Komplicerat med kärlek och relation

[monster1]

Min åsikt är att vill man leva i ett förhållande med en annan person måste man (i viss mån) kunna anpassa sig till varandra, ta och ge. Som det är nu så måste han anpassa sig helt och hållet efter dig (eller låter det som iaf).

Jag och min man har hängt ihop ett bra tag nu och vi hade aldrig fixat det om vi inte hade fått anpassa oss till varandra. Det finns ingen annan människa i världen som är exakt som du, som vill exakt de saker du vill osv.
Tycker det låter mer som att du inte är redo för ett seriöst förhållande, tyvärr.

Jag tycker snarare det låter moget, hon vet vem hon är och vad hon vill ha i sitt liv. En jättebra utgångspunkt för ett bra liv och goda relationer. Lägger man dessutom till modet att gå vidare när relationen inte tillfredställer behovet hos båda parter istället för att hamna i en lose lose kompromiss så är förutsättningarna ännu bättre.

 

[Petruska]

Min åsikt är att vill man leva i ett förhållande med en annan person måste man (i viss mån) kunna anpassa sig till varandra, ta och ge. Som det är nu så måste han anpassa sig helt och hållet efter dig (eller låter det som iaf).

Jag och min man har hängt ihop ett bra tag nu och vi hade aldrig fixat det om vi inte hade fått anpassa oss till varandra. Det finns ingen annan människa i världen som är exakt som du, som vill exakt de saker du vill osv.
Tycker det låter mer som att du inte är redo för ett seriöst förhållande, tyvärr.

Jag tycker att utgångspunkten bör vara att livet ska bli bättre, finare, roligare, lättare av förhållandet än det annars hade varit. Livet är rätt kämpigt som det är med jobb och regnväder och andra streck i räkningen. Om man dessutom ska behöva anpassa sig och kompromissa och krångla för att klara av att vara tillsammans med sin partner, låter det för mig helt feltänkt. Jag har ingen lust att anpassa mig, och jag ser ingen vettig anledning för någon annan att göra det. Varför skulle förhållandet vara så viktigt att det är värt en massa anpassning och kompromisser, när man ju klarar sig bra utan förhållande?

"Redo" på det sätt som du tycks mena, ser jag överhuvudtaget inte som önskvärt.

 

[What]

Min åsikt är att vill man leva i ett förhållande med en annan person måste man (i viss mån) kunna anpassa sig till varandra, ta och ge. Som det är nu så måste han anpassa sig helt och hållet efter dig (eller låter det som iaf).

Jag och min man har hängt ihop ett bra tag nu och vi hade aldrig fixat det om vi inte hade fått anpassa oss till varandra. Det finns ingen annan människa i världen som är exakt som du, som vill exakt de saker du vill osv.
Tycker det låter mer som att du inte är redo för ett seriöst förhållande, tyvärr.

Det är inte super lätt att beskriva sitt förhållande i en tråd utan att det isf blir hur långt som helst och ingen som vill läsa. Men det är ju klart att det även finns bra saker i vårt förhållande annars hade ingen av oss varit kvar så länge.
Är väl det som gör att det känns så löjligt om det skulle falla på att jag inte har lika stort behov av att kramas och ha sex. Sen varierar det även i perioder för mig!

För mig är det stor skillnad på att "anpassa" sig efter någons filmsmak, intressen och ska andra små saker man märker när man flyttar ihop och att anpassa sig till hur mycket fysisk närhet den andra vill ha.
Om jag generellt har lust att ha sex 2 ggr/veckan och min sambo 4-5 ggr /veckan ska jag då ha sex med honom 1 gång till i veckan bara för att han vill det, men jag inte alls kände för det just då?
Vill även poängtera att min sambo aldrig krävt att vi ska ha sex eller så, säger att jag inte vill så jag vi ju inte sex , men jag märker ju att han blir besviken.

 

[What]

Men hur stor skillnad är det på era olika närhetsbehov? Är det sanningen som du skriver att du vill ha 3 kramar per dag och han vill ha 15 osv? Jag ser inte att ni har så olika behov. Jag tror att det är enormt svårt att hitta en partner som har exakt samma behov som en själv.

Jag har levt med en man som hade närhetsbehov i form av kramar och gos, men som aldrig ville ha sex. Han var dessutom väldigt obrydd i att jag inte var nöjd med att inte ha sex. Allting var på hans villkor. Det knäckte vår relation eftersom det inte fanns någon kompromiss. För mig handlade det inte så mycket om sexet, utan om att han inte var flexibel och på något sätt ville möta mig i det.

