Arv?

[Tassetass]

Det här är ett par år sedan nu men då var det helt i sin ordning.
Man har rätt att göra vad man vill så länge det är är ens egen egendom.
Det är dock inte så vanligt att folk gör så.

Prövades det hela i rätten?

 

[Lovisaleonora]

Prövades det hela i rätten?

Det hade jag också tyckt var intressant att veta. Förfoganderätten är ju också stark när det kommer till in egendom.

 

[hoppsann]

Prövades det hela i rätten?

Ja. Resten av familjen var rätt uppretad.
Det här utspelade sig i en av våra storstäder + kranskommun.
Det gällde inga småbelopp om det hade gått till bodelning innan gåvobreven skrevs.
Men föräldern hade varit klar i knoppen och gåvobreven var giltiga.

Vännen ärvde sedermera sin förälders lott när far/mor-föräldern gick bort.

 

[Tassetass]

Ja. Resten av familjen var rätt uppretad.
Det här utspelade sig i en av våra storstäder + kranskommun.
Det gällde inga småbelopp om det hade gått till bodelning innan gåvobreven skrevs.
Men föräldern hade varit klar i knoppen och gåvobreven var giltiga.

Vännen ärvde sedermera sin förälders lott när far/mor-föräldern gick bort.

Har du ett målnummer? Vore rätt intressant att få hela bilden klar för sig och se hur rätten resonerat.

 

[hoppsann]

Har du ett målnummer? Vore rätt intressant att få hela bilden klar för sig och se hur rätten resonerat.

Ska se om jag kan få tag på det.

 

[hoppsann]

Har du ett målnummer? Vore rätt intressant att få hela bilden klar för sig och se hur rätten resonerat.

Min vän hälsar att man hade gått på en huvudregel att man fritt förfogar över sin egendom.
Eftersom gåvobreven var i sin ordning så kunde laglottsskyddet inte åberopas.
Eller om det var för att det inte uppenbart/gick att påvisa att gåvorna hade skänkts för att ordna upp/förhindra arv.
Föräldern lämnade helt enkelt inget arv efter sig, ägde ingenting när den avled.

Förrän efter att dennes förälder gick bort. Då gick allt till, så som man tänker sig att det skall fungera. D.v.s. laglotten tillföll föräldern som inte var i livet, och då tillföll lotten min vän.
Det var för många år och renoveringar emellan för att orka leta fram den första bibban med papper. Om den ens fanns kvar, det var bara trista minnen och dålig energi. Det var ju som det var....
Bodelningsdokumenten från bodelning nr 2 med tillhörande värdepapper låg däremot i bankfack.

 

[Modig_Korn]

Fick 0kr och min mamma, moster och kusin lika så när min morfar gick bort. Hans sambo hade roffat åt sig allt som fanns. Inte mycket att göra åt. Sånt som händer. Bara töm och glöm.

 

[Sar]

Jag tror inte att det är nyttigt att vara så fäst vid saker.
Det kan göra att man prioriterar annat på fel sätt.

Som din sambos släktgård?

Jag tror hus som gått i släkten ofta har rätt stor betydelse för många

 

[Inte_Ung]

Som din sambos släktgård?

Det är ett väl avvägt beslut som vi har tagit tillsammans.
Och det var inte självklart alls.
Under en period så var det jag som var mest entusiastisk.
Stället är så fantastiskt att det inte går att hitta något liknande på annat sätt.
Jag trivs bättre här än där jag bodde förut och det spelar roll på många sätt.
Den Historiska förankringen i bygden är också en stor fördel totalt sett.
Men det har sitt pris i form av en betydligt sämre arbetsmarknad och ett avsides läge.
Att få bo så här är dock ett privilegium som gör det värt allt. Här är helt sagolikt magiskt.

 

[Ray]

Har inte läst hela tråden - men @joshua jag förstår dig lite just angående gården du nämnt.
Min pappa har precis avlidit och jag har en enda grej jag ser som viktig och det är gården... Den som min farfars far byggde. Om den gått till någon annan hade jag blivit jätteledsen.
Har en vän vars mor hade samma slags släktgård och ett barn "utom äktenskap" . Hon gav gården som gåva till de barn som växt upp där. Skrev över allt på barnen men bor där ändå. Kanske det är något man kan få din pappa att tänka på?
Pengarna är ju en annan sak men har man någon slags släktgård vill man ju ha den kvar i släkten såklart!

