Barn som får utbrott

[Energi]

Har det blivit tuffare efter syskonet?
För min 3,5åring är det tufft att få ett syskon. Han är superfin mot syskonet men mot oss agerar han ut. Att förekomma och avleda är
oftast bästa strategin så pratar vi om det vid ett senare tillfälle. Och då har det visat sig att det finns en massa funderingar runt syskonet, om hon ska stanna, om det kommer fler och om jag fortfarande ska hämta på dagis tex.

Åh jag vet inte riktigt, jag tror inte att det har blivit värre sen bebisen kom. Men det är ju helt klart så att det kan spela in, även om jag inte riktigt ser eller förstår det.

Avleda funkar tyvärr inte alls, det känns som hen har blivit lite för stor för det. Försöker jag avleda så tittar hen strängt på mig och säger "fast nu var det inte det vi pratade om!"

Att prata senare, som du säger, när barnet har lugnat sig gör vi alltid. Mitt i affekten går det ju inte alls kommunicera.

 

[Pontevecchio]

Åh jag vet inte riktigt, jag tror inte att det har blivit värre sen bebisen kom. Men det är ju helt klart så att det kan spela in, även om jag inte riktigt ser eller förstår det.

Avleda funkar tyvärr inte alls, det känns som hen har blivit lite för stor för det. Försöker jag avleda så tittar hen strängt på mig och säger "fast nu var det inte det vi pratade om!"

Att prata senare, som du säger, när barnet har lugnat sig gör vi alltid. Mitt i affekten går det ju inte alls kommunicera.

Jag menar avleda när man märker att konversationen eller situationen är på väg mot tex ilska. Väl där funkar det inte.

För oss började det under graviditeten, när min rörelsefrihet blev begränsad och han fattade att nåt var på gång liksom. Nåt som skulle förändra hans liv.

 

[Energi]

Jag menar avleda när man märker att konversationen eller situationen är på väg mot tex ilska. Väl där funkar det inte.

För oss började det under graviditeten, när min rörelsefrihet blev begränsad och han fattade att nåt var på gång liksom. Nåt som skulle förändra hans liv.

Hmm, nu när du säger det så ökade antalet utbrott i samband med att jag blev gravid. Då hade jag nyligen fått missfall och hen var uppenbart orolig att även den här bebisen skulle dö. Dessutom var jag väldigt orolig och det påverkade ju såklart barnet.

Men just de här kraftiga härdsmältorna har funnits med ganska länge. De kommer mer sällan men är mer intensiva nu när bebisen har kommit.

Jag önskar SÅ att vi får tid till en psykolog fort. Ingen av oss orkar ha det såhär. Hen har fått väldigt mycket tics efter att bebisen kom, kom jag att tänka på precis nu.

 

[mandalaki]

Jag tycker du är amazing!! Skit i inlägg som yrar om fasta ramar och tydliga konsekvenser och skamvrå. Vi har kommit längre än så. Din unge kommer sannolikt ha en stark integritet och självkänsla som vuxen trots ev funkisvariation tack vare din inställning som päron. Tyvärr har jag inga konkreta råd att bidra med, jag famlar också i detta mörker.

Alltså, OM något i ett barns beteende beror på autism, är det då inte fullständigt kontraproduktivt att ”sätta ner foten” och försöka med ”fasta ramar”? Utan att veta särskilt mycket om autism så låter det för mig som ett stensäkert sätt att eskalera situationen.

 

[Raderad medlem 120709]

Alltså, OM något i ett barns beteende beror på autism, är det då inte fullständigt kontraproduktivt att ”sätta ner foten” och försöka med ”fasta ramar”? Utan att veta särskilt mycket om autism så låter det för mig som ett stensäkert sätt att eskalera situationen.

Det är det. Jag tror som så många andra på lågaffektivt bemötande och att försöka förebygga utbrotten i den mån det går. Jag har alltid varit och är fortfarande sådär känslomässigt intensiv, går från 0 till 100 på en sekund, det verkar höra till diagnosen. Numer kan jag känna igen tecknen och gå undan innan det "smäller", men det är väldigt mycket begärt att ett barn ska kunna ligga händelserna i förväg på det viset - kanske BUP eller habilitering har några bra förslag på hur ni kan hantera det.

