Barn som får utbrott

[Hazel]

Du hjälper mig med massor bra tankar, tack för att du delar med dig!

Vi pratar väldigt mycket känslor, men hen kan bara berätta om sina känslor i efterhand. Eller ja, den senaste tiden har hen faktiskt kunnat säga "nu blir jag JÄTTEARG!".
Jag försöker att bekräfta och validera alla känslor jag märker av, men ibland lyckas jag inte läsa av rätt. Ibland kan hen visa en annan känsla än den hen känner. När hen slår sig och blir ledsen så visar hen arg. När hen blir skrämd så kan hen skratta till.

Jag lär mig sakta men säkert och vi pratar mycket. Speciellt när hen ligger i sängen precis innan hen ska sova så kommer mycket känslor fram. Då kan hen berätta hur hen kände i olika situationer under dagen.

Usch, jag blir lite ledsen när jag skriver det här. Det gör så himla ont i mig att hen kanske känner sig ensam och obekräftad i sina känslor. Ibland så berättar hen om situationer som jag inte alls har lagt märke till att hen upplevde som jobbiga. Älskade lilla barn..

Det tror jag är en jättebra början, speciellt att få berätta om olika situationer när man fått fundera lite. Har ni pratat något om vad tex JÄTTEARG betyder för hen? för mig ligger ilska och ångest nära inpå varandra, när jag känner mig orolig drar jag till med olika stressbeteenden (tror det idag hade räknats som ticks) för att försöka sänka oroligheten och händer det då något mer så blir jag oftast förbannad, men även om jag säger att jag är förbannad, och du hade antagligen också sagt att jag är förbannad så är det inte riktigt därifrån det kommer om du förstår hur jag menar? Det är mer stressen från att inte veta hur jag ska hantera det som var jobbigt från början som gör mig arg.

 

[Anemone]

Jag tänkte först skaffa ett anonymt konto, men jag orkar inte. Det är ju heller inget att skämmas för tänker jag (försöker jag tänka).

Jag har ett barn som är ganska nyss fyllda fem. Vi har länge misstänkt asperger men det är först nu som vi upplever det som ett problem. Vi har bett BVC om hjälp men det är en lång väg till att få tid till utredning och psykologkontakt.

Barnet är väldigt verbal, världens finaste, snällaste mest underbara unge i världen, såklart. Hen har ganska nyligen fått ett syskon och visar ingen avundsjuka alls, hen älskar sitt nya syskon.

Det vi har problem med är hens utbrott. Det blir total härdsmälta och jag vet verkligen inte hur jag ska hantera detta. Barnet är väldigt blygt och har aldrig fått utbrott på förskolan eller mot andra vuxna eller barn, utan det är bara mot mig och pappan.

Idag har hen varit irriterad hela dagen. Det är som att hen låser sig totalt och inte vet hur hen ska ta sig ur det. Det börjar med att vi ställer krav eller försöker få med oss hen på något.
"Ska vi gå ut och sparka fotboll?"
"jag vet inte"
"okej, men tänk på det en stund så kan vi bestämma senare då"
"neeeeej"
"men då går vi ut då?"

Och där är härdsmälta igång. Hen skriker, slår på döda ting, skriker otrevliga saker osv osv. Väl i utbrottet står jag helt handfallen. Om jag försöker prata så skriker hen "JAG VET!!!" innan jag ens sagt två ord. Sitter jag bara stilla och försöker rida ut stormen så blir hen provocerad och hotar fysiskt med att slå mig. Frågar jag vad hen vill så skriker hen att hen inte vet. Om jag går ifrån följer hen efter och riktar slag.

Det är ytterst sällan hen verkligen slår mig eller pappan, det händer bara om vi tappar tålamodet och höjer rösten tillbaka.

Ikväll så var den värsta härdsmältan på länge. Det närmade sig läggdags och vi förberedde hen för det. "5 minuter kvar. 3 minuter kvar. 1 minut kvar."
Hen är med på det hela tiden. Svarar glatt okej! Sen är det dags och utbrottet är ett faktum. Hen skriker elaka saker, slår hårt i dörrglaset osv. Hen tar tag i dörrhandtaget och gör sig illa och skriker då att det är jag som slagit hen, att jag är en bajskorv (japp, en femåring värsta förolämpning) och sen säger hen "jag ska säga till fröken att ringa polisen och säga att du skriker åt mig så jag får en ny mamma!".

