Barn som får utbrott

[Sleepy]

"men mamma, du kan faktiskt inte bestämma vad JAG ska göra. Jag är jag och jag bestämmer över min kropp!".

 

[Thera]

Väl i utbrottet står jag helt handfallen. Om jag försöker prata så skriker hen "JAG VET!!!" innan jag ens sagt två ord. Sitter jag bara stilla och försöker rida ut stormen så blir hen provocerad och hotar fysiskt med att slå mig. Frågar jag vad hen vill så skriker hen att hen inte vet. Om jag går ifrån följer hen efter och riktar slag.

Du vänder ut och in på dig själv, testar tusen strategier i desperation, istället för att låta barnet förstå var gränsen går för hur man beter sig.

Vad hade hänt om du när de här utbrotten började hade sagt ”jag förstår att du är arg, men det här är inte ok, gå upp på ditt rum och lugna ner dig så snackar vi sen”?

(Jag förstår att intentionen är god, men vi lägger alldeles för mycket ansvar på barnen när vi ber dem att lösa härdsmältan. De har inte verktygen för det vid 5 års ålder.
Man kan sätta gränser med respekt för barnen, men det gäller ju att man gör det från början och är konsekvent.)

 

[Energi]

Du vänder ut och in på dig själv, testar tusen strategier i desperation, istället för att låta barnet förstå var gränsen går för hur man beter sig.

Vad hade hänt om du när de här utbrotten började hade sagt ”jag förstår att du är arg, men det här är inte ok, gå upp på ditt rum och lugna ner dig så snackar vi sen”?

(Jag förstår att intentionen är god, men vi lägger alldeles för mycket ansvar på barnen när vi ber dem att lösa härdsmältan. De har inte verktygen för det vid 5 års ålder.
Man kan sätta gränser med respekt för barnen, men det gäller ju att man gör det från början och är konsekvent.)

Fast hen vet var gränsen går, hen har oerhört dåligt samvete efter ett sånt här utbrott.
Att skicka hen till sitt rum är dels omöjligt om jag inte ska behöva använda "våld" för att få dit hen, dels en metod jag inte vill använda.

Det här är alltså inte riktigt normalt gränstestande eller dåligt uppförande, vi misstänker som jag sa att hen har någon form av autism. Att sätta hårt mot hårt funkar inte alls.

 

[Energi]

Du verkar vara en jättebra mamma!

Vi fick gå en bra kurs via BUP, Strategi. Man kan ställa frågor, få förklarat för sig och träffa andra föräldrar i samma sits. De hade uppdelat för små barn och tonåringar, jag gick på den för tonåringar.

De rekommenderade också Bo Hejlskov, samt lågaffektivt bemötande och försöka undvika tjat.

Jag hoppas att vi får tid till BUP fort, men misstänker att det kommer dröja upp till ett år.

Jag har läst "barn som bråkar" och försöker verkligen med LAB, i just dessa situationer har jag dock svårt att hitta rätt i hur jag ska göra.

 

[Energi]

Du skriver att det är först nu ni upplever det som ett problem. Barnet säger att hen vill ha ny mamma, kanske måste flytta etc. För mig är allt det kopplat till syskonet. Det är en stor omställning att få syskon och de flesta reagerar på något sätt. Jag tänker att de situationer ni upplever nu är en reaktion på det. När vi fick syskon så var det först när jag såg tillbaka på tiden som jag faktiskt insåg att mycket av det förändrade beteendet hos det nya storasyskonet berodde på lillasyskonet. Det fanns ingen uttalad avundsjuka och storasyskonet var såpass stor (4,5 år) att de inte reagerade på de ”vanliga” sätt som man hör 2-3-åringarna gör. Hen var ALLTID omtänksam och fin mot sitt syskon.

Du kan ha rätt!
Jag har kopplat ny mamma, flytta osv till att hens bästa kompis föräldrar har skilt sig precis. Dessutom har hen ett barn på förskolan som har det jobbigt hemma och vi har pratat om hur viktigt det är att prata med någon vuxen om man inte har det bra hemma.

