Barn som får utbrott

[Badger]

Tack!

Det ligger nog verkligen något i det du säger. Hen märker av och börjar prata om sina känslor efter att jobbiga saker har gått över. Ibland kommer det bara timmar senare och ibland dagar senare. Vi har inte pratat så mycket om att bebisen har kommit, mer att vi pratar ofta om att hen var min första bebis och hur glad jag är att det var just hen som lärde mig att bli mamma och att jag älskar dom lika mycket.

Det är så himla svårt att göra allting rätt när man själv påverkas av barnets känslor.

Kan egentid, en dag med en förälder helt för sig själv, med någonting som är invant och trevligt sänka stressnivån? Kanske rent av hemma om bebin och en förälder hittar på ngt. Det gör ni säkert men är ju annars en tanke som brukar komma upp i liknande diskussioner gällande småsyskon.

 

[Killaloe]

Hela diskussionen om skolan och resurspersoner hamnade i en egen trå
https://www.bukefalos.se/threads/resursperson-i-skolan-utbruten-fran-barn-som-far-utbrott.1484651/

så kanske den här tråden kan få handla om TS /mod

 

[Javan]

Jättebra idé! Det ska jag verkligen prova!

Finns bra appar timstock på appstore

 

[Lo_]

@Energi , vilken toppenförälder du verkar vara! Kärleksfull och eftertänksam, och så bra att du bemöter råden om hårda tag och regler. Hoppas ni hittar lyckade strategier.

 

[vallhund]

Har ni läst den här?

"Katrin Zytomierskas sätt att hantera 2,5-åriga sonens vredesutbrott väcker ilska i sociala medier.

I podcasten ”Mitt i livet” berättar hon hur hon brukar låsa ut sitt barn på balkongen när han skriker som värst.

– Det är inte så att jag lämnar honom och går och käkar middag, men jag försöker med allt, allt, allt. Ingenting går, säger hon."
https://www.aftonbladet.se/nojesbla...ytomierska-da-laser-jag-ut-honom-pa-balkongen

 

[TinyWiny]

Har ni läst den här?

"Katrin Zytomierskas sätt att hantera 2,5-åriga sonens vredesutbrott väcker ilska i sociala medier.

I podcasten ”Mitt i livet” berättar hon hur hon brukar låsa ut sitt barn på balkongen när han skriker som värst.

– Det är inte så att jag lämnar honom och går och käkar middag, men jag försöker med allt, allt, allt. Ingenting går, säger hon."
https://www.aftonbladet.se/nojesbla...ytomierska-da-laser-jag-ut-honom-pa-balkongen

Fy fan! Stackars stackars barn

 

[Hyacinth]

Har ni läst den här?

"Katrin Zytomierskas sätt att hantera 2,5-åriga sonens vredesutbrott väcker ilska i sociala medier.

I podcasten ”Mitt i livet” berättar hon hur hon brukar låsa ut sitt barn på balkongen när han skriker som värst.

– Det är inte så att jag lämnar honom och går och käkar middag, men jag försöker med allt, allt, allt. Ingenting går, säger hon."
https://www.aftonbladet.se/nojesbla...ytomierska-da-laser-jag-ut-honom-pa-balkongen

Hon är en provoceringsmaskin. Jag vet aldrig om man ska ta henne på allvar, men det låter gräsligt.

 

[Petruska]

För mig är det inte självklart att se vredesutbrotten som ett skäl att vända sig till psykolog.

Jag förstår inte varför inte barn kan få vara så arga.

Och då vill jag betona att jag vet vad riktiga härdsmältor är. Jag hade sådana, min son hade sådana, några av mina kusiner och kuinbarn har haft sådana. Golvet rämnar och taket lyfter. Gränser gör det etter värre. Avleda på förhand är barnen för smarta för.

Men varför måste det patologiseras bara för att det är vansinnigt obekvämt och väldigt utmattande för föräldrarna?

 

[Korven]

Hon är en provoceringsmaskin. Jag vet aldrig om man ska ta henne på allvar, men det låter gräsligt.

Hon sa visst sen att hon bara skämtade , fan trot

 

[TinyWiny]

För mig är det inte självklart att se vredesutbrotten som ett skäl att vända sig till psykolog.

Jag förstår inte varför inte barn kan få vara så arga.

