Att tappa tålamodet

[Hiddeous]

De flesta vuxna gråter ju inte publikt och visst är det något man har lärt sig.

Vuxna har ju mängder av andra strategier att ta till än att gråta för att kanalisera sina känslor. Det är ju svårt för ett barn att shoppa loss eller skriva en dikt om man känner sig nedstämd, tex.

 

[Hiddeous]

Men jag tycker att det är ett jättebra råd att man ska få visa när man är arg och besviken eller glad eller ledsen inför sitt barn. För man har den känslan och det är precis som du säger förvirrande för barnet och lite förljuget att låtsas att man inte blev arg när någon slog en eller ledsen när vasen gick i golvet eller glad när man fick en present eller en kram.

Jag har många gånger blivit rasande på min 5-åring, trots att han inte gjort något särskilt allvarligt. Då har jag nästan alltid varit stressad. Jag tror inte att det är fel att visa sitt rätta jag, men det kan nog vara bra att be om ursäkt efteråt och förklara sin reaktion och vad som egentligen låg bakom. Det blir ju dock svårare när barnen är så små som 1,5 år gamla.

 

[Alindra2000]

Jag har många gånger blivit rasande på min 5-åring, trots att han inte gjort något särskilt allvarligt. Då har jag nästan alltid varit stressad. Jag tror inte att det är fel att visa sitt rätta jag, men det kan nog vara bra att be om ursäkt efteråt och förklara sin reaktion och vad som egentligen låg bakom. Det blir ju dock svårare när barnen är så små som 1,5 år gamla.

Fast ärligt talat så tycker inte jag att det är ok att som vuxen ursäkta ett orättvist beteende med att "man var stressad" eller "det är ens rätta jag". Jag försöker ständigt visa mitt barn att det inte är ok att ta ut sin ilska på andra, å då måste ju även jag försöka leva upp till det.

Missförstå mig rätt. Man är inte mer än människa, ibland blir det fel. Att visa känslor tror jag absolut på. Men om man VET att man kan bli rasande och i de fallen väldigt orättvis mot sitt barn, så tycker inte jag att det är ok.

Jag har vuxit upp med en sån förälder. Jag hade det bra och hen ville väl. Men väldigt många ggr har hen fått be mig om ursäkt när jag var liten. Jag förlät men det gjorde väldigt ont i hjärtat ändå..

 

[Wysiwyg]

@TinyWiny

Att "få ur sig" ilskan genom att visa ilska, bråka eller whatever är ju fullt normalt. Om en dessutom pratar om känslan efteråt, varför den uppkom samt varför en gjorde som en gjorde har en kommit långt tycker jag. Det är inte det jag vänder mig emot. Jag säger bara att jag är tveksam till att låta barn slå ur sig ilskan som ett steg i att "bli av med den". Jag tycker det finns bättre sätt att hantera den på helt enkelt. Det är liksom inte så att antingen visar barnet ilska och slår ihjäl sina gosedjur eller också förtrycks barnets känslor och hen blir helt instängd och känslokall.

Dessutom tycker jag du uttrycker dig rätt kategoriskt. Jag kan visst böla som en liten unge ibland när saker och ting går emot mig och tyvärr kan jag gråta också om jag blir riktigt förbannad.

 

[Wysiwyg]

Om någon gråter när hen blir arg så har hen inte lärt sig hantera ilska som jag skrev om ovan.

Skitsnack.

Människor kan gråta av att känna olika starka känslor. Glädje, sorg, rädsla, ilska.

 

[TinyWiny]

@TinyWiny

Att "få ur sig" ilskan genom att visa ilska, bråka eller whatever är ju fullt normalt. Om en dessutom pratar om känslan efteråt, varför den uppkom samt varför en gjorde som en gjorde har en kommit långt tycker jag. Det är inte det jag vänder mig emot. Jag säger bara att jag är tveksam till att låta barn slå ur sig ilskan som ett steg i att "bli av med den". Jag tycker det finns bättre sätt att hantera den på helt enkelt. Det är liksom inte så att antingen visar barnet ilska och slår ihjäl sina gosedjur eller också förtrycks barnets känslor och hen blir helt instängd och känslokall.