Och där någonstans blir jag så förtvivlat ledsen och börjar faktiskt gråta. Hens reaktion på det är "DET VAR DET JAG VILLE!".

Jag säger att jag behöver få en paus, jag är så ledsen, så jag stänger in mig på toaletten i några minuter medan hen slår i badrumsdörren.

När jag kommer ut igen så har hen börjat lugna sig. Först då får jag röra vid hen, väldigt försiktigt. Klappa försiktigt på ryggen. Till slut kryper hen in i min famn och blir så liten och så otroligt ledsen. Vi kramas, jag berättar att jag gör så gott jag kan. Att jag alltid älskar hen och vill att hen ska må bra, men vi måste hjälpas åt att hitta ett sätt så det inte blir såhär. Hen nickar. Jag frågar hur hen känner.
"jag vet inte vad jag ska säga när vi bråkar"
"jag vet inte heller älskling. Jag vet inte hur du vill att jag ska göra när du blir sådär arg."
"jag vill att du kramar mig"
"okej, ska jag fråga innan om jag får det?"
"mm"
"om du säger nej då? Vad ska jag göra då?"
"pussa mig, för det vill jag alltid"

Det låter så fint men det funkar ju inte. Hen har bett om det förut, att bli kramad när hen blir arg. Men hen blir ju ÄNNU argare av att bli kramad eller pussad väl i situationen.

Snälla hjälp! Jag känner mig som världens sämsta mamma, på riktigt. Jag försöker verkligen, jag ser att hen lider av dessa utbrott. Hen är liksom världens mest underbara unge och jag försöker att göra rätt, ge trygghet och vara lugn och möta hens behov. Men vad fan ska jag göra? Jag går sönder av att se hur dåligt hen mår av de här utbrotten.
En kväll sa hen "jag är orolig, att du ska tycka att jag är så dum så du vill flytta"
Jag försökte förklara att hen inte alls är dum, att hen gör dumma saker ibland som alla människor, men det betyder inte att hen är dum. Och att jag älskar hen även när vi blir arga på varandra.

Jag märker ju att hen får otroligt dåligt samvete efter ett utbrott, men det är som att hen låser sig och "behöver" (missförstå mig rätt) pressa bråken över yttersta gränsen.

Tankar?

Det låter som det skulle kunna vara hemma hos oss BVC-psykologen (som inte träffat dottern) menar detta är helt normalt och mest beror på att hon varit ensambarn så länge.

Har inga bra tips, men tycker någon gång det är skönt att veta att vi inte är ensamma.

 

[malumbub]

Utöver de tips du redan fått, @Energi, vill jag bara berätta att vi har fått en mycket bättre kommunikation med dottern efter att ha gått "utbildning" i CoSP, Cirkle of Security Parenting. Utbrotten kommer fortfarande, men i mycket färre antal och mycket kortare tid och "kostnad".
Vi fick det via psykolog på BVC.

 

[Bexzor]

Det låter som det skulle kunna vara hemma hos oss ☹ BVC-psykologen (som inte träffat dottern) menar detta är helt normalt och mest beror på att hon varit ensambarn så länge.

Har inga bra tips, men tycker någon gång det är skönt att veta att vi inte är ensamma.

Ni är inte ensamma, och nej det beror inte på att hon varit ensambarn.

Vår minste son, i en syskonskara på 3 bröder, har också såna här utbrott. Fast han slåss, och kastar hårda saker rätt på en. Först nu börjar det smyga in lite på förskolan när fröknarna säger emot honom. Innan har de aldrig märkt något fast han alltid haft en utåtagerande sida hemma. Vi har pratat mycket med vår BVC-sköterska om detta, och hennes syn är istället att vissa barn behöver mer stöd, struktur och information om vad som sker. Idag är han 3,5 år och det har minskat i antal utbrott, utbrotten har dock ökat i styrka eftersom han är medveten om sin storlek.

 

[Thera]

Det här är alltså inte riktigt normalt gränstestande eller dåligt uppförande, vi misstänker som jag sa att hen har någon form av autism. Att sätta hårt mot hårt funkar inte alls.

Ännu viktigare med gränser och struktur då skulle jag säga.

Nu närmar det sig läggdags här och jag ska pröva att viska, bara säga till en gång (två minuter kvar) och försöka använda tecken istället för rösten så långt det är möjligt. Det ska bli intressant. Hen är inte lika lättretlig som igår, men inte på jättebra humör.

Ja, och vad gör du när detta inte heller funkar? Står på huvudet och talar baklänges?

