Att tappa tålamodet

[Energi]

Mitt barn är bara 1,5 år men redan har vi många stora bråk. Inte varje dag, men någon eller några gånger i veckan. Det börjar med att jag säger nej när hen gör något hen inte får. Hen blir då arg och börjar bitas. Sedan eskalerar det och barnet slåss, bits, rivs, nyps och drar mig i håret. Jag försöker vara lugn, säger nog inte så mycket utan försöker hålla undan henom.

Men ibland blir det som det blir idag, hen slog mig på ögat varav jag får så ont att jag vrålar "NEJ!!", barnet blir ännu mer arg och drar då loss en stor hårtuss. Jag tappar tålamodet totalt och stänger in barnet i hens rum för att få vara ifred och andas.

Nu känner jag mig såklart som världens sämsta förälder. Ingen verkar ha dessa problem med deras 1,5 åringar. Vad har jag gjort för fel och hur kan jag rätta till det? Känner mig ensammast i världen..

 

[WBanna]

Jag lovar att du inte är ensam, snarare tvärtom. Vår son hade också en period då han slogs mycket osv. Ju mer han lärde sig att prata och uttrycka sig, ju mindre slogs han. Det är jättevanligt att små barn gör sådär i frustration när de inte kan uttrycka sig ordentligt.

 

[Mabuse]

Mitt barn är bara 1,5 år men redan har vi många stora bråk. Inte varje dag, men någon eller några gånger i veckan. Det börjar med att jag säger nej när hen gör något hen inte får. Hen blir då arg och börjar bitas. Sedan eskalerar det och barnet slåss, bits, rivs, nyps och drar mig i håret. Jag försöker vara lugn, säger nog inte så mycket utan försöker hålla undan henom.

Men ibland blir det som det blir idag, hen slog mig på ögat varav jag får så ont att jag vrålar "NEJ!!", barnet blir ännu mer arg och drar då loss en stor hårtuss. Jag tappar tålamodet totalt och stänger in barnet i hens rum för att få vara ifred och andas.

Nu känner jag mig såklart som världens sämsta förälder. Ingen verkar ha dessa problem med deras 1,5 åringar. Vad har jag gjort för fel och hur kan jag rätta till det? Känner mig ensammast i världen..

Tappa tålamodet tror jag alla föräldrar gör, men för mig låter det hemskt att stänga in barnet på sitt rum? Håll barnet på armslängds avstånd om hen slåss så du inte får ont, och bli arg, men inte stänga in, väl? Om man inte alls kan behärska sig utan blir helt utom sig av ilska, så har jag i nödfall gått därifrån, alltså förflyttat mig till nästa rum. Och då också sagt att då går jag, om du slår mig, jag vill inte och det gör ont!

 

[Energi]

Tappa tålamodet tror jag alla föräldrar gör, men för mig låter det hemskt att stänga in barnet på sitt rum? Håll barnet på armslängds avstånd om hen slåss så du inte får ont, och bli arg, men inte stänga in, väl? Om man inte alls kan behärska sig utan blir helt utom sig av ilska, så har jag i nödfall gått därifrån, alltså förflyttat mig till nästa rum. Och då också sagt att då går jag, om du slår mig, jag vill inte och det gör ont!

Ja det är jättehemskt, verkligen inte en sån förälder jag vill vara. Idag rann bägaren över och jag kände att jag behövde komma bort från situationen. Kunde inte lämna kvar barnet i det rummet för hen blir så arg att hen kastar sig i golvet och gör sig illa. Jag satte barnet i sin säng och gick ut för att lugna ner mig.
Absolut inte okej och jag har bett om ursäkt till barnet.

 

[Energi]

Jag lovar att du inte är ensam, snarare tvärtom. Vår son hade också en period då han slogs mycket osv. Ju mer han lärde sig att prata och uttrycka sig, ju mindre slogs han. Det är jättevanligt att små barn gör sådär i frustration när de inte kan uttrycka sig ordentligt.

Det är skönt att höra, tack!

 

[Amha]

Min mamma gick ut och satte sig på trappan utanför huset när vi fick våra utbrott. Det kanske kan vara en bättre lösning.

