Ok, nu ska jag verkligen försöka vara väldigt seriös och detta är inte meningen att kritisera någon utan det är mer ett allmänt inlägg.
Och då kan jag säga, som har utbildning i psykologi OCH själv har deltagit i en ganska intensiv gruppterapi under ett och ett halvt år så är det värsta man kan göra är att börja tala om VAD någon SKA göra och vilka problem personen har.
Redan där har den andre gått i försvar och kommer inte höra/läsa ett ord till av vad du har att säga.
Så jobbar man överhuvudtaget inte när det gäller att förändra beteende inom det proffesionella och det funkar inte heller så i vanliga livet heller för den delen.
Bara för att undvika missförstånd så vill jag säga att jag INTE tycker det krävs någon examen i beteendevetenskap för att skriva här eller på något annat forum.
Det är som att säga till en alkis att du måste sluta supa.
Tror du att den personen gör det då? Svaret är nog nej.
Ursäkta Ts för den någon smaklösa jämförelsen.
Jag skriver inte detta för att utöva någon slags härskarteknik eller titulera mig som proffs, som jag vet att jag kan få kommentarer om. Jag tar den risken.....
Däremot skadar inte lite allmän ödmjukhet, hyfs och empati mot den som har gjort tråden, i detta fall
@Sockerbit eftersom man faktiskt blottar sin person och faktiskt blir ganska sårbar när man skriver sin berättelse.
Kommer man däremot med andra infallsvinklar, ex talar om att "såhär gjorde jag". Grejen ska vara att man hjälper och leder den andre till att komma fram till bra saker själv.
Att bara säga, du måste jobba med din självkänsla är som att sparka någon i ansiktet. Dels för att man får höra ATT man har dålig självkänsla och sen att det är en själv det är FEL på och att man själv bär ansvaret för vad den andra personen gör/säger mot en.
Ett sätt att jobba med sin självkänsla och ge andra råd om hur de ska jobba med sin självkänsla kan vara att bestämma sig för att ok, den här personen beter sig si och så mot mig, men jag väljer att inte låta den här personen påverka mig negativt.
Att "hålla med" någon behöver inte nödvändigtvis menas med att man klappar den andre på huvudet och säger "vad synd det är om dig".
Men, när man är i en situation som till exempel den Ts är i nu kan det vara oerhört värdefullt att få medhåll och att då få sina känslor bekräftade.
Som till exempel, "ja exet är gränslös, det är inte riktigt normalt att vara så.
Du har rätt att känna dig undanskuffad, förminskad osv
Så bekräftar man personens känslor och talar dessutom om att det är normalt att reagera så.
Och så visar man empati och det är något människor behöver när det känns svårt i livet.
Sen kan man diskutera olika strategier för att hantera situationen bättre.
Där kan man komma med råd men åter igen, de flesta människor ändrar sig inte för att någon annan tycker att dom ska göra det.
Förändring kommer inifrån och hjälpen kommer utifrån.
Men att börja med att kritisera personen gör precis tvärtom.
Det ger inga nya infallsvinklar utan det gör bara så att det blir låsningar från alla håll.
Ingen egentlig kommunikation sker utan alla pratar bara förbi varandra.
Helt meningslöst då Ts faktiskt ville ha hjälp OCH även bli bekräftad i att hon befinner sig i en påfrestande familjesituation.
Jag hoppas ändå för Ts skull att hon har fått ut något av detta och att, om inte annat efter hon har skrivit här, känner sig redo för att fortsätta prata med sin kille och komma fram till hur dom vill ha det tillsammans.