Du behöver EN strategi som fungerar. Speciellt barn med misstanke om diagnos behöver väggar att luta sig emot - inte draperier.

 

[Guldaskig]

Ännu viktigare med gränser och struktur då skulle jag säga.



Ja, och vad gör du när detta inte heller funkar? Står på huvudet och talar baklänges?

Du behöver EN strategi som fungerar. Speciellt barn med misstanke om diagnos behöver väggar att luta sig emot - inte draperier.

TS skriver ju att de sätten inte fungerar, kan du inte respektera det då?

 

[Energi]

Ännu viktigare med gränser och struktur då skulle jag säga.



Ja, och vad gör du när detta inte heller funkar? Står på huvudet och talar baklänges?

Du behöver EN strategi som fungerar. Speciellt barn med misstanke om diagnos behöver väggar att luta sig emot - inte draperier.

Hen vet som sagt var gränserna går och jag har skrivit tidigare att det är viktigt för hen med rutiner, så jag förstår inte vad du tycker att jag ska göra?

Om ditt förslag är att skicka in en 5åring i affekt ensam på sitt rum (och därmed behöva med ganska hårda tag släpa hen in dit) så kommer jag inte under några som helst omständigheter att göra så mot mitt barn.

Vad ska jag göra sen när jag släpat hen till sitt rum? För att hen ska stanna där så krävs det antingen fasthållning eller att jag håller för dörren. Jag tycker att det är elakt mot barnet och dessutom något som absolut inte skulle hjälpa hen att komma ner i affekt.

 

[lilleknodd2]

Dessutom tycker inte jag att barnets rum, som ska vara en trygg plats, på något sätt får användas som en ”bestraffning”.....

 

[France]

Har inte läst alla svar, men jag slås av TS inlägg att det handlar mycket om att fråga barnet saker. Det kanske funkar bättre med fasta ramar, och inte så mycket frågor? En 5-åring ska inte behöva bestämma saker. Det är dom inte mogna för.

 

[Energi]

Har inte läst alla svar, men jag slås av TS inlägg att det handlar mycket om att fråga barnet saker. Det kanske funkar bättre med fasta ramar, och inte så mycket frågor? En 5-åring ska inte behöva bestämma saker. Det är dom inte mogna för.

Hmm.. Jag låter hen ofta välja mellan två alternativ om det är möjligt, ja. Mycket för att hen har stor integritet och vill vara med och ha inflytande över sitt liv. Hen protesterar ofta om hen upplever att jag kör över hen. Till exempel "här, ta på den här tröjan"
"DU bestämmer inte över min kropp!".

Det är lite en medveten grej som jag och pappan har pränta in i hen, så även fast det kan vara jobbigt så är vi stolta över det.
När det är läggdags, vilken dag som man måste duscha osv frågar vi inte om eftersom det inte är förhandlingsbart.

 

[Thera]

När det är läggdags, vilken dag som man måste duscha osv frågar vi inte om eftersom det inte är förhandlingsbart.

Jo, det verkar i högsta grad vara förhandlingsbart eftersom du provar tusen strategier för att få ungen i säng utan att sätta ner foten.
Vilket ungen såklart lärt sig också.

 

[MiaMia]

Jo, det verkar i högsta grad vara förhandlingsbart eftersom du provar tusen strategier för att få ungen i säng utan att sätta ner foten.
Vilket ungen såklart lärt sig också.

Då förutsätter du att barnet kan men inte vill.

Här var utgångspunkten att det handlade om härdsmälta-situationer med ett troligen autistiskt barn, dvs. en person som inte kan. Då är det adekvata att ge stöd för att göra det möjligt att klara av processen. Exempelvis genom anpassningar av hur genomförandet sker.

Att ha olika strategier som ökar chansen för att barnet ska kunna genomföra läggningen på ett bra sätt är definitivt inte det samma som att det skulle vara förhandlingsbart att läggning ska ske.

 

[Hyacinth]

Ännu viktigare med gränser och struktur då skulle jag säga.



Ja, och vad gör du när detta inte heller funkar? Står på huvudet och talar baklänges?

Du behöver EN strategi som fungerar. Speciellt barn med misstanke om diagnos behöver väggar att luta sig emot - inte draperier.

Fast på hur många funkar En strategi??
Det beror ju på dagsform, mående, ork, hur dagen varit osv. Mina två barn utan diagnoser behöver också olika bemötande beroende på dagsform.

