Att föra en ensidig monolog med andra och vara nöjd med det.

[TinyWiny]

Endel människor vill inte ta del av vad andra har att säga utan de säger vad de vill säga och sedan är de klara. Jag har väldigt svårt att förstå det här när det kommer till nära relationer att man inte är tillräckligt intresserad av andras liv och vad andra har att säga för att vilja lyssna på dem men ändå anse att andra ska vilja lyssna på dem och deras liv. För mig blir det så konstigt för även om jag kanske inte är intresserad av samma saker så är jag ju intresserad och bryr mig om den andre som person och därmed bryr jag mig också vad som händer i hens liv.

Tänk dig följande scenario som exempel för att förklara hur jag menar; du ringer någon som står dig nära. Du frågar lite hur det är och ni pratar om hen och vad som pågår i hens liv. När du sedan själv vill berätta/prata om något som berör dig och ditt liv ursäktar hen sig (i bästa fall) med att hen inte kan prata mer och i värsta fall blir hen irriterad att du tar upp hens tid och blir kort i tonen för att hen inte tycker att hen ska behöva lyssna på sådant som inte direkt intresserar hen.

Det blir alltså en ensidig monolog och det blir tydligt att hen inte alls vill lyssna på dig och vad som händer i ditt liv. För mig är det här jättekonstigt så kan någon kanske förklara det för mig?

En förklarade det som att hen var tvungen att lyssna på andra i skola/jobb situationer och att hen inte tycker att hen ska behöva göra det på sin fritid och jag förstår det inte alls. Om jag bryr mig om någon så intresserar jag ju mig också för vad som pågår i hens liv och vad hen intresserar sig för även om vi kanske inte har samma intressen.

Jag brukar ibland skoja om att endel läser upp ett brev och när de är klara med det så vill de inte ha någon respons/någon vidare diskussion/höra vad den andre har på hjärtat utan då är de klara och lägger på men faktum är att jag tycker att det är sorgligt.

 

[Lingon]

Jag tycker att rätt många människor är så. Så jag är generellt sett ointresserad av folk för det är så tråkigt att bara höra dem mala på om sitt eget när de bara fortsätter prata när man själv försöker säga nåt. Då har jag det roligare med min bok/tv/dator och folk faktiskt är intresserade av en riktig konversation.

 

[honung]

Ja, tyvärr finns det gott om den typen av människor. I mitt arbete får det självklart vara så när man jobbar inom vården. Men utanför den rollen har jag extremt svårt för den typen av människor som är helt uppslukade av sig och sitt och aldrig visar något som helst intresse av någon annan än sig själv. Det är sårande att ha med såna människor att göra.

 

[Krystalline]

Hmm jag håller med dig, det är inte alls roligt med såna människor.
Med det sagt, måste jag erkänna att jag märker på mig själv att jag zonar ut ibland och slutar lyssna när till exempel min partner pratar om politiska partier eller "sitt" datorspel som han är väldigt engagerad i. Jag har svårt för att koncentrera mig när jag är helt ointresserad av ämnet, men jag försöker verkligen just för att jag tycker om människan som pratar.

Det är ju ett vanligt personlighetsdrag inom autism, just det att inte "kunna" intressera sig för saker utanför sina egna områden. Jag försöker att inte låta det äga mig, men det är verkligen svårt.

 

[Elo]

Hmm jag håller med dig, det är inte alls roligt med såna människor.
Med det sagt, måste jag erkänna att jag märker på mig själv att jag zonar ut ibland och slutar lyssna när till exempel min partner pratar om politiska partier eller "sitt" datorspel som han är väldigt engagerad i. Jag har svårt för att koncentrera mig när jag är helt ointresserad av ämnet, men jag försöker verkligen just för att jag tycker om människan som pratar.

Det är ju ett vanligt personlighetsdrag inom autism, just det att inte "kunna" intressera sig för saker utanför sina egna områden. Jag försöker att inte låta det äga mig, men det är verkligen svårt.

jag har ju också autism och har inte det problemet alls. Däremot kan det verka så; eftersom jag i konversationer med andra gärna berättar något om mig själv. Jag gör det för att försöka visa att jag förstår hur de känner. Eller inte. Eller att jag också varit där, eller inte.