Dessutom tycker jag du uttrycker dig rätt kategoriskt. Jag kan visst böla som en liten unge ibland när saker och ting går emot mig och tyvärr kan jag gråta också om jag blir riktigt förbannad.

Jag pratar om barn som har behov av att få ur sig ilskan. Alla har självklart inte det behovet. Vi är alla olika och har olika behov. Om hen inte tillåts få ur sig ilskan så jo, då trycker man faktiskt ner känslorna. Har du träffat ett barn som faktiskt behöver slå ur sig ilskan så att du vet vad som händer om hen inte får det?

Skitsnack.


Människor kan gråta av att känna olika starka känslor. Glädje, sorg, rädsla, ilska.

Ja eftersom de har lärt sig att det är så man gör.

 

[Wysiwyg]

Jag pratar om barn som har behov av att få ur sig ilskan. Alla har självklart inte det behovet. Vi är alla olika och har olika behov. Om hen inte tillåts få ur sig ilskan så jo, då trycker man faktiskt ner känslorna. Har du träffat ett barn som faktiskt behöver slå ur sig ilskan så att du vet vad som händer om hen inte får det?

Ja jag har träffat utåtagerande barn. Nej ingen av föräldrarna till de barnen uppmuntrade slag som lösning. Jag skriver ju hela tiden att barn kan få ur sig ilskan och lära sig hantera den på andra sätt som jag tycker är bättre. Därför ifrågasätter jag just slag som metod, inte att ilskan behöver hanteras. Jag vet inte riktigt hur jag ska skriva det annars så du förstår, jag ifrågasätter INTE att visa ilska eller känna ilska.

Det känns lite som att du kört fast i att slå ut ilska är enda sättet att hantera den vid utåtagerande beteenden och vägrar se andra synvinklar eller förstå andras argument. För mig är det ingen maktkamp, bara en diskussion.

Ja eftersom de har lärt sig att det är så man gör.

Där har du helt fel. Jag är ledsen men du är ute och cyklar. Gråt är ett beteende som alla spädbarn har och som alla människor är kapabla till. Det finns olika teorier om varför människor gråter; en är att det härstammar från när språket inte var utvecklat för att kunna uppmärksamma omgivningen på fara, hot eller socialt samspel. Spädbarn gråter för att visa behov. Vuxna människor kan gråta vid starka känslor, det är inte nödvändigtvis bara sorg eller ledsamhet.

 

[Hiddeous]

Jag har vuxit upp med en sån förälder. Jag hade det bra och hen ville väl. Men väldigt många ggr har hen fått be mig om ursäkt när jag var liten. Jag förlät men det gjorde väldigt ont i hjärtat ändå..

Jo, fast sådant är tyvärr livet. Det är ingen rosaskimrande väg utan jobbiga känslor, oavsett vad som orsakat dem. Livet är inte rättvist heller. Ingen har sagt att det är okej att bete sig illa, men alla människor gör det ibland. I jämförelse med mycket annat som man kan göra mot andra människor är det ändå ganska lindrigt att bli lite argare än nöden kräver (åtminstone om man talar om de situationer som vi har hemma).

 

[Alindra2000]

Jo, fast sådant är tyvärr livet. Det är ingen rosaskimrande väg utan jobbiga känslor, oavsett vad som orsakat dem. Livet är inte rättvist heller. Ingen har sagt att det är okej att bete sig illa, men alla människor gör det ibland. I jämförelse med mycket annat som man kan göra mot andra människor är det ändå ganska lindrigt att bli lite argare än nöden kräver (åtminstone om man talar om de situationer som vi har hemma).

Fast när sa jag att livet är en rosa skimrande väg?

