Att verkligen VÄLJA att skaffa barn

[Halali]

Bra fråga. Min grundinställning är att de som faktiskt funderar över de här frågorna nog är de som blir bättre föräldrar och INTE behöver sitta i "jag ångrar mina fjorton barn o har aldrig tänkt mig för"-trådar som finns. Likaså de föräldrar som man ofta ser som verkar skita i barnen, och lustigt nog har de ofta ett gäng.. aldrig begripit mig på det där. Om man inte är 14 utan vuxen människa borde man ju rimligtvis kunna förutse att vissa saker kommer bli/kan bli jäkligt jobbiga.

Jag är i uppstartsfas av IVF (inte börjat än, väntar på tid) och tänker därför extra mycket just nu. Från att ha varit högst frivilligt barnlös i många år (hade jag blivit gravid vid 25 hade jag nog tältat utanför abortkliniken) gick jag till att verkligen vilja ha- till att nu ifrågasätta allt. Möjligen pga alla dessa negativa trådar och artiklar som poppat upp. Jag är inte rädd för egen del, för har man gått igenom cancer vet man liksom att då är det mesta något man kommer palla, men jag är rädd för barnets skull. Jag läser om dessa kvinnor som inte gillar barn och egentligen knappt sitt eget om de inte kan göra vuxensaker med det, kompisar till barnen är högst ovälkomna hemma etc.. och det var exakt så jag växte upp. Min far var högst ointresserad av barn och även om han älskade mig på sitt sätt blev han pappa mot sin vilja och han borde inte haft några. Mamma var en sådan som absolut älskat oss men avskytt allt som har med barn att göra. Födelsedagskalas- max tre vänner som helst skulle gå hem snarast möjligt. Fick i princip aldrig ta med vänner hem. Aldrig någonsin lekland eller dylikt. Men visst, fina restauranger har jag gått på osv.. Nej, den typen av liv kommer jag INTE ge mina barn. Men nu lurar skräcken att jag kommer bli lite sådan i alla fall. Jag är nämligen inte generellt barnkär. Rätt ointresserad av allt utom nyfödda och de över 6-årsåldern som man kan prata ordentligt med- ser inte alls fram emot åren runt 1-3 med allt vårdbehov och passande.. Samtidigt är jag hundra % inställd på att finnas där för mina eventuella barn. Vill de träna hockey eller tennis eller spela schack så nog fasen tänker jag skjutsa och heja på alla tävlingar som finns. Vill de ha stort födelsedagskalas så får jag ladda med panodil, en kanna kaffe och tänka att de fyller ju rätt så sällan Och jag kommer göra allt för att de ska veta att de är älskade och önskade oavsett vad.

Men ja, frågorna kommer. Av och till poppar de upp, kanske än mer eftersom fadern inte är den som är barngalen heller- han är mer av åsikten att tja barn blir väl bra o blir det inga så blir det säkert bra det med. På gott och ont, eftersom han inte pressar mig alls. Klart jag är lite skraj över att ge upp så mkt av vårt vuxna liv med att kunna gå på krogen och äta middag på tu man hand, resa osv.. Samtidigt så känner jag att något saknas. Dessutom har jag tidspress eftersom jag har endometrios som i rask aggressiv takt pajat ena äggstocken på bara ett halvår och i princip inga mediciner hjälper, så de har sagt till mig att jag bör försöka nu om det ska försökas alls.

Gud så mkt svammel men tja, så du vet- du är inte ensam och jag tycker det är moget och klokt att tänka över det som du gör. Är du osäker kan du ju alltid vänta lite. Men å andra sidan, är man en mkt reflekterande människa veti 17 om man nånsin känner sig helt säker på att allt kommer gå jättebra. Har många vänner som tvivlat på sig själva hela vägen men som är mkt lyckliga småbarnsföräldrar nu.

