Sv: Beståndsdelar i förhållanden...
*kl
Så hade droppen runnit över bägaren, och igår fick jag ett bryt. Nu sitter jag här hemma ensam och har sagt åt min kille att jag behöver den här veckan att fundera på vårt förhållande och han ska göra detsamma. Hur vi ska utveckla eller avveckla saken. Jag orkar inte längre ha det som det är.
Han var helt oförstående till min reaktion, bara det visar hur olika vi tänker om saker:
Han sa till mig för två veckor sedan att denna helg skulle han åka till hans hemstad och vara med på en tävling i en sport han faktiskt utövar emellanåt. Jag brukar följa med honom på sådant när jag kan, eftersom jag tycker att det är trevlig samvaro och att intressera sig lite för den andres intressen. Dessutom brukar vi passa på att hälsa på hans familj, vilket vi skulle göra även denna gång.
Tävlingen skulle ta merparten av söndag, så vi skulle åka redan lördag em för att umgås med familjen på lördag och sedan tävlingen söndag. Det visade sig sedan i förrgår att det skulle bli lite sent på söndag pga starttiderna, men det gjorde mig inget bara jag kunde planera in vila för en av hästarna (jag har två för tillfället). Jag skulle hinna stallet på lördag fm innan vi skulle åka isf på em så jag planerade in detta och bad helgpersonalen i stallet att lämna ena hästen inne då jag skulle komma extra tidigt osv...
I förrgår sa jag då åt min kille att eftersom det blir lite sent på söndag, och vi båda ska upp kl 5 på måndag för att jobba tidigt, så kanske han kunde hjälpa mig lite i stallet på söndag. Alltså bara fylla lite höpåsar och mocka lite halvslarvigt så dom klarar sig till måndag. Men det kunde han ju då alltså INTE tänka sig att göra... Nähä, sa jag. Då är jag hemma isåfall. Han sa att isf får jag meddela så hans föräldrar vet hur många som ska ha middag.
Igår tog jag upp saken igen och frågade bara om det verkligen var så att han inte kunde tänka sig att mocka lite på söndag. Nej det kunde han inte. Då sa jag att då blir det heller inte att jag följer med, och sen var det inte mer med det.
Jag var så lessen och besviken. Hurfan kan han vara så ovillig att hjälpa mig en timme i stallet, när jag rutar in hela min helg för att kunna följa honom och visa lite intresse för hans sport? Är det så lite värt att jag gör det, så skiter jag ärligt talat i allt. Idag packade jag mina saker och åkte hem till min egen bostad. Han förstod ingenting, inte ens att jag var arg fastän jag var lessen igårkväll och sa åt honom att det var pga att vi aldrig kan kommunicera.
Så meddelade jag honom idag när jag åkt att tills vi ses ska vi ha kommit fram till vad vi vill med vårt förhållande, om vi ska avsluta eller göra nåt åt det. Först då reagerade han, och blev helt förtvivlad och förstod inte vad som hänt!? Jag förklarade för mig det som jag tycker är självklart, att han är så nonchig och otacksam och jag blev lessen. Men han förstår inte. Verkligen FÖRSTÅR inte den sociala koden i att för mig var det något jag ansträngde mig för att få till genom att planera hela helgen, och att jag då blev lessen när han inte ens kan bjuda på en timme av sin tid.
Jag är så trött på att måsta tala om självklara saker för honom. Som att han ska lära sig att leva och umgås i ett förhållande, Hans äger att jag måste tala om för honom hur jag tänker, men är det inte en ganska j-la basic sak att förstå att man ska ställa upp för varandra!? eller ska jag behöva göra en handbok åt honom inför varje uppkommande situation?
Det verkar vara ett omöjligt projekt att lära oss att kommunicera. Jag vet inte vilken planet han kommer ifrån, och han förstår inte hur jag tänker och reagerar som jag gör.
Så, ett förvirrat inlägg ja. Men jag är så mållös över situationen.