Hur väl förstår ditt barn när man pratar? Min äldsta tjej är ett år äldre än din men har alltid förstått mycket. Sedan förra vintern/våren har vi haft en boxningssäck upphängd hemma som inte i huvudsak är till barnet då. Den har hon bankat på både själv och tillsammans med oss föräldrar. Vi har pratat mycket om att säcken får man banka på hur mycket man vill och när vi landar i att hon blir frustrerad och vill bli hårdhänt har jag/vi bara frågat om hon vill banka på säcken i stället för man får ju inte slå människor/djur/saker som går sönder. Läser vi en bok där barn kommer i konflikt och börjar slåss pratar vi om att man inte får slåss och att man får banka på säcken i stället, så vi hela tiden kopplar det dit.

Än har hon inte brukat någon större mängd våld med flit utan det har handlat om något tjuvnyp vid något tillfälle så jag kan inte svara på om en sådan sak skulle funka för er. Dessutom är ju barnet ganska liten än så det är ju lite oklart om man kan göra sig tillräckligt förstådd för att det ska funka. Vet minst ett barn till där det funkat. Det barnet var också äldre men hade ett jäkla humör.

 

[Hiddeous]

Nu känner jag mig såklart som världens sämsta förälder. Ingen verkar ha dessa problem med deras 1,5 åringar. Vad har jag gjort för fel och hur kan jag rätta till det? Känner mig ensammast i världen..

Jag hade satt barnet bestämt på golvet (min 16-månaders både bits och rivs ibland). Och sagt nej en gång till. Barnet kommer troligen att känna sig bortstött och börja gråta, då tar du upp och tröstar och förklarar att det gör ont på mamma när hen drar i håret eller bits, om han gör så vill inte mamma leka mer. Händer det igen, upprepa, och sätt bestämt ner på golvet. Det tar några försök, men det har gett resultat på mina båda ungar.

 

[Madick]

Jag låste in mig på toaletten när jag höll på att få utbrott på mellanbarnet. 1,5 åringar är HEMSKA... för mig hjälpte det att läsa Jesper Juuls böcker och få ett annat perspektiv.

 

[Amha]

Jag låste in mig på toaletten när jag höll på att få utbrott på mellanbarnet. 1,5 åringar är HEMSKA... för mig hjälpte det att läsa Jesper Juuls böcker och få ett annat perspektiv.

Haha! Herregud, jag minns inte alls att 1.5-åringar är hemska men visst kan det ha varit rörigt bitvis tur att man glömmer det lika fort.

 

[westernsuzie]

Mitt barn är bara 1,5 år men redan har vi många stora bråk. Inte varje dag, men någon eller några gånger i veckan. Det börjar med att jag säger nej när hen gör något hen inte får. Hen blir då arg och börjar bitas. Sedan eskalerar det och barnet slåss, bits, rivs, nyps och drar mig i håret. Jag försöker vara lugn, säger nog inte så mycket utan försöker hålla undan henom.

Men ibland blir det som det blir idag, hen slog mig på ögat varav jag får så ont att jag vrålar "NEJ!!", barnet blir ännu mer arg och drar då loss en stor hårtuss. Jag tappar tålamodet totalt och stänger in barnet i hens rum för att få vara ifred och andas.

Nu känner jag mig såklart som världens sämsta förälder. Ingen verkar ha dessa problem med deras 1,5 åringar. Vad har jag gjort för fel och hur kan jag rätta till det? Känner mig ensammast i världen..

Låter skitjobbigt! Jag hade nog tagit upp det med bvc för att få lite stöd och tips!

Med ett så pass litet barn hade jag satsat på att väldigt bestämt säga "NEJ!" när barnet slår/biter/river/nyper och ta tag i barnets hand, följt av "Klappa fint!" och styra barnets hand att klappa fint. Sen kan man ju fortsätta med att själv klappa barnet fint och göra om det hela till en gosstund. Om barnet får ett riktigt raseriutbrott och jag känner att tålamodet börjar tryta brukar jag antingen gå därifrån, eller om barnet inte kan hejda sig alls utan ger sig på sin omgivning bara bestämt hålla om barnet tills det lugnar sig så att det inte kan skada sig själv eller någon annan. Prata inte för mycket utan satsa på enkla tydliga kommandon.