Och då vill jag betona att jag vet vad riktiga härdsmältor är. Jag hade sådana, min son hade sådana, några av mina kusiner och kuinbarn har haft sådana. Golvet rämnar och taket lyfter. Gränser gör det etter värre. Avleda på förhand är barnen för smarta för.

Men varför måste det patologiseras bara för att det är vansinnigt obekvämt och väldigt utmattande för föräldrarna?

Jag tänker att om man inte har verktygen man behöver (man går i klinch, gör som i länken @vallhund la in eller annat som faktiskt skadar både relationen och barnet) så kan en psykolog (eller någon annan med kunskap) vara en hjälp. Jag ser inte psykologer som någon som kan fixa så att det hela försvinner eller så utan som i bästa fall kan ge verktyg så att man kan hantera saker och ting på ett för alla bättre sätt. I andra fall kan det vara oändligt befriande att bara få vräka ur sig till någon som man vet har kunskapen att ta emot det och som aldrig får säga det vidare. Det sistnämnda var det jag behövde absolut mest med det av mina barn som hade enorma utbrott. Hens utbrott skapade en sådan ångest i mig pga det sätt jag själv blev bemött vid mina utbrott (det hon gör i länken ovan är en barnlek i jämförelse) och jag behövde få bekräftat att det jag kände inte var fel och att det jag gjorde inte var fel utan faktiskt helt rätt. Men självklart, nej, det ser inte jag det som heller. Kan man hantera det själv så behövs ju inte en psykolog. Det är ju inte ilskan i sig som ska bort på något vis utan att man kan hitta sätt att hantera det.

 

[Petruska]

Jag tänker att om man inte har verktygen man behöver (man går i klinch, gör som i länken @vallhund la in eller annat som faktiskt skadar både relationen och barnet) så kan en psykolog (eller någon annan med kunskap) vara en hjälp. Jag ser inte psykologer som någon som kan fixa så att det hela försvinner eller så utan som i bästa fall kan ge verktyg så att man kan hantera saker och ting på ett för alla bättre sätt. I andra fall kan det vara oändligt befriande att bara få vräka ur sig till någon som man vet har kunskapen att ta emot det och som aldrig får säga det vidare. Det sistnämnda var det jag behövde absolut mest med det av mina barn som hade enorma utbrott. Hens utbrott skapade en sådan ångest i mig pga det sätt jag själv blev bemött vid mina utbrott (det hon gör i länken ovan är en barnlek i jämförelse) och jag behövde få bekräftat att det jag kände inte var fel och att det jag gjorde inte var fel utan faktiskt helt rätt. Men självklart, nej, det ser inte jag det som heller. Kan man hantera det själv så behövs ju inte en psykolog. Det är ju inte ilskan i sig som ska bort på något vis utan att man kan hitta sätt att hantera det.

Jag hade egentligen inga problem med det som förälder, utöver att det var jobbigt och tog mycket energi. Men det hade ju ingen psykolog kunnat göra något åt.

I övrigt tillämpade jag de flesta av de strategier som man annars får lära sig av psykologer. Så gjorde mina föräldrar med mig, så det föll sig väl naturligt.

De gånger det verkligen gick över styr, var om jag fick för mig att testa sådant som de som tjatar om GRÄNSER brukar tipsa om. Det funkar INTE.

 

[TinyWiny]

Jag hade egentligen inga problem med det som förälder, utöver att det var jobbigt och tog mycket energi. Men det hade ju ingen psykolog kunnat göra något åt.

I övrigt tillämpade jag de flesta av de strategier som man annars får lära sig av psykologer. Så gjorde mina föräldrar med mig, så det föll sig väl naturligt.

De gånger det verkligen gick över styr, var om jag fick för mig att testa sådant som de som tjatar om GRÄNSER brukar tipsa om. Det funkar INTE.

Ja då hade du försprånget där i och med dina föräldrars fungerande strategier. Jag hade inte det.

