Att tappa tålamodet

[Amha]

@TinyWiny jag förstår vad du menar med att inte lämna ett argt barn ensam men ibland är det ju faktiskt den minst dåliga lösningen. Om man själv är så arg att man tappar kontrollen inom kort (det lär ju ha hänt de flesta på någon dålig dag) måste man ju få gå ut och andas en stund, eller för den delen själv slå på något dött ting. Man kan ju göra det med orden "nu är mamma/pappa jättearg så nu behöver jag en paus" om det känns bättre.

 

[TinyWiny]

@TinyWiny jag förstår vad du menar med att inte lämna ett argt barn ensam men ibland är det ju faktiskt den minst dåliga lösningen. Om man själv är så arg att man tappar kontrollen inom kort (det lär ju ha hänt de flesta på någon dålig dag) måste man ju få gå ut och andas en stund, eller för den delen själv slå på något dött ting. Man kan ju göra det med orden "nu är mamma/pappa jättearg så nu behöver jag en paus" om det känns bättre.

Absolut! Det skrev jag också i det andra inlägget. Det är det här att alltid lämna barnet när hen har för föräldrarna "oönskade" känslor som jag ställer mig emot.

 

[Amha]

Absolut! Det skrev jag också i det andra inlägget. Det är det här att alltid lämna barnet när hen har för föräldrarna "oönskade" känslor som jag ställer mig emot.

Jag son trodde att jag hade scrollat hela vägen, tydligen inte jag är kanske för trött för morgon.

 

[TinyWiny]

Jag son trodde att jag hade scrollat hela vägen, tydligen inte jag är kanske för trött för morgon.

Haha inte lätt att orka läsa mina långa utläggningar

Såhär skrev jag "Det är bättre att lämna barnet en kort stund än att sinnet rinner över och man verkligen gör något man för alltid kommer ångra. Mycket bättre! Det som blir fel är om man alltid lämnar sitt barn när hen är arg eller ledsen"

 

[Badger]

Måste hoppa in om ngt annat, är det så bra att "avreagera sig på kudde" det sänker ju inte aggressionsnivån utan man snarare vänjer sig vid att ha ett utlopp? Dvs att arg -reflex ut i musklerna, slå. Istället för arg, andas djupt, kontrollera sig och tänka efter.

Nu har ju jag inte ett barn som slagits på det viset, eller bitits när han ammade (mer än någon gång, men då fick han inte amma mer det tillfället efter bett två, efter bett ett tog ja bort honom någon sekund.). Mer att han kunnat höja en knuten näve och sedan stanna innan mitt ben öppna handen och låta bli att slå. Men jag tycker det känns kontraintuitivt att slå på kuddar.

Vet att min egen mamma alltid sa ngt i stil med, dumma dumma stol som slog din tå. Men det har inte gett så mycket mer än att jag kan bli orimligt irriterad på tankelösa föremål. Vilket inte är så givande egentligen. Och en tendens att vilja skylla ifrån mig, det var stolens fel, när det faktiskt var jag som snubblade in i den. (iofs kanske alla är sådana)

Det känns opraktiskt att avreagera sig på föremål i längden eller förstöra dem, man blir ledsen och det kan bli hål i dörrar. Det är ett diskussionsinlägg, typ fråga/tanke. Kanske inte ett åsiktsinlägg.

 

[Badger]

Aha, här var det. Jag hade läst någonstans och det finns tydligen här och var som kommentar. Att agera på ilska och använda en ventil kan snarare förstärka problemet med allmän arghet.

Myth: I shouldn’t “hold in” my anger. It’s healthy to vent and let it out.

Fact: While it’s true that suppressing and ignoring anger is unhealthy, venting is no better. Anger is not something you have to “let out” in an aggressive way in order to avoid blowing up. In fact, outbursts and tirades only fuel the fire and reinforce your anger problem.

http://www.helpguide.org/articles/emotional-health/anger-management.htm

http://www.fastcompany.com/3032351/...venting-about-work-actually-makes-you-angrier

 

[Cattis_E]

Jag håller med tidigare, du ber om råd och det skulle inte en dålig förälder göra.

I övrigt så hade jag nog varit en sämre förälder än du i detta fallet, har ganska mycket temperament och hade definitivt skrikit och skällt på barnet även om det är fel. Tur att jag inte har barn tror jag.
Och nej, jag är inte så hetsig till vardags men smärtan hade kunnat få mig att överreagera.