Visst kan en autistisk person må bra av en inrutad tillvaro där mängden överraskningar är minimal, men det är en himla skillnad på det och att "sätta ner foten" för att man tror att personen ifråga mest är tjurig och beter sig som hen gör för att testa gränserna. Man lär inte åstadkomma mycket mer än att man visar sig som opålitlig och riskerar att skada relationen i sin iver att ungen minsann inte ska få en millimeter...

Mvh, autist som i barndomen konstant missförstods som ouppfostrad och respektlös och numer har en uppsjö av trauman pga den behandling jag fick utstå pga det Jag önskar att fler vuxna försökt att förstå, och det är hemskt tråkigt att se att personer som ska vara utbildade inom specialpedagogi fortfarande förespråkar dessa metoder.

@Energi, jag halkar in sent i tråden men vill som flera andra säga att jag tycker att du gör ett fantastiskt jobb. Det jag reagerar på är att du säger att barnet har fått mer tics sedan syskonet kom - det för mig känns som ett solklart tecken på stress, även om hen inte själv är medveten om det. Att få ett syskon är en stor omställning för vilket barn som helst, och var graviditeten kantad av oro om det alls skulle bli någon bebis så har det nog byggts upp över tid, och nått en kulmen nu när det värsta är över, så att säga.

Så fungerar i alla fall jag, det är först när det otäcka försvunnit som jag verkligen börjar bearbeta och då kommer alla känslorna på en och samma gång. Betänk att till autism hör även svårigheter att identifiera och namnge känslor; det kanske är en bidragande faktor till att det blir härdsmälta, att hen har mycket i sig som inte går att sätta ord på, hen vet bara att det känns så det nästan gör ont?

 

[Energi]

Det är det. Jag tror som så många andra på lågaffektivt bemötande och att försöka förebygga utbrotten i den mån det går. Jag har alltid varit och är fortfarande sådär känslomässigt intensiv, går från 0 till 100 på en sekund, det verkar höra till diagnosen. Numer kan jag känna igen tecknen och gå undan innan det "smäller", men det är väldigt mycket begärt att ett barn ska kunna ligga händelserna i förväg på det viset - kanske BUP eller habilitering har några bra förslag på hur ni kan hantera det.

Visst kan en autistisk person må bra av en inrutad tillvaro där mängden överraskningar är minimal, men det är en himla skillnad på det och att "sätta ner foten" för att man tror att personen ifråga mest är tjurig och beter sig som hen gör för att testa gränserna. Man lär inte åstadkomma mycket mer än att man visar sig som opålitlig och riskerar att skada relationen i sin iver att ungen minsann inte ska få en millimeter...

Mvh, autist som i barndomen konstant missförstods som ouppfostrad och respektlös och numer har en uppsjö av trauman pga den behandling jag fick utstå pga det Jag önskar att fler vuxna försökt att förstå, och det är hemskt tråkigt att se att personer som ska vara utbildade inom specialpedagogi fortfarande förespråkar dessa metoder.

@Energi, jag halkar in sent i tråden men vill som flera andra säga att jag tycker att du gör ett fantastiskt jobb. Det jag reagerar på är att du säger att barnet har fått mer tics sedan syskonet kom - det för mig känns som ett solklart tecken på stress, även om hen inte själv är medveten om det. Att få ett syskon är en stor omställning för vilket barn som helst, och var graviditeten kantad av oro om det alls skulle bli någon bebis så har det nog byggts upp över tid, och nått en kulmen nu när det värsta är över, så att säga.

Så fungerar i alla fall jag, det är först när det otäcka försvunnit som jag verkligen börjar bearbeta och då kommer alla känslorna på en och samma gång. Betänk att till autism hör även svårigheter att identifiera och namnge känslor; det kanske är en bidragande faktor till att det blir härdsmälta, att hen har mycket i sig som inte går att sätta ord på, hen vet bara att det känns så det nästan gör ont?