 

[Energi]

Jo, det verkar i högsta grad vara förhandlingsbart eftersom du provar tusen strategier för att få ungen i säng utan att sätta ner foten.
Vilket ungen såklart lärt sig också.

Tror du på allvar att jag aldrig försökt "sätta ner foten"? Alltså det är snudd på förolämpande. Självklart(!!!) har jag prövat de allra vanligaste knepen och tipsen. Det här barnet har aldrig svarat bra på några hårda metoder och därför så följer jag inga sådana råd.

Det är inte ett ouppfostrat barn, det är en barn som med hög sannolikhet har autism, hen KAN inte hantera de här situationerna. Det jag efterfrågar är hur jag kan hjälpa hen dels att förebygga härdsmältorna och i de situationer hen får härdsmälta, hur jag kan hjälpa hen igenom dom.

Nu har jag fått ditt tips, tack men jag kommer aldrig göra så mot mitt barn.

 

[Raderad medlem 6459]

@Energi Du verkar vara en helt fantastisk förälder verkligen! Du visar sån respekt och kärlek för ditt barn .

 

[Hyacinth]

Tror du på allvar att jag aldrig försökt "sätta ner foten"? Alltså det är snudd på förolämpande. Självklart(!!!) har jag prövat de allra vanligaste knepen och tipsen. Det här barnet har aldrig svarat bra på några hårda metoder och därför så följer jag inga sådana råd.

Det är inte ett ouppfostrat barn, det är en barn som med hög sannolikhet har autism, hen KAN inte hantera de här situationerna. Det jag efterfrågar är hur jag kan hjälpa hen dels att förebygga härdsmältorna och i de situationer hen får härdsmälta, hur jag kan hjälpa hen igenom dom.

Nu har jag fått ditt tips, tack men jag kommer aldrig göra så mot mitt barn.

Jag tror på lågaffektivt bemötande och att rida ut stormen. Aldrig skuldbelägga och trösta när man får.

 

[cirkus]

@Energi jag säger som Niffe - du verkar vare en otroligt bra förälder som verkligen lyssnar in ditt barn och respekterar henom. Jag läser tråden och blir glad av dig och andra som verkligen ser barnet.

Jag tror du kommer hitta lösningar vartefter

 

[Kattennizze]

Tror du på allvar att jag aldrig försökt "sätta ner foten"? Alltså det är snudd på förolämpande. Självklart(!!!) har jag prövat de allra vanligaste knepen och tipsen. Det här barnet har aldrig svarat bra på några hårda metoder och därför så följer jag inga sådana råd.

Det är inte ett ouppfostrat barn, det är en barn som med hög sannolikhet har autism, hen KAN inte hantera de här situationerna. Det jag efterfrågar är hur jag kan hjälpa hen dels att förebygga härdsmältorna och i de situationer hen får härdsmälta, hur jag kan hjälpa hen igenom dom.

Nu har jag fått ditt tips, tack men jag kommer aldrig göra så mot mitt barn.

Jag tycker du är amazing!! Skit i inlägg som yrar om fasta ramar och tydliga konsekvenser och skamvrå. Vi har kommit längre än så. Din unge kommer sannolikt ha en stark integritet och självkänsla som vuxen trots ev funkisvariation tack vare din inställning som päron. Tyvärr har jag inga konkreta råd att bidra med, jag famlar också i detta mörker.

 

[Pontevecchio]

Tack!

Det funkar ibland, men väldigt ofta kommer ett lillgammalt "men mamma, du kan faktiskt inte bestämma vad JAG ska göra. Jag är jag och jag bestämmer över min kropp!".
Hen har väldigt stark integritet och behöver få känna sig delaktig i beslut.

Har det blivit tuffare efter syskonet?
För min 3,5åring är det tufft att få ett syskon. Han är superfin mot syskonet men mot oss agerar han ut. Att förekomma och avleda är
oftast bästa strategin så pratar vi om det vid ett senare tillfälle. Och då har det visat sig att det finns en massa funderingar runt syskonet, om hon ska stanna, om det kommer fler och om jag fortfarande ska hämta på dagis tex.

 

[Energi]

Jag tycker du är amazing!! Skit i inlägg som yrar om fasta ramar och tydliga konsekvenser och skamvrå. Vi har kommit längre än så. Din unge kommer sannolikt ha en stark integritet och självkänsla som vuxen trots ev funkisvariation tack vare din inställning som päron. Tyvärr har jag inga konkreta råd att bidra med, jag famlar också i detta mörker.

Men tack! Så himla fint att få höra det