Barnlös slash barnfri i ett samhälle/kontext där normen är att ha barn

[Tuvstarr]

Märkligt hur ofta det här med att styra och ställa med andras liv dyker upp. Hur kan folk vara så galet upptagna av vad andra gör eller inte gör? Hur kan det spela någon som helst roll för random kollegor om du har 0 barn eller 7? Och systern borde väl ha mer än tillräckligt att tänka på med sin egen graviditet, räcker inte det?

Och med detta sagt, jag är extremt allergisk mot att folk har åsikter om vad andra ska göra med sina liv, efter att ha levt i en familj som har åsikter om precis allting. Bland annat satte sig min mamma ner med mig då jag var kanske 22 år, och förklarade hur jag faktiskt MÅSTE skaffa barn då min sambo ville det och han börjar bli så gammal att vi måste skynda på. Ja, han var några år äldre än jag, och vi var helt överens om att det inte var aktuellt med barn ännu. Och han hade absolut inte diskuterat saken med mamma.

 

[athena_arabians]

Och med detta sagt, jag är extremt allergisk mot att folk har åsikter om vad andra ska göra med sina liv, efter att ha levt i en familj som har åsikter om precis allting. Bland annat satte sig min mamma ner med mig då jag var kanske 22 år, och förklarade hur jag faktiskt MÅSTE skaffa barn då min sambo ville det och han börjar bli så gammal att vi måste skynda på. Ja, han var några år äldre än jag, och vi var helt överens om att det inte var aktuellt med barn ännu. Och han hade absolut inte diskuterat saken med mamma.

Där är jag enormt tacksam, ingen av mina föräldrar kom någonsin med önskemål/krav om barnbarn. De var inte perfekta men de önskade genuint att deras dotter var lycklig oavsett vad som gjorde henne lycklig. Mina föräldrar

 

[Roheryn]

Men nåde den som till äventyrs får för sig att skaffa fler än två barn, då blir det ju för många!

Det är så sjukt, på en Monty Python-nivå, hur många som anser sig kunna komma med krav på hur andra ska göra och bete sig Speciellt när det gäller något som är så stort i ens liv som att skaffa barn.

Helt galet! Fattar inte hur folk kan få för sig att det är okej att lägga sig i andras liv på det sättet??

 

[Fjordfrälst]

Men alltså vilket jäkla folk och framförallt din syster, fy fan på ren svenska så vidrigt gränslös. Bit av rejält.

 

[MJLee]

Det värsta är dock när någon/jag gått upp i vikt och det börjar hintas om att man är gravid.

 

[starcraft]

Jag har lite suttit i din sits, men ändå inte. Jag har varit helt ointresserad av barn och är nöjd med mitt liv utan barn (även om vi nu börjar fundera på att kanske ändå ge det här med barn en chans och blir det så lär jag ju få höra kommentarer om det..). Jag har haft närstående som tjatat om barn och det gick så långt att jag till slut förklarade att det här är mitt val och om inte tjatet/kommentarerna/dylikt upphör omedelbart så kommer jag bryta. Vi pratade om det och sen dess har jag inte hört ett ljud om det och jag slapp bryta. Så mitt tips är att säga till din syster ordentligt och eventuellt bryta vid behov.

Vad gäller arbetsplats och att behöva flytta på sin semester har jag inga andra tips än att lyfta att det inte känns rättvist och att din tid och dina planer är lika mycket värda som andras och någon utjämning på sikt inte är relevant och är det någon särskild vecka som är populär är det enda rimliga att det är på ett rullande schema.

 

[ledsenfundering]

Fina fina ni!

Jag ska försöka klumpa ihop och svara på flera av era frågor i samma inlägg. För det första så har det blivit väldigt mycket bättre på arbetsplatsen bara det senaste året. Jag tror det är en kombination av att min chef faktiskt sa till dem på skarpen en gång (hen är själv en person som exempelvis @Lingon nämnde, hen har "bara" ett barn och ja, detta har också ältats) och att jag inte har någon partner. Jag är tillräckligt "ung" för att det inte skulle varit helt omöjligt att få barn om jag hade levt i en stabil relation nu och något år till framåt, men jag har ingen relation och har under de dryga fem år jag arbetat med dem inte heller haft det. Jag tror faktiskt tjatet hade pågått ett tag till om jag hade haft en partner, men nu blir det ett så stort steg mellan att vara singel och utan barn till att träffa någon, lära känna denna så pass att man ändå känner sig säker på att man vill skaffa barn med honom och lyckas få till en unge.