 

[Och_Aye]

@TinyWiny
Måste bara säga att jösses vilka grymma tankar du kommer med! Det där med att faktiskt visa barnet sina känslor ska jag verkligen försöka anamma när vår lille föds till våren. Det är ju väldigt logiskt när du skriver det - och det är klart att barnen behöver lära sig uppleva alla känslor och faktiskt kunna uttrycka dem!

 

[TinyWiny]

@TinyWiny
Måste bara säga att jösses vilka grymma tankar du kommer med! Det där med att faktiskt visa barnet sina känslor ska jag verkligen försöka anamma när vår lille föds till våren. Det är ju väldigt logiskt när du skriver det - och det är klart att barnen behöver lära sig uppleva alla känslor och faktiskt kunna uttrycka dem!

Tack Det har upptagit endel tankeverksamhet under åren då jag själv aldrig någonsin fick visa känslor som liten. Varken glädje, ilska, sorg, besvikelse eller någon känsla alls. Jag skulle vara helt neutral hela tiden. Jag vet hur illa jag har farit av det och hur lång tid det tog innan jag vågade börja känna det jag faktiskt kände. Därför var det så självklart för mig att verkligen ge mina barn verktygen att hantera sina känslor och att de fick känna det de kände.

 

[TinyWiny]

Måste hoppa in om ngt annat, är det så bra att "avreagera sig på kudde" det sänker ju inte aggressionsnivån utan man snarare vänjer sig vid att ha ett utlopp? Dvs att arg -reflex ut i musklerna, slå. Istället för arg, andas djupt, kontrollera sig och tänka efter.

Nu har ju jag inte ett barn som slagits på det viset, eller bitits när han ammade (mer än någon gång, men då fick han inte amma mer det tillfället efter bett två, efter bett ett tog ja bort honom någon sekund.). Mer att han kunnat höja en knuten näve och sedan stanna innan mitt ben öppna handen och låta bli att slå. Men jag tycker det känns kontraintuitivt att slå på kuddar.

Vet att min egen mamma alltid sa ngt i stil med, dumma dumma stol som slog din tå. Men det har inte gett så mycket mer än att jag kan bli orimligt irriterad på tankelösa föremål. Vilket inte är så givande egentligen. Och en tendens att vilja skylla ifrån mig, det var stolens fel, när det faktiskt var jag som snubblade in i den. (iofs kanske alla är sådana)

Det känns opraktiskt att avreagera sig på föremål i längden eller förstöra dem, man blir ledsen och det kan bli hål i dörrar. Det är ett diskussionsinlägg, typ fråga/tanke. Kanske inte ett åsiktsinlägg.

Jag ser det inte som värre att avreagera sig på något som inte varken skadar eller blir skadat än att gråta när man är ledsen eller skratta när man är glad. Jag tror inte alls på att försöka behärska sig i alla lägen. Varför ska man göra det? Varför får man inte känna det man känner? Att slå ur sig sin ilska gör att man lär sig hantera ilskan. De jag vet hade behov av att slå av sig ilskan som barn har inga som helst problem att hantera sina känslor idag som vuxna. De som däremot inte fick visa sådana känslor som barn och som skulle behärska sig och kontrollera sig är de som har problem med sin aggressivitet som vuxna om de inte verkligen har jobbat med sig själva. Det är jätteviktigt att få känna det man gör och att få visa hur man känner. Det är så onödigt att man som vuxen ska behöva ta itu med det man borde lärt sig som barn. Dessutom tar de som verkligen behöver det inte tag i det som vuxna heller utan de har problem med känslor resten av sina liv. Det tycker jag är enormt sorgligt.

 

[Badger]

Jag ser det inte som värre att avreagera sig på något som inte varken skadar eller blir skadat än att gråta när man är ledsen eller skratta när man är glad. Jag tror inte alls på att försöka behärska sig i alla lägen. Varför ska man göra det? Varför får man inte känna det man känner? Att slå ur sig sin ilska gör att man lär sig hantera ilskan. De jag vet hade behov av att slå av sig ilskan som barn har inga som helst problem att hantera sina känslor idag som vuxna. De som däremot inte fick visa sådana känslor som barn och som skulle behärska sig och kontrollera sig är de som har problem med sin aggressivitet som vuxna om de inte verkligen har jobbat med sig själva. Det är jätteviktigt att få känna det man gör och att få visa hur man känner. Det är så onödigt att man som vuxen ska behöva ta itu med det man borde lärt sig som barn. Dessutom tar de som verkligen behöver det inte tag i det som vuxna heller utan de har problem med känslor resten av sina liv. Det tycker jag är enormt sorgligt.