Tack!

Det ligger nog verkligen något i det du säger. Hen märker av och börjar prata om sina känslor efter att jobbiga saker har gått över. Ibland kommer det bara timmar senare och ibland dagar senare. Vi har inte pratat så mycket om att bebisen har kommit, mer att vi pratar ofta om att hen var min första bebis och hur glad jag är att det var just hen som lärde mig att bli mamma och att jag älskar dom lika mycket.

Det är så himla svårt att göra allting rätt när man själv påverkas av barnets känslor.

 

[Thera]

Alltså, OM något i ett barns beteende beror på autism, är det då inte fullständigt kontraproduktivt att ”sätta ner foten” och försöka med ”fasta ramar”? Utan att veta särskilt mycket om autism så låter det för mig som ett stensäkert sätt att eskalera situationen.

Ja, i själva utbrottet är det tämligen lönlöst, speciellt om man varit helt lam innan.
Men syftet med gränser är ju att inte hamna där alls, det är ju det som är poängen.

Hejlskov säger ju till och med själv att hans metod misstolkats, självklart måste vi ha gränser.

 

[Energi]

Ja, i själva utbrottet är det tämligen lönlöst, speciellt om man varit helt lam innan.
Men syftet med gränser är ju att inte hamna där alls, det är ju det som är poängen.

Hejlskov säger ju till och med själv att hans metod misstolkats, självklart måste vi ha gränser.

Men vad är det du inte förstår? Barnet har gränser och hen vet var de går!

 

[Thera]

Men vad är det du inte förstår? Barnet har gränser och hen vet var de går!

Om du läser igen så påstod Mandalaki att det var kontraproduktivt med fasta ramar, det var det jag svarade på. Sjukt otrevlig ton förresten!

Sen kan jag ju tycka att du borde vänta tills ni får professionell hjälp istället för att fråga på ett forum om du nu misstänker något.

 

[Energi]

Om du läser igen så påstod Mandalaki att det var kontraproduktivt med fasta ramar, det var det jag svarade på. Sjukt otrevlig ton förresten!

Sen kan jag ju tycka att du borde vänta tills ni får professionell hjälp istället för att fråga på ett forum om du nu misstänker något.

Okej. Om du tycker att jag bör vänta på professionell hjälp, varför har du gett mig råd i tråden?

Jag har fått mycket värdefulla tankar genom tråden, så att bara sitta och vänta på att få träffa en psykolog och låta det vara som det är verkar skitdumt.

 

[Raderad medlem 120709]

Om du läser igen så påstod Mandalaki att det var kontraproduktivt med fasta ramar, det var det jag svarade på. Sjukt otrevlig ton förresten!

Sen kan jag ju tycka att du borde vänta tills ni får professionell hjälp istället för att fråga på ett forum om du nu misstänker något.

Det påstod @mandalaki inte alls, hon frågade om det inte kunde vara problematiskt med den typen av auktoritärt beteende gentemot en autistisk person, speciellt när personen redan är i ett känsligt läge. Så kom inte och klaga på andras ton när det är du själv som både läser fel och dessutom tjatar på om att sätta ner foten osv fast TS redan har sagt att såna metoder är uteslutna. Du framstår som att du mest vill skuldbelägga TS för att hon inte håller sitt barn i kort koppel - inte ett dugg konstruktivt.

Jag ser inget illa med att bolla tankar online, speciellt med tanke på att vi är ett flertal här som endera själva är autistiska, eller har närstående som är det. Det finns få kunskapsbaser som är så gedigna som vi som lever med detta varje sekund av varje dag, men jag vet sedan förut att du vägrar kännas vid den tanken. Det är skrämmande vanligt bland just specialpedagoger har jag märkt, måste vara nån yrkesskada...

 

[MiaMia]

Visst kan en autistisk person må bra av en inrutad tillvaro där mängden överraskningar är minimal.

