Att verkligen VÄLJA att skaffa barn

[em-pirre]

Förr tänkte jag alltid att jag absolut inte vill ha barn. Det är fånigt och nån jävla norm.

Sen bara plötsligt hade jag träffat min nuvarande fästman och blev sådär bombsäker. Ja, vi ska ha barn, och ja, vi kommer att bli så jävla bra!

 

[purity_666]

Jag tycker dina tankar är rätt härliga. Jag har valt att inte skaffa barn för att jag inte vill ha barn helt enkelt. Jag får i stort sett alltid "varför vill du inte ha barn" som följdfråga. När jag tänker på det har jag nog aldrig hört en gravid/förälder fått frågan "jaha och varför ville du ha barn"?
Konstigt egentligen att det ifrågasätts om man inte vill ha barn men tas som självklart att man vill ha barn. De gånger det har ifrågasatts har det varit situationen om det är bra just nu, eller med rätt person eller så, inte just grejen ATT vilja ha barn.

Hoppas du kommer fram till ett bra svar för dig!

 

[Kattennizze]

Jag tycker dina tankar är rätt härliga. Jag har valt att inte skaffa barn för att jag inte vill ha barn helt enkelt. Jag får i stort sett alltid "varför vill du inte ha barn" som följdfråga. När jag tänker på det har jag nog aldrig hört en gravid/förälder fått frågan "jaha och varför ville du ha barn"?
Konstigt egentligen att det ifrågasätts om man inte vill ha barn men tas som självklart att man vill ha barn. De gånger det har ifrågasatts har det varit situationen om det är bra just nu, eller med rätt person eller så, inte just grejen ATT vilja ha barn.

Hoppas du kommer fram till ett bra svar för dig!

Alltså, antingen vill man ha barn eller så vill man inte. Det finns liksom inte så många andra relevanta skäl. Däremot tycker jag, att om man känner minsta tveksamhet, så ska man avstå barn. Alltså ungefär som ovanstående uttrycker det.

 

[Raderad medlem 6459]

Däremot tycker jag, att om man känner minsta tveksamhet, så ska man avstå barn.

Finns det alltså människor som inte känner nån som helst tveksamhet för att skaffa barn?

Jag älskar barn och jag känner så starkt inom mig att jag vill ha barn. Däremot oroar jag mig över vissa saker och funderar därför väldigt mycket. Betyder det att jag aldrig borde skaffa barn?

 

[em-pirre]

Finns det alltså människor som inte känner nån som helst tveksamhet för att skaffa barn?

Jag älskar barn och jag känner så starkt inom mig att jag vill ha barn. Däremot oroar jag mig över vissa saker och funderar därför väldigt mycket. Betyder det att jag aldrig borde skaffa barn?

Ja det finns det! Men sen är det inte ovanligt med folk som till en början är tveksamma. Hur många som ångrar dina beslut kan man ju fundera över.

 

[Hyacinth]

Finns det alltså människor som inte känner nån som helst tveksamhet för att skaffa barn?

Jag älskar barn och jag känner så starkt inom mig att jag vill ha barn. Däremot oroar jag mig över vissa saker och funderar därför väldigt mycket. Betyder det att jag aldrig borde skaffa barn?

Det tycker jag inte. Jag tycker tveksamhet är sunt, det är ju så himla mycket man ska klara. Tack och lov finns det tid att lära sig, man behöver inte kunna allt på en gång.
Sen tycker jag det dyker upp nya saker man funderar över och oroar sig för hela tiden. Andra saker blir mindre läskiga än man (jag) trodde.

Det är för mig en utmaning, men det är en rolig sådan. Inte hela tiden varje dag, men sammantaget. Jag tror du skulle bli en bra förälder Niffe!

 

[Ray]

Alltså, antingen vill man ha barn eller så vill man inte. Det finns liksom inte så många andra relevanta skäl. Däremot tycker jag, att om man känner minsta tveksamhet, så ska man avstå barn. Alltså ungefär som ovanstående uttrycker det.

Då borde jag inte ha fått mitt barn.
Och inte skaffa fler heller.
Har aldrig förstått hur man inte kan vara tveksam till en sån sak?