Men summan av kardemumman är i alla fall att de allra flesta, med något undantag, faktiskt slutat kommentera det på jobbet. Min barnlösa/barnfria uppenbarelse har ju dessutom vissa fördelar för dem eftersom de kan skamlöst utnyttja det till sin fördel och att jag aldrig knorrar om att de tar semester under skollov eller så. (Skulle för övrigt aldrig falla mig in att kräva att jag skulle ha semester under höst- eller påsklov, det enda jag har retat mig på är sommarsemestern som för de allra flesta, barn eller ej, är ganska helig.)

Men det här med min syster är definitivt värre. Vi umgås inte och hörs egentligen inte av speciellt mycket, utan det vi träffas gör vi tillsammans med föräldrarna. Och för föräldrarna är det viktigt att vi kan göra det, så helt kan jag inte kapa all kontakt med henne. Hon har alltid varit väldigt svart eller vit, tycker man inte som henne är man dum i huvudet och det har gällt allt från oss i familjen till vänner och skolkamrater/kollegor. Hon har också en förmåga att helt hundra procent gå upp i det som är aktuellt för henne just nu, och självklart är det just nu detta barn. Har man då inga barn är det något fel på en (i mitt fall då fel i huvudet eftersom jag aldrig fysiskt försökt aktivt skaffa barn och inte kan "skylla" på det). Jag har så många gånger bitit av henne med att alla inte vill ha barn, alla kan inte få barn, men då har jag bara fått höra att i mitt fall är det ju enbart för att jag är så kräsen med män och att jag hade kunnat få barn om jag inte hade varit så dum att jag envisades med att vara kär i pappakandidaten. Är man över 30 får man ta det som blir över, punkt.

Pappa röt till på henne ordentligt en gång här i vintras när det kom den ena giftigheten efter den andra på en gemensam middag. Den enda som tog åt sig och blev märkbart generad var hennes sambo, som aldrig har sagt något olämpligt. Hon kommer med giftkommentarer till mamma och pappa också, där hon vill få det till att de inte är lika entusiastiska som sambons föräldrar och att det så klart också är mitt fel. Mamma sa en gång, mest på skoj men för att liksom gjuta lite olja på vågorna, att de redan hade ett barnbarn och det är min häst men då tog det hus i helvete och hur man ens bara kunde jämföra hennes barn med ett äckligt djur. (Blir nästan tårögd när jag läste @MiniLi s inlägg om hur hennes föräldrar och farmor behandlade hennes häst.)

Och angående kusiner. Vi har själva inte växt upp i en stor släkt med massa kusiner i samma ålder. Hon mer än jag p.g.a. åldersskillnaden och att jag är äldst, men våra kusiner är än idag fortfarande barn. Som riktigt liten var jag lite ledsen för det, men det var mest för att min bästa kompis hade tre kusiner i samma ålder som hon lekte jättemycket med. Jag var så avundsjuk på pappa som hade kusiner som var mer jämngamla med mig än med honom, som vi tyvärr aldrig umgåtts med. Som tonåring och vuxen har jag aldrig sörjt att jag inte har jämngamla kusiner. Bara för att man är släkt behöver man ju inte komma överens. Har som äldre tvärtom hört fler kompisar som har fullständigt avskytt sina kusiner och det påtvingade umgänget med dem, snarare än den där barndomskompisen och hennes Bullerby-version av släktskapet. Barnet kommer ju med största sannolikhet ha kompisar runt sig ändå, plus de två kusiner som den faktiskt har på sin pappas sida, om än på lite längre geografiskt avstånd.