Det leder till att andra ofta upplever mig som extremt pratsam och egocentrisk. Jag får jobba med det för att inte bli en "monologare".

(jag tycker ALLT är intressant hela tiden, vilket också kan vara jobbigt)

 

[Exile]

Alltså jag vet inte.. Förr känns det ju som att de främst var de som hade sociala svårigheter pga autism eller liknande som var så (förståeligt) men nu känns det bara som att det är del av det nya mer egoistiska idealet på nåt sätt.

Det är väldigt mycket fokus på jag, jag, jag nu för tiden. Man ska inte behöva göra sådant man inte vill, lyssna på sådant man inte vill. Det ska inte finnas några förpliktelser till andra och de som är "tråkiga" eller "jobbiga" alldeles för ofta blir stämplade som "energitjuvar" och ska fasas ur vänskapskretsen. Samma när det kommer till relationer, man ska inte behöva stå ut med en partner som maler på om sina intressen, man ska inte behöva kompromissa ett UNS även om man har ett liv ihop för då är det som att göra våld på sig själv. Dumpa osv.

Alla andra ska anpassa sig, man själv ska se till sitt eget bästa, "self care". Nutiden i ett nötskal säger jag.

 

[animalasia]

Jag håller också med att människor generellt blivit bättre på att prata och sämre på att lyssna. Jag ser lyssnande och förmågan att kunna läsa av andras respons (på det jag säger) som en grundsten i kommunikation och därför är det jätteviktigt att barn i förskola och skola får stöd i att lyssna på vad andra säjer ( och då menar jag verkligen lyssna och försöka förstå den andres perspektiv) för att man sedan som vuxen skall kunna samarbeta och klara sociala sammanhang.

 

[Red_Chili]

Om folk rent ut säger att de inte orkar lyssna, inte bryr sig osv, då klipper jag kontakten med dem. Sådana människor är inte värda min tid.

Sedan finns det folk som är som mig, har jag märkt Jag frågar sällan saker, men lyssnar gärna om någon berättar. I en typisk konversation med mina vänner så blir det att den ena frågar något, den andra svarar, den första berättar hur den ser på samma sak... Det blir också att den ena då kanske frågar om hur dagen varit, den andra svarar, den första svarar på det med att berätta om sin dag utan att ha fått frågan om det osv.

Jag frågar sällan för att jag inte vill dra ur folk saker och ting, men lyssnar, det gör jag alltid. (Och jag tränar på att då och då fråga lite mer, framförallt med nya bekantskaper, men det är svårt!)

 

[sjoberga]

Endel människor vill inte ta del av vad andra har att säga utan de säger vad de vill säga och sedan är de klara. Jag har väldigt svårt att förstå det här när det kommer till nära relationer att man inte är tillräckligt intresserad av andras liv och vad andra har att säga för att vilja lyssna på dem men ändå anse att andra ska vilja lyssna på dem och deras liv. För mig blir det så konstigt för även om jag kanske inte är intresserad av samma saker så är jag ju intresserad och bryr mig om den andre som person och därmed bryr jag mig också vad som händer i hens liv.

Tänk dig följande scenario som exempel för att förklara hur jag menar; du ringer någon som står dig nära. Du frågar lite hur det är och ni pratar om hen och vad som pågår i hens liv. När du sedan själv vill berätta/prata om något som berör dig och ditt liv ursäktar hen sig (i bästa fall) med att hen inte kan prata mer och i värsta fall blir hen irriterad att du tar upp hens tid och blir kort i tonen för att hen inte tycker att hen ska behöva lyssna på sådant som inte direkt intresserar hen.

Det blir alltså en ensidig monolog och det blir tydligt att hen inte alls vill lyssna på dig och vad som händer i ditt liv. För mig är det här jättekonstigt så kan någon kanske förklara det för mig?

En förklarade det som att hen var tvungen att lyssna på andra i skola/jobb situationer och att hen inte tycker att hen ska behöva göra det på sin fritid och jag förstår det inte alls. Om jag bryr mig om någon så intresserar jag ju mig också för vad som pågår i hens liv och vad hen intresserar sig för även om vi kanske inte har samma intressen.

Jag brukar ibland skoja om att endel läser upp ett brev och när de är klara med det så vill de inte ha någon respons/någon vidare diskussion/höra vad den andre har på hjärtat utan då är de klara och lägger på men faktum är att jag tycker att det är sorgligt.

