En till relationstråd

Ja vi behöver nog prata, vill försöka få till ett bra prat där vi båda kan säga hur vi känner om vårt förhållande. När vi pratar är han oftast nöjd med livet som det är. Och jag har inget konstruktivt att komma med så det stannar oftast där. Jag är både nöjd med att kunna göra lite vad jag själv vill på min lediga tid, samtidigt som det finns en saknad i mig att göra något gemensamt. Det enda vi gör tillsammans är att sova, handla mat och då och då ta en promenad - om det är fint väder i sakta mak.

Ni kanske ska prata om vad ni kan göra tillsammans som inte är vardagssysslor så som att handla. Båda kan fundera och lägga fram förslag på saker som ni kan gör ihop som båda uppskattar. Det kanske inte blir den där aktiviteten som nån av er tycker är det roligaste som finns i hela världen men det kan bli en gemensam aktivitet som ni båda tycker om. Sen om det är promenad, titta på film, laga mat ihop, gå på en kurs var kanske inte det viktiga utan det viktiga är att ni gör det ihop?

Jag och min sambo är inte så spännande kan nog andra tycka, vi är inte så spontana, reser inte så mycket, går inte på krogen särskilt ofta.
Men det spelar ingen roll för oss, vi vill gärna umgås mycket med varandra och för oss är promenader/utflykter med hunden och laga mat ihop vår grej som vi gör ihop, vi gör det ofta och vi uppskattar det båda massor. Vi har båda tidskrävande hobbyer som vi gärna ägnar oss åt på fritiden, men vi engagerar oss inte så mycket i varandras hobby på så sätt att vi deltar aktivt, utan vi har hittat andra aktiviteter som vi gör gemensamt istället.
 
Är det ett tvång att man gör en massa aktiviteter ihop då? Kan man inte vara nöjd och glad att hitta på saker på egen hand. Har du inga vänner du kan grilla och sådär med? Måste din sambo vara med jämt?

Sen förstår jag absolut att du vill spendera kvalitetstid med din man, men är det verkligen så att det är inaktiviteten som stör dig egentligen, eller att han inte kommer med några förslag och är drivande? Är du kanske mer trött på att vara projektledare än på honom som lugn person?

Ja, precis, känner att jag är projektledaren i vårt förhållande! När han väl kommer med något känner jag mig tvungen att hoppa på fast jag inte tycker det är särskilt kul. Jag vill liksom inte rösta ner hans enda förslag. Jag skulle önska att han var lite mer aktiv i att se oss som ett par. Nu lever vi stabilt sida vid sida och även gemensamt, men det roliga sker liksom bara var för sig. Gud, vad jag är dålig på att uttrycka mig, förstår du hur jag menar? Att laga mat tillsammans hade varit jättekul, men han är mannen som tycker att allt ska vara som det brukar vara. Alltså provar vi inte chillikryddan på den vanliga maträtten, för så ska det inte vara. Han följer reglerna liksom. Det är en trygghet på många plan, men på flera plan blir det väldigt ensidigt för mig.
 
Ni kanske ska prata om vad ni kan göra tillsammans som inte är vardagssysslor så som att handla. Båda kan fundera och lägga fram förslag på saker som ni kan gör ihop som båda uppskattar. Det kanske inte blir den där aktiviteten som nån av er tycker är det roligaste som finns i hela världen men det kan bli en gemensam aktivitet som ni båda tycker om. Sen om det är promenad, titta på film, laga mat ihop, gå på en kurs var kanske inte det viktiga utan det viktiga är att ni gör det ihop?

Jag och min sambo är inte så spännande kan nog andra tycka, vi är inte så spontana, reser inte så mycket, går inte på krogen särskilt ofta.
Men det spelar ingen roll för oss, vi vill gärna umgås mycket med varandra och för oss är promenader/utflykter med hunden och laga mat ihop vår grej som vi gör ihop, vi gör det ofta och vi uppskattar det båda massor. Vi har båda tidskrävande hobbyer som vi gärna ägnar oss åt på fritiden, men vi engagerar oss inte så mycket i varandras hobby på så sätt att vi deltar aktivt, utan vi har hittat andra aktiviteter som vi gör gemensamt istället.
Ja det känns som vi måste hitta något som länkar oss samman mer än att vi bor under samma tak och bara är men här har vi verkligen fastnat. Han är nöjd som det är, jag är inte riktigt nöjd, det skaver och jag saknar någonting. Som att det skulle kunna vara bättre.
 