 

[Vassi]

Gammal användare, men nytt konto, mest på grund av att jag... vet inte, men nästan skäms över mina egna tankar? Jag vet att det finns flera som valt av en eller annan anledning att leva utan barn här på forumet, och ni brukar ha kloka tankar och inputs. Kanske jag egentligen mest av allt behöver skriva av mig med utomstående?

Jag vill börja med att skriva att jag undanber mig alla kommentarer om hur underbart det är att ha barn och att det är det som ger livet mening, eller kommentarer i stil med "jag var helt ointresserad av barn tills jag fick egna", för det har jag full förståelse för att föräldrar tycker utan att någon behöver skriva det. I mitt fall är det inte helt och hållet självvalt att inte ha några barn. För att göra en lång historia kort så finns det så klart personer som "alltid" har vetat eller tidigt bestämt sig för att förbi barnfri/barnlös. Jag har aldrig varit typen som verkligen längtat efter att bli förälder, men jag har nog någonstans alltid tänkt att någon gång i framtiden och med rätt man så kommer jag att ha barn. Kanske för att normen om att ha barn är extremt, verkligen extremt, stark i de omgivningskretsar jag har runt mig? Även påtvingade umgängeskretsar som på arbetsplatsen, vilket inte gör det helt lätt att heller bryta med dessa.

På min arbetsplats har det varit en väldigt stark barnkultur. Jag som inte har några barn har förväntats ställa upp och arbeta övertid, ta semesterveckorna ingen vill ha för att de som har barn ska få de bästa och förväntats arbeta i mellandagarna år efter år eftersom jag ändå inte har familj. Vissa av de här delarna har jag inget problem med, andra (främst sommarsemestern) kan jag bli frustrerad över då det alltid är jag som förväntas flytta på mig. Då har jag oftast bemötts med "men du kommer ju få igen det när du får barn?!" i ett oförstående tonläge. Som att man förväntar sig att jag ska få barn, inte om utan när. Därtill har det varit obetänksamma kommentarer slängda över fikabordet om "att nu börjar det väl ändå brinna lite i knutarna, ska du inte sätta fart snart?" oftast med någon blinkning om att det finns en ungkarl på någon annan avdelning som man tycker att jag kan bli ihop med.

Detta ska jag ärligt säga att det har blivit mycket bättre de senaste året. Kanske för att jag nu så gammal att de tycker att det är pinsamt att föra det på tal, och helt enkelt väljer att inte prata om det i min närvaro. Vilket definitivt är bättre för mig. För det var så det blev för mig, åren gick och det kom aldrig rätt man. Självklart är det aldrig för sent att träffa rätt partner, men för att få egna, biologiska barn är loppet inom ett par år helt kört. Jag vill inte ha barn till vilket pris som helst, när jag tänkte mig ett familjeliv så tänkte jag mig ett traditionellt familjeliv, så att skaffa barn på egen hand är inte ett alternativ för mig.

I takt med att mina kollegor taggat ner sitt antydande och tjatande har jag ändå kommit till en punkt i livet där jag kände mig... om inte nöjd så i alla fall tillfreds? Jag har ett arbete jag trivs med, flera kollegor som jag faktiskt genuint gillar, ett boende jag trivs med och jag har häst. Jag hade någonstans accepterat att det här med man och barn tydligen inte var för mig. Jag har mycket, mycket svårt för att bli förälskad och det är sex år sen jag ens träffade någon som väckte det minsta lilla intresse trots att jag om inte annat via jobbet träffar mycket människor.

Då kom nästa smäll. Jag har en syster, som är mycket yngre. Nu ska hon ha barn. Det är naturligtvis väldigt roligt för henne, och jag är glad för hennes skull. Men hon kan inte låta mig bara vara och vara glad för hennes skull, utan i samma stund som hon fick ett plus på sin graviditetssticka började tjatandet igen. Åldersskillnaden mellan oss är som sagt stor. Hon är ung. Utan överdrift har hon minst 15 fertila år framför sig. Ändå framhäver hon konstant att det var minsann i sista sekunden hon blev gravid, följt av alla skräckhistorier hennes barnmorska matat henne med om att vara en "gammal" mamma (jag tror alltså verkligen inte att barnmorskan har sagt så till henne men hen kan ju ha nämnt riskerna med att vara äldre då vi har en äldre släkting som fick barn närmare 40 och där det tillstötte komplikationer) och att hon är glad att hon ändå är "relativt" ung (det är hon inte, hon är fortfarande i allra högsta grad enbart ung utan något relativt inblandat).