Jag reagerar nog allra mest på asymmetrin. Att man förväntar sig att den andre ska vara intresserad av att lyssna länge på en ”monolog”, men själv kan man inte tänka sig att ens försöka lyssna. Total obalans. Från inlägget kan man också läsa ut att det finns väldigt lite respekt för andra och direkt ohyfsat beteende kring det.

Jag tänker att om man har tankegångar kring att människor inte är så intresserade av andras liv, eftersom man själv inte är det, borde inte insikten att andra inte är så intresserade av mitt liv inte ligga väldigt långt bort.

Men den typen av människor orkar man inte riktigt träffa mer än ett par gånger, för det blir inte intressantare med tiden.

 

[Efwa]

Jag är tämligen ointresserad av vad folk gör och vad som händer i deras liv, i det stora hela ska nämnas. Jag berättar inte heller ingående vad som händer i mitt liv till alla som vill höra.

Med det sagt så betyder det inte att jag inte lyssnar, visar intresse och har långa konversationer om allt med ett fåtal människor. De jag har det med är de som är lika duktiga på att lyssna som jag. Det vill säga, man både lyssnar och pratar lika mycket. Någon pratar mer än jag men är för det inte en energitjuv och tar nödvändigtvis inte mer plats på bekostnad av någon. Givetvis är det ett skönt utbyte av dialog och intresset blir ju ett annat för personens liv.

Sedan har vi de som är jag, jag, jag. Man får känslan av att ordet jag måste vara med på något sätt hela tiden. Vi brukar säga om dessa människor; att om man skulle be dem att inte säga "jag" eller prata om sig själv så skulle det bli helt tyst. Det skulle kanske vara en ögonöppnare för dem?
De är också ofta personer som tycker att folk "aldrig berättar något för dem" och "de får alltid veta sist" men faktum är att de aldrig vill lyssna, inte uppmärksammar personen som sitter mittemot eller endast frågar motparten hur den mår för att i nästa mening få berätta om sina krämpor och svårigheter.

Nope, not my cup of tea.

 

[TinyWiny]

Jag reagerar nog allra mest på asymmetrin. Att man förväntar sig att den andre ska vara intresserad av att lyssna länge på en ”monolog”, men själv kan man inte tänka sig att ens försöka lyssna. Total obalans. Från inlägget kan man också läsa ut att det finns väldigt lite respekt för andra och direkt ohyfsat beteende kring det.

Jag tänker att om man har tankegångar kring att människor inte är så intresserade av andras liv, eftersom man själv inte är det, borde inte insikten att andra inte är så intresserade av mitt liv inte ligga väldigt långt bort.

Men den typen av människor orkar man inte riktigt träffa mer än ett par gånger, för det blir inte intressantare med tiden.

Ja absolut! Det är också konstigt för mig.

Ja jag kan tycka att det är respektlöst. Min mamma har alltid varit sådan, lyssnar hon så beror det på att hon anser att den som pratar på något sätt är över henne i rang (ja det låter helt märkligt men är det enklaste sättet att beskriva det på) dvs. på samma sätt som den som menade att hen inte skulle behöva stå ut med det på sin fritid. Förr trodde jag hennes beteende berodde på mig men jag har insett nu att så inte är fallet. Det är så hon är och det har inte med mig att göra.

"Jag tänker att om man har tankegångar kring att människor inte är så intresserade av andras liv, eftersom man själv inte är det, borde inte insikten att andra inte är så intresserade av mitt liv inte ligga väldigt långt bort."

Nej så är det inte. Hen anser att hen ska slippa lyssna men ser inte det som någon krock med att andra borde lyssna på hen. Jag skriver hen eftersom det här är ett fenomen jag har stött på flera gånger och av människor av diverse kön.

Problemet för mig är att en av dessa är någon som verkligen har en enorm plats i mitt hjärta och det är ingen jag varken vill eller kan klippa kontakten med men det gör mig sorgsen att hen inte alls vill höra något om mitt liv utan att det är en helt ensidig monolog. Därför vill jag förstå varför det blir så för att på något sätt kunna förlika mig med faktum.