Har du förslag på hur man kan hjälpa hen med omställningen från ensambarn till att få syskon? Både jag och pappan är hemma på heltid i ett 10 månader så hen har fortfarande oss i lika stor utsträckning som innan.

 

[Mois]

Du kan ha rätt!
Jag har kopplat ny mamma, flytta osv till att hens bästa kompis föräldrar har skilt sig precis. Dessutom har hen ett barn på förskolan som har det jobbigt hemma och vi har pratat om hur viktigt det är att prata med någon vuxen om man inte har det bra hemma.

Har du förslag på hur man kan hjälpa hen med omställningen från ensambarn till att få syskon? Både jag och pappan är hemma på heltid i ett 10 månader så hen har fortfarande oss i lika stor utsträckning som innan.

Tyvärr inga direkta tips mer än att det isf brukar gå över. Ett generellt tips är väl att hitta på någonting bara med storasyskonet. Och kanske prata lite om det, det är en stor förändring men kärleken för storasyskonet ändras inte och det behöver barnet ibland få veta (100 gånger om).

 

[Hazel]

Du skriver att det är ett väldigt försiktigt och blygt barn, är det kanske också så att hen är ganska fundersam och "bekymrad" av sig?

Jag har aspergers, är tyst, lugn och tar in alldeles för mycket av min omgivning. Varje liten grej som är negativt läggs effektivt i en känslohög oavsett om det har med mig att göra. Sen håller jag högen för mig själv tills jag tappar smörkniven på golvet och blir TOTALT VANSINNIG, ibland är det bara ilska som kommer ut, ibland är det ilska och ledsenhet men väldigt sällan har det något med det som hände när jag blev arg att göra. Det handlar helt enkelt om att jag inte vet vad jag ska göra med det jag känner under en helt vanlig dag, därför hjälper det heller inte alls att prata om det när jag blir arg, det handlar ju inte om det som hänt, det handlar om ALLT. Nu är jag ju vuxen och få människor får någonsin se mina utbrott, men jag tror jag hade haft stor nytta om jag som liten fick någon hjälp med hur man hanterar känslorna "i nuet" främst ångesthantering.

 

[ameo]

Utöver de kloka svar du fått tidigare i tråden, så...
Mina 4 barn (varav en har "kryss i de flesta rutor" för asperger, men ej är utredd) har gett mig en hel del erfarenheter. En av dem är att barnen av någon outgrundlig anledning verkar gå igenom någon form av "trotsperiod", inte bara vid 3-års ålder utan även vid ca 6, 9 och 12 år. Och sen kommer puberteten... Vid de åldrarna har det dykt upp smärre konflikter och uppträden från barnens håll, där de varit väldigt dramatiska och skrikit åt mig som förälder. Det har varit hot om att flytta hemifrån och "jag hatar dig!" och liknande, när utbrotten varit som värst. Alla mina barn har gått igenom detta. Det har tagit ett tag innan jag insett vad det handlat om, när de gått in i "trotsperioden", men när jag väl insett det har det bara varit att finnas där som en trygg och närvarande förälder för barnet och ta sig igenom perioderna. (det är rätt skönt att den yngsta är 10 nu, så de flesta perioderna är genomgångna...)

 

[Energi]

Du skriver att det är ett väldigt försiktigt och blygt barn, är det kanske också så att hen är ganska fundersam och "bekymrad" av sig?

Jag har aspergers, är tyst, lugn och tar in alldeles för mycket av min omgivning. Varje liten grej som är negativt läggs effektivt i en känslohög oavsett om det har med mig att göra. Sen håller jag högen för mig själv tills jag tappar smörkniven på golvet och blir TOTALT VANSINNIG, ibland är det bara ilska som kommer ut, ibland är det ilska och ledsenhet men väldigt sällan har det något med det som hände när jag blev arg att göra. Det handlar helt enkelt om att jag inte vet vad jag ska göra med det jag känner under en helt vanlig dag, därför hjälper det heller inte alls att prata om det när jag blir arg, det handlar ju inte om det som hänt, det handlar om ALLT. Nu är jag ju vuxen och få människor får någonsin se mina utbrott, men jag tror jag hade haft stor nytta om jag som liten fick någon hjälp med hur man hanterar känslorna "i nuet" främst ångesthantering.