 

[Lo_]

Jag gick från att absolut inte vilja ha barn till att nu ha ett på snart sex månader. Ibland tänker jag att det är svindlande att hon faktiskt är här och att jag (vi) vågade. Det är ett stort steg, enormt och oåterkalleligt, och efter långa diskussioner gjorde vi det "bara".Hade kunnat vela hur länge som helst. Jag var 34 år när hon kom, min sambo hade ett barn sedan innan och var väldigt mycket tryggare än jag i att vi skulle fixa det. Så jag vilade lite i hans säkerhet. Hittills går det bra. Jag älskar henne innerligt, vilket jag oroade mig för, men jag är fortfarande samma person. Det känns inte som att "livet börjar nu" (), mitt liv innan är fortfarande värdefullt och är idag på många sätt lika som innan hon kom. Jag rider och är i stallet lika mycket, och vill det lika mycket. Snart börjar jag jobba, då gissar jag att jag kommer prioritera lite annorlunda men ändock rida, förmodligen när hon sover.

Har präglats en hel del av min uppväxt och tänker mycket på hur jag inte vill att hon ska ha det. Trygghet framför allt, alltid. Sedan om jag kommer lyckas återstår att se men jag ska göra mitt bästa. Hittills är hon ett tryggt och glatt barn, och vi har tydliga tankar om hur hennes dagar ska se ut. Min far fortsätter att bete sig illa även såhär på äldre dagar så jag blir regelbundet påmind om hur jag inte vill vara.....

Kroppen oroade jag mig inte så vansinnigt för, jag är i bra form, men faktum är att det påverkar en hel del att bära ett barn. Inte helt självklart att jag vill göra om det. Hade ändå en vad jag antar anses som en lätt graviditet och förlossning, men det tar tid att återhämta sig.

Jag ville inte bli förälder själv så jag pratade mycket med min sambo innan. Vi delar på föräldraskapet och jag var väldigt tydlig med att det var det enda alternativet för mig. Han är generös när det gäller min egentid, men så var det redan innan vi fick ett gemensamt barn. Och sedan är hon ju världen roligaste lilla människa att vara med så jag hade haft väldigt svårt att förstå om han inte hade velat vara med henne efter jobbet- det kommer jag vilja.

 

[Skugga]

Bra fråga. Min grundinställning är att de som faktiskt funderar över de här frågorna nog är de som blir bättre föräldrar och INTE behöver sitta i "jag ångrar mina fjorton barn o har aldrig tänkt mig för"-trådar som finns. Likaså de föräldrar som man ofta ser som verkar skita i barnen, och lustigt nog har de ofta ett gäng.. aldrig begripit mig på det där. Om man inte är 14 utan vuxen människa borde man ju rimligtvis kunna förutse att vissa saker kommer bli/kan bli jäkligt jobbiga.

Jag är i uppstartsfas av IVF (inte börjat än, väntar på tid) och tänker därför extra mycket just nu. Från att ha varit högst frivilligt barnlös i många år (hade jag blivit gravid vid 25 hade jag nog tältat utanför abortkliniken) gick jag till att verkligen vilja ha- till att nu ifrågasätta allt. Möjligen pga alla dessa negativa trådar och artiklar som poppat upp. Jag är inte rädd för egen del, för har man gått igenom cancer vet man liksom att då är det mesta något man kommer palla, men jag är rädd för barnets skull. Jag läser om dessa kvinnor som inte gillar barn och egentligen knappt sitt eget om de inte kan göra vuxensaker med det, kompisar till barnen är högst ovälkomna hemma etc.. och det var exakt så jag växte upp. Min far var högst ointresserad av barn och även om han älskade mig på sitt sätt blev han pappa mot sin vilja och han borde inte haft några. Mamma var en sådan som absolut älskat oss men avskytt allt som har med barn att göra. Födelsedagskalas- max tre vänner som helst skulle gå hem snarast möjligt. Fick i princip aldrig ta med vänner hem. Aldrig någonsin lekland eller dylikt. Men visst, fina restauranger har jag gått på osv.. Nej, den typen av liv kommer jag INTE ge mina barn. Men nu lurar skräcken att jag kommer bli lite sådan i alla fall. Jag är nämligen inte generellt barnkär. Rätt ointresserad av allt utom nyfödda och de över 6-årsåldern som man kan prata ordentligt med- ser inte alls fram emot åren runt 1-3 med allt vårdbehov och passande.. Samtidigt är jag hundra % inställd på att finnas där för mina eventuella barn. Vill de träna hockey eller tennis eller spela schack så nog fasen tänker jag skjutsa och heja på alla tävlingar som finns. Vill de ha stort födelsedagskalas så får jag ladda med panodil, en kanna kaffe och tänka att de fyller ju rätt så sällan Och jag kommer göra allt för att de ska veta att de är älskade och önskade oavsett vad.