Sen i slutändan handlar det väl om hur mycket man älskar en person. Förälskelsen går ju över efter ett tag, men någonstans har man ju en vilja att fortfarande vara ihop med personen. Om du börjar vackla och använder denna i mina ögon, ganska liten skillnad mellan er som anledning till att göra slut, antar jag att du inte är så kär i honom eller älskar honom. Det känns mer som att du letar efter en anledning till att göra slut än att hitta en anledning till att rädda det ni har.

Är svårt att säga exakt hur mycket det skiljer sig, men det är tydligt att han både vill kramas och ha mer sex än mig. Att det är ett problem med att han vill kramas mer är väl för att det leder till att han ganska ofta kramar mig fast jag inte känner för det just då. Då känner jag mest att jag är där för att stilla hans närhetsbehov.
Samma med sex, låt säga att vi generellt har sex 2 ggr/vecka ibland mer såklart. Men att han vill göra gånger och ju då tar initiativ flera gånger i veckan än vad du blir sex. Vilket resulterar i att han känner sig dissad och att jag inte tycker om honom.
Och tar jag initiativ till sex så är inte det heller riktigt bra, för då sker det på mina villkor, även om också han vill ha sex då. Vi har ju såklart även sex när han tar initiativ, men eftersom han vill oftare och då tar mer initativ blir det ju att hans initativ blir avvisade oftare än mina...

 

[MiniLi]

Är svårt att säga exakt hur mycket det skiljer sig, men det är tydligt att han både vill kramas och ha mer sex än mig. Att det är ett problem med att han vill kramas mer är väl för att det leder till att han ganska ofta kramar mig fast jag inte känner för det just då. Då känner jag mest att jag är där för att stilla hans närhetsbehov.
Samma med sex, låt säga att vi generellt har sex 2 ggr/vecka ibland mer såklart. Men att han vill göra gånger och ju då tar initiativ flera gånger i veckan än vad du blir sex. Vilket resulterar i att han känner sig dissad och att jag inte tycker om honom.
Och tar jag initiativ till sex så är inte det heller riktigt bra, för då sker det på mina villkor, även om också han vill ha sex då. Vi har ju såklart även sex när han tar initiativ, men eftersom han vill oftare och då tar mer initativ blir det ju att hans initativ blir avvisade oftare än mina...

Även om han inte tjatar så är det så jäkla sunkigt att liksom småsura eller tydligt visa att man blir besviken om man inte får sex. Blä.
Det är ju lika mkt mentalt tjat och press som att säga det rätt ut.

Man kan hantera att bli "avvisad" på många sätt och det behöver inte bli "buhu stackars mig som inte får sätta på min brud när jag vill"

Jag har varit med om sånt i en tidigare relation och det tog verkligen död på all lust.

 

[tanten]

Helt OT och lite svamligt - och jag hoppas att det inte upprör någon....

men... Jag tänker att detta med kramar och sex blir så laddat i många relationer. Behovet av närhet noteras, mäts och vägs.

Om jag jämför med min katt. När han vill kela och buffar och slänger sig på rygg framför mig för att jag ska klia och klappa - visst utnyttjar han mig för sitt närhetsbehov. För mig blir det helt okomplicerat. Han vill bli kelad med. Jag kelar.
När jag levde med en man funkade det lite likadant. Han ville kramas och vi kramades. Jag ville kramas och vi kramades. Eller så ville han kramas och kom bakifrån och tog om mig. En kort stund av närhet. (Lite irriterande var det eftersom det bara blev han som kramades när han kom bakifrån). Men, det var liksom inte mer med det.

Är min okomplicerade (tror jag?) inställning till det avhängigt mitt eget närhetsbehov? Är det för att jag upplever hudkontakt med närstående okomplicerad? Är det inlärt eller medfött?

Olika kulturer har olika former av kontakt och närhet. I många länder kysser man på kind. Svenskar tar i hand. Munnen är mer reserverad till dem vi håller av - inte till främlingar.

Kan man lära om sig?

Jag har lärt mig vänskapskramas - något som för några år sedan kändes helt otänkbart. Jag kramades för att det förväntades. Inte för att jag ville. Hur lång tid skulle det ta för mig i ett sydligare land innan jag slutade rysa inför de där kindpussarna?