 

[purity_666]

Alltså, antingen vill man ha barn eller så vill man inte. Det finns liksom inte så många andra relevanta skäl. Däremot tycker jag, att om man känner minsta tveksamhet, så ska man avstå barn. Alltså ungefär som ovanstående uttrycker det.

Så varför måste man förklara varför man inte vill ha barn, men aldrig förklara varför man vill ha barn? Konstigt tycker jag, speciellt som valet att skaffa barn borde komma med mycket mer eftertanke än valet att inte skaffa barn.

 

[Hyacinth]

Så varför måste man förklara varför man inte vill ha barn, men aldrig förklara varför man vill ha barn? Konstigt tycker jag, speciellt som valet att skaffa barn borde komma med mycket mer eftertanke än valet att inte skaffa barn.

Normen säger: skaffa barn. Jag tror inte det är svårare än så. Jag tycker det är fräckt att fråga om man inte har en relation som gör att man vet att det är okej, men jag skulle inte heller fråga någon med barn varför de har skaffat dem. Egentligen är det synd att det är laddat att fråga, jag tror vi tjänar på att prata om det mesta (allt). Blir det avdramatiserat blir också ev trauman mindre är min fasta övertygelse. Men jag vet också hur jobbigt det kan vara för andra med ett ärligt svar på frågan "hur mår du". Det är mer av en artighetsfras än en ärlig undran. Stöter man på exemplar som anser fortplantning vara meningen med livet har de ofta svårt att förstå hur andra kan välja bort dessa små trissvinster till avkommor.

 

[purity_666]

Normen säger: skaffa barn. Jag tror inte det är svårare än så. Jag tycker det är fräckt att fråga om man inte har en relation som gör att man vet att det är okej, men jag skulle inte heller fråga någon med barn varför de har skaffat dem. Egentligen är det synd att det är laddat att fråga, jag tror vi tjänar på att prata om det mesta (allt). Blir det avdramatiserat blir också ev trauman mindre är min fasta övertygelse. Men jag vet också hur jobbigt det kan vara för andra med ett ärligt svar på frågan "hur mår du". Det är mer av en artighetsfras än en ärlig undran. Stöter man på exemplar som anser fortplantning vara meningen med livet har de ofta svårt att förstå hur andra kan välja bort dessa små trissvinster till avkommor.

Ja jag har ju inga problem med att svara eftersom mitt svar är så självklart: har aldrig varit intresserad av att skaffa barn helt enkelt. Har ingen längtan. Men frågan kan ju bli jättekänslig om det handlar om sjukdomar, eller någon som inte kan få barn eller liknande.
Jag tycker frågan om varför man vill ha barn är intressant. Många har inget svar på den frågan. De bara vill ha barn.

Jotack jag har fått höra att jag missar något, att jag aldrig kan uppleva den "sanna" kärleken som man får till ett barn och bla bla.

 

[lil-sis]

Alltså, antingen vill man ha barn eller så vill man inte. Det finns liksom inte så många andra relevanta skäl. Däremot tycker jag, att om man känner minsta tveksamhet, så ska man avstå barn. Alltså ungefär som ovanstående uttrycker det.

Varför ska man avstå för att man funderar?

 

[em-pirre]

Varför ska man avstå för att man funderar?

Jag tänker att kanske @Kattennizze menar att folk inte ska skaffa barn trots att de egentligen inte vill, och tänka att "det blir nog bra ändå".

 

[Kattennizze]

Jag tänker att kanske @Kattennizze menar att folk inte ska skaffa barn trots att de egentligen inte vill, och tänka att "det blir nog bra ändå".

Ja precis så menar jag. Normen att skaffa barn är så väldigt stark, i synnerhet för kvinnor.

 

[Halali]

Alltså, antingen vill man ha barn eller så vill man inte. Det finns liksom inte så många andra relevanta skäl. Däremot tycker jag, att om man känner minsta tveksamhet, så ska man avstå barn. Alltså ungefär som ovanstående uttrycker det.