Varje gång jag träffat henne efter gravidbeskedet måste hon också påpeka hur underbart det är för mamma och pappa att de "äntligen" ska få bli mormor och morfar, att de äntligen ska få vara "normala" och ha en "normal" avkomma som ger dem vad alla människor vill ha. Nu när jag tydligen inte var kapabel att göra det. Dessutom ska det påpekas att hennes sambo förvisso har ett syskon med två barn, som då kommer bli den här ungens kusiner, men de bor 35 mil bort och att det är så tråkigt att hennes barn aldrig kommer få några kusiner på nära håll. Barnet är alltså inte ens fött än och hon bråkar redan om att ungen inte kommer få några kusiner. Sist sa hon att det bara var nyttigt för mig att dråsa ner från min piedestal som främst pappa ska ha placerat mig på och äntligen inse att jag inte är universums mittpunkt.

Vissa gånger närmar hon sig problemet från en annan synvinkel, genom att nämna den ena mer horribla ungkarlen efter den andra som hon tycker att jag borde bli tillsammans med och se till att bli på smällen med fortare än kvickt. Då med slutklämmen att möjligheten att vara kräsen och att välja någon man verkligen är kär i, den försvann för tio år sen för min del, jag ska bara vara glad och tacksam om någon kan tänka sig att dra över mig i princip.

Jag var glad och nöjd med mitt liv, innan hon började så här. Jag vill vara glad för hennes skull för att hon bevisligen får något hon vill ha. Jag vill inte att mamma och pappa ska klämmas mellan en dotter som ger dem barnbarn (och som de självklart är glada för!) och en som inte gjorde det men blir sårad av det (för jag märker att de inte helt odelat kan vara glada när deras ena barn hela tiden ska hacka på det andra). Men hon gör det extremt svårt för mig när hon hela tiden ska påpeka att mitt liv inte är gott nog, att jag är andrasorteringen, att jag aldrig kommer räknas på samma sätt som alla andra. Och det gör mig dessutom extra känslig för andra delar som har med detta att göra, exempelvis springa på en gammal klasskamrat i affären som frågar "men du har inga barn?" medan deras högstadiegamla avkomma står bredvid och uttråkat tittar ner i sin mobil, något som jag inte ens reflekterade över för ett halvår sen.

Ni som valt att inte skaffa barn, eller inte kunnat av ett eller annat skäl. Känner ni att ni ändå har ett meningsfullt liv? Hur hanterar ni kommentarer och förväntningar från omgivningen om att det enda rätta sättet att leva sitt liv är att yngla av sig? Jag hade närt en svag förhoppning om att de här kommentarerna var över nu, att "alla" skulle resonera som mina kollegor och sluta kommentera det när åldern indikerar att det om inte redan så väldigt snart ändå är försent, men det verkar ju uppenbart inte fungera helt. Ni som fått tråkiga kommentarer och som är lite äldre, slapp ni dem när det blev uppenbart att det verkligen var för sent att skaffa barn?

Fy tusan. Hade jag varit i din situation hade jag tagit ett allvarligt snack med systern innan hon på egen hand havererat eran relation fullständigt. Det är INTE okej att hålla på som hon gör.

Jag är nöjd barnfri, är "bara" 35 med har svårt att se att jag kommer ändra mig på den punkten och försöka. Har valt att ägna jobb-delen av mitt liv till barn och tycker de är superroliga, älskar mina syskonbarn! Känner absolut noll sug efter egna. Var kanske lite liknande dig förut att jag i 16-17 års åldern; såg som det som en grej man gör, men någon barnönskan har aldrig kickat in. Är rätt säker på att jag skulle gå in i väggen rätt snabbt om jag blev förälder dessutom.
Är mycket nöjd med mitt liv som det är!

