Komplicerat med kärlek och relation

Jag förstår inte hur det överhuvudtaget finns några varaktiga förhållanden. Det är så otroligt mycket som ska stämma. Själv har jag haft större behov av närhet en alla mina partners. Men hur tusan ska man hitta en med samma behov? När man väl finner en som man gillar så får man väl anpassa sig då. Även om 2 kramar per halvår hade inte funkat för mig då. Men det var det mest extrema jag hört .
Alla människor är olika med olika behov med olika bagage. Döm inte andra genom att kalla dem för extrema innan du vet varför de är som de är. Ett tips i all välmening.
 
Jag har föreslagit det, jag har själv gått och pratat med någon i kortare perioder för att få hjälp med vissa tankesätt osv. Men han nappade inte på den idén. Han tycker inte att parrådgivning är något för såna som är så pass unga och inte har barn. Och verkade tro att rådgivaren isf bara skulle säga att "det är kört, det är lika bra ni gör slut".

Jag tror att det skulle kunna finnas ett värde i att få någon utomståendes åsikt, men det är svårt om bara jag känner så.
Oj, tänk så olika man kan se på saken. Jag och mitt x gick på parrådgivning och vi var också unga utan barn. Det gav oss båda riktigt mycket, även om vi nu gått skilda vägar. Jag tycker det är värt ett försök, i värsta fall är ni båda en erfarenhet rikare. Fast du ska inte behöva tjata på honom att ni ska gå dit förstås, för då tror jag inte att det blir så bra. Han måste vilja gå dit självmant så att säga, då tror jag att det kommer ge mer.

Kan även finnas andra vägar, jag tror att de flesta relationsproblem går att lösa om man är öppen med varandra och kan diskutera. Ser att du fått några bra förslag i tråden, så oavsett hur ni gör önskar jag er lycka till. :up:
 
Det finns många olika sätt att visa kärlek på, och folk har olika behov för bekräftelse från sin partner. Googla "de 6 kärleksspråken" (tror jag det heter) så kanske ni kan förstå varandra bättre och hitta andra sätt att visa er kärlek för varandra.

Jag tror inte det behöver vara kört pga detta, det är nästintill omöjligt att hitta en partner som har precis de samma behov som en själv, så i de flesta förhållanden får man kompromissa en del.
Jo vi har faktiskt läst den boken, han köpte den för ett halvår sedan. Och med den bokens tänk insåg vi att vi har ganska olika kärleksspråk, han har ju absolut närhet som sitt medan jag har mer att man gör saker för varandra och hittar på saker.
 
Jag förstår inte hur det överhuvudtaget finns några varaktiga förhållanden. Det är så otroligt mycket som ska stämma. Själv har jag haft större behov av närhet en alla mina partners. Men hur tusan ska man hitta en med samma behov? När man väl finner en som man gillar så får man väl anpassa sig då. Även om 2 kramar per halvår hade inte funkat för mig då. Men det var det mest extrema jag hört .

Jag tror aldrig att det går att hitta någon som har exakt samma behov och även om man har det, så är det ju inte säkert att man vill ha närhet exakt samtidigt.
Klart man får anpassa sig lite till varandra, men blir obalansen för stor blir det svårt.
Men du som också haft större närhetsbehov , du har inte känt dig dissad/avvisad/mindre älskad om din partner inte vill vara nära just då?
 
  • Gilla
Reactions: ptr
Jag inte läst tråden.

Jag och min sambo hade likande "problem" när vi träffades men jag var i din sambos skor. Jag kände mig inte tillräckligt sedd. Det var egentligen inte hans fel utan en osäkerhet i mig att jag behövde bekräftelse i form av närhet för att tro på hans känslor för mig.

Vi löste det genom att prata prata prata och mötas på halva vägen. Han fick i början mer aktivt tänka på att göra små gester (som nu är helt naturliga i vårt samspel) och jag fick lära mig att han älskar mig även om han inte tar i mig jämt.

Vill man lösa det så gör man det. Jag tror att borde försöka se det mer ur hans perspektiv och han i ditt.