Här måste jag säga att jag nu äntligen förstår din aversion med gränser. För mig handlar inte gränser om sådant som utbrott utan om helt andra saker. Jag har haft gränser för mina barn för att de ska få och känna mer frihet. De har genom gränserna inte behövt fråga ditt och datt utan bara kunnat göra det de redan vet är okej inom de gränser de har haft. De har inte behövt fundera över saker som de redan vet att de kan göra utan kan bara göra. Som exempel så testade jag och äldsta barnet fram att bussen hem kl 18 var det senaste för att hen skulle hinna med det hen ville och behövde på kvällen och ändå orka upp till skolan dagen efter när hen var 9-10 år. Hen ville efter ett tag testa att ta bussen som gick kl 20 och det var helt okej att hen testade det och genom att hen fick det så kunde hen också konstatera att nä, det fungerade inte. Så då var bussen hem kl 18 det som gällde ett tag till. Hade jag sagt tvärnej till att testa att ta bussen hem kl 20 (dvs. en sådan gräns jag uppfattar att du tänker på) så hade självklart utbrottet varit ett faktum och hen hade aldrig kunnat säga att det inte kändes bra utan då hade det blivit en kamp som ingen kan vinna. Hen visste då det och behövde inte fråga när hen skulle vara hemma utan kunde istället säga att hen skulle göra ditt och datt. Det är sådana gränser jag hela tiden har pratat om. Gränser som är till för att skydda barnet och ge trygghet och frihet. Gränsen i det här fallet var alltså inte att man måste ta bussen hem kl 18 utan att man måste säga var man är och när man har tänkt komma hem om man inte har tänkt ta den bussen som går kl 18. En annan gräns var att man inte fick cykla eller åka inlines utan hjälm och vid inlinesåkning skulle även skydden användas. Det var därför inget som behövde tjafsas om varje dag utan de visste vad som gällde varje dag. Ingen hjälm ingen cykling. Ingen hjälm eller skydd ingen inlinesåkning. De visste också hur långt de fick cykla/åka inlines utan att behöva kolla om det var okej. De visste gränserna och hade därför mycket frihet.

 

[Energi]

För mig är det inte självklart att se vredesutbrotten som ett skäl att vända sig till psykolog.

Jag förstår inte varför inte barn kan få vara så arga.

Och då vill jag betona att jag vet vad riktiga härdsmältor är. Jag hade sådana, min son hade sådana, några av mina kusiner och kuinbarn har haft sådana. Golvet rämnar och taket lyfter. Gränser gör det etter värre. Avleda på förhand är barnen för smarta för.

Men varför måste det patologiseras bara för att det är vansinnigt obekvämt och väldigt utmattande för föräldrarna?

Jag vet inte riktigt om det är min situation du syftar på nu. Men det är inte bara utbrotten i sig som gör att vi vill komma till en psykolog. Hen har andra svårigheter, som vi misstänker beror på autism, som gör att vi vill träffa en psykolog. Vi som föräldrar behöver hjälp med hur vi ska hantera dessa svårigheter.

Sen vill vi gärna att hen ska få diagnos på pappret om det nu är som vi misstänker. Det kommer det göra lättare när hen börjar skolan nästa år, för att få den hjälp och anpassningar hen behöver.

 

[Kattennizze]

Jag hade egentligen inga problem med det som förälder, utöver att det var jobbigt och tog mycket energi. Men det hade ju ingen psykolog kunnat göra något åt.

I övrigt tillämpade jag de flesta av de strategier som man annars får lära sig av psykologer. Så gjorde mina föräldrar med mig, så det föll sig väl naturligt.

De gånger det verkligen gick över styr, var om jag fick för mig att testa sådant som de som tjatar om GRÄNSER brukar tipsa om. Det funkar INTE.

Exakt. Enough said.

 

[Kattennizze]

Har ni läst den här?

"Katrin Zytomierskas sätt att hantera 2,5-åriga sonens vredesutbrott väcker ilska i sociala medier.

I podcasten ”Mitt i livet” berättar hon hur hon brukar låsa ut sitt barn på balkongen när han skriker som värst.

– Det är inte så att jag lämnar honom och går och käkar middag, men jag försöker med allt, allt, allt. Ingenting går, säger hon."
https://www.aftonbladet.se/nojesbla...ytomierska-da-laser-jag-ut-honom-pa-balkongen

Gud ja, jag hade gladeligen låst in min unge i ett madrasserat rum när han får härdsmälta. Men jag gör ju såklart inte det, för så behandlar man inte barn, punkt. Jag hoppas hon får stöd och hjälp i sitt föräldraskap.

 

[kökshäxan]

En släkting till mig krävde själv att hon skulle sättas i "gagoben" (garderoben) som liten när hon blev så rysligt arg, ett raseriutbrott varade i tre dagar! Det var en period i två-treårs åldern som var extra jobbig för henne, men hon växte ifrån det och det var inga problem när hon blev lite äldre.