Verkligen så! Hen har aldrig vågat säga ifrån till taskiga kompisar och har bara senaste året ens vågat prata med pedagogerna på förskolan. Allt som har hänt under dagen pyser långsamt ut när hen kommer hem.

Är det bara ledsenhet så är det lättare att hantera, då blir hen väldigt liten och behöver få sitta i knät hela kvällen. Är hen arg däremot så kommer de här utbrotten, och jag vet inte hur jag ska hjälpa hen alls.

 

[Monkie]

Jag hoppas att vi får tid till BUP fort, men misstänker att det kommer dröja upp till ett år.

Jag har läst "barn som bråkar" och försöker verkligen med LAB, i just dessa situationer har jag dock svårt att hitta rätt i hur jag ska göra.

Stöt på dem.
Min dotter är tredubbelt så gammal, men går inte att prata med när hon blir arg. Det GÅR inte. Antingen låter jag henne vara eller kramar henne, oftast går det inte att hålla om utan hon får bryta ihop ifred.
Vi har testat flera olika strategier som vi är överens om när hon är på bra humör, men de har aldrig hållt.
Jag får verkligen kämpa med att bita mig i tungan, ofta!! Ett tydligt exempel är när hon förra veckan gick till skolan i tjock vintertröja i 30 graders värme. Jag informerade att hon får byta tröja, då blev hon arg och sen var det kört. Jag skulle valt en T-shirt, lagt den i väskan och sagt senare att "förresten, om du behöver byta till kortärmat ligger en i väskan".
Jag har också lärt mig att informera om att det är tio minuter kvar, fem osv, men funkar inte alls, hon bygger upp en irritation och en "immunitet" mot mitt tjat. Jag brukar Smsa att hon ska börja avsluta allt tio minuter innan, sen går jag in och bryter när det är dags.

 

[Energi]

Stöt på dem.
Min dotter är tredubbelt så gammal, men går inte att prata med när hon blir arg. Det GÅR inte. Antingen låter jag henne vara eller kramar henne, oftast går det inte att hålla om utan hon får bryta ihop ifred.
Vi har testat flera olika strategier som vi är överens om när hon är på bra humör, men de har aldrig hållt.
Jag får verkligen kämpa med att bita mig i tungan, ofta!! Ett tydligt exempel är när hon förra veckan gick till skolan i tjock vintertröja i 30 graders värme. Jag informerade att hon får byta tröja, då blev hon arg och sen var det kört. Jag skulle valt en T-shirt, lagt den i väskan och sagt senare att "förresten, om du behöver byta till kortärmat ligger en i väskan".
Jag har också lärt mig att informera om att det är tio minuter kvar, fem osv, men funkar inte alls, hon bygger upp en irritation och en "immunitet" mot mitt tjat. Jag brukar Smsa att hon ska börja avsluta allt tio minuter innan, sen går jag in och bryter när det är dags.

Förstår vad du menar med att det inte går att prata med barnet!
Jag får nästan aldrig röra mitt barn i ett utbrott.

Intressant att du tog exemplet med tjocktröja i värmen. Mitt barn är okänslig för både kyla och värme, så att hen skulle lätt kunna gå i overall på sommaren med feber som följd utan att bry sig, eller springa naken i snön utan att känna att hen blir för kall.

Nu närmar det sig läggdags här och jag ska pröva att viska, bara säga till en gång (två minuter kvar) och försöka använda tecken istället för rösten så långt det är möjligt. Det ska bli intressant. Hen är inte lika lättretlig som igår, men inte på jättebra humör.