 

[Inte_Ung]

men har man någon slags släktgård vill man ju ha den kvar i släkten såklart!

Frågan är ju sedan hur den skall förvaltas?
Skall någon bo där?
Hur skall denne någon försörja sig?
Skall man dela och bråka om det?
Annat?
Det är inte så enkelt när man väl är där som det kan verka när man tänker på det innan.

 

[Ray]

Frågan är ju sedan hur den skall förvaltas?
Skall någon bo där?
Hur skall denne någon försörja sig?
Skall man dela och bråka om det?
Annat?
Det är inte så enkelt när man väl är där som det kan verka när man tänker på det innan.

I detta fallet har hela familjen samma tillgång till gården. Och alla försörjer sig själva. Men ingen bor på heltid och det är klart att det gör det mindre komplicerat.

Tänker mer att om ts pappa ger gården i gåva kan han ju ändå bo där med nya frun men det är upp till barnen vad som händer med gården när han dör.

 

[Inte_Ung]

I detta fallet har hela familjen samma tillgång till gården. Och alla försörjer sig själva. Men ingen bor på heltid och det är klart att det gör det mindre komplicerat.

Eller mera.
Min Mamma och hennes syskon delade på en sommarstuga.
Det var inte i avdelningen okomplicerat.
Att komma överens om underhållskostnader och reparationer kan vara mycket svårt.
Eller hur och när samt till vad en gemensam fastighet skall användas.

 

[Mim]

Det här med att skriva över innan man dör....
Har ett exempel på detta, pga att arvslagar ändrades så skulle det vara så mkt enklare om gården skrevs över på två "barn" däremot skulle det gamla paret få bo kvar så länge de önskade. Lät ju bra i alla fall.

"Barnen" har nu börjat stjälpa saker på gården, ta saker från verkstad och hus, hjälper inte till med ngt utan bara dräller saker så det gamla paret känner sig ovälkomna i sitt eget hem.

 

[Ray]

Eller mera.
Min Mamma och hennes syskon delade på en sommarstuga.
Det var inte i avdelningen okomplicerat.
Att komma överens om underhållskostnader och reparationer kan vara mycket svårt.
Eller hur och när samt till vad en gemensam fastighet skall användas.

Finns ju alltid massa exempel på när det inte fungerar. Men det finns uppenbarligen familjer där det kan fungera som en lösning för att kunna behålla en gård/stuga i familjen.

 

[LiZH]

Mina föräldrar hade en sommarstuga som de misstänkte skulle kunna leda till tjafs mellan syskon ( gemensamma barn samt särkullbarn). De kontaktade en mäklare som värderade stugan och sedan erbjöds alla vi barn att köpa den t högstbjudande ( mäklarens pris var utg.pris). Min bror köpte den och mina föräldrar fördelade ut köpeskillingen t alla barn direkt efter köpet. En stor fördel var också att mina föräldrar har kunnat fortsätta nyttja stugan hur mycket de vill nästan och den står även fri för oss andra ( även särkullbarn) att låna efter överenskommelse. Tycker det är jätteskönt att det löstes i förväg!

 

[Roheryn]

Jag har haft många och långa diskussioner på detta temat.... Min mamma gick bort tidigt, över femton år sedan, och min far gifte om sig efter 3-4 år. Han var gift med sin nya i ca tio år innan han också gick bort för ett par år sedan. Pappa var därmed "sist" att gå bort bland de personer som betytt mycket för mig och min bror under uppväxten - mamma o pappa, farmor o farfar, mormor o morfar...

Jag tror att min bror hade förväntat sig, eller i alla fall önskat, att pappa i större utsträckning hade agerat "förvaltare" av arvet efter de som gick bort tidigare. Inte för att det fanns några stora pengar där, utan mest för sakens skull, för att både farmor o farfar och mormor o morfar ibland uttryckte att det var viktigt för dem att lämna något efter sig till barn och barnbarn. Istället såg pappa - med rätta tycker jag - pengarna (och huset) han ärvt som sina att förfoga fritt över. Han lät sin nya fru köpa in sig i halva huset (vilket var väldigt smart, då det gav pengar till helt nödvändiga renoveringar) och använde i övrigt sina tillgångar som han ville - köpte båt och motorcykel, reste mycket och levde ett gott liv. Jag tycker att han var i sin fulla rätt att göra allt detta, medan min bror är och framförallt har varit ganska bitter och kritisk till hur pappa valde att hantera detta - inte minst att han valde att gifta om sig...