(Min fetning.) Minsta tveksamhet? Jag inbillar mig att de flesta människor som inte går omkring och är smått narcissistiska någon gång eller flera känner viss tveksamhet. Och kan bli alldeles utmärkta föräldrar.
Apropå minsta tveksamhet: Ska jag gå till mig själv hade jag inte utbildat mig (var skraj, ny stad, tänk om jag failar alla tentor osv) om jag resonerat som så, hade inte skaffat hund (gud tänk om det ändå är fel ras, tänk om jag inte får hundvakt, tänk om den blir sjuk), aldrig tagit min första kull eller blivit hunduppfödare öht (tänk om valparna dör tänk om tiken dör herregud vem är jag att leka gud), aldrig köpt min bil (elbil kan man ens ha det HUR gör jag om den typ brinner upp), aldrig köpt min lägenhet (tänk om det blir en bostadsbubbla som spricker och den blir värdelös och jag blir arbetslös o står där med lånen) och jag hade nog fasen inte ens kunnat köpa smågodis på Ica (vilka sorter ska jag ta alla dessa val borde jag inte ta en morot istället).

Så. Min alldeles personliga uppfattning är att man nog visst kan skaffa barn även om man har mycket funderingar, för även om en del säkert har noll tankar/tvivel och bara kör på tvärsäkert, finns det säkert enormt många underbara föräldrar som är fantastiska fast, och kanske delvis tack vare, att de tänkt över sin egen förmåga och allt runt omkring och ändå inte kommit fram till att allt tvärsäkert kommer bli perfekt.

Intressant hur olika man kan tänka Säger inte att någon av oss har rätt eller fel. Däremot så är det såklart skillnad på tvivel och tvivel, i min skalle. Gör man det för att sambon tjatar är man nog mer snett ute (men det borde ju vara en stor tveksamhet, kan jag känna).

 

[Skugga]

Jag tycker dina tankar är rätt härliga. Jag har valt att inte skaffa barn för att jag inte vill ha barn helt enkelt. Jag får i stort sett alltid "varför vill du inte ha barn" som följdfråga. När jag tänker på det har jag nog aldrig hört en gravid/förälder fått frågan "jaha och varför ville du ha barn"?
Konstigt egentligen att det ifrågasätts om man inte vill ha barn men tas som självklart att man vill ha barn. De gånger det har ifrågasatts har det varit situationen om det är bra just nu, eller med rätt person eller så, inte just grejen ATT vilja ha barn.

Hoppas du kommer fram till ett bra svar för dig!

Just det här tycker jag är så himla intressant (men kanske eg en annan fråga?)? Varför är det idag fortfarande så urbota självklart att man vill ha barn?

 

[Skugga]

(Min fetning.) Minsta tveksamhet? Jag inbillar mig att de flesta människor som inte går omkring och är smått narcissistiska någon gång eller flera känner viss tveksamhet. Och kan bli alldeles utmärkta föräldrar.
Apropå minsta tveksamhet: Ska jag gå till mig själv hade jag inte utbildat mig (var skraj, ny stad, tänk om jag failar alla tentor osv) om jag resonerat som så, hade inte skaffat hund (gud tänk om det ändå är fel ras, tänk om jag inte får hundvakt, tänk om den blir sjuk), aldrig tagit min första kull eller blivit hunduppfödare öht (tänk om valparna dör tänk om tiken dör herregud vem är jag att leka gud), aldrig köpt min bil (elbil kan man ens ha det HUR gör jag om den typ brinner upp), aldrig köpt min lägenhet (tänk om det blir en bostadsbubbla som spricker och den blir värdelös och jag blir arbetslös o står där med lånen) och jag hade nog fasen inte ens kunnat köpa smågodis på Ica (vilka sorter ska jag ta alla dessa val borde jag inte ta en morot istället).

Så. Min alldeles personliga uppfattning är att man nog visst kan skaffa barn även om man har mycket funderingar, för även om en del säkert har noll tankar/tvivel och bara kör på tvärsäkert, finns det säkert enormt många underbara föräldrar som är fantastiska fast, och kanske delvis tack vare, att de tänkt över sin egen förmåga och allt runt omkring och ändå inte kommit fram till att allt tvärsäkert kommer bli perfekt.

Intressant hur olika man kan tänka Säger inte att någon av oss har rätt eller fel. Däremot så är det såklart skillnad på tvivel och tvivel, i min skalle. Gör man det för att sambon tjatar är man nog mer snett ute (men det borde ju vara en stor tveksamhet, kan jag känna).