Att stänga in barnet i sitt rum tror jag INTE är en bra lösning, även om jag verkligen förstår att man kan komma till ett läge då man knappt vet vad man gör längre (har blivit riktigt arg ett antal gånger på vår temperamentsfulla snart treåring så jag förstår verkligen!!). Jag tror det är bra att när allt är lugnt tänka igenom en handlingsplan för hur man gör om barnet får ett raseriutbrott och sedan när det blir skarpt läge försöka tänka bort sina egna känslor och behov och istället fokusera på barnets. Skitsvårt och jättejobbigt men också ohyggligt nyttig övning för en själv. Deppa inte ihop fullständigt om det går fel, utan man kan ju faktiskt lära sig något av det och även prata med sitt barn efteråt, men tänk också på att barnet lär sig av ditt beteende. Om du lackar ur fullständigt och tappar tålamodet när ni har en konflikt lär sig antagligen barnet också att göra så. Om du behåller tålamodet och löser konflikten på ett sakligt sätt föregår du med gott exempel och barnet lär sig ett bättre sätt att hantera konflikter.

 

[Badger]

Låter skitjobbigt! Jag hade nog tagit upp det med bvc för att få lite stöd och tips!

Med ett så pass litet barn hade jag satsat på att väldigt bestämt säga "NEJ!" när barnet slår/biter/river/nyper och ta tag i barnets hand, följt av "Klappa fint!" och styra barnets hand att klappa fint. Sen kan man ju fortsätta med att själv klappa barnet fint och göra om det hela till en gosstund. Om barnet får ett riktigt raseriutbrott och jag känner att tålamodet börjar tryta brukar jag antingen gå därifrån, eller om barnet inte kan hejda sig alls utan ger sig på sin omgivning bara bestämt hålla om barnet tills det lugnar sig så att det inte kan skada sig själv eller någon annan. Prata inte för mycket utan satsa på enkla tydliga kommandon.

Att stänga in barnet i sitt rum tror jag INTE är en bra lösning, även om jag verkligen förstår att man kan komma till ett läge då man knappt vet vad man gör längre (har blivit riktigt arg ett antal gånger på vår temperamentsfulla snart treåring så jag förstår verkligen!!). Jag tror det är bra att när allt är lugnt tänka igenom en handlingsplan för hur man gör om barnet får ett raseriutbrott och sedan när det blir skarpt läge försöka tänka bort sina egna känslor och behov och istället fokusera på barnets. Skitsvårt och jättejobbigt men också ohyggligt nyttig övning för en själv. Deppa inte ihop fullständigt om det går fel, utan man kan ju faktiskt lära sig något av det och även prata med sitt barn efteråt, men tänk också på att barnet lär sig av ditt beteende. Om du lackar ur fullständigt och tappar tålamodet när ni har en konflikt lär sig antagligen barnet också att göra så. Om du behåller tålamodet och löser konflikten på ett sakligt sätt föregår du med gott exempel och barnet lär sig ett bättre sätt att hantera konflikter.

Jag minns inte heller att A skulle ha bitit eller slitit när han var 1,5 men det var onekligen tålamodsprövande ibland. Då var det lite av en uppenbarelse när han började på dagis och deras kunniga personal visade just -klappa fint osv. Dvs barnet förstod ju inte alltid vad man menade med nej och hur de skulle bete sig. Men de sa vad barnet skulle göra -istället, inte vad det inte skulle göra. Det var märkligt effektivt. (-Nej har faktiskt aldrig fungerat bra på A hur man än väser eller vrålar. Lyfta bort och visa hur bara. Min kollegas barn däremot vände direkt av ett nej och slutade.)

Att när man är helt ifrån sig av raseri försiktigt placera barnet på en plats där det inte kan göra sig illa och sedan gå undan låter ju mer som en krishantering som inte är alltför illa. I jämförelse med att vara ifrån sig av raseri bredvid barnet antar jag. Tror de rekommenderar det på kolikbebisar. Vet inte om man i alla vardagsrum/kök vågar lämna en 1,5 åring helt ensam. (Jag tror aldrig att jag har blivit så arg, jag har blivit så arg att jag blivit otrevlig och argröstad och tjatat länge och lyft iväg i en fart från väg osv. Och sedan känt mig dum. Bortlyft från köksbordet har nog hänt också 2 ggr -min man.)

