bara trött och arg på.

Jag kan ju ha fel, men jag tänker att det här inte är ett beteende som kommer av att man skaffar barn. Jag har svårt att se att det var extremt ödmjuka personer som såg till omgivningens bästa som yngre och sen tvärvände till motsatsen då de fick barn… Men egoismen kan säkert ha blivit starkare hos såna personer, eller så ser de bara extra möjligheter med att ”dra barn-kortet”.

 

[Kiwifrukt]

Jag kan ju ha fel, men jag tänker att det här inte är ett beteende som kommer av att man skaffar barn. Jag har svårt att se att det var extremt ödmjuka personer som såg till omgivningens bästa som yngre och sen tvärvände till motsatsen då de fick barn… Men egoismen kan säkert ha blivit starkare hos såna personer, eller så ser de bara extra möjligheter med att ”dra barn-kortet”.

Ja, alltså jag tror också det. De här personerna har förmodligen varit likadana hela tiden, fast barnet/barnen gör det mer socialt accepterat av samhället att bete sig så. Det tråkiga är ju tyvärr att det smetar av sig på alla, typ "alla småbarnsföräldrar är så jobbiga, de är borta hela tiden och får de inte den semestern de vill tar de föräldraledigt". Nej, det är långt ifrån alla, men de som gör så är så jobbiga och så frustrerande att ha i sin närhet att det bara är de som märks.

 

[Mia_R]

Ja, det skulle jag, för jag brukar i regel undvika att döma folk när jag bara får en bråkdel av informationen. Jag hade tolkat även det som att de pratade utifrån sin egen situation. Hade jag varit ute och gått med mitt (framtida) barn, ett par hade passerat och den ena sagt ”åh titta, ett barn” och den andra svarat ”äh, det är onödigt att ha barn” så hade jag utgått ifrån att hen syftade till sig själv, inte att hen tyckte att det var onödigt att jag hade barn eller att mitt barn var onödigt.

Om du istället hade hört dem prata och den andre istället svarat "Ja, Gud så onödigt!" så tror jag att du hade reagerat mer.

 

[Hedinn]

Om du istället hade hört dem prata och den andre istället svarat "Ja, Gud så onödigt!" så tror jag att du hade reagerat mer.

Fullt möjligt. Jag utgick ifrån texten som stod och den tolkade jag inte som din text ovan.

 

[athena_arabians]

Du har inte träffat många farsor, hör jag.

Tror nog militärtjänstgöring är bättre i det syftet än ett positivt faderskapstest...

 

[SiZo]

Jag kan ju ha fel, men jag tänker att det här inte är ett beteende som kommer av att man skaffar barn. Jag har svårt att se att det var extremt ödmjuka personer som såg till omgivningens bästa som yngre och sen tvärvände till motsatsen då de fick barn… Men egoismen kan säkert ha blivit starkare hos såna personer, eller så ser de bara extra möjligheter med att ”dra barn-kortet”.

Jag tror som du. Och så säger de sig ha blivit mindre egoistiska för att det är för deras barn de är egoistiska. Men för folk runtomkring är det lite skitsamma om det är pga barnet eller pga en själv, resultatet är detsamma ändå.

 

[Bison]

Det här med att bli bättre på att sätta en annan människa före sig själv är ju inte en allt igenom positiv egenskap.
Många, ffa kvinnor skulle antagligen må betydligt om det var sämre på just det

 

[Otherside]

Det här med att bli bättre på att sätta en annan människa före sig själv är ju inte en allt igenom positiv egenskap.
Många, ffa kvinnor skulle antagligen må betydligt om det var sämre på just det

Jag blev definitivt bättre på att sätta mig själv (och därmed mitt barn) längre fram och stå upp för mig själv/oss utan att känna skuld eller skam. Jag var väldigt dålig på det tidigare. Och då menar jag inte alls att jag blivit egoist, men MYCKET bättre på att stå upp för mig själv, våga ta plats och inte ta nån sk*t. Bristen på det märktes nog helt enkelt tydligare sedan barnet kom och känslorna för hennes väl och ve smittade av sig på min syn på mig själv. Eller hur man nu ska säga. Och detta har helt klart varit mycket positivt.

Jag tror till och med att det spridit sig till att gälla andra, att jag nu har lättare för att stå upp för andra när det behövs.

Men jag var nog orimligt mesig innan...!

 

[Imogen]

Det här med att man skulle ha blivit mindre egoistisk på grund av att man fått barn begriper jag mig inte alls på.

Min relation till mina barn är helt unik jämfört med mina andra relationer, just eftersom de är mina barn. I den mån jag är egoistiskt är jag definitivt minst egoistisk mot mina barn. Det beror ju på att 1. Jag älskar dem mer än någon annan, 2. Jag är bokstavligt talat personligt ansvarig för deras överlevnad och att de växer upp till vettiga människor.

Men precis som att jag inte har börjat älska alla andra människor runt omkring mig mer sen jag fick barn, så har jag knappast blivit mindre egoistisk mot alla andra heller. Relationen jag har med barnen är ju liksom helt annorlunda. Jag prioriterar dem före mig själv stup i kvarten, men jag kan inte se att deras existens gör att jag börjar prioritera helt andra människor mer. Snarare är jag väl kanske mer mån att prioritera mig själv de gånger jag inte behöver prioritera barnen.

Så jag tror definitivt på teorin att egoistiska föräldrar (vad man nu menar med det) var precis lika egoistiska innan de fick barn. Däremot kanske det blir mer synligt eftersom barnen blir en ”legitim”’anledning att skylla på.

 

[Bison]

Jag blev definitivt bättre på att sätta mig själv (och därmed mitt barn) längre fram och stå upp för mig själv/oss utan att känna skuld eller skam. Jag var väldigt dålig på det tidigare. Och då menar jag inte alls att jag blivit egoist, men MYCKET bättre på att stå upp för mig själv, våga ta plats och inte ta nån sk*t. Bristen på det märktes nog helt enkelt tydligare sedan barnet kom och känslorna för hennes väl och ve smittade av sig på min syn på mig själv. Eller hur man nu ska säga. Och detta har helt klart varit mycket positivt.

Jag tror till och med att det spridit sig till att gälla andra, att jag nu har lättare för att stå upp för andra när det behövs.

Men jag var nog orimligt mesig innan...!

Det är ju väldigt positivt och också något helt annat än att sätta andra före sig själv

 

[Elo]

Sen finns det ju ytterligare en aspekt. Bara för att man sätter barnen "först" är det rätt först?

Barn och unga har aldrig mått sämre psykiskt. Jämfört med våra grannländer sticker Sverige ut som de med högst ohälsotal. Är vi (kollektivt vi) verkligen så bra föräldrar (och samhälle)? Den unika personliga utveckling som barn skulle kunna ge föräldrar, jag tror inte att den oaktat är bra.