Ja det känns som vi måste hitta något som länkar oss samman mer än att vi bor under samma tak och bara är men här har vi verkligen fastnat. Han är nöjd som det är, jag är inte riktigt nöjd, det skaver och jag saknar någonting. Som att det skulle kunna vara bättre.
Jag känner igen mig mkt i det du skriver av tidigare relationer.
I mitt fall så hade jag inte ens behövt vissa roligare aktiviteter dvs det hade räckt om personen sa något oväntat eller knäppt så det hände något. Eller om personen någon gång glatt sa att "det där vill jag verkligen göra" eller det vill jag verkligen inte göra istället för bara ett rycka på axlarna eller ett "mmmm"
 
Jag känner igen mig mkt i det du skriver av tidigare relationer.
I mitt fall så hade jag inte ens behövt vissa roligare aktiviteter dvs det hade räckt om personen sa något oväntat eller knäppt så det hände något. Eller om personen någon gång glatt sa att "det där vill jag verkligen göra" eller det vill jag verkligen inte göra istället för bara ett rycka på axlarna eller ett "mmmm"
Ja, men ja exakt! Ibland vill jag smälla av en raket i rummet så han ska vakna upp lite. Han visar engagemang när det gäller hans egen aktivitet, skaffa saker till det eller ta sig iväg är inga bekymmer. Lite glädje. Vi lever mellanmjölk det är ganska okej men inte mer. Som att man vill röra ner en deciliter oboy för att krydda tillvaron.
 
Jag skulle önska att han var lite mer aktiv i att se oss som ett par. Nu lever vi stabilt sida vid sida och även gemensamt, men det roliga sker liksom bara var för sig.
Vad säger han när du säger detta till honom? Är han helt likgiltig eller säger han rakt ut att ni ju har det bra och att det är dig det är fel på som vill ha mer action i livet?
 
Jag vet inte vad du menar riktigt, men jag menar att om man kan tänka sig tillvaron utan sin partner och om man tänker på framtida partner och inte nuvarnade passar i den rollen så är man inte tillräckligt kär.
Sådan stel tvåsamhetsromantik. Det är helt galet att ställa upp kriterier för graden av kärlek sådär. Måste man verkligen känna som att man inte kan leva utan sin partner och måste man ha ett framtidsperspektiv och -planer för att ens kärlek ska vara "tillräcklig"? Tillräcklig för vad? För att det ska vara värt att umgås?
 
Vad säger han när du säger detta till honom? Är han helt likgiltig eller säger han rakt ut att ni ju har det bra och att det är dig det är fel på som vill ha mer action i livet?
Han svarar att han tycker att vi har det bra, och sen kan han svara med att vi kan väl ta en resa i sommar. Jag tycker inte att det handlar inte om en resa om året utan mer vardagen som skulle kunna bli mer gemensam, men han är nöjd med vardagen som den är. Vi har våra egna aktiviteter som tar mycket tid och det blir inte så mycket över, sen är han ganska nöjd med att bara vara. Jag skulle vilja ha lite mer diskussioner, intresse från hans sida. Jag känner mig kanske inte riktigt sedd, att det är det som är mitt problem.
 
Hur är det egentligen att vara tillsammans med någon i flera år, ska man förvänta sig mer, eller vara nöjd med det förhållandevis bra livet och förhållandet man har?
Varför ens bry sig om tidsaspekten? Antingen har du roligt med honom nu eller inte, typ. Han blir ju inte roligare idag bara för att ni har hängt ihop i flera år. Det fungerar ju inte som något slags poängsystem där relation uttryckt i tid ger x antal poäng som du räknar ihop med andra variabler. :cautious:
 
Jag känner mig kanske inte riktigt sedd, att det är det som är mitt problem.
Allt detta måste du ju kommunicera till honom. Att du har behov som inte riktigt blir mötta och att du behöver mer från hans sida. Skulle han säga att han är nöjd som det är måste du ju retaliera med att du faktiskt inte är nöjd!! Diskussionen tar ju liksom inte slut när han säger att han är nöjd, det är ju då diskussionen kommer igång på riktigt.

Prata, prata, prata. Om du inte vet att du är missnöjd och behöver mer från honom så kommer han ju inte kunna ändra sig. Och skiter han i vad du har för behov så har du all rätt att kasta ut honom och hitta en man som faktiskt bryr sig.
 