Men det känns som att det inte är så bra att det blir så alls. Mer som att det kanske vore en vartannat år grej än en en gång i månaden grej. För det är ju ingen lösning för någonting annat än barnets tillfälliga säkerhet och det kan ju påverka barnets uppfattning om sitt rum och sin säng.

Så jag tror på avledning och -klappa fint. (De fick en fantastisk miljö i småbarnsgruppen på dagis där alla barnen var väldigt empatiska och hjälpte om någon gjorde sig illa.)

 

[Badger]

hen slog mig på ögat varav jag får så ont att jag vrålar "NEJ!!", barnet blir ännu mer arg och drar då loss en stor hårtuss. Jag tappar tålamodet totalt och stänger in barnet i hens rum för att få vara ifred och andas.

För sådana här situationer när man får plötsligt jätteont är ju extremt svåra att hantera mentalt. Vet inte om folk i tråden varit med om det någon gång. Jag råkade ut för det i en ICA butik när A var besvärlig och ålig och till slut lyckades välta sin lilla kundvagn över mig när jag satt på huk, jag fick en metallstolpe i tinningen (vagnen hade en med en flagga) så hårt att jag nästan svimmade. Man blir ju blixtrande arg, nästan på automatik när man slagits så plötsligt. (Jag var jättearg lutad mot en disk, men ändå.). Svårt att vara pedagogisk just när reptilhjärnan reagerar på mycket stark smärta.

 

[Mabuse]

För sådana här situationer när man får plötsligt jätteont är ju extremt svåra att hantera mentalt. Vet inte om folk i tråden varit med om det någon gång. Jag råkade ut för det i en ICA butik när A var besvärlig och ålig och till slut lyckades välta sin lilla kundvagn över mig när jag satt på huk, jag fick en metallstolpe i tinningen (vagnen hade en med en flagga) så hårt att jag nästan svimmade. Man blir ju blixtrande arg, nästan på automatik när man slagits så plötsligt. (Jag var jättearg lutad mot en disk, men ändå.). Svårt att vara pedagogisk just när reptilhjärnan reagerar på mycket stark smärta.

Man reagerar nog olika på smärta, men jag har nog även om jag inte blivit ilsken, där och då visat tydligt att det gjorde jätteont, och typ rest mig och vänt mig från barnet. Definitivt skrikit. Vilket jag nog inte sett som en dålig eller opedagogisk reaktion, även om barnet blivit ledsen, för det är ju en hyfsat realistisk bild av effekterna av att göra andra illa, tänker jag? Att bli påpucklad, och fortfarande vara lite vänligt tålmodig - finns det några än föräldrar som reagerar så? Det känns ju inte egentligen som ett socialt realistiskt sätt att reagera på.

 

[Badger]

Man reagerar nog olika på smärta, men jag har nog även om jag inte blivit ilsken, där och då visat tydligt att det gjorde jätteont, och typ rest mig och vänt mig från barnet. Definitivt skrikit. Vilket jag nog inte sett som en dålig eller opedagogisk reaktion, även om barnet blivit ledsen, för det är ju en hyfsat realistisk bild av effekterna av att göra andra illa, tänker jag? Att bli påpucklad, och fortfarande vara lite vänligt tålmodig - finns det några än föräldrar som reagerar så? Det känns ju inte egentligen som ett socialt realistiskt sätt att reagera på.

Nej och jag vet inte riktigt vad barnen lär sig i så fall? Att man får slå mamma hur mycket som helst? Att man, själv som barn, inte får reagera om man blir illa behandlad? Eller att man får slå folk i allmänhet. Ingetdera är ju ok som lärdom.

 

[Kattennizze]

Jag låste in mig på toaletten när jag höll på att få utbrott på mellanbarnet. 1,5 åringar är HEMSKA... för mig hjälpte det att läsa Jesper Juuls böcker och få ett annat perspektiv.

Jag med med en falska gin typ. Nä skojar bara. Jag brukar sätta mig utanför huset för att lugna ner mig. Du är inte ensam TS, mina barn är ff så och väldigt mycket äldre.