 

[Petruska]

Ja då hade du försprånget där i och med dina föräldrars fungerande strategier. Jag hade inte det.

Här måste jag säga att jag nu äntligen förstår din aversion med gränser. För mig handlar inte gränser om sådant som utbrott utan om helt andra saker. Jag har haft gränser för mina barn för att de ska få och känna mer frihet. De har genom gränserna inte behövt fråga ditt och datt utan bara kunnat göra det de redan vet är okej inom de gränser de har haft. De har inte behövt fundera över saker som de redan vet att de kan göra utan kan bara göra. Som exempel så testade jag och äldsta barnet fram att bussen hem kl 18 var det senaste för att hen skulle hinna med det hen ville och behövde på kvällen och ändå orka upp till skolan dagen efter när hen var 9-10 år. Hen ville efter ett tag testa att ta bussen som gick kl 20 och det var helt okej att hen testade det och genom att hen fick det så kunde hen också konstatera att nä, det fungerade inte. Så då var bussen hem kl 18 det som gällde ett tag till. Hade jag sagt tvärnej till att testa att ta bussen hem kl 20 (dvs. en sådan gräns jag uppfattar att du tänker på) så hade självklart utbrottet varit ett faktum och hen hade aldrig kunnat säga att det inte kändes bra utan då hade det blivit en kamp som ingen kan vinna. Hen visste då det och behövde inte fråga när hen skulle vara hemma utan kunde istället säga att hen skulle göra ditt och datt. Det är sådana gränser jag hela tiden har pratat om. Gränser som är till för att skydda barnet och ge trygghet och frihet. Gränsen i det här fallet var alltså inte att man måste ta bussen hem kl 18 utan att man måste säga var man är och när man har tänkt komma hem om man inte har tänkt ta den bussen som går kl 18. En annan gräns var att man inte fick cykla eller åka inlines utan hjälm och vid inlinesåkning skulle även skydden användas. Det var därför inget som behövde tjafsas om varje dag utan de visste vad som gällde varje dag. Ingen hjälm ingen cykling. Ingen hjälm eller skydd ingen inlinesåkning. De visste också hur långt de fick cykla/åka inlines utan att behöva kolla om det var okej. De visste gränserna och hade därför mycket frihet.

Jag kallar inte sådant för gränser. Det är ju mer att prova sig fram och klura ut vad som funkar och inte. Barn ändras ju - växer - hela tiden, så vad som funkar måste ju provas igen ganska ofta.

Sen vet jag inte om mina föräldrars eller mina strategier fungerade. Jag tänker mer att livet ÄR så. Barn exploderar.

Att många barn faktiskt inte exploderar, lär jag mig nu sakta av mitt plastbarnbarn.

Jag tror nog egentligen att härdsmältor är det normala. För mig är andra barns mycket måttliga ilskeutbrott ganska obetydliga, konstiga och små.

 

[TinyWiny]

Jag kallar inte sådant för gränser. Det är ju mer att prova sig fram och klura ut vad som funkar och inte. Barn ändras ju - växer - hela tiden, så vad som funkar måste ju provas igen ganska ofta.

Sen vet jag inte om mina föräldrars eller mina strategier fungerade. Jag tänker mer att livet ÄR så. Barn exploderar.

Att många barn faktiskt inte exploderar, lär jag mig nu sakta av mitt plastbarnbarn.

Jag tror nog egentligen att härdsmältor är det normala. För mig är andra barns mycket måttliga ilskeutbrott ganska obetydliga, konstiga och små.

Nej det var just det jag förstod i och med ditt inlägg ovan. Det, att veta vad man kan göra och få frihet där inom är vad jag kallar för gränser.

Fast, det är skillnad på att bete sig vidrigt mot ett barn som har ett utbrott än att hantera det bäst man kan för alla parter. När jag hade utbrott blev jag först utskälld av ena föräldern, kallad diverse saker och blev allmänt förnedrad och hånad. När den andre föräldern kom hem sa den som varit hemma att jag hade varit elak igen också slog hen som kom hem mig till medvetslöshet. Det är inget sätt att hantera utbrott på. Iallafall inte enligt mig. Bara ett av mina två barn har haft explosiva utbrott så jag har nog bara tänkt att barn är olika.