Allt detta måste du ju kommunicera till honom. Att du har behov som inte riktigt blir mötta och att du behöver mer från hans sida. Skulle han säga att han är nöjd som det är måste du ju retaliera med att du faktiskt inte är nöjd!! Diskussionen tar ju liksom inte slut när han säger att han är nöjd, det är ju då diskussionen kommer igång på riktigt.

Prata, prata, prata. Om du inte vet att du är missnöjd och behöver mer från honom så kommer han ju inte kunna ändra sig. Och skiter han i vad du har för behov så har du all rätt att kasta ut honom och hitta en man som faktiskt bryr sig.

Bra tips! Jag ska ta upp det med honom ikväll.
 
Sådan stel tvåsamhetsromantik. Det är helt galet att ställa upp kriterier för graden av kärlek sådär. Måste man verkligen känna som att man inte kan leva utan sin partner och måste man ha ett framtidsperspektiv och -planer för att ens kärlek ska vara "tillräcklig"? Tillräcklig för vad? För att det ska vara värt att umgås?

Hoppar in och svarar med mina tankar kring ämnet.

Ser det som självklart att man inte måste ha ett framtidsperspektiv för att vara kär. Och jag tycker att det är högts ohälsosamt att gå runt att tänka att man inte kan leva utan sin partner. ( att man inte vill är en annan sak, vilket ju är positiv för då har man ju ett bra förhållande tänker jag)

Men jag tror att rätt så många inklusive jag själv känner som så att om jag drömmer om en framtid som är helt olik den framtid min partner drömmer om eller saknar kvaliteer i min partner hen inte har ( som är viktiga för mig) så skulle jag ta mig en funderare på om jag är tillsammans med rätt partner oavsett hur kär jag är.
 
Senast ändrad:
Oj, den här tråden hade jag kunnat skapa, känns det som! Jag och min sambo/särbo lever ett liknande liv. Han är verkligen mannen i mitt liv, med stort M. Trygg, smart, snäll, fixar allt och finns alltid där. Jag är verkligen tokkär i honom, gör allt för honom oxå. Ger komplimanger, pussar, kramar, talar om att jag älskar honom mm, mm. Han däremot är väldigt sluten och återhållsam på den fronten. Ger ALDRIG en komplimang, typ, vad fin du är, eller liknande. Tar sällan och aldrig initiativet till att ge mig en spontan puss eller kram, och sexet...tja...han vet visserligen vilka knappar han ska trycka på, men det blir aldrig något direkt "förspel", utan mera pang på rödbetan, och efteråt, när jag gärna vill ligga och kramas och mysa, då rusar han upp och tvättar sig, och så är det gonatt.
Vardagen är väl sådär, vi gör visserligen saker tillsammans, men han är sällan så värst engagerad när vi är iväg på något som jag föreslagit. Jag kan ju tycka att, spela roll vad vi gör, vi gör ju nåt ihop iaf, men ofta gnäller han istället på struntsaker som inte har nån betydelse.
Även jag har två barn, tio och elva, och där är det inte heller så bra....Ena barnet gillar han och pratar med, skojar lite med och så, men andra barnet...Första barnet bjuder på sig själv och är tuff och framåt, inga problem, andra barnet är mer försiktig och bjuder väl inte direkt in nån spontant. Vilket gör att sambon inte bryr sig det minsta om den ungen, utan tycker mest det är jobbigt...Jättetrist för mig som såklart älskar mina barn och vill att saker och ting ska funka.
Men precis som TS skriver, livet funkar, trots mellanmjölk, jag älskar honom och han är verkligen super på en massa sätt, men....känns trots det lite trist att aldrig liksom bli bekräftad...Mitt ex var såklart helt annorlunda, gav massa komplimanger och tyckte jag var jättefin jämt, bjöd ut en på krogen och ville gärna hålla handen och pussas och kramas. Han hade tyvärr problem med drickat och gick aldrig att lita på öht. Varför ska det vara så svårt för....Har fått många bra förslag här iaf, tack. Och till TS, hoppas det löser sig och att ni kan komma fram till något bra!
 
Jag är en lite orolig, stökig, flackig och rastlös personlighet han får mig att känna mig mer stabil.

Är du missnöjd med honom eller är du missnöjd med dig själv? Har du problem med vem/hur han är så finns det väl ingen anledning att "härda ut", har du problem med att du följer ett mönster där du ledsnar pga tryck inifrån dig själv så blir det förmodligen inte bättre för att du lämnar.

Det verkar vara lite olika problem? Dels vardagliga irritationer (stora som små), och dels din syn och förväntan på relationer generellt?
 