 

[FannyN]

Min åsikt är att vill man leva i ett förhållande med en annan person måste man (i viss mån) kunna anpassa sig till varandra, ta och ge. Som det är nu så måste han anpassa sig helt och hållet efter dig (eller låter det som iaf).

Jag och min man har hängt ihop ett bra tag nu och vi hade aldrig fixat det om vi inte hade fått anpassa oss till varandra. Det finns ingen annan människa i världen som är exakt som du, som vill exakt de saker du vill osv.
Tycker det låter mer som att du inte är redo för ett seriöst förhållande, tyvärr.

Jag tycker precis tvärtom. Är det rätt så är det lätt. Det behövs inga kompromisser för det bara stämmer och löser sig i ett bra förhållande. Ett förhållande ska göra livet lättare och roligare annars är det inget att ha. Jag skulle aldrig kompromissa ett dugg om någonting faktiskt eftersom jag har det jättebra som singel också.

 

[Magiana]

Även om han inte tjatar så är det så jäkla sunkigt att liksom småsura eller tydligt visa att man blir besviken om man inte får sex. Blä.
Det är ju lika mkt mentalt tjat och press som att säga det rätt ut.

Man kan hantera att bli "avvisad" på många sätt och det behöver inte bli "buhu stackars mig som inte får sätta på min brud när jag vill"

Jag har varit med om sånt i en tidigare relation och det tog verkligen död på all lust.

Exakt så. Det är ju orimligt att förvänta sig att båda ska vilja lika mycket hela tiden och på samma tidpunkter. Att bli gnällig när den andre inte är sugen är verkligen sunkigt. Det är egoistiskt och respekten och omtanken om den andre finns nog inte i det läget. Och vem vill vara med en egoist som bara tänker på sig själv?

 

[Lillgrådis]

Och tar jag initiativ till sex så är inte det heller riktigt bra, för då sker det på mina villkor, även om också han vill ha sex då.

Jag har svårt att förstå problemet i att det sker "på dina villkor" i den här situationen? Är det han som uttrycker det som ett problem? Och hur skulle det kunna vara mindre ok, om slutresultatet är något båda vill, där och då?

Samtidigt har jag också varit i situationer där jag försökt förklara "vänligen pusha/sura inte utan försök backa av lite så att också jag självmant får ta initiativ ibland". Men det funkade aldrig heller, så kanske var det också något fel i att det skulle bli "på mina villkor" i så fall. Grundproblemet är fortfarande ett mysterium för mig dock.

 

[TinyWiny]

Helt OT och lite svamligt - och jag hoppas att det inte upprör någon....

men... Jag tänker att detta med kramar och sex blir så laddat i många relationer. Behovet av närhet noteras, mäts och vägs.

Om jag jämför med min katt. När han vill kela och buffar och slänger sig på rygg framför mig för att jag ska klia och klappa - visst utnyttjar han mig för sitt närhetsbehov. För mig blir det helt okomplicerat. Han vill bli kelad med. Jag kelar.
När jag levde med en man funkade det lite likadant. Han ville kramas och vi kramades. Jag ville kramas och vi kramades. Eller så ville han kramas och kom bakifrån och tog om mig. En kort stund av närhet. (Lite irriterande var det eftersom det bara blev han som kramades när han kom bakifrån). Men, det var liksom inte mer med det.

Är min okomplicerade (tror jag?) inställning till det avhängigt mitt eget närhetsbehov? Är det för att jag upplever hudkontakt med närstående okomplicerad? Är det inlärt eller medfött?

Olika kulturer har olika former av kontakt och närhet. I många länder kysser man på kind. Svenskar tar i hand. Munnen är mer reserverad till dem vi håller av - inte till främlingar.

Kan man lära om sig?

Jag har lärt mig vänskapskramas - något som för några år sedan kändes helt otänkbart. Jag kramades för att det förväntades. Inte för att jag ville. Hur lång tid skulle det ta för mig i ett sydligare land innan jag slutade rysa inför de där kindpussarna?

Jag tänker att om man har liknande behov så är det inget problem. Det är när behoven är så olika som det uppstår problem. Om du vill klappa katten, krama din partner eller en vän så ser inte jag det som något utnyttjande oavsett vem som tar initiativet men om du inte hade velat klappa katten, krama din partner, krama din vän, säger nej men gör det ändå efter påtryckning av något slag så blir det utnyttjande.