 

[Monkie]

Förstår vad du menar med att det inte går att prata med barnet!
Jag får nästan aldrig röra mitt barn i ett utbrott.

Intressant att du tog exemplet med tjocktröja i värmen. Mitt barn är okänslig för både kyla och värme, så att hen skulle lätt kunna gå i overall på sommaren med feber som följd utan att bry sig, eller springa naken i snön utan att känna att hen blir för kall.

Nu närmar det sig läggdags här och jag ska pröva att viska, bara säga till en gång (två minuter kvar) och försöka använda tecken istället för rösten så långt det är möjligt. Det ska bli intressant. Hen är inte lika lättretlig som igår, men inte på jättebra humör.

Okänsla för värme/kyla sade de till mig var ett tecken på autism, men det krävs såklart fler kriterier än så. Märkligt nog är också min unge väldigt känslig för när det blir fel, så känslig att jag oftast inte ens fattar vad som gått snett.

Ibland tänker jag för mig själv att jag hoppas stjärnorna står i rätt position, vinden blåser åt rätt håll och att ungen har vaknat på rätt sida...

Hoppas läggningen gick bra.

 

[Scata]

Jag tänkte först skaffa ett anonymt konto, men jag orkar inte. Det är ju heller inget att skämmas för tänker jag (försöker jag tänka).

Jag har ett barn som är ganska nyss fyllda fem. Vi har länge misstänkt asperger men det är först nu som vi upplever det som ett problem. Vi har bett BVC om hjälp men det är en lång väg till att få tid till utredning och psykologkontakt.

Barnet är väldigt verbal, världens finaste, snällaste mest underbara unge i världen, såklart. Hen har ganska nyligen fått ett syskon och visar ingen avundsjuka alls, hen älskar sitt nya syskon.

Det vi har problem med är hens utbrott. Det blir total härdsmälta och jag vet verkligen inte hur jag ska hantera detta. Barnet är väldigt blygt och har aldrig fått utbrott på förskolan eller mot andra vuxna eller barn, utan det är bara mot mig och pappan.

Idag har hen varit irriterad hela dagen. Det är som att hen låser sig totalt och inte vet hur hen ska ta sig ur det. Det börjar med att vi ställer krav eller försöker få med oss hen på något.
"Ska vi gå ut och sparka fotboll?"
"jag vet inte"
"okej, men tänk på det en stund så kan vi bestämma senare då"
"neeeeej"
"men då går vi ut då?"

Och där är härdsmälta igång. Hen skriker, slår på döda ting, skriker otrevliga saker osv osv. Väl i utbrottet står jag helt handfallen. Om jag försöker prata så skriker hen "JAG VET!!!" innan jag ens sagt två ord. Sitter jag bara stilla och försöker rida ut stormen så blir hen provocerad och hotar fysiskt med att slå mig. Frågar jag vad hen vill så skriker hen att hen inte vet. Om jag går ifrån följer hen efter och riktar slag.

Det är ytterst sällan hen verkligen slår mig eller pappan, det händer bara om vi tappar tålamodet och höjer rösten tillbaka.

Ikväll så var den värsta härdsmältan på länge. Det närmade sig läggdags och vi förberedde hen för det. "5 minuter kvar. 3 minuter kvar. 1 minut kvar."
Hen är med på det hela tiden. Svarar glatt okej! Sen är det dags och utbrottet är ett faktum. Hen skriker elaka saker, slår hårt i dörrglaset osv. Hen tar tag i dörrhandtaget och gör sig illa och skriker då att det är jag som slagit hen, att jag är en bajskorv (japp, en femåring värsta förolämpning) och sen säger hen "jag ska säga till fröken att ringa polisen och säga att du skriker åt mig så jag får en ny mamma!".

Och där någonstans blir jag så förtvivlat ledsen och börjar faktiskt gråta. Hens reaktion på det är "DET VAR DET JAG VILLE!".