Intressant jämförelse! Tanke-experimentet hjälper! Just med barn har man ju dock den skillnaden att det är (i princip) omöjligt att ångra sig när det väl är gjort...

 

[Skugga]

Ja precis så menar jag. Normen att skaffa barn är så väldigt stark, i synnerhet för kvinnor.

Tack för förtydligandet, jag förstod dig helt annorlunda.

 

[Amk]

För min del har tankarna snurrat ungefär som det verkar som att de gör för dig. Jag har det så förbenat ordnat och bra i liv, varför ska jag riskera att rubba det? Jag är ju frisk, jag har en passion för mina hästar, jag har ett fantastiskt och krävande jobb, ett bra samliv med min partner och jag får sova hur mycket jag vill på helgerna. Varför riskera det? Ska jag inte bara nöja mig med att jag har det bra?

Min resa mot barn började dock redan för några år sedan med min dåvarande man. Vi bestämde oss för att våga chansa på att det där med barn skulle vara för spännande för att avstå från, och blev gravida efter något års försök. Den känsla jag hade under graviditeten var verkligen överraskande. Jag kände mig så glad och förväntansfull över det som var i magen. Dock slutade graviditeten i missfall och så småningom skilde vi oss. Nu är jag tillbaka på ruta ett, och tankarna snurrar igen. Vad tusan gör man om man ångrar sig? Hur vet jag att det verkligen är något jag vill, och inte något jag förväntas vilja? En viss trygghet har jag i att jag tycker att barn och deras utveckling är häftig, men framförallt att jag var så otroligt glad undermin förra graviditet.

 

[Amha]

Jag är tvärt om. Tvärsäker innan och inte lika säker när det är för sent att ångra sig. Då jag tänker att jag ska skaffa barn tänker jag inte direkt på vaknätter utan snarare när de är i barnstorlek och börjar utveckla sina egna personligheter. Trotsen ligger lite närmare till hands alltså Bebistiden åtminstone med andra barnet är jättemysig men tuff (första gav mig en chock och jag hatade bebistiden) men det är inte en bebis i första hand jag tänker på när man är på g med beslutet. Bebistiden med vakna nätter, småbarnstrots osv är övergående men är man i en relation där det knakar så blir den inte bättre av barn.

 

[Saril]

Jag blir så glad av såna här trådar, ibland känner man sig så himla ensam i sina tankar! Jag har varit extremt osäker på det här med barn och tidigare känt att jag absolut inte ville ha barn. Så när jag ändå började fundera på det kände jag att jag verkligen måste veta VARFÖR jag skaffar barn innan jag gör det.

Efter fem år tillsammans med en man som verkligen ville ha barn var jag tvungen att göra ett val - lämna relationen så att han kunde få chansen till att få barn med någon annan, eller stanna och se barn som en möjlighet i framtiden. Jag valde efter mycket våndor att stanna i relationen och nu snart tre år senare (och ett missfall och ett utomkvedshavandeskap senare) har vi en bebis på fyra månader. För det första visste jag att jag aldrig skulle kunna hitta en finare man och bättre "pappamaterial" igen, alla mina brister täcker han upp och mer därtill. Det var en förutsättning för att ens fundera vidare på det här med barn.

Men det som till slut gjorde att jag tippade över och valde att skaffa barn var att jag insåg att jag verkligen ser fram emot att få följa ett barns uppväxt. Det är enormt häftigt att få se utvecklingen och att få visa världen för ett barn! Och då har jag inte hunnit visa så mycket av världen för mitt fyra månader gamla barn än, men bara att få se hur han lär sig saker och redan har en massa egna idéer är så häftigt!

Jag hade dock en jobbig graviditet med foglossning som gjorde att jag varken kunde gå, stå, sitta eller ligga utan smärta de sista tre månaderna och sömnbristen som kom av det... fy! Det är också enormt påfrestande att ha en liten bebis trots att det är väldigt roligt på samma gång. Och väldigt viktigt - man ska ha ork för de individer man sätter till världen! Det gör att jag tror att det stannar vid ett barn här, och det känns bra.