Men ja, frågorna kommer. Av och till poppar de upp, kanske än mer eftersom fadern inte är den som är barngalen heller- han är mer av åsikten att tja barn blir väl bra o blir det inga så blir det säkert bra det med. På gott och ont, eftersom han inte pressar mig alls. Klart jag är lite skraj över att ge upp så mkt av vårt vuxna liv med att kunna gå på krogen och äta middag på tu man hand, resa osv.. Samtidigt så känner jag att något saknas. Dessutom har jag tidspress eftersom jag har endometrios som i rask aggressiv takt pajat ena äggstocken på bara ett halvår och i princip inga mediciner hjälper, så de har sagt till mig att jag bör försöka nu om det ska försökas alls.

Gud så mkt svammel men tja, så du vet- du är inte ensam och jag tycker det är moget och klokt att tänka över det som du gör. Är du osäker kan du ju alltid vänta lite. Men å andra sidan, är man en mkt reflekterande människa veti 17 om man nånsin känner sig helt säker på att allt kommer gå jättebra. Har många vänner som tvivlat på sig själva hela vägen men som är mkt lyckliga småbarnsföräldrar nu.

Alltså, just nu sitter jag bara och är så glad över att jag startade den här tråden. Det tog emot, det också, för jag har verkligen känt mig så. jävla. ensam. i de här tankarna.

Jag vill adoptera dig också.

Min man älskar barn och bebisar och kommer bli en fantastisk förälder. Ibland tänker jag att han nog kommer få väga upp för den inte lika fantastiska mamman... Hans trygghet, självklarheten i att han vill och att det kommer gå bra, den gör mig trygg på ett plan, men jävligt ensam på ett annat. Han kan liksom inte förstå hur jag tänker just i den här frågan.

 

[Skugga]

Jag gick från att absolut inte vilja ha barn till att nu ha ett på snart sex månader. Ibland tänker jag att det är svindlande att hon faktiskt är här och att jag (vi) vågade. Det är ett stort steg, enormt och oåterkalleligt, och efter långa diskussioner gjorde vi det "bara".Hade kunnat vela hur länge som helst. Jag var 34 år när hon kom, min sambo hade ett barn sedan innan och var väldigt mycket tryggare än jag i att vi skulle fixa det. Så jag vilade lite i hans säkerhet. Hittills går det bra. Jag älskar henne innerligt, vilket jag oroade mig för, men jag är fortfarande samma person. Det känns inte som att "livet börjar nu" (), mitt liv innan är fortfarande värdefullt och är idag på många sätt lika som innan hon kom. Jag rider och är i stallet lika mycket, och vill det lika mycket. Snart börjar jag jobba, då gissar jag att jag kommer prioritera lite annorlunda men ändock rida, förmodligen när hon sover.

Har präglats en hel del av min uppväxt och tänker mycket på hur jag inte vill att hon ska ha det. Trygghet framför allt, alltid. Sedan om jag kommer lyckas återstår att se men jag ska göra mitt bästa. Hittills är hon ett tryggt och glatt barn, och vi har tydliga tankar om hur hennes dagar ska se ut. Min far fortsätter att bete sig illa även såhär på äldre dagar så jag blir regelbundet påmind om hur jag inte vill vara.....

Kroppen oroade jag mig inte så vansinnigt för, jag är i bra form, men faktum är att det påverkar en hel del att bära ett barn. Inte helt självklart att jag vill göra om det. Hade ändå en vad jag antar anses som en lätt graviditet och förlossning, men det tar tid att återhämta sig.