Det är väl ungefär så vi också gjort, jag är betydligt bättre på att göra såna små gester nu. Jag förstår att det för folk kan låta konstigt att man ska behöva "öva" in sånt, vilket för mig iaf inte betytt att man gör det mot sin vilja. Det är snarare (återigen för mig) så att jag inte är van vid det från när jag växte upp. Medan min sambo har en mamma som är väldigt fysisk och kramig.
 
Vi har pratat väldigt mycket under helgen och jag tror att han förstår mig och jag förstår han. Vi har väl landat i att vi ska försöka några veckor till, Men jag tror det har gått upp för oss att våra olikheter är för stora när det kommer till närhet.
Han säger att han försökt vara mindre på under våren, vilket jag väl märkt om jag tänker efter, men då mår han dåligt för att han inte får bekräftelse. Efter att vi pratat och dissekerat det här känns det som att ingen av oss kommer att kunna känna sig glad och nöjd i längden. Visst båda skulle kunna anpassa och anstränga sig mer, men det funkar bara ett tag.
Så med största sannolikhet kommer förhållandet tyvärr ta slut :cry:.
 
  • Gilla
Reactions: ptr
Relationer kommer förvisso alltid kräva lite kompromisser och arbete, men i det stora hela behöver de ju ändå funka ganska smärtfritt om vi ska må bra. En relation som hela tiden kräver arbete, ansträngning och kompromisser för att fungera kommer ju bli ganska belastande och frågan är hur länge det är mer bra än jobbigt?

Klart att man kan välja tex parrådgivning osv för att få saker att funka. Men om det krävs redan när ni är så unga och har levt tillsammans förhållandevis kort tid, hur ska det då funka längre fram? Det kan ju vara något ni jobbar med och som ni sedan inte kommer behöva fortsätta anstränga er kring, men det finns också en risk att vissa saker kommer liksom vara ett evigt arbete för att fungera. Vill du det?

Det finns många människor i den här världen som man kan dela sitt liv med. Man kan välja att leva sitt liv med någon som är olik en själv och att relationen därför kräver viss ansträngning från båda håll. Men man kan också välja att hitta någon där de mest basala sakerna i en relation flyter på ganska smärtfritt.
Kompromisser kommer man alltid behöva göra. Frågan är bara hur många och på vilka saker..
 
Sen är det lite som med katten eller hunden, de blir som man umgås.
Närhet och att kelas är något som man måste vänja sig vid först innan det går att uppskatta ordentligt.
 
Sen är det lite som med katten eller hunden, de blir som man umgås.
Närhet och att kelas är något som man måste vänja sig vid först innan det går att uppskatta ordentligt.
Hur då "måste vänja sig vid"? En del gillar att kramas redan från första början. Jag har vid tidigare relationer snarare fått vänja mig av med att kramas.
 
  • Gilla
Reactions: ptr
Jag tror aldrig att det går att hitta någon som har exakt samma behov och även om man har det, så är det ju inte säkert att man vill ha närhet exakt samtidigt.
Klart man får anpassa sig lite till varandra, men blir obalansen för stor blir det svårt.
Men du som också haft större närhetsbehov , du har inte känt dig dissad/avvisad/mindre älskad om din partner inte vill vara nära just då?

Nej, jag håller med dig. Men samtidigt får det nog inte vara för stora skillnader i behoven heller.
Näe, jag har väl bara tänkt att hon inte har lika stort behov som mig. Men de gånger jag har känt mig dissat är när hon visat mindre närhet än vad hon normalt brukar. Dessa gånger har relationen ganska snart tagit slut.

Att jag har stort behov för närhet har nog med att min mamma är väldigt kramig av sig.
 
Klart att man kan välja tex parrådgivning osv för att få saker att funka. Men om det krävs redan när ni är så unga och har levt tillsammans förhållandevis kort tid, hur ska det då funka längre fram? Det kan ju vara något ni jobbar med och som ni sedan inte kommer behöva fortsätta anstränga er kring, men det finns också en risk att vissa saker kommer liksom vara ett evigt arbete för att fungera. Vill du det?
En sådan risk finns förstås, men det gör det nog oavsett om man tar hjälp av en utomstående part eller inte. Min uppfattning är att det är en rätt liten uppoffring/insats, utan något att förlora men med mycket att vinna.
Sedan finns förstås inga garantier, förhållandet kanske går i diket i alla fall. Eller inte...
 