Jag tror att det är en kombination av inlärning och vårt medfödda behov av närhet. Alla människor behöver närhet, ett spädbarn har svårt att ens överleva utan men hur stort vårt behov är beror nog på hur vi är som människor. Jag tycker att det syns tydligt på barn under två år. De har inte lärt sig de sociala koderna utan gör vad de känner. Endel vill sitta i knät, kramas och vara nära så mycket det bara går. Kramar gärna folk de knappt känner och vill sitta i knät hos nya människor. Andra vill knappt sitta i knät hos föräldrarna, vill knappt kramas eller vara nära och inget av det är ju fel. När vi lär oss de sociala koderna så kommer det där att vi ibland gör saker som vi egentligen inte vill för att vi känner att det krävs av oss att göra det. Vi gör det i olika grad men många gör våld på sig själva och mår inte bra av det. Jag själv kramas gärna med de jag vill kramas med och självklart ger jag ett barn en kram om hen ber om det men jag kramas inte till höger och vänster och jag hälsar inte på vänner så generellt. Det går emot det jag mår väl av och därför gör jag inte så längre. Jag gjorde det tidigare och avskydde det. För mig handlade det inte alls om att vänja sig utan att jag insåg att det är något jag inte mår väl av och då slutade jag. Jag vill inte alltid kramas med min partner heller och det får ju han respektera precis som jag får respektera att han inte alltid vill kramas. Finns respekten, man är någorlunda lika i sitt närhetsbehov och har en öppen kommunikation där man kan säga nej utan att partnern surar så är det inget problem. Vill den ena partnern vara nära hela tiden och den andre inte vill så känns ju partnern snart som en blodigel för den som inte vill medans den andre partnern känner sig bortstött. I ett sådant förhållande mår ju ingen bra och det beror ju inte på att någon av dem gör fel utan på att vi helt enkelt är olika.
Vissa saker behöver man helt enkelt ha samma tankar och känslor kring annars fungerar det inte utan att enormt mycket tid och energi ska läggas på olikheterna och så vill iallafall inte jag leva.

Kindpussar tackar jag nej till också och det har i de kretsar där det förekom respekterats.

 

[Petruska]

Är svårt att säga exakt hur mycket det skiljer sig, men det är tydligt att han både vill kramas och ha mer sex än mig. Att det är ett problem med att han vill kramas mer är väl för att det leder till att han ganska ofta kramar mig fast jag inte känner för det just då. Då känner jag mest att jag är där för att stilla hans närhetsbehov.
Samma med sex, låt säga att vi generellt har sex 2 ggr/vecka ibland mer såklart. Men att han vill göra gånger och ju då tar initiativ flera gånger i veckan än vad du blir sex. Vilket resulterar i att han känner sig dissad och att jag inte tycker om honom.
Och tar jag initiativ till sex så är inte det heller riktigt bra, för då sker det på mina villkor, även om också han vill ha sex då. Vi har ju såklart även sex när han tar initiativ, men eftersom han vill oftare och då tar mer initativ blir det ju att hans initativ blir avvisade oftare än mina...

Jag får en känsla av att du letar efter något slags så att säga mätbar rättvisa här? Där du då framförallt pekar på situationer där det är han som blir "orättvist" behandlad. Tex att han blir avvisad oftare än du.

För mig är det du skriver om att du är där för att stilla hans närhetsbehov, väldigt alarmerande. Där är du, ditt liv, din existens, din kropp, alltså till för honom, ett "verktyg" som kan användas så att han blir nöjd (i termer av att han känner sig sedd och älskad). Jag tolkar det som ett slags kvinnofälla, en emotionell sådan. Kvinnan som den som ger de andra i familjen vad de behöver, kvinnan som ska räcka till åt alla, kvinnan som är till för att räcka till åt andra.

Sättet han hanterar att bli avvisad på, ser jag som omoget, självupptaget och skuldbeläggande. Där tolkar jag in att ni båda spelar spelet där du är till för hans behov, och han då blir berättigat missnöjd när du inte fyller dem och där du är enig med honom. Det vill säga, du tar hans behov på större allvar än dina egna. (Jfr ovan nämnda kvinnofälla.)

Och så då detta med att han blir avvisad fler gånger än du. Jaha? Om jag föreslår pasta till middag, säger min sambo att han helst vill ha något annat mycket oftare än jag säger det om han föreslår pasta till middag. Folk är olika, även inom parbildningar. Men du menar alltså att eftersom han så ofta blir avvisad av dig, blir det liksom orättvist att du inte blir avvisad av honom? Det vill säga, han förmedlar något i stil med "jaså, nu passar det" till dig, eller du säger något i den stilen till dig själv, via din läsning av honom?