Jag ville inte bli förälder själv så jag pratade mycket med min sambo innan. Vi delar på föräldraskapet och jag var väldigt tydlig med att det var det enda alternativet för mig. Han är generös när det gäller min egentid, men så var det redan innan vi fick ett gemensamt barn. Och sedan är hon ju världen roligaste lilla människa att vara med så jag hade haft väldigt svårt att förstå om han inte hade velat vara med henne efter jobbet- det kommer jag vilja.

Du låter som jag.

Kroppen oroade mig inte alls förra gången, men eftersom jag varit sjuk sen dess så verkligen älskar jag att vara tillbaka och i form igen. Jag vet hur pissigt det är med en trasig kropp och är rädd at jag ska behöva uppleva något liknande igen. En av mina bästa vänner sprack tex hela vägen pga felbedömningar under förlossningen och mår fortfarande, 4 år senare, dåligt pga sin skada.
Sånt skrämmer mig.

 

[lil-sis]

Jag har massor av bebiskläder och har köpt tapeter till barnrummet.

För mig handlar det om att hålla hoppet levande snarare än att jag förväntar mig att allt rullar på utan problem, jag vet bättre än så.

Blir det inget barn på tre IVF så får jag väl sälja eller skänka bort det.

 

[Halali]

Hans trygghet, självklarheten i att han vill och att det kommer gå bra, den gör mig trygg på ett plan, men jävligt ensam på ett annat. Han kan liksom inte förstå hur jag tänker just i den här frågan.

Förstår precis. Oavsett vad tror jag det är lätt att man känner sig ensam i det här.. det är ändå man själv som ska bära barnet, ta beslutet, leva med sina farhågor o förhoppningar.. även om en stöttande partner såklart är fantastiskt att ha på alla sätt.
Min är mer rädd än vad jag är, efter att ha gått igenom så mycket operationer som jag gjort plus en del annat jag har i bagaget efter skador så är han rätt orolig över hur min kropp ska tåla en graviditet. Och visst det har han säkert en poäng i. Samtidigt har jag tilltro till min kropp just för att den fixat allt detta. Jag är fortfarande så stolt över den för att den fixade cancern, vilket säkert låter knäppt (men jag avskydde den medan jag var sjuk och såg den som svag och som att den svek mig på nåt sätt.)

 

[Pontevecchio]

Jag funderade myckeT innan. Är jättebarnkär och har alltid velat ha barn men aldrig nu. Utan har trivts med mitt fria liv. Jag och min sambo pratade mycket om vad vi får ge upp kontra vad man får osv. Men i slutändan var svaret bara "jag vill ha barn, oavsett".

 

[Pontevecchio]

Såhär i v41 är ju kroppen jäkligt tjock men annars har den levererat big time.
Kommer säkert vara tjock efter förlossning men känner inga hinder i kroppen för att kunna komma tillbaka i form. Snarare tvärtom, gud vad denna vikt gör mig motiverad!

Ytterst få spricker rejält och för vissa läks det toppen. Risken att bli påkörd är nog högre.

 

[Mabuse]

No offense, men jag tror att du och jag är ganska olika.

Just den här självklarheten finns inte hos mig. Det är ungefär de här svaren jag finner hos min bekantskapskrets när jag lyfter mina frågor.

"Klart du kommer älska dina egna barn, det gör alla!"
"Nä, du behöver inte vara skraj, de allra flesta får inga men!"
"De allra flesta graviditeter går hur bra som helst!"

Nu har jag redan haft en graviditet som slutade i cancer, kanske därför jag är extra stark i mitt "katastroftänkande"?

Å andra sidan - hade jag inte haft mitt katastroftänkande innan, utan inrett barnrummet och valt namn innan första ultraljudet, då vetefan om jag (mentalt) hade överlevt diagnosen.

Nu svamlade jag iväg från mitt eget ämne...