Hm jag menade inte att man inte fick känna det man känner, men att ilska göder ilska. Att agera ut sin ilska har tydligen för vuxna i alla fall möjliga konsekvenser att det göder och belönar ilskebeteendet och man kan bli argare nästa gång och mer ofta. Men det var från artiklarna ovan.

Själv har jag aldrig blivit lärd att agera ut min ilska på en kudde eller föremål (utom då säga -dumma stol) utan jag har gjort det ändå ibland som liten. Det har inte varit ok att slå sönder en dörr tex eller slänga föremål, även om föräldrar inte överreagerat. Jag känner inte alls att jag har problem med ilska överhuvudtaget. Ibland är jag arg såklart ibland jättearg så det blixtrar och det är helt ok. Ibland är A arg och det är också helt ok. Inga undertryckta känslor men man behöver inte agera fysiskt på det utan försöka agera för att lösa problemet.

Men då vet jag att inte heller barn som är aktivt lärda att slå på kuddar och agera ut sin ilska behöver bli mer arga med tiden. Utan även då kan de sedan lära sig behärska sig. (Skulle tycka det var otäckt med en make tex som slog näven i väggen eller mosade till soffan när han var arg.)

 

[Raderad medlem 6459]

Att slå ur sig sin ilska gör att man lär sig hantera ilskan

Det där är jag väldigt skeptisk till. De jag känner som slår (ibland sönder) saker när de är arga är de som absolut sämst kan hantera sin ilska. Min erfarenhet är som i @Badger s länkar: vänjer man sig vid att ständigt lufta sin ilska göder man den också mer.

Därmed inte sagt att man aldrig ska bli arg, att man alltid ska hålla det inom sig. Men att slå ur sig ilskan? Som sagt, jag är skeptisk.

 

[nagelbitarn]

Jag tror inte alls på att man som førælder ska tolerera vad som helst eller inte visa kænslor. Men jag håller med om att det ær bættre att særa på sig och sitt barn om man kænner frustrationen bubbla øver. Så gør væl de flesta nær det gæller ridning, hundtræning?- man vet att ansvaret ær ens eget men SATAN så irriterad man kan bli nær allt går fel.

Min son ær bara 10 månader men ænda sedan han haft møjlighet att gøra tokerier (peta mig i øgonen, slita i hundens øron, slå, bita...) så har jag sagt AJ høgt och sedan "klappa fint". Det fungerar vældigt bra, jag børjade nær han var runt 7-8 månader. Nær han gør rætt så før han galet mycket berøm och jag avleder alltid med något som "borde" vara roligare æn att førsøka bita av mammas næsa...

Jag gør samma med "farliga" saker, eller bara det jag inte vill att han ska gøra men då sæger jag AJABAJA ( mest før att hunden lyssnar på aj-aj och blir orolig nær han tror att det ær honom vi tillrættavisar). Så om han ær påvæg att dra i sladdar, sno hundens ben så sæger jag ajabaja sladden/benet och ger honom en leksak istællet.
Hittills har det fungerat bra, på den nivå man kan førvænta sig att han førstår-Dvs ett minne på ett par sekunder.

Jag tror æven på att avleda energin- vilda barn behøver få vara lite vilda, så kanske kan man brottas, ha mjuka kuddkrig och avsluta med gos?

 

[Hiddeous]

Låter skitjobbigt! Jag hade nog tagit upp det med bvc för att få lite stöd och tips!

Med ett så pass litet barn hade jag satsat på att väldigt bestämt säga "NEJ!" när barnet slår/biter/river/nyper och ta tag i barnets hand, följt av "Klappa fint!" och styra barnets hand att klappa fint. Sen kan man ju fortsätta med att själv klappa barnet fint och göra om det hela till en gosstund.

Jag tror att det också kan vara bra att fundera på vad bitandet och rivandet står för. Hos min yngsta var det ett tidigt sätt att förmedla att han var hungrig. När jag höll honom en bit ifrån mig och sa ifrån slutade han efter ett tag med den strategin. Nu lägger han sig i knäet när han vill amma - vilket är betydligt trevligare!

 

[Hiddeous]

Klappa fint-tipset är superbra, älskar handfasta råd!