 

[TinyWiny]

Mitt barn är bara 1,5 år men redan har vi många stora bråk. Inte varje dag, men någon eller några gånger i veckan. Det börjar med att jag säger nej när hen gör något hen inte får. Hen blir då arg och börjar bitas. Sedan eskalerar det och barnet slåss, bits, rivs, nyps och drar mig i håret. Jag försöker vara lugn, säger nog inte så mycket utan försöker hålla undan henom.

Men ibland blir det som det blir idag, hen slog mig på ögat varav jag får så ont att jag vrålar "NEJ!!", barnet blir ännu mer arg och drar då loss en stor hårtuss. Jag tappar tålamodet totalt och stänger in barnet i hens rum för att få vara ifred och andas.

Nu känner jag mig såklart som världens sämsta förälder. Ingen verkar ha dessa problem med deras 1,5 åringar. Vad har jag gjort för fel och hur kan jag rätta till det? Känner mig ensammast i världen..

Varför försöker du vara lugn? Ditt barn läser dig som en öppen bok och när du försöker hålla dig lugn fast du inte alls känner så så blir barnet förvirrat av dina tvetydiga signaler. Nu menar jag självklart inte att du ska börja vråla och gapa men visa att du blir ledsen när det gör ont. En förälder som döljer sina egentliga känslor blir väldigt konstig för ett barn. Ett barn far inte illa av att se sin förälder vara arg eller ledsen om det uttrycks på ett normalt sätt. Lika lite som hen far illa av att se föräldern glad eller harmonisk. För ett barn är alla känslor något naturligt och barnet lär sig genom att se hur föräldern gör. Om föräldern visar upp en fasad så lär sig barnet också att göra det och det kan verkligen ställa till det. Ingen mår bra av att trycka ner sina känslor.

1,5 åringar är ofta frustrerade. De förstår en hel del och de har mycket egen vilja men har oftast inte förmågan att uttrycka sig. Det finns inget som är mer frustrerande än att inte bli förstådd. Fundera på vad det är som händer innan raseriutbrotten kommer. Vad är det ditt barn vill förmedla? Vad är det hen vill? Plocka undan sådant som barnet inte får ha eller röra så slipper ni båda mycket frustration.

När utbrottet väl är ett faktum så se till att hen inte skadar varken sig själv eller någon annan. Vissa barn blir lugna av att bli kramade (ganska hårt, fast kramande med barnets armar mot kroppen på barnet, givetvis inte så att det gör ont) medans andra blir ännu mer frustrerade av det. Du får prova dig fram till vad som fungerar för ditt barn. Visa sen när hen har lugnat sig hur hen kan göra istället för att slåss, bitas, dra i håret och uppmuntra henom att visa vad det är hen vill.

Lämna inte ett argt eller ledset barn ensamt. Det är som att säga, -jag accepterar inte att du visar sådana känslor. Ditt barn har ju rätt till alla sina känslor och har rätt att uttrycka dem men behöver guidning i hur man kan uttrycka sina känslor utan att någon kommer till skada. Bekräfta att du förstår att hen är arg (eller vilken känsla det nu är) men var samtidigt tydlig med att hen inte får skada någon och visa hur hen kan göra istället. En boxboll som @Amha skriver om är guld. Nu kanske ditt barn är lite liten för det men man kan slå på en kudde istället när ilskan rinner över. Barn behöver ofta få ur sig ilska och frustration rent fysiskt och det är inget jag tycker att man ska försöka förhindra. Många vuxna tar en snabb promenad eller ger sig ut och springer för att få ur sig ilskan och det är inte heller fel. Huvudsaken är att man hittar ett sätt som passar en själv som inte skadar varken någon annan eller en själv.

Du är absolut ingen dålig förälder. Det blev en dum situation och du ber om hjälp för att slippa hamna där igen. Det skulle aldrig en dålig förälder göra för hen hade ansett att hen gjorde rätt.

 

[Energi]

Jag minns inte heller att A skulle ha bitit eller slitit när han var 1,5 men det var onekligen tålamodsprövande ibland. Då var det lite av en uppenbarelse när han började på dagis och deras kunniga personal visade just -klappa fint osv. Dvs barnet förstod ju inte alltid vad man menade med nej och hur de skulle bete sig. Men de sa vad barnet skulle göra -istället, inte vad det inte skulle göra. Det var märkligt effektivt. (-Nej har faktiskt aldrig fungerat bra på A hur man än väser eller vrålar. Lyfta bort och visa hur bara. Min kollegas barn däremot vände direkt av ett nej och slutade.)

