Är svenskar bra på engelska? - utbruten ur Är det bara jag…

[sjoberga]

Bara det att engelsmannen du skriver om bott i Sverige i 15 år utan att lära sig svenska säger en hel del om hur bra svenskar är på engelska. Han behövde inte lära sig svenska för han klarade sig med engelska.

Fast det säger på något sätt mest något bara upp till en basal nivå. Väldigt lite om nivån därutöver.

Själv anser jag mig vara ganska bra på engelska eftersom nästan hela mitt arbetsliv i 25 år händer på engelska i tal och skrift, men det är ganska nischad toppnivå. I mer allmänna termer utanför mina specialområden är min engelska hyfsad, men inte så mycket mer än så. Finns en hel del nyanser som jag inte får fram lätt, och förmodligen en hel del som inte går fram till mig.

 

[Pilot]

Jag började skriva på detta inlägget igår men trodde jag hade råkat radera det, så ursäkta om det missar några poänger för att diskussionen kommit vidare.

*

Jag tycker generellt sätt att svenskar pratar bra engelska.
Däremot så tycker jag att det finns en viss press av att prata "perfekt". När det kommer till språk gäller det oftast hellre än bra, och ofta blir man bra med tiden.
Det är klart det är skillnad att studera på engelska på universitetsnivå och kunna ge en vägbeskrivning eller beställa lunch.

I något tråd (för något år sedan?) så kom frågan upp när var man flytande på ett språk, varpå det nämndes att när man till största del tänkte på andra språket eller drömde så var man "flytande". Mao ska man prata som en engelskfödd talande, vilket diskvalificerar mängder med människor som bytt land, flytt och talar med brytning.
När det sätts i relation till att när man pratar flytande svenska så var det fler som inte tyckte att det höll. För det är klart man kan prata flytande svenska trots att man har brytning.

*

Med tanke på att man kan ha mer än ett modersmål och ha olika stort ordförråd så tycker jag att det här med att man ska kunna alla köksredskapen i lådan något larvigt.

 

[Motacilla]

Mycket klokt har redan skrivits i tråden.
Vill bidra med några tankar ändå: tycker att många som saknar internationell erfarenhet överskattar sin egen kunskap i språket. Mångas grammatik får mig att gråta, ordföljdsfel, tempus och liknande gör att jag sliter mitt hår ibland. Man förstår liksom inte att man inte kan översätta ord för ord och hoppas på det bästa.
Ja, man förstår vad folk menar, men det är inte korrekt för det.

Det som framför allt brukar vara uppenbart är avsaknaden för att ett språk för även med sig en annan kultur och ett annat sätt att tänka. Dvs på engelska så bör man vara väldigt artig med mycket please och thank you. Det här är lite svårt för många.

Att folk har accenter när de talar stör nog främst svenskar (och andra som lärt sig språket) på. Att man har en accent när man talar ett främmande språk betyder inte nödvändigtvis att man är dålig på språket i fråga. Det finns många äldre akademiker som har ett fantastiskt ordförråd, skriver mycket bra men uttalar lite ditåt.
Och så finns det yngre som karrikerat inte skriver bättre än att de tar fel på we're och where men som tack vare resor och tv har bättre uttal.

 

[Pilot]

Just det, jag skulle säga något om uttalet också! Min uppfattning (men jag kan ha helt fel, jag är inte på något sätt lingvistiker) är att det svenska språket är mildare och mjukare än många andra språk vars engelska uttal vi ibland driver med (här tänker jag främst på franska, tyska, danska, ryska). Jag är därför av uppfattningen att svenskar liksom kommer undan med lite mer när det gäller uttal, eftersom den svenska brytningen är mer diskret än t.ex. den franska.

För mig är det extremt tydligt när någon har en stark svensk brytning (och även jag reagerade på att det fanns gott om sådana exempel i filmen som lades upp i den ursprungliga tråden), men om jag tar min brittiske make som exempel så är det ganska ofta som jag får påpeka "oh he sounds so Swedish" när vi hör någon på t.ex. TV med svensk brytning. Maken kan sällan höra det, trots 8 års erfarenhet av diverse människor som pratar engelska med svensk brytning, medan han med lätthet kan identifiera t.ex. en fransk brytning. Men jag vet inte, det kanske främst beror på att svenska är mitt modersmål och att jag därför har mycket lättare att identifiera den brytningen?

Jag är precis likadan! Kan plocka ut minsta svenska brytning och det ger mig världens rysningar.
Fullkomligt avskyr den svenska brytningen (som jag givetvis själv har).

Brytningar tycker jag är charmigt och mer förlåtande.