 

[Zinfernia]

Exakt det fetade. Jag hade i dagsläget känt mig extremt ointresserad av att vara presentdonator till framtida syskonbarn

Själv hade jag plötsligt blivit väldigt givmild

 

[Zinfernia]

Jag är också lyckligt barnfri och har fått höra massor av eh, intressanta kommentarer genom åren. Det vanligaste folk brukar dra upp är att jag kommer att få sitta ensam på ålderdomshemmet och om det är det värsta som kan hända så välkomnar jag det med öppna armar

 

[Tuvstarr]

Själv hade jag plötsligt blivit väldigt givmild

Visa bifogad fil 117583

Blåsinstrument är också väldigt populära har jag hört, samt diverse pipleksaker för barn som inte är tilräckligt gamla för instrument ännu

 

[Zinfernia]

Blåsinstrument är också väldigt populära har jag hört, samt diverse pipleksaker för barn som inte är tilräckligt gamla för instrument ännu

Ja det är lite så jag tänker Hade köpt en hel orkester och förklarat mig med att "Ja men du vet, jag har ju inga egna barn att skämma bort!"

 

[athena_arabians]

Jag är också lyckligt barnfri och har fått höra massor av eh, intressanta kommentarer genom åren. Det vanligaste folk brukar dra upp är att jag kommer att få sitta ensam på ålderdomshemmet och om det är det värsta som kan hända så välkomnar jag det med öppna armar

Barn är sannerligen heller ingen garanti för att slippa sitta ensam på ålderdomshemmet!

 

[athena_arabians]

Ja det är lite så jag tänker Hade köpt en hel orkester och förklarat mig med att "Ja men du vet, jag har ju inga egna barn att skämma bort!"

Dvs "Jag är ju SNÄLL som ger bort dyra (och ljudliga) presenter!"

 

[Voeux]

Blåsinstrument är också väldigt populära har jag hört, samt diverse pipleksaker för barn som inte är tilräckligt gamla för instrument ännu

Trumpet

 

[nightcrawler]

Jag har väl egentligen aldrig varit intresserad av barn men tänkte i alla fall i 20 årsåldern att jag kanske vill ha längre fram om jag hittar en vettig karl. Sen insåg jag hur mycket det skulle kunna förstöra mitt liv med att vara gravid. Jag har ep och är anfallsfri tack vare medicin. Men vid en eventuell graviditet skulle jag antingen få byta medicin eller vara utan och det skulle kunna innebära att att anfallen kom tillbaka. Bye bye normalt liv. Det ville jag inte riskera. Sen när jag kom upp i 30årsåldern så konstaterade jag att jag vill inte ens vara tillsammans med någon som har barn. Då får dom vara vuxna och utflugna. Jag tror jag har blivit mer och mer allergisk mot barn med åldern.
Jag har nog aldrig fått nån kommentar om att jag borde skaffa barn. Bara fått frågan om jag har några. Men jag brukar snabbt förklara att tack och lov så har jag inga. Och då brukar den diskussionen va över. Hade nån betett sig som din syster TS, så hade jag nog gett henne en jävla avhyvling och sagt precis vad jag tyckte och tänkte. Och sen om det fortfarande inte passar madame, så hade jag nog sagt upp kontakten

 

[Voeux]

Säger för övrigt som andra i tråden - du har blivit vidrigt behandlad och det är det enda problemet jag ser här. Har själv för övrigt ingen kontakt med någon av mina kusiner och är inte ledsen över det. Det är upp till var och en att skapa sitt liv med de människor de vill ha i sitt liv, det är ingen annans ansvar att tillhandahålla det till folk. Blod är inte tjockare än vatten.

 

[ledsenfundering]

Och ja, på tal om det här med presenter och engagemang i barnet. Jag ska ärligt säga att jag inte är superintresserad av bebisar. Bebistiden är något skrämmande och diffust som jag inte riktigt velat ta in ens när jag funderat i banor om att ha egna barn, medan det kan vara lite roligt med ett lite större barn. Jag har som sagt kusiner som fortfarande är barn, och där jag var vuxen redan när de föddes, och nu när de är lite större kan de vara väldigt trevliga och roliga att umgås med.