Att när man är helt ifrån sig av raseri försiktigt placera barnet på en plats där det inte kan göra sig illa och sedan gå undan låter ju mer som en krishantering som inte är alltför illa. I jämförelse med att vara ifrån sig av raseri bredvid barnet antar jag. Tror de rekommenderar det på kolikbebisar. Vet inte om man i alla vardagsrum/kök vågar lämna en 1,5 åring helt ensam. (Jag tror aldrig att jag har blivit så arg, jag har blivit så arg att jag blivit otrevlig och argröstad och tjatat länge och lyft iväg i en fart från väg osv. Och sedan känt mig dum. Bortlyft från köksbordet har nog hänt också 2 ggr -min man.)

Men det känns som att det inte är så bra att det blir så alls. Mer som att det kanske vore en vartannat år grej än en en gång i månaden grej. För det är ju ingen lösning för någonting annat än barnets tillfälliga säkerhet och det kan ju påverka barnets uppfattning om sitt rum och sin säng.

Så jag tror på avledning och -klappa fint. (De fick en fantastisk miljö i småbarnsgruppen på dagis där alla barnen var väldigt empatiska och hjälpte om någon gjorde sig illa.)

Klappa fint-tipset är superbra, älskar handfasta råd!

Bara för att förtydliga, det blir ofta utbrottssituationer men jag har aldrig förr satt barnet i sängen och gått därifrån tidigare. Av någon anledning, smärta och frustration kanske, blev det så den här gången och det är just det jag har dåligt samvete över. Det är liksom så totalt emot vad jag tror på och inte alls likt mig i relationen med barnet.
Jag behövde andas och lugna ner mig och ville inte lämna barnet själv i vardagsrummet. Jag har bett 100 gånger om ursäkt till barnet, det kanske inte ger henom så mycket (än) men det var viktigt för mig.

 

[Energi]

Varför försöker du vara lugn? Ditt barn läser dig som en öppen bok och när du försöker hålla dig lugn fast du inte alls känner så så blir barnet förvirrat av dina tvetydiga signaler. Nu menar jag självklart inte att du ska börja vråla och gapa men visa att du blir ledsen när det gör ont. En förälder som döljer sina egentliga känslor blir väldigt konstig för ett barn. Ett barn far inte illa av att se sin förälder vara arg eller ledsen om det uttrycks på ett normalt sätt. Lika lite som hen far illa av att se föräldern glad eller harmonisk. För ett barn är alla känslor något naturligt och barnet lär sig genom att se hur föräldern gör. Om föräldern visar upp en fasad så lär sig barnet också att göra det och det kan verkligen ställa till det. Ingen mår bra av att trycka ner sina känslor.

1,5 åringar är ofta frustrerade. De förstår en hel del och de har mycket egen vilja men har oftast inte förmågan att uttrycka sig. Det finns inget som är mer frustrerande än att inte bli förstådd. Fundera på vad det är som händer innan raseriutbrotten kommer. Vad är det ditt barn vill förmedla? Vad är det hen vill? Plocka undan sådant som barnet inte får ha eller röra så slipper ni båda mycket frustration.

När utbrottet väl är ett faktum så se till att hen inte skadar varken sig själv eller någon annan. Vissa barn blir lugna av att bli kramade (ganska hårt, fast kramande med barnets armar mot kroppen på barnet, givetvis inte så att det gör ont) medans andra blir ännu mer frustrerade av det. Du får prova dig fram till vad som fungerar för ditt barn. Visa sen när hen har lugnat sig hur hen kan göra istället för att slåss, bitas, dra i håret och uppmuntra henom att visa vad det är hen vill.