 

[TinyWiny]

Jag är tämligen ointresserad av vad folk gör och vad som händer i deras liv, i det stora hela ska nämnas. Jag berättar inte heller ingående vad som händer i mitt liv till alla som vill höra.

Med det sagt så betyder det inte att jag inte lyssnar, visar intresse och har långa konversationer om allt med ett fåtal människor. De jag har det med är de som är lika duktiga på att lyssna som jag. Det vill säga, man både lyssnar och pratar lika mycket. Någon pratar mer än jag men är för det inte en energitjuv och tar nödvändigtvis inte mer plats på bekostnad av någon. Givetvis är det ett skönt utbyte av dialog och intresset blir ju ett annat för personens liv.

Sedan har vi de som är jag, jag, jag. Man får känslan av att ordet jag måste vara med på något sätt hela tiden. Vi brukar säga om dessa människor; att om man skulle be dem att inte säga "jag" eller prata om sig själv så skulle det bli helt tyst. Det skulle kanske vara en ögonöppnare för dem?
De är också ofta personer som tycker att folk "aldrig berättar något för dem" och "de får alltid veta sist" men faktum är att de aldrig vill lyssna, inte uppmärksammar personen som sitter mittemot eller endast frågar motparten hur den mår för att i nästa mening få berätta om sina krämpor och svårigheter.

Nope, not my cup of tea.

Nej precis. Något behov av att basunera ut mitt liv för alla har inte jag heller utan det är ett fåtal och där är det som du säger, det är ett utbyte. Ibland behöver en prata mer och ibland den andre utan att skutan kapsejsar. Jag önskar så att jag hade kunnat få det även med den här personen som betyder så oerhört mycket för mig.

Ja det där att de alltid får veta sist och irritationen runt det är verkligen spot on! Som om det skulle vara märkligt att ingen berättar något när det är så tydligt att de inte vill höra något om någon annan än sig själva. Öppningsfrasen känner jag också igen. Speciellt ifrån min mamma. Jag pratar aldrig om de sjukdomar som jagar mig alls om informationen inte är nödvändig för överlevnad typ och det har jag också fått höra av den här typen av människor, varför har du inte sagt det! Tja....

 

[Görel]

Alla har ju inte knäckt den sociala koden och har inte kommit till insikt att umgås med andra människor innehåller samspel. Min erfarenhet är att majoriteten av de som beter sig så inte har ett rikt socialt liv. Kanske vill de passa på och berätta om sina tankar och erfarenheter när det finns någon som lyssnar, men kan inte reflektera över hur den de pratar för (inte med eftersom de håller monolog) tänker om situationen.

 

[TinyWiny]

Alla har ju inte knäckt den sociala koden och har inte kommit till insikt att umgås med andra människor innehåller samspel. Min erfarenhet är att majoriteten av de som beter sig så inte har ett rikt socialt liv. Kanske vill de passa på och berätta om sina tankar och erfarenheter när det finns någon som lyssnar, men kan inte reflektera över hur den de pratar för (inte med eftersom de håller monolog) tänker om situationen.

Ja på endel av de jag tänker på stämmer det men inte på andra. En av dem har jag diskuterat det här med sedan hen var riktigt ung och påtalat att hen gör andra människor ledsna när hen inte visar något intresse alls för andra människor. Jag har försökt förklara att man kan vara intresserad av människan även om man inte har samma intressen men det verkar inte gå hem. Hen kan ju lyssna i skola/jobb situationer och förstår vikten av det då men anser helt enkelt att hen ska få slippa det på fritiden. De jag tänker på har ett mycket varierat socialt liv men de som har ett rikt social liv har det genom sitt yrke vilket i sig faktiskt är intressant.

 

[Efwa]

Nej precis. Något behov av att basunera ut mitt liv för alla har inte jag heller utan det är ett fåtal och där är det som du säger, det är ett utbyte. Ibland behöver en prata mer och ibland den andre utan att skutan kapsejsar. Jag önskar så att jag hade kunnat få det även med den här personen som betyder så oerhört mycket för mig.

Ja det där att de alltid får veta sist och irritationen runt det är verkligen spot on! Som om det skulle vara märkligt att ingen berättar något när det är så tydligt att de inte vill höra något om någon annan än sig själva. Öppningsfrasen känner jag också igen. Speciellt ifrån min mamma. Jag pratar aldrig om de sjukdomar som jagar mig alls om informationen inte är nödvändig för överlevnad typ och det har jag också fått höra av den här typen av människor, varför har du inte sagt det! Tja....