Jag säger att jag behöver få en paus, jag är så ledsen, så jag stänger in mig på toaletten i några minuter medan hen slår i badrumsdörren.

När jag kommer ut igen så har hen börjat lugna sig. Först då får jag röra vid hen, väldigt försiktigt. Klappa försiktigt på ryggen. Till slut kryper hen in i min famn och blir så liten och så otroligt ledsen. Vi kramas, jag berättar att jag gör så gott jag kan. Att jag alltid älskar hen och vill att hen ska må bra, men vi måste hjälpas åt att hitta ett sätt så det inte blir såhär. Hen nickar. Jag frågar hur hen känner.
"jag vet inte vad jag ska säga när vi bråkar"
"jag vet inte heller älskling. Jag vet inte hur du vill att jag ska göra när du blir sådär arg."
"jag vill att du kramar mig"
"okej, ska jag fråga innan om jag får det?"
"mm"
"om du säger nej då? Vad ska jag göra då?"
"pussa mig, för det vill jag alltid"

Det låter så fint men det funkar ju inte. Hen har bett om det förut, att bli kramad när hen blir arg. Men hen blir ju ÄNNU argare av att bli kramad eller pussad väl i situationen.

Snälla hjälp! Jag känner mig som världens sämsta mamma, på riktigt. Jag försöker verkligen, jag ser att hen lider av dessa utbrott. Hen är liksom världens mest underbara unge och jag försöker att göra rätt, ge trygghet och vara lugn och möta hens behov. Men vad fan ska jag göra? Jag går sönder av att se hur dåligt hen mår av de här utbrotten.
En kväll sa hen "jag är orolig, att du ska tycka att jag är så dum så du vill flytta"
Jag försökte förklara att hen inte alls är dum, att hen gör dumma saker ibland som alla människor, men det betyder inte att hen är dum. Och att jag älskar hen även när vi blir arga på varandra.

Jag märker ju att hen får otroligt dåligt samvete efter ett utbrott, men det är som att hen låser sig och "behöver" (missförstå mig rätt) pressa bråken över yttersta gränsen.

Tankar?

Nu kanske jag gör fel som outar en FB-grupp, men jag tror du behöver veta att det finns fler i samma sits och det är inte lätt att vara förälder. Läs om denna grupp och sök gärna medlemskap https://www.facebook.com/groups/194596174225369/
Många styrkekramar till dig som gör ett jättebra jobb som ser ditt barn i en superjobbig situation heart

Glömde; Du har så rätt - det är INGET att skämmas för!

 

[Energi]

Okänsla för värme/kyla sade de till mig var ett tecken på autism, men det krävs såklart fler kriterier än så. Märkligt nog är också min unge väldigt känslig för när det blir fel, så känslig att jag oftast inte ens fattar vad som gått snett.

Ibland tänker jag för mig själv att jag hoppas stjärnorna står i rätt position, vinden blåser åt rätt håll och att ungen har vaknat på rätt sida...

Hoppas läggningen gick bra.

Jag har nyligen läst att det är så, att autistiska barn ofta är okänsliga för värme/kyla. Intressant!

Mitt barn är också känslig för att göra fel. Hen har aldrig vågat prova nya grejer utan observerar lääänge länge hur andra gör, tills hen vet att hen kan det och då går det hur bra som helst. Först vid 4 år så vågade hen klättra upp och stå på en stol till exempel.

Läggningen gick bra! Jag viskade hela tiden, lite gnöl när jag sa att det var dags att borsta tänderna men idag räckte det med att jag bara bekräftade att jag märkte att hen inte ville gå och lägga sig än, så följde hen med utan problem.

 

[Energi]

Nu kanske jag gör fel som outar en FB-grupp, men jag tror du behöver veta att det finns fler i samma sits och det är inte lätt att vara förälder. Läs om denna grupp och sök gärna medlemskap https://www.facebook.com/groups/194596174225369/
Många styrkekramar till dig som gör ett jättebra jobb som ser ditt barn i en superjobbig situation heart

Glömde; Du har så rätt - det är INGET att skämmas för!