Lämna inte ett argt eller ledset barn ensamt. Det är som att säga, -jag accepterar inte att du visar sådana känslor. Ditt barn har ju rätt till alla sina känslor och har rätt att uttrycka dem men behöver guidning i hur man kan uttrycka sina känslor utan att någon kommer till skada. Bekräfta att du förstår att hen är arg (eller vilken känsla det nu är) men var samtidigt tydlig med att hen inte får skada någon och visa hur hen kan göra istället. En boxboll som @Amha skriver om är guld. Nu kanske ditt barn är lite liten för det men man kan slå på en kudde istället när ilskan rinner över. Barn behöver ofta få ur sig ilska och frustration rent fysiskt och det är inget jag tycker att man ska försöka förhindra. Många vuxna tar en snabb promenad eller ger sig ut och springer för att få ur sig ilskan och det är inte heller fel. Huvudsaken är att man hittar ett sätt som passar en själv som inte skadar varken någon annan eller en själv.

Du är absolut ingen dålig förälder. Det blev en dum situation och du ber om hjälp för att slippa hamna där igen. Det skulle aldrig en dålig förälder göra för hen hade ansett att hen gjorde rätt.

Först om främst, TACK! Tack så otroligt mycket för det sista du skrev, det gick rakt in i hjärtat. Jag har sedan det hände haft så otroligt dåligt samvete och med det katastroftankar. Ganska urlöjliga tankar i stil med "hen är traumatiserad" "jag borde anmäla mig själv för barnmisshandel".

Du har helt rätt, varför försöker jag vara lugn? Det måste vara förvirrande för barnet när jag säger helt lugnt att "det gör ont på mamma", rösten, känslorna och kroppsspråket uttrycker helt olila saker.. Bra att tänka på.

Angående att jag stängde in barnet i hens rum, se gärna mitt svar ovan.
Och återigen, TACK!!

 

[Zaria]

Mitt barn är bara 1,5 år men redan har vi många stora bråk. Inte varje dag, men någon eller några gånger i veckan. Det börjar med att jag säger nej när hen gör något hen inte får. Hen blir då arg och börjar bitas. Sedan eskalerar det och barnet slåss, bits, rivs, nyps och drar mig i håret. Jag försöker vara lugn, säger nog inte så mycket utan försöker hålla undan henom.

Men ibland blir det som det blir idag, hen slog mig på ögat varav jag får så ont att jag vrålar "NEJ!!", barnet blir ännu mer arg och drar då loss en stor hårtuss. Jag tappar tålamodet totalt och stänger in barnet i hens rum för att få vara ifred och andas.

Nu känner jag mig såklart som världens sämsta förälder. Ingen verkar ha dessa problem med deras 1,5 åringar. Vad har jag gjort för fel och hur kan jag rätta till det? Känner mig ensammast i världen..

Min äldsta var hemsk som 1,5 åring, bet, slet och blev vansinnigt arg, då brukade han slänga sig på golvet och dunka sitt eget huvud emot det. Kom på mig själv att det enda jag i princip sa till honom var "Nej, Nej, Nej och återigen Nej". Vid 1,5 är de ju dessutom såpass stora att de inte går att avleda lika lätt som ett yngre barn.

Jag brukar säga "AJ" ordentligt, alltefter ont som det faktiskt gör (inte minst för att slippa ytterligare ett nej), sedan har han fått klappa istället och ibland när han blev lite äldre sätta plåster vilket vi även gjorde på hans nallar när de "slog sig". Han har genom åren varit ganska omöjlig med en hel rad saker, nu förespråkar jag inte att mjäka för mycket men mindre förseelser har vi undvikt att tillrättavisa om då det i hans fall triggat mer, för han ville ju ha reaktion och när han inte fick den eller den fysiskt hindrades försvann betendet och även många konflikter, dock är det alltid nolltolerans mot att slåss.

Jag är också sådär som kan bli jättearg, speciellt när alla barnen (jag har 3) håller låda samtidigt. För mig har det hjälpt att ha en liten "handlingsplan" att följa så jag vet vad jag skall göra, oftast för mig har de gånger jag lackat ur berott på att jag inte haft andra verktyg och varit helt rådvill och blivit arg istället.

Klart du inte är världens sämsta förälder, då hade du ju inte så öppet och ärligt bett om hjälp. Av erfarenhet vet jag att många föräldrar blir arga och tar i i överkant ibland när det blir för jobbigt, men sånt berättas det oftast inte om.