 

[What]

Även om han inte tjatar så är det så jäkla sunkigt att liksom småsura eller tydligt visa att man blir besviken om man inte får sex. Blä.
Det är ju lika mkt mentalt tjat och press som att säga det rätt ut.

Man kan hantera att bli "avvisad" på många sätt och det behöver inte bli "buhu stackars mig som inte får sätta på min brud när jag vill"

Jag har varit med om sånt i en tidigare relation och det tog verkligen död på all lust.

Ja det blir ju inte att jag får mer lust direkt, tyvärr.
Han säger inget när han blir avvisad, men vi har ju pratat om det och han säger att han känner sig ful och oattraktiv då. Vilket jag på ett sätt kan förstå, men samtidigt är inte det mitt ansvar, det är ju något som ligger vid honom.

 

[What]

Jag får en känsla av att du letar efter något slags så att säga mätbar rättvisa här? Där du då framförallt pekar på situationer där det är han som blir "orättvist" behandlad. Tex att han blir avvisad oftare än du.

För mig är det du skriver om att du är där för att stilla hans närhetsbehov, väldigt alarmerande. Där är du, ditt liv, din existens, din kropp, alltså till för honom, ett "verktyg" som kan användas så att han blir nöjd (i termer av att han känner sig sedd och älskad). Jag tolkar det som ett slags kvinnofälla, en emotionell sådan. Kvinnan som den som ger de andra i familjen vad de behöver, kvinnan som ska räcka till åt alla, kvinnan som är till för att räcka till åt andra.

Sättet han hanterar att bli avvisad på, ser jag som omoget, självupptaget och skuldbeläggande. Där tolkar jag in att ni båda spelar spelet där du är till för hans behov, och han då blir berättigat missnöjd när du inte fyller dem och där du är enig med honom. Det vill säga, du tar hans behov på större allvar än dina egna. (Jfr ovan nämnda kvinnofälla.)

Och så då detta med att han blir avvisad fler gånger än du. Jaha? Om jag föreslår pasta till middag, säger min sambo att han helst vill ha något annat mycket oftare än jag säger det om han föreslår pasta till middag. Folk är olika, även inom parbildningar. Men du menar alltså att eftersom han så ofta blir avvisad av dig, blir det liksom orättvist att du inte blir avvisad av honom? Det vill säga, han förmedlar något i stil med "jaså, nu passar det" till dig, eller du säger något i den stilen till dig själv, via din läsning av honom?

Det är nog egentligen inte jag som letar efter någon slags rättvisa, men vissa i tråden har ju tidigare uttryckt att jag inte anpassar mig och jag har tolkat det som att dem tycker att det är jag som gör fel.
Det jag skriver är antigen sånt han sagt till mig, t.ex att han tycker att vi då har sex på mina villkor när jag tar initiativ. Jag har förklarat för honom att jag tycker det resonemanget är väldigt konstigt för att båda ska ju vilja! Han håller ju med om att båda ska vilja men ja.
Det är nog egentligen först nu sista dagarna jag insett varför jag tycker det är ett så stort problem med att han vill ha så mycket mer närhet och kramar mig när jag inte vill. Det är inte bara för att jag har mindre behov av närhet, det är för att det känns som att han tar närhet av mig, låter kanske löjligt men det är så det känns...

 

[Kattennizze]

Även om han inte tjatar så är det så jäkla sunkigt att liksom småsura eller tydligt visa att man blir besviken om man inte får sex. Blä.
Det är ju lika mkt mentalt tjat och press som att säga det rätt ut.

Man kan hantera att bli "avvisad" på många sätt och det behöver inte bli "buhu stackars mig som inte får sätta på min brud när jag vill"

Jag har varit med om sånt i en tidigare relation och det tog verkligen död på all lust.

Du är klok som en bok. Precis så. TS relation låter mer som killen är osäker och söker bekräftelse hela tiden via sin kropp. Men det är givetvis min tolkning, men jag har sett det ofta i relationer att den mer osäkra partnern blir klängig. Och det funkar ju aldrig i längden.