En annan sak som jag har gjort - som kanske går stick i stäv med hur många andra gör - är att inte använda något som helst förenklat språk när jag pratar med barnen om vad de får/bör göra och inte göra. Snarare tvärtom. Jag resonerar med dem precis som jag diskuterar med vuxna, med samma formuleringar, fast utan krångliga orsakssamband. Min teori är att de får ett bättre ordförråd då och lär sig använda verbala metoder snarare än handgripliga. Min äldste har det fungerat bra på. Han är väldigt verbal och hatar att slåss. Jag föreslog häromdagen att han kanske ville testa kampsport som en fritidsaktivitet, och då sa han bestämt nej, med motiveringen att han inte gillar våld.

 

[Wysiwyg]

Varför ska man göra det? Varför får man inte känna det man känner? Att slå ur sig sin ilska gör att man lär sig hantera ilskan.

Jag är också tveksam.

Att inte få känna det man känner tycker jag ligger ganska långt ifrån att lära sig ett utåtagerande beteende för att hantera ilska. Min personliga uppfattning och erfarenhet att de som inte lär sig känna känslan och utvärdera ursprunget utan istället riktar den utåt blir de som får svårt att hantera den som vuxna. Antingen genom att tappa kontrollen på känslan och alltid tvingas till att leva ut den eller förtrycker reaktionen kraftigt eftersom de blir rädda för den.

Men jag är ingen psykolog så jag har egentligen ingen faktabaserad kunskap att styra upp min tes med.

Tillägg: Jag vill alltså skilja på att lära sig att känslan är okej och fundera på varför en känner den och att vara tvungen att agera ut den för att bli av med den.

 

[Badger]

Det där är jag väldigt skeptisk till. De jag känner som slår (ibland sönder) saker när de är arga är de som absolut sämst kan hantera sin ilska. Min erfarenhet är som i @Badger s länkar: vänjer man sig vid att ständigt lufta sin ilska göder man den också mer.

Därmed inte sagt att man aldrig ska bli arg, att man alltid ska hålla det inom sig. Men att slå ur sig ilskan? Som sagt, jag är skeptisk.

Nu hittade jag en artikel. Tycker inte den täcker upp helt, borde finnas någon som jämför att slå på boxboll med att inte göra någonting alls.

http://psp.sagepub.com/content/28/6/724.abstract

Här är någon
http://www.sacramentopsychology.com...-anger-help-the-answer-may-surprise-you-.html

Börjar bli fånigt många. sista
http://io9.com/these-experiments-show-that-venting-your-anger-makes-it-1369926002

Many of us have seen others, or ourselves, get worked up over some past injustice. It feels good to punch a wall or scream and yell. And we rationalize it as “getting it out of our system.” But of course we’re not getting anything out of our system; we’re just doing something that feels good every time we feel a bad emotion.

Nåja det var för diskussionens sak det går nog att göra olika.

 

[Sar]

Mitt barn är bara 1,5 år men redan har vi många stora bråk. Inte varje dag, men någon eller några gånger i veckan. Det börjar med att jag säger nej när hen gör något hen inte får. Hen blir då arg och börjar bitas. Sedan eskalerar det och barnet slåss, bits, rivs, nyps och drar mig i håret. Jag försöker vara lugn, säger nog inte så mycket utan försöker hålla undan henom.

Men ibland blir det som det blir idag, hen slog mig på ögat varav jag får så ont att jag vrålar "NEJ!!", barnet blir ännu mer arg och drar då loss en stor hårtuss. Jag tappar tålamodet totalt och stänger in barnet i hens rum för att få vara ifred och andas.

Nu känner jag mig såklart som världens sämsta förälder. Ingen verkar ha dessa problem med deras 1,5 åringar. Vad har jag gjort för fel och hur kan jag rätta till det? Känner mig ensammast i världen..

Du har redan fått bra tips om att säga nej och sedan visa handgripligen hur barnet ska göra (stryka håret etc). Barnet måste ju få bli argt och då är det bra att visa tillåtna beteenden även där. Vi lärde barnen att man får stampa i golvet allt vad man kan och skrika till om man blir arg. Kasta mjukdjur i golvet fungerar också.

Med våra tjejer fungerade detta klockrent. Med vår kille hade vi jobbigt med luggningar (främst av hans äldre systrar vilket blev väldigt olyckligt) och det fungerade inte att säga nej och visa hur man skulle göra istället. Han förstod helt enkelt inte.
Där tog jag helt enkelt en test av hans hår när han luggades och drog lite lagom (så att det kändes obehagligt men inte tokont) och släppte efter direkt vid minsta lilla ansats han gjorde att släppa då jag sa "-nej, inte dra". Massor av beröm när han släppte efter. Det tog två gånger innan beteendet helt hade upphört. Säkerligen inte en godkänd metod men för oss fungerade den klockrent.