Nya tag nu, på igen och lycka till =)

 

[TinyWiny]

Först om främst, TACK! Tack så otroligt mycket för det sista du skrev, det gick rakt in i hjärtat. Jag har sedan det hände haft så otroligt dåligt samvete och med det katastroftankar. Ganska urlöjliga tankar i stil med "hen är traumatiserad" "jag borde anmäla mig själv för barnmisshandel".

Du har helt rätt, varför försöker jag vara lugn? Det måste vara förvirrande för barnet när jag säger helt lugnt att "det gör ont på mamma", rösten, känslorna och kroppsspråket uttrycker helt olila saker.. Bra att tänka på.

Angående att jag stängde in barnet i hens rum, se gärna mitt svar ovan.
Och återigen, TACK!!

Bra att det gick rakt in i hjärtat. Det var meningen! För så är det ju. Alla föräldrar gör fel och misstag. Vi är ju mänskliga! Det viktiga är vad man gör och känner efteråt. En förälder som inte ser sina egna fel och brister är de som på riktigt traumatiserar sina barn. Inte de som inser och som gör vad de kan för att förhindra att det någonsin händer igen. Det är bättre att lämna barnet en kort stund än att sinnet rinner över och man verkligen gör något man för alltid kommer ångra. Mycket bättre! Det som blir fel är om man alltid lämnar sitt barn när hen är arg eller ledsen. Vi människor är flockdjur och det värsta straffet vi kan få är att bli lämnade och/eller ignorerade. Blir vi lämnade ofta vid specifika tillfällen så lär vi oss att det inte är ett önskat beteende och trycker ner känslorna istället. (Jämför med normaliseringsprocessen i ett osunt förhållande. Det fungerar likadant där.) Då kan vi prata om traumatiserade barn! Att lämna sitt barn en gång för att man känner att man inte längre behärskar situationen tror jag däremot inte lämnar några som helst spår. Snarare att barnet blir förvånad och/eller förvirrad över förälderns reaktion. Det är när det sker ofta eller till och med varje gång barnet uttrycker sina känslor (dvs. oftast när barnet blir ledsen eller arg) som det blir så fel.

Det är jättevanligt att föräldrar inte visar sina känslor för barnet så du är verkligen inte ensam. Jag har ofta funderat på om det är våran egen rädsla för ilska och ledsenhet som spelar in där. Få människor skulle ju stoppa sig själva ifrån att skratta eller le. Glädje känns inte lika "farligt" som ilska och ledsenhet och känns mer okej att visa. Det är synd att det är så och känner man så så får man öva på att visa hur man känner och tillåta sig att känna som man gör så att man sedan kan ge sitt barn sätt att hantera känslorna på. För det är bättre för alla att visa vad man känner på ett bra sätt. Då har barnet en ärlig chans att läsa sin förälder och föräldern slipper explodera i frustration och ilska för att barnet inte känner av gränserna för när föräldern blir arg eller ledsen. Ett barn lär sig ju av sina föräldrar och om föräldern hanterar sina känslor på ett sunt sätt själv så kan hen också guida sitt barn så att även barnet lär sig hantera sina känslor på ett sunt sätt. En förälder som inte kan eller vill visa sina känslor själv kan omöjligt lära ut ett sunt sätt att uttrycka känslor heller. För vi vill väl alla att våra barn ska kunna identifiera och ta hand om sina känslor och att de vågar visa vad de känner. Det är så vanligt att främst kvinnor gråter när de blir arga istället för att faktiskt vara arg. För män är det lika vanligt att visa ilska när de faktiskt egentligen är ledsna. Det beror på att man inte har fått lära sig att identifiera och ta hand om sina känslor. Man vet helt enkelt inte riktigt vad man känner utan ilska, besvikelse, rädsla och sorg blandas ihop till en enda sörja och då blir reaktionen densamma på alltihop. Istället för att reda ut varför man känner som man gör och ta hand om känslan och reda ut det hela så tar vi till de redskapen vi har. Det blir som att gräva ett trädgårdsland med en skruvmejsel, det blir varken klart eller bra. Man kan lära sig ta hand om sina känslor även som vuxen genom att gå i terapi men det är så mycket enklare och sundare att lära sig det som barn så att man har redskapen man behöver redan från början.