Ansökte direkt! Tack!

 

[Sonic76]

Utöver de kloka svar du fått tidigare i tråden, så...
Mina 4 barn (varav en har "kryss i de flesta rutor" för asperger, men ej är utredd) har gett mig en hel del erfarenheter. En av dem är att barnen av någon outgrundlig anledning verkar gå igenom någon form av "trotsperiod", inte bara vid 3-års ålder utan även vid ca 6, 9 och 12 år. Och sen kommer puberteten... Vid de åldrarna har det dykt upp smärre konflikter och uppträden från barnens håll, där de varit väldigt dramatiska och skrikit åt mig som förälder. Det har varit hot om att flytta hemifrån och "jag hatar dig!" och liknande, när utbrotten varit som värst. Alla mina barn har gått igenom detta. Det har tagit ett tag innan jag insett vad det handlat om, när de gått in i "trotsperioden", men när jag väl insett det har det bara varit att finnas där som en trygg och närvarande förälder för barnet och ta sig igenom perioderna. (det är rätt skönt att den yngsta är 10 nu, så de flesta perioderna är genomgångna...)

Trotsperioder är ofta kopplade till att hjärnan tar stora utvecklingssprång just då.

 

[Hazel]

Verkligen så! Hen har aldrig vågat säga ifrån till taskiga kompisar och har bara senaste året ens vågat prata med pedagogerna på förskolan. Allt som har hänt under dagen pyser långsamt ut när hen kommer hem.

Är det bara ledsenhet så är det lättare att hantera, då blir hen väldigt liten och behöver få sitta i knät hela kvällen. Är hen arg däremot så kommer de här utbrotten, och jag vet inte hur jag ska hjälpa hen alls.

Jag tror det är jättesvårt att hjälpa i det läget, det är ju liksom en plats där man känslomässigt ska igenom allt samtidigt. Jag är ju verkligen ingen pedagog men för mig hade det nog hjälpt om jag fick fundera mer över vad jag kände när jag va yngre, just det här med att vara blyg och inte våga gör ofta att folk runtomkring bara antar att man inte har vissa känslor, ibland får man till och med höra att saker som "kolla på hazel som är så lugn/tyst/snäll" och för mig var det lite som att man bekräftade att eftersom mina känslor inte syntes så fanns dom inte. Om andra ser mig som snäll fast jag inuti känner mig jättängslig, vart ska jag göra av ängsligheten då?

Kan ni kanske prata i allmänhet om vilka känslor hen känner vid olika tillfällen? vid utbrotten är det ju för sent men kanske vid tillfällen där du märker att barnet reagerar trots att man tänker att det inte skulle vara en "big deal"? kanske svaret bara blir att det känns dåligt eller fel i början men om man får frågan flera gånger (utan att det blir tjat av det) så kanske man också utvecklar hur man tänker om känslan. Att inte vara tvingad till att förklara exakt vad det är som är jobbigt men samtidigt (som en grubblare) veta att det kommer komma fler tillfällen där jag får frågan hade för mig känts lugnande. Lite är det ju så för ängsliga barn gissar jag att ibland känns det som att man svarar på en fråga "Hur mår du?" och man svarar "bra" och inuti tänker man att det är ju inte alls bra! men nu har man redan svarat och hur ska man svänga tillbaka då? För mig är det helt strunt samma om personen som frågar är någon som jag litar på till 100% eller en helt random person, ängsligheten kring att "vara fel" är så stor att det blir svårt att ändra sig.

 

[kökshäxan]

Jag tänkte först skaffa ett anonymt konto, men jag orkar inte. Det är ju heller inget att skämmas för tänker jag (försöker jag tänka).

Jag har ett barn som är ganska nyss fyllda fem. Vi har länge misstänkt asperger men det är först nu som vi upplever det som ett problem. Vi har bett BVC om hjälp men det är en lång väg till att få tid till utredning och psykologkontakt.