Bara ett tillägg om detta eftersom det så ofta förenklas och vantolkas. Med risk att bli övertydlig.

Det KAN vara bra, sett till vissa aspekter och för vissa personer. Men som utgångspunkt ska man ändå ha huvudalternativet att hjälpa personen att hantera överraskningar och förändringar, annars blir man avskuren från så mycket av det som ett normalt liv innebär. Sen är det väl i praktiken en balansgång där föräldern/personen själv gör nogranna avvägningar vilka överraskningar och "risk-för-kris-situationer" som man utsätter sig för och vilka man prioriterar bort.

Det är alltså inte ett behov av inrutat liv eller rutiner I SIG som man har. Det är svårigheter med HANTERINGEN av oklarheter och omställningar. Man kan ha olika strategier för att övervinna det, få olika hjälp och stöd från andra eller som en bland flera möjliga metoder styra upp så överraskningarna minimeras.

 

[MiaMia]

Tack!

Det ligger nog verkligen något i det du säger. Hen märker av och börjar prata om sina känslor efter att jobbiga saker har gått över. Ibland kommer det bara timmar senare och ibland dagar senare. Vi har inte pratat så mycket om att bebisen har kommit, mer att vi pratar ofta om att hen var min första bebis och hur glad jag är att det var just hen som lärde mig att bli mamma och att jag älskar dom lika mycket.

Det är så himla svårt att göra allting rätt när man själv påverkas av barnets känslor.

En typ av intellektuellt resonerande kan fungera som kompensation för att tolka känslomässiga situationer och reaktioner, för de som är lagda åt det hållet. Det gör iofs nytta men kräver oproportionerlig mycket energi och tid, samtidigt som resultatet är väsentligt sämre än om man kan förstå och identifiera känslan i sig.

Att hjäpa till med att se vad i barnets upplevelser som är en känsla och vad den betyder är mycket värdefullt för framtida fungerandet genom hela livet. Det behöver göras minst tio gånger mer och på en övertydlig nivå jämfört med ett vanligt barn. Var uppmärksam på att det inte bara blir namn på yttre observerbara reaktioner, utan att barnet verkligen kopplar till sin interna känsloupplevelse. På samma sätt behöver det förtydligas vilka känslor som andra upplever, det är autister dåliga på att läsa ut kroppsspråk och ansiktsuttryck.

Tänk emotionell och social dyslexi. Det är inte något som man inte kan alls, men det kräver extra vägledning och anpassad träning för att komma till att behärska det på en halvtaskig nivå.

Du kan googla seriesamtal och att ritprata för att få lite tips om hur man kan prata om sådant.
Kanske finns det något i SPSMs webutbildning som du kan ha nytta av också?

 

[Amk]

Något jag hört kan hjälpa vissa barn att byta/bryta en aktivitet är att visualisera tiden. Istället för att du exempelvis säger ”fem minuter kvar” när det börjar bli dags att stänga av tv:n inför läggningen startar du en tidtagare som barnet tydligt ser hur tiden minskas i. Det kan vara ett klassiskt timglas, eller så finns särskilda klockor (om jag minns rätt), och jag vet att det finns mängder av appar som också visar hur tiden rinner ut. Tror du att det kan vara en hjälp på kvällen?

 

[Hyacinth]

De där ”fasta ramarna” ser jag som helt värdelöst för både ”normalfungerande” barn och högfungerade autister med flera. Sen har alla föräldrar ramar av något slag (vi springer inte ut i gatan för då kan vi dö) men att reglera hela tillvaron tror jag är förödande. Institutionaliserande. Man fråntar någon bestämmanderätten. Inte okej.
Man hindrar från att göra sig illa, fara illa, skada andra eller sig själv, men man måste ju kommunicera och förhandla med alla människor, efter förmåga, behov och nödvändighet. Vissa saker blir alltid en fight med vissa barn. Annat inte.