 

[corzette]

Fast alltså ... Surar för att han inte får sex ?
Klart som fan man blir ledsen... OCH känner sej oönskad, oälskad och osexig...
Min senaste relation (den för ett år sen) varade förvisso inte så länge men vi hade sex kanske max 3 ggr på 3veckor, och då pratar jag 3 veckor där vi bodde ihop... Ingen mens inblandad så den anledningen fanns inte..
Nu varade den intensiva tiden inte så länge, men vi sågs några dagar i veckan även när han flyttat ut men även när vi sågs fylldes "närhets kvoten" men sexet uteblev... Så när det mer och mer rann ut i sanden så gjorde det inte "hela världen"... För i längden hade den relationen inte funkat. Att ha sex så sällan är inte min grej.. ÄVEN om han är jättesöt, trevlig och kramgo.
Det hade blivit mer en "väldigt nära kompis"relation (pussar och kramar men inget sex)

Så för mej personligen funkar inte en "ojämn" relation.. Jag är "klängig" i fel persons sällskap och då är just den personen inget för mej. Då är jag hellre med nån som uppskattar att man är nära.. För så är det ju, alla gillar olika...

Och därför är jag fortfarande singel :/ Jag har ju inte hittat "the perfect match" än ...

 

[Sleepy]

Det är inte bara för att jag har mindre behov av närhet, det är för att det känns som att han tar närhet av mig, låter kanske löjligt men det är så det känns...

Inte löjligt alls. Bra att du kommit underfund med vad du känner.

 

[What]

Du är klok som en bok. Precis så. TS relation låter mer som killen är osäker och söker bekräftelse hela tiden via sin kropp. Men det är givetvis min tolkning, men jag har sett det ofta i relationer att den mer osäkra partnern blir klängig. Och det funkar ju aldrig i längden.

Jag tror också att han i grunden är lite osäker. Vilket enligt min erfarenhet är något man måste jobba med själv för att det ska ge något varaktigt resultat.

 

[What]

Fast alltså ... Surar för att han inte får sex ?
Klart som fan man blir ledsen... OCH känner sej oönskad, oälskad och osexig...
Min senaste relation (den för ett år sen) varade förvisso inte så länge men vi hade sex kanske max 3 ggr på 3veckor, och då pratar jag 3 veckor där vi bodde ihop... Ingen mens inblandad så den anledningen fanns inte..
Nu varade den intensiva tiden inte så länge, men vi sågs några dagar i veckan även när han flyttat ut men även när vi sågs fylldes "närhets kvoten" men sexet uteblev... Så när det mer och mer rann ut i sanden så gjorde det inte "hela världen"... För i längden hade den relationen inte funkat. Att ha sex så sällan är inte min grej.. ÄVEN om han är jättesöt, trevlig och kramgo.
Det hade blivit mer en "väldigt nära kompis"relation (pussar och kramar men inget sex)

Så för mej personligen funkar inte en "ojämn" relation.. Jag är "klängig" i fel persons sällskap och då är just den personen inget för mej. Då är jag hellre med nån som uppskattar att man är nära.. För så är det ju, alla gillar olika...

Och därför är jag fortfarande singel :/ Jag har ju inte hittat "the perfect match" än ...

Nej nu var det flera veckor sedan vi hade sex, för jag har ingen lust och hela grejen har blivit så pressad.
Men det är ju mest han som känner sig oönskad och oälskad och har känt en längre tid.
Du låter ju som att du är mer som min sambo och jag skulle ju gissa att min sambo skulle passa bättre med någon som var mer som du när det kommer till närhet.

 

[Raderad medlem 6459]

@What Det är en tärande känsla att man inte är tillräcklig för sin partner, vad det än rör sig om. Jag tror inte att det är bra för en i längden att leva med någon som inte är nöjd med ens liv tillsammans, som konstant vill ha mer (eller mindre) av nåt.

Jag tror det där är väldigt svårt att reda ut och få ordning på. I många fall är det nog bättre att separera.

 

[corzette]

Nej nu var det flera veckor sedan vi hade sex, för jag har ingen lust och hela grejen har blivit så pressad.
Men det är ju mest han som känner sig oönskad och oälskad och har känt en längre tid.
Du låter ju som att du är mer som min sambo och jag skulle ju gissa att min sambo skulle passa bättre med någon som var mer som du när det kommer till närhet.

Inget sex på flera veckor ? Som sagt för mej personligen hade jag om jag varit i din sambos skor börjat undra om ett "öppet förhållande" skulle funka ... Dvs att man får ha sex med andra..
Nu är inte sex allt ... Absolut inte MEN det måste ju ändå finnas där... Annars kan man ju lika gärna bo ihop med en kompis... MEN då som sagt kan man ju ändå välja att ha sex med andra.