Rädsla gör ju att man får skev riskuppfattning. Det var lite det jag menade - för mig var det lugnande att faktiskt ta reda på statistiken och forskningen kring olika saker, för att få veta hur stora riskerna egentligen är. Om jag t ex är rädd att jag ska dö på förlossningen, och sen läser på och får reda på att risken är en hundradels promille, då är ju rädslan egentligen ganska irrationell. Om jag däremot är rädd att spricka, och statistiken faktiskt säger att de flesta förstagångsföderskor spricker åtminstone en del, då är ju den risken mer reell, och jag får fundera på om jag tycker det är värt det.

Likadant med att älska sina barn - hur vanligt är det att man inte älskar barnen? Finns det några riskfaktorer som gör att risken ökar? Har jag några av de faktorer som gör att risken ökar?

Så att man kan göra en riskbedömning baserad på faktiska risker, inte en riskbedömning baserad på irrationella rädslor och eller feluppfattningar.

Sen kan man såklart komma till slutsatsen att det spelar ingen roll om chansen ändå är en på miljonen, det är ändå inte värt risken, så jag avstår hellre. Men då har man åtminstone fattat ett informerat beslut, inte ett baserat på "jamen det kändes som att jag kanske skulle dö!".

 

[Rhinos]

Finns det fler än jag som verkligen TÄNKER (till förbannelse?), inte bara vill ha barn för att "det ska vara så"?

Hur motiverade ni era barn? Vilka för- och nackdelar såg ni innan, och hur blev det?


Exempel på frågeställningar som snurrar i mitt huvud:

Vår relation, tänk om vi inte klarar ut det?
Har vi rätten att sätta barn till en så instabil värld som vi lever i?
Jag älskar mitt liv idag - tänk om ett barn rubbar balansen?
Min kropp har just återhämtat sig efter cancer - är det värt att riskera hälsan igen?
Jag är jätterädd för sjukhus, hur kommer en graviditet att gå?
Är jag bra nog att uppfostra en unge? Tänk om jag ger hen men för livet?
Finns det ens något rätt läge för barn, eller är det bara att köra?
Min karriär - mannen vill ta störst ansvar hemma, men har ju sett andra fastna i kvinnofällan förr...
Räcker ens "Jag vill ha en familj" som skäl?
Tänk om jag inte tycker om bebisen? Jag älskar barn, men inte småbarn.
Min unghäst, tänk om jag måste sälja min pärla, min drömhäst?
Jag som uppenbarligen är så egoistisk (se ovan - karriär, häst, min kropp...) - klarar jag ens av ett föräldraskap?


Jag har en turbulent tid med mycket tankar som snurrar och jag känner mig så ensam i min bekantskapskrets. De som har barn/är gravida har liksom ingen analys, utan bar "jag ville", "det hör ju till" som motivering. De flesta fattar inte ens frågan.

Är det jag som är helt dum i huvudet?

Här inne finns ju en massa kloka, analyserande och eftertänksamma människor - är jag ensam om de här tankarna?

Du är absolut inte dum i huvudet. Tror faktiskt att de allra flesta tänker både ett, två och flera varv innan de skrider till verket. Åtminstone ser det ut så i min bekantskapskrets. Jag tänkte också flera rundor innan jag och sambon bestämde oss. Jag har alltid vetat att jag kommer vilja ha barn så småningom så för mig var det mest att beslutet skulle mogna.

Jag tror att det är jättebra att tänka flera varv kring det, men att inte fastna i någon illusion kring hur det kommer bli. Då finns risken att man blir besviken för att ens förväntningar inte stämde överens med verkligheten. I mitt eget fall hade jag föreställningen av att jag och sambon absolut skulle kunna utföra våra intressen utan några större bekymmer, om än i något mindre omfattning än förut. Dock var sonen väldigt närhetstörstande, hatade vagnen och avskydde att åka bil de första tre månaderna i hans liv vilket gjorde att allt det vi trodde vi skulle kunna göra fick bortprioriteras (eller, vi hade såklart kunnat göra det, men det hade krävt en större ansträngning från vår sida och vi tyckte inte att det var värt det.). Då gällde det att vara öppen för, och acceptera att det inte riktigt blev som man hade tänkt sig och hitta andra glädjeämnen i livet som är lättare att utföra.