 

[Energi]

Något jag hört kan hjälpa vissa barn att byta/bryta en aktivitet är att visualisera tiden. Istället för att du exempelvis säger ”fem minuter kvar” när det börjar bli dags att stänga av tv:n inför läggningen startar du en tidtagare som barnet tydligt ser hur tiden minskas i. Det kan vara ett klassiskt timglas, eller så finns särskilda klockor (om jag minns rätt), och jag vet att det finns mängder av appar som också visar hur tiden rinner ut. Tror du att det kan vara en hjälp på kvällen?

Jättebra idé! Det ska jag verkligen prova!

 

[Kattennizze]

Alltså, OM något i ett barns beteende beror på autism, är det då inte fullständigt kontraproduktivt att ”sätta ner foten” och försöka med ”fasta ramar”? Utan att veta särskilt mycket om autism så låter det för mig som ett stensäkert sätt att eskalera situationen.

Ja definitivt.

 

[Hazel]

Ja, i själva utbrottet är det tämligen lönlöst, speciellt om man varit helt lam innan.
Men syftet med gränser är ju att inte hamna där alls, det är ju det som är poängen.

Hejlskov säger ju till och med själv att hans metod misstolkats, självklart måste vi ha gränser.

Du kan kanske få bort utbrotten med hjälp av gränser på det sättet du beskriver även med autistiska barn, problemet är att du i den här tråden antar att om utbrotten försvinner så är problemet löst. För oss i tråden med autism så vet vi mycket väl hur det är att spela välanpassad större delen av våra liv utan att det har löst ett dugg av hur man kännt.

Det enda @Energi har lagt fram i tråden är att hon vill förstå varför barnet känner såhär och din lösning är att hon borde säga till barnet att sluta känna så. Och vad vet jag, kanske det bara är "trots" men nu har ju inte TS skrivit att dom skiter i alla gränser och låter ungen förstöra livet för alla runtomkring utan det handlar om hur dom kan lösa problemet både med utbrotten, och om det nu råkar vara ett barn inom autismspektrat eller bara ett barn med "känslorna utanpå" även i framtiden.

 

[Kattennizze]

Något jag hört kan hjälpa vissa barn att byta/bryta en aktivitet är att visualisera tiden. Istället för att du exempelvis säger ”fem minuter kvar” när det börjar bli dags att stänga av tv:n inför läggningen startar du en tidtagare som barnet tydligt ser hur tiden minskas i. Det kan vara ett klassiskt timglas, eller så finns särskilda klockor (om jag minns rätt), och jag vet att det finns mängder av appar som också visar hur tiden rinner ut. Tror du att det kan vara en hjälp på kvällen?

Ja det där använder vi för mycket, vi har ett traditionellt sandur som man vänder. Det funkar.

 

[Kattennizze]

Du kan kanske få bort utbrotten med hjälp av gränser på det sättet du beskriver även med autistiska barn, problemet är att du i den här tråden antar att om utbrotten försvinner så är problemet löst. För oss i tråden med autism så vet vi mycket väl hur det är att spela välanpassad större delen av våra liv utan att det har löst ett dugg av hur man kännt.

Det enda @Energi har lagt fram i tråden är att hon vill förstå varför barnet känner såhär och din lösning är att hon borde säga till barnet att sluta känna så. Och vad vet jag, kanske det bara är "trots" men nu har ju inte TS skrivit att dom skiter i alla gränser och låter ungen förstöra livet för alla runtomkring utan det handlar om hur dom kan lösa problemet både med utbrotten, och om det nu råkar vara ett barn inom autismspektrat eller bara ett barn med "känslorna utanpå" även i framtiden.

Sjukt bra inlägg. Precis så tänker jag med mitt barn med autism och utbrott, det är hans sätt att försöka kommunicera och berätta vad han upplever. Såklart vet han att inte får slå sönder grejer eller slå sina syskon. Jag kan sätta upp hur många ramar som helst-och det har jag verkligen gjort!-men de skiter ju han i när härdsmältan i skallen tar över. Han måste ju få vara han på nåt sätt och jag pratar dagligen om hans rätt till sina känslor.