Gammal användare, men nytt konto, mest på grund av att jag... vet inte, men nästan skäms över mina egna tankar? Jag vet att det finns flera som valt av en eller annan anledning att leva utan barn här på forumet, och ni brukar ha kloka tankar och inputs. Kanske jag egentligen mest av allt behöver skriva av mig med utomstående?
Jag vill börja med att skriva att jag undanber mig alla kommentarer om hur underbart det är att ha barn och att det är det som ger livet mening, eller kommentarer i stil med "jag var helt ointresserad av barn tills jag fick egna", för det har jag full förståelse för att föräldrar tycker utan att någon behöver skriva det. I mitt fall är det inte helt och hållet självvalt att inte ha några barn. För att göra en lång historia kort så finns det så klart personer som "alltid" har vetat eller tidigt bestämt sig för att förbi barnfri/barnlös. Jag har aldrig varit typen som verkligen längtat efter att bli förälder, men jag har nog någonstans alltid tänkt att någon gång i framtiden och med rätt man så kommer jag att ha barn. Kanske för att normen om att ha barn är extremt, verkligen extremt, stark i de omgivningskretsar jag har runt mig? Även påtvingade umgängeskretsar som på arbetsplatsen, vilket inte gör det helt lätt att heller bryta med dessa.
På min arbetsplats har det varit en väldigt stark barnkultur. Jag som inte har några barn har förväntats ställa upp och arbeta övertid, ta semesterveckorna ingen vill ha för att de som har barn ska få de bästa och förväntats arbeta i mellandagarna år efter år eftersom jag ändå inte har familj. Vissa av de här delarna har jag inget problem med, andra (främst sommarsemestern) kan jag bli frustrerad över då det alltid är jag som förväntas flytta på mig. Då har jag oftast bemötts med "men du kommer ju få igen det när du får barn?!" i ett oförstående tonläge. Som att man förväntar sig att jag ska få barn, inte om utan när. Därtill har det varit obetänksamma kommentarer slängda över fikabordet om "att nu börjar det väl ändå brinna lite i knutarna, ska du inte sätta fart snart?" oftast med någon blinkning om att det finns en ungkarl på någon annan avdelning som man tycker att jag kan bli ihop med.
Detta ska jag ärligt säga att det har blivit mycket bättre de senaste året. Kanske för att jag nu så gammal att de tycker att det är pinsamt att föra det på tal, och helt enkelt väljer att inte prata om det i min närvaro. Vilket definitivt är bättre för mig. För det var så det blev för mig, åren gick och det kom aldrig rätt man. Självklart är det aldrig för sent att träffa rätt partner, men för att få egna, biologiska barn är loppet inom ett par år helt kört. Jag vill inte ha barn till vilket pris som helst, när jag tänkte mig ett familjeliv så tänkte jag mig ett traditionellt familjeliv, så att skaffa barn på egen hand är inte ett alternativ för mig.
I takt med att mina kollegor taggat ner sitt antydande och tjatande har jag ändå kommit till en punkt i livet där jag kände mig... om inte nöjd så i alla fall tillfreds? Jag har ett arbete jag trivs med, flera kollegor som jag faktiskt genuint gillar, ett boende jag trivs med och jag har häst. Jag hade någonstans accepterat att det här med man och barn tydligen inte var för mig. Jag har mycket, mycket svårt för att bli förälskad och det är sex år sen jag ens träffade någon som väckte det minsta lilla intresse trots att jag om inte annat via jobbet träffar mycket människor.
Då kom nästa smäll. Jag har en syster, som är mycket yngre. Nu ska hon ha barn. Det är naturligtvis väldigt roligt för henne, och jag är glad för hennes skull. Men hon kan inte låta mig bara vara och vara glad för hennes skull, utan i samma stund som hon fick ett plus på sin graviditetssticka började tjatandet igen. Åldersskillnaden mellan oss är som sagt stor. Hon är ung. Utan överdrift har hon minst 15 fertila år framför sig. Ändå framhäver hon konstant att det var minsann i sista sekunden hon blev gravid, följt av alla skräckhistorier hennes barnmorska matat henne med om att vara en "gammal" mamma (jag tror alltså verkligen inte att barnmorskan har sagt så till henne men hen kan ju ha nämnt riskerna med att vara äldre då vi har en äldre släkting som fick barn närmare 40 och där det tillstötte komplikationer) och att hon är glad att hon ändå är "relativt" ung (det är hon inte, hon är fortfarande i allra högsta grad enbart ung utan något relativt inblandat).
Varje gång jag träffat henne efter gravidbeskedet måste hon också påpeka hur underbart det är för mamma och pappa att de "äntligen" ska få bli mormor och morfar, att de äntligen ska få vara "normala" och ha en "normal" avkomma som ger dem vad alla människor vill ha. Nu när jag tydligen inte var kapabel att göra det. Dessutom ska det påpekas att hennes sambo förvisso har ett syskon med två barn, som då kommer bli den här ungens kusiner, men de bor 35 mil bort och att det är så tråkigt att hennes barn aldrig kommer få några kusiner på nära håll. Barnet är alltså inte ens fött än och hon bråkar redan om att ungen inte kommer få några kusiner. Sist sa hon att det bara var nyttigt för mig att dråsa ner från min piedestal som främst pappa ska ha placerat mig på och äntligen inse att jag inte är universums mittpunkt.
Vissa gånger närmar hon sig problemet från en annan synvinkel, genom att nämna den ena mer horribla ungkarlen efter den andra som hon tycker att jag borde bli tillsammans med och se till att bli på smällen med fortare än kvickt. Då med slutklämmen att möjligheten att vara kräsen och att välja någon man verkligen är kär i, den försvann för tio år sen för min del, jag ska bara vara glad och tacksam om någon kan tänka sig att dra över mig i princip.
Jag var glad och nöjd med mitt liv, innan hon började så här. Jag vill vara glad för hennes skull för att hon bevisligen får något hon vill ha. Jag vill inte att mamma och pappa ska klämmas mellan en dotter som ger dem barnbarn (och som de självklart är glada för!) och en som inte gjorde det men blir sårad av det (för jag märker att de inte helt odelat kan vara glada när deras ena barn hela tiden ska hacka på det andra). Men hon gör det extremt svårt för mig när hon hela tiden ska påpeka att mitt liv inte är gott nog, att jag är andrasorteringen, att jag aldrig kommer räknas på samma sätt som alla andra. Och det gör mig dessutom extra känslig för andra delar som har med detta att göra, exempelvis springa på en gammal klasskamrat i affären som frågar "men du har inga barn?" medan deras högstadiegamla avkomma står bredvid och uttråkat tittar ner i sin mobil, något som jag inte ens reflekterade över för ett halvår sen.
Ni som valt att inte skaffa barn, eller inte kunnat av ett eller annat skäl. Känner ni att ni ändå har ett meningsfullt liv? Hur hanterar ni kommentarer och förväntningar från omgivningen om att det enda rätta sättet att leva sitt liv är att yngla av sig? Jag hade närt en svag förhoppning om att de här kommentarerna var över nu, att "alla" skulle resonera som mina kollegor och sluta kommentera det när åldern indikerar att det om inte redan så väldigt snart ändå är försent, men det verkar ju uppenbart inte fungera helt. Ni som fått tråkiga kommentarer och som är lite äldre, slapp ni dem när det blev uppenbart att det verkligen var för sent att skaffa barn?
Plus också då att de låter och luktar 