Barnet är väldigt verbal, världens finaste, snällaste mest underbara unge i världen, såklart. Hen har ganska nyligen fått ett syskon och visar ingen avundsjuka alls, hen älskar sitt nya syskon.

Det vi har problem med är hens utbrott. Det blir total härdsmälta och jag vet verkligen inte hur jag ska hantera detta. Barnet är väldigt blygt och har aldrig fått utbrott på förskolan eller mot andra vuxna eller barn, utan det är bara mot mig och pappan.

Idag har hen varit irriterad hela dagen. Det är som att hen låser sig totalt och inte vet hur hen ska ta sig ur det. Det börjar med att vi ställer krav eller försöker få med oss hen på något.
"Ska vi gå ut och sparka fotboll?"
"jag vet inte"
"okej, men tänk på det en stund så kan vi bestämma senare då"
"neeeeej"
"men då går vi ut då?"

Och där är härdsmälta igång. Hen skriker, slår på döda ting, skriker otrevliga saker osv osv. Väl i utbrottet står jag helt handfallen. Om jag försöker prata så skriker hen "JAG VET!!!" innan jag ens sagt två ord. Sitter jag bara stilla och försöker rida ut stormen så blir hen provocerad och hotar fysiskt med att slå mig. Frågar jag vad hen vill så skriker hen att hen inte vet. Om jag går ifrån följer hen efter och riktar slag.

Det är ytterst sällan hen verkligen slår mig eller pappan, det händer bara om vi tappar tålamodet och höjer rösten tillbaka.

Ikväll så var den värsta härdsmältan på länge. Det närmade sig läggdags och vi förberedde hen för det. "5 minuter kvar. 3 minuter kvar. 1 minut kvar."
Hen är med på det hela tiden. Svarar glatt okej! Sen är det dags och utbrottet är ett faktum. Hen skriker elaka saker, slår hårt i dörrglaset osv. Hen tar tag i dörrhandtaget och gör sig illa och skriker då att det är jag som slagit hen, att jag är en bajskorv (japp, en femåring värsta förolämpning) och sen säger hen "jag ska säga till fröken att ringa polisen och säga att du skriker åt mig så jag får en ny mamma!".

Och där någonstans blir jag så förtvivlat ledsen och börjar faktiskt gråta. Hens reaktion på det är "DET VAR DET JAG VILLE!".

Jag säger att jag behöver få en paus, jag är så ledsen, så jag stänger in mig på toaletten i några minuter medan hen slår i badrumsdörren.

När jag kommer ut igen så har hen börjat lugna sig. Först då får jag röra vid hen, väldigt försiktigt. Klappa försiktigt på ryggen. Till slut kryper hen in i min famn och blir så liten och så otroligt ledsen. Vi kramas, jag berättar att jag gör så gott jag kan. Att jag alltid älskar hen och vill att hen ska må bra, men vi måste hjälpas åt att hitta ett sätt så det inte blir såhär. Hen nickar. Jag frågar hur hen känner.
"jag vet inte vad jag ska säga när vi bråkar"
"jag vet inte heller älskling. Jag vet inte hur du vill att jag ska göra när du blir sådär arg."
"jag vill att du kramar mig"
"okej, ska jag fråga innan om jag får det?"
"mm"
"om du säger nej då? Vad ska jag göra då?"
"pussa mig, för det vill jag alltid"

Det låter så fint men det funkar ju inte. Hen har bett om det förut, att bli kramad när hen blir arg. Men hen blir ju ÄNNU argare av att bli kramad eller pussad väl i situationen.

Snälla hjälp! Jag känner mig som världens sämsta mamma, på riktigt. Jag försöker verkligen, jag ser att hen lider av dessa utbrott. Hen är liksom världens mest underbara unge och jag försöker att göra rätt, ge trygghet och vara lugn och möta hens behov. Men vad fan ska jag göra? Jag går sönder av att se hur dåligt hen mår av de här utbrotten.
En kväll sa hen "jag är orolig, att du ska tycka att jag är så dum så du vill flytta"
Jag försökte förklara att hen inte alls är dum, att hen gör dumma saker ibland som alla människor, men det betyder inte att hen är dum. Och att jag älskar hen även när vi blir arga på varandra.