En sådan risk finns förstås, men det gör det nog oavsett om man tar hjälp av en utomstående part eller inte. Min uppfattning är att det är en rätt liten uppoffring/insats, utan något att förlora men med mycket att vinna.
Sedan finns förstås inga garantier, förhållandet kanske går i diket i alla fall. Eller inte...
Ja självklart. Jag menade mer att om man tidigt i en relation har behov av utomstående hjälp så behöver nog båda parterna vara väldigt villiga till hållbar förändring för att det ska hålla. Min erfarenhet säger mig att det oftast är en part som är mer villig/engagerad i förändring och då kommer det ju falla direkt.
Det beror ju lite på vad det handlar om såklart, men om man har som mål att vara tillsammans i många många år så behöver nog relationen fungera rätt så smärtfritt de första åren innan man liksom har fått utstå alla ansträngningar som kommer längre fram.

I det här fallet har det ju varit problem sedan de flyttade ihop. Då har man troligen problem på ganska grundläggande sätt (allt för olika på basala saker). Ska man kämpa med sånt tidigt så riskerar man att ha MÅNGA saker att kämpa med längre fram när de där andra sakerna trillar in..

Risken man tar är väl att slösa tid och energi på en önskedröm som aldrig kommer hålla.
 
Ingen människa är perfekt, inte jag heller, men som person är jag väl lite av den åsikten att man inte ska ändra på sig för andra, passar det inte så passar det inte.

Min åsikt är att vill man leva i ett förhållande med en annan person måste man (i viss mån) kunna anpassa sig till varandra, ta och ge. Som det är nu så måste han anpassa sig helt och hållet efter dig (eller låter det som iaf).

Jag och min man har hängt ihop ett bra tag nu och vi hade aldrig fixat det om vi inte hade fått anpassa oss till varandra. Det finns ingen annan människa i världen som är exakt som du, som vill exakt de saker du vill osv.
Tycker det låter mer som att du inte är redo för ett seriöst förhållande, tyvärr.
 
Jag tycker ju att han är en jätte bra och fin människa och vill ju att han ska må bra! Och därför jag funderar på om vi kan fortsätta tillsammans... :(
Men hur stor skillnad är det på era olika närhetsbehov? Är det sanningen som du skriver att du vill ha 3 kramar per dag och han vill ha 15 osv? Jag ser inte att ni har så olika behov. Jag tror att det är enormt svårt att hitta en partner som har exakt samma behov som en själv.

Jag har levt med en man som hade närhetsbehov i form av kramar och gos, men som aldrig ville ha sex. Han var dessutom väldigt obrydd i att jag inte var nöjd med att inte ha sex. Allting var på hans villkor. Det knäckte vår relation eftersom det inte fanns någon kompromiss. För mig handlade det inte så mycket om sexet, utan om att han inte var flexibel och på något sätt ville möta mig i det.

Sen i slutändan handlar det väl om hur mycket man älskar en person. Förälskelsen går ju över efter ett tag, men någonstans har man ju en vilja att fortfarande vara ihop med personen. Om du börjar vackla och använder denna i mina ögon, ganska liten skillnad mellan er som anledning till att göra slut, antar jag att du inte är så kär i honom eller älskar honom. Det känns mer som att du letar efter en anledning till att göra slut än att hitta en anledning till att rädda det ni har.
 
Hur då "måste vänja sig vid"? En del gillar att kramas redan från första början. Jag har vid tidigare relationer snarare fått vänja mig av med att kramas.
Det är ju så olika - och vad vi har med oss från det vi växte upp och hur vi är som personer. Sen är det olika varför vi vill ha närhet. Är det för att det känns tryggt, för att det känns skönt eller bara för att det kanske upplev som det bara ska vara så.
Men är man ovan kan det bli obekvämt om det blir mer än som känns bra. Tänjer man lite måttligt på gränserna varteftersom så kan det bli bättre.
 