Sådan stel tvåsamhetsromantik. Det är helt galet att ställa upp kriterier för graden av kärlek sådär. Måste man verkligen känna som att man inte kan leva utan sin partner och måste man ha ett framtidsperspektiv och -planer för att ens kärlek ska vara "tillräcklig"? Tillräcklig för vad? För att det ska vara värt att umgås?
Tack.
Jag sökte ord men du fann dem bättre än jag.

precis så känner jag det också. Varför sätta upp så oerhört stora målbilder? Leva och älska efter måttstock, annars är det inte riktig kärlek.
 
Varför ens bry sig om tidsaspekten? Antingen har du roligt med honom nu eller inte, typ. Han blir ju inte roligare idag bara för att ni har hängt ihop i flera år. Det fungerar ju inte som något slags poängsystem där relation uttryckt i tid ger x antal poäng som du räknar ihop med andra variabler. :cautious:
Jo men man får ju guldklocka för lång och urtråkig tjänstgöring vid 25 år....
 
Oj, den här tråden hade jag kunnat skapa, känns det som! Jag och min sambo/särbo lever ett liknande liv. Han är verkligen mannen i mitt liv, med stort M. Trygg, smart, snäll, fixar allt och finns alltid där. Jag är verkligen tokkär i honom, gör allt för honom oxå. Ger komplimanger, pussar, kramar, talar om att jag älskar honom mm, mm. Han däremot är väldigt sluten och återhållsam på den fronten. Ger ALDRIG en komplimang, typ, vad fin du är, eller liknande. Tar sällan och aldrig initiativet till att ge mig en spontan puss eller kram, och sexet...tja...han vet visserligen vilka knappar han ska trycka på, men det blir aldrig något direkt "förspel", utan mera pang på rödbetan, och efteråt, när jag gärna vill ligga och kramas och mysa, då rusar han upp och tvättar sig, och så är det gonatt.
Vardagen är väl sådär, vi gör visserligen saker tillsammans, men han är sällan så värst engagerad när vi är iväg på något som jag föreslagit. Jag kan ju tycka att, spela roll vad vi gör, vi gör ju nåt ihop iaf, men ofta gnäller han istället på struntsaker som inte har nån betydelse.
Även jag har två barn, tio och elva, och där är det inte heller så bra....Ena barnet gillar han och pratar med, skojar lite med och så, men andra barnet...Första barnet bjuder på sig själv och är tuff och framåt, inga problem, andra barnet är mer försiktig och bjuder väl inte direkt in nån spontant. Vilket gör att sambon inte bryr sig det minsta om den ungen, utan tycker mest det är jobbigt...Jättetrist för mig som såklart älskar mina barn och vill att saker och ting ska funka.
Men precis som TS skriver, livet funkar, trots mellanmjölk, jag älskar honom och han är verkligen super på en massa sätt, men....känns trots det lite trist att aldrig liksom bli bekräftad...Mitt ex var såklart helt annorlunda, gav massa komplimanger och tyckte jag var jättefin jämt, bjöd ut en på krogen och ville gärna hålla handen och pussas och kramas. Han hade tyvärr problem med drickat och gick aldrig att lita på öht. Varför ska det vara så svårt för....Har fått många bra förslag här iaf, tack. Och till TS, hoppas det löser sig och att ni kan komma fram till något bra!
Lite OT, men jag skulle aldrig aldrig vara tillsammans med någon som behandlade mina barn som luft. Aldrig.
 

Liknande trådar

Relationer Tänkte från början göra ett anonymt nick men orkar faktiskt inte. Ni som känner mig irl kan ju hålla låg profil. Igår släppte min sambo...
2 3
Svar
57
· Visningar
5 223
Senast: Svartkatt
·
Fritid Vi hoppas kunna göra en "minisemester" i sommar - bara en natt eller två. "Vi" i det här fallet är min man och jag, vår 17-åriga...
2 3
Svar
47
· Visningar
2 916
Senast: Myrten
·
Relationer Konstig rubrik kanske men jag ska förklara. Jag har iprincip alltid varit väldigt blyg och så. Och ända från jag var liten så um gicks...
2
Svar
35
· Visningar
1 438
Relationer Träffade en kille på tinder för lite mer än ett år sedan. Han bodde 5 h ifrån mig men han jobbade mycket i samma stad som mig. Vi...
12 13 14
Svar
265
· Visningar
21 491
Senast: Whoever
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

Tillbaka
Upp