När man pratar om barn och att "ge upp" vissa intressen tror jag att det i grunden handlar om inställning. Jag har inte "gett upp" ridningen, men däremot har jag fått trappa ner och inte ägna det lika mycket tid som jag hade velat göra utan barn. Men det är något jag gärna "ger upp" just nu för att ge den tiden till vårt barn. Det är inte alla som vill eller behöver göra det, men jag har gjort det valet och är helt ok med det.

Att relationen till ens partner förändras tror jag är något man bör vara beredd på, men att det absolut inte behöver bli så. Att bli förälder är omvälvande och det är inte så konstigt om relationen till ens partner kommer i obalans. Har man en trygg grund från början och är hyfsat lika i sina tankar kring föräldraskap har man bra förutsättningar för att kunna hitta tillbaka till varandra när den första mest omvälvande perioden är över.

Bara det faktum att du funderar kring dessa frågor bäddar för att du, om du nu väljer att skaffa barn, tar ditt föräldraskap på allvar och har alla förutsättningar för att bli en bra förälder. Men var ödmjuk mot dig själv. Ingen förälder är perfekt, det är helt omöjligt, och ibland blir det bara lite som det blir och det är helt ok det också.

 

[Flutterdash]

@cirkus

Problemet är ju inte att jag inte vill. Jag vill verkligen ha familj och får ont i kroppen av längtan efter barnvagn, godnattsagor och hetsig argumentation vid middagsbordet! Men jag känner mig ensam i min tvekan, i mitt velande. Jag inbillar mig att det hade varit enklare om jag varit säker på att jag inte ville. Jag har inga problem med att bryta mot normer och hade jag inte velat hade jag varit cool med det .

Jag tror att dessa frågeställningar är vanliga hos nästan alla som funderar på barn? Du är nog inte ett dugg ensam i din tvekan, snarare i ett gott sällskap.

 

[Raderad medlem 6459]

Jag funderar på rätt samma sätt som TS och kan faktiskt inte komma fram till nåt vettigt beslut. Ibland tror jag att jag och sambon aldrig kommer skaffa barn för att vi kommer vara för upptagna med att fundera.

Jag tror vi kan ha ett väldigt fint liv även utan barn så det vore väl kanske inte hela världen. Däremot är jag fascinerad av dem som vågar, som skaffar sina ungar liksom. Jag vet inte om jag någonsin kommer våga faktiskt.

 

[Inte_Ung]

Ytterst få spricker rejält och för vissa läks det toppen.

Viktigt är att se till att få det lagat omedelbart.
Om man ser till att reparera skadan så fort som möjligt så blir slutresultatet nästan alltid bra.

Jag har 3 barn och det är roligt från början till slut.
Hade jag börjat tidigare så hade det blivit flera.

Lagad är jag också med ett utmärkt resultat.
As good as new.

 

[Imogen]

Finns det fler än jag som verkligen TÄNKER (till förbannelse?), inte bara vill ha barn för att "det ska vara så"?

Hur motiverade ni era barn? Vilka för- och nackdelar såg ni innan, och hur blev det?


Exempel på frågeställningar som snurrar i mitt huvud:

Vår relation, tänk om vi inte klarar ut det?
Har vi rätten att sätta barn till en så instabil värld som vi lever i?
Jag älskar mitt liv idag - tänk om ett barn rubbar balansen?
Min kropp har just återhämtat sig efter cancer - är det värt att riskera hälsan igen?
Jag är jätterädd för sjukhus, hur kommer en graviditet att gå?
Är jag bra nog att uppfostra en unge? Tänk om jag ger hen men för livet?
Finns det ens något rätt läge för barn, eller är det bara att köra?
Min karriär - mannen vill ta störst ansvar hemma, men har ju sett andra fastna i kvinnofällan förr...
Räcker ens "Jag vill ha en familj" som skäl?
Tänk om jag inte tycker om bebisen? Jag älskar barn, men inte småbarn.
Min unghäst, tänk om jag måste sälja min pärla, min drömhäst?
Jag som uppenbarligen är så egoistisk (se ovan - karriär, häst, min kropp...) - klarar jag ens av ett föräldraskap?