Det är ju så olika - och vad vi har med oss från det vi växte upp och hur vi är som personer. Sen är det olika varför vi vill ha närhet. Är det för att det känns tryggt, för att det känns skönt eller bara för att det kanske upplev som det bara ska vara så.
Men är man ovan kan det bli obekvämt om det blir mer än som känns bra. Tänjer man lite måttligt på gränserna varteftersom så kan det bli bättre.
Jag köper inte riktigt det där med "ovan". Jag är inte uppväxt med kramar. När det blev brukligt att artighetskramas så var jag väldigt obekväm med det. Just det har jag fått vänja mig vid. Men i en nära relation har det däremot aldrig varit några konstigheter. Jag vill kramas och det känns bra att göra det.

Ovilja att kramas är nog snarare ett personlighetsdrag, skulle jag tro.
 
  • Gilla
Reactions: ptr
Tycker det låter mer som att du inte är redo för ett seriöst förhållande, tyvärr.
Det där var väl en rallarsving som inte var motiverad?

Hur är man när man är "redo"? Beredd att kompromissa massor? Tillräckligt gammal? (tänker på de som träffas i tonåren och håller ihop hela livet vs de som möter många under livet och separerar ett antal gånger)

Varför är man "inte redo" för att man inte passar ihop med nuvarande partner?
 
Kan bara utgå från mig själv. Jag kramas gärna i tid och otid, när vi lagar mat, är ute på hundpromenad, när vi tittar på kläder etc. Han förstår inte riktigt vitsen, vi tar det när vi kommer hem/ i soffan.

Han vill hellre kramas och gulla när vi ser på film eller bara ligga och mysa, det tycker jag är SÅ tråkigt oftast, bara ligga och titta på film, urtrist :D

Han ger min spontana kramar nu efter att jag lyfte det som ett problem för mig, och jag sitter och myser mer, sitter NÄRA och virkar istället för andra sidan av soffan.

Jag skulle gärna gå parterapi, vi har varit tillsammans 2.5 år och bor tillsammans, men han vill inte riktigt och jag tänker inte tvinga honom. Inga barn kommer någonsin bli gjorda här, kommer dock ha många djur.
Anledningen är att jag hellre har en lösning redo när ett problem uppstår istället för att det blir ett stort bråk och vi ska försöka fixa det efter.
 
Jag köper inte riktigt det där med "ovan". Jag är inte uppväxt med kramar. När det blev brukligt att artighetskramas så var jag väldigt obekväm med det. Just det har jag fått vänja mig vid. Men i en nära relation har det däremot aldrig varit några konstigheter. Jag vill kramas och det känns bra att göra det.

Ovilja att kramas är nog snarare ett personlighetsdrag, skulle jag tro.
Jag förstår att du tänker så men jag är ett exempel på motsatsen. Mycket få kramar hemma trots god stämning, var inte med i kompiskramkalasen som pågick i gymnasieklassen varje gång man skulle hälsa, säga hej då eller bara råkade sitta bredvid varandra, kände mig socialt handikappad när tjejtidningar skrev att man skulle flirta genom att lägga handen på killens arm under samtal ("Hur DÅ? Awkward!"), blev helt stel när första pojkvännerna var gosiga även om jag var jättekär. Det har ändrat sig nu och jag är superkramig med min nuvarande partner men det tog uppskattningsvis 12-15 år.
 

Liknande trådar

Relationer Träffade min nuvarande sambo för ca 4 år sedan och vi har ett barn tillsammans som nu är ca 2 år. Förhållandet är inte alls bra och de...
4 5 6
Svar
101
· Visningar
7 771
Senast: Palermo
·
Relationer Visste inte vad jag skulle döpa tråden till... Men normen är väl i stora drag att man har en relation oftast med en person. Kanske...
2 3
Svar
57
· Visningar
4 587
Senast: gullviva
·
Relationer Varning för långt desperat inlägg. Jag vet inte hur jag ska börja. Jag och min sambo skaffade en gård för några år sedan. Det blev så...
4 5 6
Svar
106
· Visningar
9 533
R
Relationer Konstig rubrik kanske men jag ska förklara. Jag har iprincip alltid varit väldigt blyg och så. Och ända från jag var liten så um gicks...
2
Svar
35
· Visningar
1 812

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Tvättstugedrama
Tillbaka
Upp