 

[Pilot]

Mycket klokt har redan skrivits i tråden.
Vill bidra med några tankar ändå: tycker att många som saknar internationell erfarenhet överskattar sin egen kunskap i språket. Mångas grammatik får mig att gråta, ordföljdsfel, tempus och liknande gör att jag sliter mitt hår ibland. Man förstår liksom inte att man inte kan översätta ord för ord och hoppas på det bästa.
Ja, man förstår vad folk menar, men det är inte korrekt för det.

Det som framför allt brukar vara uppenbart är avsaknaden för att ett språk för även med sig en annan kultur och ett annat sätt att tänka. Dvs på engelska så bör man vara väldigt artig med mycket please och thank you. Det här är lite svårt för många.

Att folk har accenter när de talar stör nog främst svenskar (och andra som lärt sig språket) på. Att man har en accent när man talar ett främmande språk betyder inte nödvändigtvis att man är dålig på språket i fråga. Det finns många äldre akademiker som har ett fantastiskt ordförråd, skriver mycket bra men uttalar lite ditåt.
Och så finns det yngre som karrikerat inte skriver bättre än att de tar fel på we're och where men som tack vare resor och tv har bättre uttal.

Hur tycker du att det märks att de överskattar sin egen förmåga?

Som så mycket annat blir man bättre ju mer man över och det kommer låta som fan i början.

 

[sjoberga]

Jag började skriva på detta inlägget igår men trodde jag hade råkat radera det, så ursäkta om det missar några poänger för att diskussionen kommit vidare.

*

Jag tycker generellt sätt att svenskar pratar bra engelska.
Däremot så tycker jag att det finns en viss press av att prata "perfekt". När det kommer till språk gäller det oftast hellre än bra, och ofta blir man bra med tiden.
Det är klart det är skillnad att studera på engelska på universitetsnivå och kunna ge en vägbeskrivning eller beställa lunch.

I något tråd (för något år sedan?) så kom frågan upp när var man flytande på ett språk, varpå det nämndes att när man till största del tänkte på andra språket eller drömde så var man "flytande". Mao ska man prata som en engelskfödd talande, vilket diskvalificerar mängder med människor som bytt land, flytt och talar med brytning.
När det sätts i relation till att när man pratar flytande svenska så var det fler som inte tyckte att det höll. För det är klart man kan prata flytande svenska trots att man har brytning.

*

Med tanke på att man kan ha mer än ett modersmål och ha olika stort ordförråd så tycker jag att det här med att man ska kunna alla köksredskapen i lådan något larvigt.

Jag tycker ändå det ligger något i det där med att när man använder språket i sina tankar, så ger det bra förutsättningar att få flyt i talade språket.

Själv byter jag tankespråk om jag befinner mig mer än i ett samtal i en annan språkvärld där jag vill använda mig av mina språkkunskaper. Men det är mer för att det är en förutsättning för mig för att kunna tala utan att det blir stolpigt (alltså undvika gå via vägen att tänka på exempelvis svenska och sedan försöka översätta).

På något magiskt sätt gör också själva egna tänkandet på det språk som används att förståelsen för både sammanhang och nyanser blir så mycket bättre för det som andra uttrycker.

(En negativ aspekt på det hela är att det funkar lite så även inom landet, med dialekter, där jag blir lite som en kameleont. Kan bero på att rötterna är utspridda över landet och har flyttat en del som barn.)

Jag tänker att det inte krävs att man är född i land ett för att tänka på det språk som används där. Men det är en högst personlig observation av det egna fungerandet.

 

[Görel]

Hur bra man är på ett språk tänker jag handlar om den djupare förståelsen. Jag har under många år haft utredande samtal med personer som inte haft svenska som första språk, många har lärt sig som vuxna. Vi har pratat om svåra saker, personen har bra uttal och grammatik och är lätt att förstå. Sen visar det sig att saker jag sagt inte uppfattats rätt eftersom personen ännu inte nått till den djupare förståelsen. Där ser jag att måttstocken ligger för hur pass bra man är på ett språk.

 

[Iamia]

Tycker nog också att svenskar (på populationsnivå) pratar bättre engelska än folk i många andra länder. Grammatiskt korrekt, med gigantiskt ordförråd och utan brytning - absolut inte. Men på nivån ”göra sig förstådd i ett vanligt samtal”.
Jag bor i Tyskland. När jag flyttade hit var det ett rent helsike att fixa allt som behövdes (myndigheter/bank/osv) eftersom jag knappt pratade tyska. Många förstod exakt noll och de försökte inte ens hjälpa utan stod och stirrade tills jag gick. (Detta hände mig mer än en gång tex på olika banker…) I Sverige går det kanon att klara sig på engelska. Till och med mina gamla föräldrar (snart 80) fixar enklare samtal på engelska med min tyske make. Språk är ju till för att man ska kunna göra sig förstådd, det behöver inte kunna behärskas till 100% innan man får lov att använda det…

 

[sjoberga]

Språk är ju till för att man ska kunna göra sig förstådd, det behöver inte kunna behärskas till 100% innan man får lov att använda det…

Nä, precis, dessutom blir det ett perfekt moment 22.