Jag tycker att det är en ganska usel ursäkt i sammanhanget. Nej, livet är inte alltid lätt. Man kommer bli ledsen, arg, besviken osv. Men hemma ska det vara så bra det kan bli, och vill man inte ha ett barn som tycker det är att ta ut sin egen stress på andra, då bör man nog börja tänka så själv.

Jag blev inte illa behandlad i övrigt, men tyckte inte att förlåt betydde så mkt efter några ggr. Om man faktiskt gör det många ggr så tycker jag att man får ta tag i det och försöka komma på hur man ska hantera en sån situation.

Jag gör absolut många fel, jag kan bli för arg osv.. Men jag tycker inte att det är ok och ursäktar det inte med att livet inte är rosaskimrande.

 

[Hiddeous]

Jag tycker att det är en ganska usel ursäkt i sammanhanget. Nej, livet är inte alltid lätt. Man kommer bli ledsen, arg, besviken osv. Men hemma ska det vara så bra det kan bli, och vill man inte ha ett barn som tycker det är att ta ut sin egen stress på andra, då bör man nog börja tänka så själv.

Det är klart att mitt barn kommer att ta ut sin frustration på andra! Det är ju det som är kärnan i tråden - barn som utåtagerar för att de är frustrerade. Det får nog anses fullt normalt att människor som känner sig stressade och frustrerade påverkar sin omgivning i någon utsträckning. Lika mycket som jag behöver lära mig att hantera det, behöver också omgivningen att lära sig hantera det.

Det finns helt ärligt en gräns för hur beskyddande jag är i mitt föräldraskap. För barnens skull. "Så bra det kan bli" låter för mig som en ganska subjektiv och snäv tolkning av mänsklig interaktion.

 

[Badger]

Självklart går världen under för barn. Det var ju det jag skrev fast med andra ord. Jag ser ingen kyla med att säga att vuxna inte gråter för att de har lärt sig det. Många många människor gråter inte alls oavsett vad som händer dem och självklart är inte det bra alls! De flesta vuxna gråter ju inte publikt och visst är det något man har lärt sig.

Jag är inte alls med på vad du menar att jag lärde mig men inte du?

Att inte gråta jag gråter. Men inte ofta, helst inte i sällskap men är det så är det.

 

[Badger]

Precis som @Tora skrev så är det utåtagerande barn man ger något att slå på. Det finns ju ingen anledning om inte behovet finns.

Jag kan se hur det skulle kunna vara ett litet steg på vägen mot att lära sig kontroll som sagt. De kan kontrollera sig till kudden som första steg i så fall. Men för vuxna tror jag det gör saker värre och jag tror inte på det för alla barn, känns som att det är så allmänt.

 

[Badger]

@TinyWiny

Att "få ur sig" ilskan genom att visa ilska, bråka eller whatever är ju fullt normalt. Om en dessutom pratar om känslan efteråt, varför den uppkom samt varför en gjorde som en gjorde har en kommit långt tycker jag. Det är inte det jag vänder mig emot. Jag säger bara att jag är tveksam till att låta barn slå ur sig ilskan som ett steg i att "bli av med den". Jag tycker det finns bättre sätt att hantera den på helt enkelt. Det är liksom inte så att antingen visar barnet ilska och slår ihjäl sina gosedjur eller också förtrycks barnets känslor och hen blir helt instängd och känslokall.

Dessutom tycker jag du uttrycker dig rätt kategoriskt. Jag kan visst böla som en liten unge ibland när saker och ting går emot mig och tyvärr kan jag gråta också om jag blir riktigt förbannad.

Jag rycker också till vid just att slå gosedjur. De är djurliknande så jag har varit noga med att man är snäll mot dem. Likaså dockor som är barnlika.

Det gör säkert skillnad också om man säger -slå kudden och tänk hur arg du är (på lillebror, inte sagt) eller slå på kudden och tänk på att slå rätt eller någonting. Undrans hur - spring ett varv runt huset skulle fungera.