Jag har en turbulent tid med mycket tankar som snurrar och jag känner mig så ensam i min bekantskapskrets. De som har barn/är gravida har liksom ingen analys, utan bar "jag ville", "det hör ju till" som motivering. De flesta fattar inte ens frågan.

Är det jag som är helt dum i huvudet?

Här inne finns ju en massa kloka, analyserande och eftertänksamma människor - är jag ensam om de här tankarna?

Du är absolut inte dum i huvudet! Skulle snarare säga att det är normalt och ganska sunt att fundera både en och två gånger kring dessa frågor innan man får barn.

Däremot tycker jag inte att du måste tänka att alla dessa frågeställningar måste ha ett absolut svar innan du är redo för barn. Att du (ni) funderar kring dem, pratar kring dem och är medvetna om eventuella problem är bra mycket viktigare än att ni kommer fram till facit!

 

[escodobe]

Alltså, just nu sitter jag bara och är så glad över att jag startade den här tråden. Det tog emot, det också, för jag har verkligen känt mig så. jävla. ensam. i de här tankarna.

Jag vill adoptera dig också.

Min man älskar barn och bebisar och kommer bli en fantastisk förälder. Ibland tänker jag att han nog kommer få väga upp för den inte lika fantastiska mamman... Hans trygghet, självklarheten i att han vill och att det kommer gå bra, den gör mig trygg på ett plan, men jävligt ensam på ett annat. Han kan liksom inte förstå hur jag tänker just i den här frågan.

Jag tycker inte alls att du är konstig utan vettig. Jag har mycket svårare att förstå dom som bara skaffar barn, många verkar ju tveka mer inför ett bilköp än om de ska ha barn eller ej.
Däremot låter du rätt sugen faktiskt ; )

Själv är jag barnfri.

 

[Hyacinth]

Jag funderar på rätt samma sätt som TS och kan faktiskt inte komma fram till nåt vettigt beslut. Ibland tror jag att jag och sambon aldrig kommer skaffa barn för att vi kommer vara för upptagna med att fundera.

Jag tror vi kan ha ett väldigt fint liv även utan barn så det vore väl kanske inte hela världen. Däremot är jag fascinerad av dem som vågar, som skaffar sina ungar liksom. Jag vet inte om jag någonsin kommer våga faktiskt.

Jag hade aldrig skaffat barn nr 1 avsiktligt. Jag hade inte vågat. Det blev ändå.
Nu ska vi försöka med ett till efter mycket vånda, och skillnaden på avsiktligt och inte känns enorm... Nu slutade första försöket i tidigt missfall och jag velar igen. Vi kanske ska vara nöjda som det är? Samtidigt vill jag inte låta bli för att jag är feg. Det är väldigt roligt stora delar av tiden, andra är zombie-jobbiga. Jag skulle inte vilja vara utan erfarenheten att ha barn, men säger som du att jag skulle kunnat ha ett fint och bra liv utan. Jag har aldrig längtat efter barn, men det måste man inte göra. Jag tycker det är roligt att få följa en människa från liten bebis till kaxig 6-åring med stora tankar om världen, det är superintressant! Sandlådor suger, så där hänger jag helst inte.

 

[Raderad medlem 6459]

fan @Hyacinth jag vill fika med dig i estocolmo och diskutera livet. du har så intressanta tankar jämt!

(jag beklagar missfallet!)

 

[Hyacinth]

fan @Hyacinth jag vill fika med dig i estocolmo och diskutera livet. du har så intressanta tankar jämt!

(jag beklagar missfallet!)

Hojta när du har tid, jag finns här redo att sippa cappuccino och dela med mig av min visdom.

 

[Raderad medlem 6459]

Hojta när du har tid, jag finns här redo att sippa cappuccino och dela med mig av min visdom.

Jag kommer hem en sväng till julen och blir hemma ett tag, jag hojtar då!

 

[Hyacinth]

Jag kommer hem en sväng till julen och blir hemma ett tag, jag hojtar då!

Skojsigt värre! Jag kan även bli vinfryntlig vid behov som det ser ut.