Jag kan tycka det är ännu värre när personen säger att de är så socialt kompetenta och verkligen tror att de lyssnar och är människokännare. Inte konstigt att de inte tar åt sig då när man snällt försöker (ibland inte så snällt, när man tröttnat rejält) säga att du kanske ska tänka på detta. Reaktionen är oftast som sig bör, de blir förbannade och skyller allt på mottagaren av monologen.

 

[Angel]

Det finns gott om människor som jag inte har det minsta intresse för och absolut inte ser någon poäng i att lägga tid på att lyssna på när de babblar om sitt liv. I de fallen brukar jag lägga så lite tid som möjligt på ett samtal och då är det säkert rätt uppenbart men det gäller förstås inte människor jag bryr mig om eller anser är mina vänner.

 

[Seabaz]

Jag och en av mina bästa vänner pratar bara om sådant vi båda är intresserade av.

Jag är tex inte intresserad av barn. Så vi pratar inte om hennes barn mer om den sagt nåt kul eller nåt hänt och såklart att den mår bra.

Min vän säger "jag har andra vänner att prata barn med"
Och hennes andra vänner om de inte är hästintresserade så pratar hon inte häst med just den vännen...

Jag fungerar samma, beroende på vad jag vill prata av mig om, bestämmer vem jag ringer först. Ser inget problem i det

 

[Görel]

Jag och en av mina bästa vänner pratar bara om sådant vi båda är intresserade av.

Jag är tex inte intresserad av barn. Så vi pratar inte om hennes barn mer om den sagt nåt kul eller nåt hänt och såklart att den mår bra.

Min vän säger "jag har andra vänner att prata barn med"
Och hennes andra vänner om de inte är hästintresserade så pratar hon inte häst med just den vännen...

Jag fungerar samma, beroende på vad jag vill prata av mig om, bestämmer vem jag ringer först. Ser inget problem i det

Det är inte sådana samtal som jag tänker på utan såna där den ena pratar av sig om ett ämne och när den andra vill prata av sig om liknande så vill man inte lyssna. T ex berättar om hur glad den är över en semesterresa, men man vill inte höra om andras resor. Givetvis får man ha lite känsla för vad man väljer att prata om, jag pratar ju inte häst med de som jag inte delar intresset med. Det gör jag bara om någon börjar prata om sina barn...

Jag kände en som gärna pratade av sig om sina egna bekymmer men när jag ville prata om något som tyngde mig hade hon inte tid. Relationen blir snedfördelad när en person bara tar och den andra bara ger.

 

[Seabaz]

Det är inte sådana samtal som jag tänker på utan såna där den ena pratar av sig om ett ämne och när den andra vill prata av sig om liknande så vill man inte lyssna. T ex berättar om hur glad den är över en semesterresa, men man vill inte höra om andras resor. Givetvis får man ha lite känsla för vad man väljer att prata om, jag pratar ju inte häst med de som jag inte delar intresset med. Det gör jag bara om någon börjar prata om sina barn...

Jag kände en som gärna pratade av sig om sina egna bekymmer men när jag ville prata om något som tyngde mig hade hon inte tid. Relationen blir snedfördelad när en person bara tar och den andra bara ger.

Ahh okk... ja det är ju lite konstigt kanske...


Jag är nog ändå en av dem som inte är intresserad av andras liv. Men jag prackar inte heller på de mitt liv...
Så jag lämnar diskussionen nu.

Jag har inte många nära vänner. Men jag själv lider inte av det då jag inte behöver bragga om mitt eget liv heller. Och jag behöver inte lyssna på andras

 

[nightcrawler]

Jag är totalt ointresserad av andras liv. Men lyssnar ändå på mina nära och kära (vilket inte är många). Har inga förväntningar att nån ska lyssna på mej heller. Jag vet att jag har ett par som lyssnar men jag berättar knappt nått för dom heller. Inte mer än när dom har lyckats dra ur mej det jag "behöver" berätta. Då kan det komma lite mer. Men generellt så berättar jag inget. Tycker inte nån har med mitt liv att göra.