 

[Alindra2000]

Det är klart att mitt barn kommer att ta ut sin frustration på andra! Det är ju det som är kärnan i tråden - barn som utåtagerar för att de är frustrerade. Det får nog anses fullt normalt att människor som känner sig stressade och frustrerade påverkar sin omgivning i någon utsträckning. Lika mycket som jag behöver lära mig att hantera det, behöver också omgivningen att lära sig hantera det.

Det finns helt ärligt en gräns för hur beskyddande jag är i mitt föräldraskap. För barnens skull. "Så bra det kan bli" låter för mig som en ganska subjektiv och snäv tolkning av mänsklig interaktion.

Då kan vi nog bara konstatera att vi tycker väldigt olika. Det i sig är ju inget konstigt. Själv blir jag riktigt förbannad exempelvis när kollegor tar ut sin stress genom att vara otrevliga mot mig. Det är något som jag absolut inte anser att jag ska lära mig att leva med, utan något som kollegan får lära sig att hantera. Lika lite tycker jag att ett barn ska lära sig hantera om jag som vuxen agerar ut ilska/stress på honom/henne.

Jag ser inte det som att vara överbeskyddande, jag ser det som att behandla andra som jag vill bli behandlad själv.

Barn är utåtagerande, barn tar ut saker på varandra. Det vet väl jag också?! Men det gör inte att jag som vuxen tycker att jag själv kan agera likadant?

 

[Hiddeous]

Själv blir jag riktigt förbannad exempelvis när kollegor tar ut sin stress genom att vara otrevliga mot mig.

Verkar lönlöst, tänker jag. Den enda du kan ändra på är dig själv och ditt förhållningssätt.

Det vet väl jag också?! Men det gör inte att jag som vuxen tycker att jag själv kan agera likadant?

Det beror kanske på situationen?
I mitt fall tappar jag lättast tålamodet på morgnarna. Det beror på allmän tidsbrist samt att min älskade son tar väldigt lång tid på sig att sätta på sig sina kläder. Ofta börjar han leka med annat och glömmer av att göra sig i ordning, med resultat att en stressig situation blir ännu mer jäktad. Då kan lek med ett tåg göra mig mer arg än vad jag annars hade blivit och jag kan bli ganska högljudd. Vad jag kan göra: försöka planera morgonen bättre, eller att be om hjälp. Vad min son kan göra: sätta på sig kläderna utan att hänga upp sig på om overallen saknar fickor, exempelvis. Det är alltså en situation där vi båda får anpassa oss och göra vårt bästa.

Det låter som att du strävar efter ett slags ideal för hur en vuxen-barnrelation eller vuxenrelation ska se ut. Jag tror inte att det finns något sådant. Jag kan till och med se fördelar med att dina arbetskollegor beter sig lite sämre när de är stressade. Det ger ju värdefulla signaler om att arbetssituationen är ohållbar och om inte de slår larm, kan ju du göra det. Hur ska du annars veta att de är stressade?

 

[Alindra2000]

Verkar lönlöst, tänker jag. Den enda du kan ändra på är dig själv och ditt förhållningssätt.



Det beror kanske på situationen?
I mitt fall tappar jag lättast tålamodet på morgnarna. Det beror på allmän tidsbrist samt att min älskade son tar väldigt lång tid på sig att sätta på sig sina kläder. Ofta börjar han leka med annat och glömmer av att göra sig i ordning, med resultat att en stressig situation blir ännu mer jäktad. Då kan lek med ett tåg göra mig mer arg än vad jag annars hade blivit och jag kan bli ganska högljudd. Vad jag kan göra: försöka planera morgonen bättre, eller att be om hjälp. Vad min son kan göra: sätta på sig kläderna utan att hänga upp sig på om overallen saknar fickor, exempelvis. Det är alltså en situation där vi båda får anpassa oss och göra vårt bästa.

Det låter som att du strävar efter ett slags ideal för hur en vuxen-barnrelation eller vuxenrelation ska se ut. Jag tror inte att det finns något sådant. Jag kan till och med se fördelar med att dina arbetskollegor beter sig lite sämre när de är stressade. Det ger ju värdefulla signaler om att arbetssituationen är ohållbar och om inte de slår larm, kan ju du göra det. Hur ska du annars veta att de är stressade?