Jag märker ju att hen får otroligt dåligt samvete efter ett utbrott, men det är som att hen låser sig och "behöver" (missförstå mig rätt) pressa bråken över yttersta gränsen.

Tankar?

Trivs barnet på förskolan och hur är miljön där?

 

[Energi]

Jag tror det är jättesvårt att hjälpa i det läget, det är ju liksom en plats där man känslomässigt ska igenom allt samtidigt. Jag är ju verkligen ingen pedagog men för mig hade det nog hjälpt om jag fick fundera mer över vad jag kände när jag va yngre, just det här med att vara blyg och inte våga gör ofta att folk runtomkring bara antar att man inte har vissa känslor, ibland får man till och med höra att saker som "kolla på hazel som är så lugn/tyst/snäll" och för mig var det lite som att man bekräftade att eftersom mina känslor inte syntes så fanns dom inte. Om andra ser mig som snäll fast jag inuti känner mig jättängslig, vart ska jag göra av ängsligheten då?

Kan ni kanske prata i allmänhet om vilka känslor hen känner vid olika tillfällen? vid utbrotten är det ju för sent men kanske vid tillfällen där du märker att barnet reagerar trots att man tänker att det inte skulle vara en "big deal"? kanske svaret bara blir att det känns dåligt eller fel i början men om man får frågan flera gånger (utan att det blir tjat av det) så kanske man också utvecklar hur man tänker om känslan. Att inte vara tvingad till att förklara exakt vad det är som är jobbigt men samtidigt (som en grubblare) veta att det kommer komma fler tillfällen där jag får frågan hade för mig känts lugnande. Lite är det ju så för ängsliga barn gissar jag att ibland känns det som att man svarar på en fråga "Hur mår du?" och man svarar "bra" och inuti tänker man att det är ju inte alls bra! men nu har man redan svarat och hur ska man svänga tillbaka då? För mig är det helt strunt samma om personen som frågar är någon som jag litar på till 100% eller en helt random person, ängsligheten kring att "vara fel" är så stor att det blir svårt att ändra sig.

Du hjälper mig med massor bra tankar, tack för att du delar med dig!

Vi pratar väldigt mycket känslor, men hen kan bara berätta om sina känslor i efterhand. Eller ja, den senaste tiden har hen faktiskt kunnat säga "nu blir jag JÄTTEARG!".
Jag försöker att bekräfta och validera alla känslor jag märker av, men ibland lyckas jag inte läsa av rätt. Ibland kan hen visa en annan känsla än den hen känner. När hen slår sig och blir ledsen så visar hen arg. När hen blir skrämd så kan hen skratta till.

Jag lär mig sakta men säkert och vi pratar mycket. Speciellt när hen ligger i sängen precis innan hen ska sova så kommer mycket känslor fram. Då kan hen berätta hur hen kände i olika situationer under dagen.

Usch, jag blir lite ledsen när jag skriver det här. Det gör så himla ont i mig att hen kanske känner sig ensam och obekräftad i sina känslor. Ibland så berättar hen om situationer som jag inte alls har lagt märke till att hen upplevde som jobbiga. Älskade lilla barn..

 

[Energi]

Trivs barnet på förskolan och hur är miljön där?

Efter förskolebyte vid 4 år så trivs hen mycket bättre. Hen har en speciell pedagog som hen tycker väldigt mycket om. Det finns två barn som hen är rädd för då de säger taskiga saker och ibland slår andra barn. Hen vågar inte säga ifrån och ofta vågar hen heller inte säga till en vuxen. Det kommer fram till mig och pappan istället och så ber hen oss att prata med personalen.

Hen har väldigt svårt för att hitta kompisar. Hen har en bästa kompis, men som är väldigt bossig.