 

[TinyWiny]

Hm jag menade inte att man inte fick känna det man känner, men att ilska göder ilska. Att agera ut sin ilska har tydligen för vuxna i alla fall möjliga konsekvenser att det göder och belönar ilskebeteendet och man kan bli argare nästa gång och mer ofta. Men det var från artiklarna ovan.

Själv har jag aldrig blivit lärd att agera ut min ilska på en kudde eller föremål (utom då säga -dumma stol) utan jag har gjort det ändå ibland som liten. Det har inte varit ok att slå sönder en dörr tex eller slänga föremål, även om föräldrar inte överreagerat. Jag känner inte alls att jag har problem med ilska överhuvudtaget. Ibland är jag arg såklart ibland jättearg så det blixtrar och det är helt ok. Ibland är A arg och det är också helt ok. Inga undertryckta känslor men man behöver inte agera fysiskt på det utan försöka agera för att lösa problemet.

Men då vet jag att inte heller barn som är aktivt lärda att slå på kuddar och agera ut sin ilska behöver bli mer arga med tiden. Utan även då kan de sedan lära sig behärska sig. (Skulle tycka det var otäckt med en make tex som slog näven i väggen eller mosade till soffan när han var arg.)

Det där är jag väldigt skeptisk till. De jag känner som slår (ibland sönder) saker när de är arga är de som absolut sämst kan hantera sin ilska. Min erfarenhet är som i @Badger s länkar: vänjer man sig vid att ständigt lufta sin ilska göder man den också mer.

Därmed inte sagt att man aldrig ska bli arg, att man alltid ska hålla det inom sig. Men att slå ur sig ilskan? Som sagt, jag är skeptisk.

Jag är också tveksam.

Att inte få känna det man känner tycker jag ligger ganska långt ifrån att lära sig ett utåtagerande beteende för att hantera ilska. Min personliga uppfattning och erfarenhet att de som inte lär sig känna känslan och utvärdera ursprunget utan istället riktar den utåt blir de som får svårt att hantera den som vuxna. Antingen genom att tappa kontrollen på känslan och alltid tvingas till att leva ut den eller förtrycker reaktionen kraftigt eftersom de blir rädda för den.

Men jag är ingen psykolog så jag har egentligen ingen faktabaserad kunskap att styra upp min tes med.

Tillägg: Jag vill alltså skilja på att lära sig att känslan är okej och fundera på varför en känner den och att vara tvungen att agera ut den för att bli av med den.

Varför är det inte okej att ett barn utagerar sin ilska när hen är arg men det är okej att hen gråter när hen blir ledsen? Jag tror helt enkelt inte att ilska göder ilska hos ett barn. Lika lite som att gråt föder sorg och ledsamhet hos ett barn. Som vuxen brukar man inte börja gråta när något går emot en. Det gör däremot ofta barn. Sedan lär man sig att hantera sina känslor och som vuxen kan man bli ledsen när något går emot en men man känner inget behov av att gråta. Likadant ser jag på ilska. Ett barn som behöver få ur sig ilskan genom att slå på något som varken skadar eller går sönder har behov av det för att lära sig att det är okej att vara arg och att det inte är farligt att vara arg medans en vuxen inte behöver slå ur sig ilskan utan kan hantera det ändå.

En vuxen som slår sönder saker eller som börjar slå på soffan skulle jag be gå till en psykolog så att hen lär sig hantera sina känslor för uppenbarligen så har hen inte lärt sig det.

 

[Pilot]

@TinyWiny
Jag ställer mig också frågande till varför man ska "slå ur sig ilskan".
Blir man arg på en kompis/ mamma&pappa är det oftast bättre att resonera, än att gå och slå ur sig den.
Ett litet barn är det såklart svårare att resonera med, men de har o andra sidan inget behov av att "slå ur sig den".

Tycker liknelsen haltar, de finns de barns som blir så ledsna att de skriker, hoppar runt och hyperventilerar. De måste också lära sig att gråta är ok när man är ledsen, men vi pratar om varför och ibland är det ledsamt, men att det inte går att göra något åt.
Som att slå sitt knä, det kan göra ont för stunden och kanske ett tag efteråt, men ibland får man säga till dem att nej. Det innebär inte att du inte behöver bäras resten av dagen.