Som sagt, vi tycker olika. Man är olika så det är inte konstigt. Jag tycker inte att det är lönlöst att jag inte vill att mina kollegor behandlar mig orättvist. Jag har det stressigt nog själv och då hjälper det inte att de också tar min energi.

Jag tror inte heller att det finns någon ideal vuxen-barnrelation. Det är din tolkning av mina ord. Det enda jag säger är att just den relationen vi pratat om- när man hanterar sin egen stress genom att skälla på andra (i detta fall sina barn) Den tycker jag inte man kan utsäkta så enkelt.

(Det betyder dock inte att jag aldrig gjort det misstaget själv)

 

[Hiddeous]

ag tycker inte att det är lönlöst att jag inte vill att mina kollegor behandlar mig orättvist. Jag har det stressigt nog själv och då hjälper det inte att de också tar min energi.

Jag menar att 'bli förbannad' inte är en konstruktiv väg att bemöta någon som är stressad. Men i och med att du själv är stressad är det ju inte så konstigt att du reagerar så. Hur som helst, det låter som ni har en dålig arbetsmiljö och att den är roten till era problem.

Vad gäller hur man ska bemöta sina barn, och när det är befogat och inte befogat att bli rejält arg, finns det som sagt var ingen manual för. Jag blir sällan riktigt arg, och det är jag glad för. Inte för barnens skull så mycket som för min egen.

 

[Alindra2000]

Jag menar att 'bli förbannad' inte är en konstruktiv väg att bemöta någon som är stressad. Men i och med att du själv är stressad är det ju inte så konstigt att du reagerar så. Hur som helst, det låter som ni har en dålig arbetsmiljö och att den är roten till era problem.

Vad gäller hur man ska bemöta sina barn, och när det är befogat och inte befogat att bli rejält arg, finns det som sagt var ingen manual för. Jag blir sällan riktigt arg, och det är jag glad för. Inte för barnens skull så mycket som för min egen.

Jag har inte skrivit ngt om problem på jobbet som du behöver finna ngn "rot" till. Jag drog det som en jämförelse till varför jag inte tycker att det är ok att ens egen dåliga stress går ut över ngn, liten som stor. Men ja, när det väl är stressigt på jobbet så är det de för alla, och då är det inte ok enligt mig att agera ut över andra.

Det jag reagerade på i början var att du skrev att du många gånger blivit så arg, och att jag uppfattade det som att du tycker det är ok för att livet inte är rosaskimrande. Där håller jag inte med.

Jag vill inte kapa tråden för trådskaparen mer nu, så hoppar ur den.

 

[Ray]

Herregud vad jag kan koka inombords när mitt barn "ska bara" och jag är trött och stressad.... Jag vet ibland inte hur jag ska bete mig faktiskt!
Bli arg funkar inte - det vet jag vis av erfarenhet.
Vara sträng- funkar inte.
Förklara läget att jag pallar inte detta, snälla söta du kan du inte hjälpa till- funkar ibland men inte alltid.
Va inte sån suris säger barnet till mig. Och det vill jag inte vara såklart och hade jag klarat att med ett leende leka bar så hade det funkat bäst.
Men....

 

[Hiddeous]

Herregud vad jag kan koka inombords när mitt barn "ska bara" och jag är trött och stressad.... Jag vet ibland inte hur jag ska bete mig faktiskt!
Bli arg funkar inte - det vet jag vis av erfarenhet.
Vara sträng- funkar inte.
Förklara läget att jag pallar inte detta, snälla söta du kan du inte hjälpa till- funkar ibland men inte alltid.
Va inte sån suris säger barnet till mig. Och det vill jag inte vara såklart och hade jag klarat att med ett leende leka bar så hade det funkat bäst.
Men....

Jag önskar jag visste.