Men när syster och sambon släppte beskedet att att de skulle ha barn och mamma försökte få in mig i samtalet så sa hon att när barnet blir lite större kan hen ju följa med och rida. Då bet syster av med att i närheten av någon äcklig och livsfarlig häst kommer barnet inte komma, de tror på fullt allvar att de ska kunna dölja för barnet att det finns ett djurslag som heter häst för om man håller på med hästar så kan man bli som jag. Vi har en släkting, ett syskon till en av våra föräldrar, som är lite speciell (hade hen varit barn idag hade hen med största sannolikhet fått någon form av autism-diagnos, hen har svårt med mänskliga relationer men är väldigt förtjust i djur) och syrran sa rakt ut att eftersom både jag och denna släkting båda är barnlösa och båda är besatta av djur så är det inte nyttigt att umgås för mycket med djur för då kan man bli sån. Ja du, det blir ju väldigt lätt att närma sig och umgås med ditt barn om jag inte får prata om det som är det största i mitt liv heller... Inte för att jag är någon expert på barn, men att föräldrar inte helt och fullt kan styra vilket intresse barnet får eller att barnet skulle kunna passera en hel förskoletid utan att någon råkar berätta för henom att det finns ett djur som heter häst, ser jag som fullständigt befängt....

 

[karamelldrottningen]

Det är sorgligt att folk ska bry sig så mycket om att andra måste passa in i den extremt snäva normen. För den är extrem. Två barn. Man och kvinna. That’s it resten är konstigt och ska helst inte finnas alls.

Så trist om alla var exakt likadana!

Och sen finns det de som är som mig som vill ha barn men av olika anledningar inte kan eller att det är olämpligt att skaffa. Att då behöva höra sådana där taskiga kommentarer och trist attityd blir rena döden!

 

[athena_arabians]

Och ja, på tal om det här med presenter och engagemang i barnet. Jag ska ärligt säga att jag inte är superintresserad av bebisar. Bebistiden är något skrämmande och diffust som jag inte riktigt velat ta in ens när jag funderat i banor om att ha egna barn, medan det kan vara lite roligt med ett lite större barn. Jag har som sagt kusiner som fortfarande är barn, och där jag var vuxen redan när de föddes, och nu när de är lite större kan de vara väldigt trevliga och roliga att umgås med.

Men när syster och sambon släppte beskedet att att de skulle ha barn och mamma försökte få in mig i samtalet så sa hon att när barnet blir lite större kan hen ju följa med och rida. Då bet syster av med att i närheten av någon äcklig och livsfarlig häst kommer barnet inte komma, de tror på fullt allvar att de ska kunna dölja för barnet att det finns ett djurslag som heter häst för om man håller på med hästar så kan man bli som jag. Vi har en släkting, ett syskon till en av våra föräldrar, som är lite speciell (hade hen varit barn idag hade hen med största sannolikhet fått någon form av autism-diagnos, hen har svårt med mänskliga relationer men är väldigt förtjust i djur) och syrran sa rakt ut att eftersom både jag och denna släkting båda är barnlösa och båda är besatta av djur så är det inte nyttigt att umgås för mycket med djur för då kan man bli sån. Ja du, det blir ju väldigt lätt att närma sig och umgås med ditt barn om jag inte får prata om det som är det största i mitt liv heller... Inte för att jag är någon expert på barn, men att föräldrar inte helt och fullt kan styra vilket intresse barnet får eller att barnet skulle kunna passera en hel förskoletid utan att någon råkar berätta för henom att det finns ett djur som heter häst, ser jag som fullständigt befängt....

Din syster demonstrerar iaf gång på gång hur omogen hon är. Du kanske ska berätta för henne om Buke, ett forum fullt av "dysfunktionella" personer vilka är galna i många sorters djur och som i vissa fall tom har barn!

Nu känner jag ju inte er men din syster verkar ju ha någon form av komplex/mindervärdesproblematik i relation till både dig och sin omgivning. En förklaring men ingen ursäkt för hennes beteende.