Själv anser jag att jag fått det jag önskat och mer därtill - en spegel som hängde hos farmor och farfar, ett skåp som hängde hos mormor och morfar och som var snickrat av morfars farfar, en del av de smycken som mamma och mormor använde och som jag förknippar med dem. I övrigt så är det de lämnat i arv till mig något helt annat än materiella saker. De gav mig mitt liv, min barndom och min uppväxt och mängder av positiva minnen. Sedan blev det - trots att min far unnade sig det han ville ha under sitt "nya liv" med sin nya fru - tillräckligt med pengar över för att jag också skulle kunna köpa en ny häst till mig och min dotter. Det var en bonus - något jag inte räknat med eller tycker att jag hade självklart "rätt" till.

Att pappa gifte om sig och att en ny kvinna flyttade in i vårt barndomshem som mamma och pappa själva ritade och byggde som gemensamt projekt - det kan naturligtvis kännas konstigt och även kännas som om vi förlorade något. Men vår förlust var ju att mamma var borta - att någon annan kom istället var ju bara sekundärt, tycker jag, och egentligen utan betydelse. Utom för pappa då, som fick någon att dela ett antal år av sitt liv med. Och även om jag kanske inte på alla sätt älskade hans nya fru, så var det ju HANS val, och enbart hans. Jag har ju alltid förväntat mig att få välja partner fritt, utan mina föräldrars inblandning och synpunkter, och det gäller givetvis även åt andra hållet - att min far skulle få välja en ny livspartner utan synpunkter från mig och min bror.

 

[Sar]

Det är ett väl avvägt beslut som vi har tagit tillsammans.
Och det var inte självklart alls.
Under en period så var det jag som var mest entusiastisk.
Stället är så fantastiskt att det inte går att hitta något liknande på annat sätt.
Jag trivs bättre här än där jag bodde förut och det spelar roll på många sätt.
Den Historiska förankringen i bygden är också en stor fördel totalt sett.
Men det har sitt pris i form av en betydligt sämre arbetsmarknad och ett avsides läge.
Att få bo så här är dock ett privilegium som gör det värt allt. Här är helt sagolikt magiskt.

Det låter som en magisk boplats!
Då kanske du skulle ha förståelse för en viss bitterhet från ert gemensamma barn som sambon senare i livet agerade på ett sätt som gjorde det svårt eller omöjligt för barnet att ta över huset? Vilket har hänt ts.
Apropå

Jag tror inte att det är nyttigt att vara så fäst vid saker.
Det kan göra att man prioriterar annat på fel sätt.

 

[ginnies]

Den lilla haken är att den inte är "Hennes Egen" utan tillhör någon annan.
Det är bra att hålla reda på det där med Mitt och Ditt.

Såhär skrev jag, blir inte riktigt samma när du klipper av en mening:

Det blir det ju i detta fallet då TS fått en hop svar att hon är vuxen och ska sköta sig själv, jag förstår bara inte varför det då helt plötsligt är OK för nya flamman att gifta sig till trygghet " för att hon är rädd för att inte ha någonstans o bo". mao TS kan gifta sig till trygghet och en annans släktgård, men inte ha förväntningar att få ärva sin egen.

Det är alltså helt ok om TS gifter sig till en annan släktgård men hon får inte vilja ärva sin utan att vara girig och allt vad det nu är.

 

[ginnies]

Så tror inte jag att man kan eller får göra.
Om jag minns rätt så kan det krävas tillbaka om det är tydligt att det handlar om att försnilla arvsrätten.

Så kan man visst göra, hoppssann har helt rätt, finns det inget att kräva tillbaka så finns det inget. Och gör inte alla helt vad de vill med sina pengar, vadå försnilla helt plötsligt?

Jag har själv en bekant vars föräldrar gett allt i kontanter (tagit lån) på hela 12 miljonersgården till det andra barnet. Det finns alltså lika mycket lån idag på fastigheten som värdet är. Så när de dör och gården säljs finns inget att ärva för det går till lånen, som föräldrarna tagit i sitt namn.
Det har varit hos jurist och det finns inget att göra, men hon är väl också bara girig.