 

[Motacilla]

Hur tycker du att det märks att de överskattar sin egen förmåga?

Som så mycket annat blir man bättre ju mer man över och det kommer låta som fan i början.

Det är svårt att sätta fingret på, men t.ex att man utan självkritik låter egenöversatta texter gå i tryck, varefter den engelska versionen innehåller diverse märkliga grodor som ingen som verkligen kan språket skulle skriva.

Jag försöker faktiskt hitta på något bra exempel, men det är svårt, för det handlar liksom om att folk i allmänhet brister i de djupare förståelserna och även saknar förståelse för att de inte vet. Insikten att det egna kunskaperna är begränsade finns liksom inte. Hur ska jag förklara: ju mer man kan, desto mer inser man också att man INTE kan.

Givetvis blir man bättre när man övar, men vill man verkligen bli bra på engelska kan jag varmt rekommendera att man läser på engelska. Många olika slags litteratur, gärna skönlitteratur. Genom att tillräckligt ofta se hur professionella skribenter uttrycker sig, får man förhoppningsvis så småningom en ökad känsla för språket.

 

[Pilot]

Jag tycker ändå det ligger något i det där med att när man använder språket i sina tankar, så ger det bra förutsättningar att få flyt i talade språket.

Själv byter jag tankespråk om jag befinner mig mer än i ett samtal i en annan språkvärld där jag vill använda mig av mina språkkunskaper. Men det är mer för att det är en förutsättning för mig för att kunna tala utan att det blir stolpigt (alltså undvika gå via vägen att tänka på exempelvis svenska och sedan försöka översätta).

På något magiskt sätt gör också själva egna tänkandet på det språk som används att förståelsen för både sammanhang och nyanser blir så mycket bättre för det som andra uttrycker.

(En negativ aspekt på det hela är att det funkar lite så även inom landet, med dialekter, där jag blir lite som en kameleont. Kan bero på att rötterna är utspridda över landet och har flyttat en del som barn.)

Jag tänker att det inte krävs att man är född i land ett för att tänka på det språk som används där. Men det är en högst personlig observation av det egna fungerandet.

Det är svårt att sätta fingret på, men t.ex att man utan självkritik låter egenöversatta texter gå i tryck, varefter den engelska versionen innehåller diverse märkliga grodor som ingen som verkligen kan språket skulle skriva.

Jag försöker faktiskt hitta på något bra exempel, men det är svårt, för det handlar liksom om att folk i allmänhet brister i de djupare förståelserna och även saknar förståelse för att de inte vet. Insikten att det egna kunskaperna är begränsade finns liksom inte. Hur ska jag förklara: ju mer man kan, desto mer inser man också att man INTE kan.

Givetvis blir man bättre när man övar, men vill man verkligen bli bra på engelska kan jag varmt rekommendera att man läser på engelska. Många olika slags litteratur, gärna skönlitteratur. Genom att tillräckligt ofta se hur professionella skribenter uttrycker sig, får man förhoppningsvis så småningom en ökad känsla för språket.

Fast detta är ju en Dunning - Kruger - effekten, det man inte vet, vet man inte.

 

[sjoberga]

Det är svårt att sätta fingret på, men t.ex att man utan självkritik låter egenöversatta texter gå i tryck, varefter den engelska versionen innehåller diverse märkliga grodor som ingen som verkligen kan språket skulle skriva.

Jag försöker faktiskt hitta på något bra exempel, men det är svårt, för det handlar liksom om att folk i allmänhet brister i de djupare förståelserna och även saknar förståelse för att de inte vet. Insikten att det egna kunskaperna är begränsade finns liksom inte. Hur ska jag förklara: ju mer man kan, desto mer inser man också att man INTE kan.

Givetvis blir man bättre när man övar, men vill man verkligen bli bra på engelska kan jag varmt rekommendera att man läser på engelska. Många olika slags litteratur, gärna skönlitteratur. Genom att tillräckligt ofta se hur professionella skribenter uttrycker sig, får man förhoppningsvis så småningom en ökad känsla för språket.

Att läsa en eller ett par skönlitterära böcker på det språk man vill använda innan man ger sig in i en språkvärld är en fantastiskt bra primer, kan bara hålla med. Det startar igång tänkandet på det språket, språkets melodier och språkets konstruktioner - så är man halvvägs ”där” innan man är där.

 

[sjoberga]

Att läsa en eller ett par skönlitterära böcker på det språk man vill använda innan man ger sig in i en språkvärld är en fantastiskt bra primer, kan bara hålla med. Det startar igång tänkandet på det språket, språkets melodier och språkets konstruktioner - så är man halvvägs ”där” innan man är där.

Jag har aldrig provat ljudböcker men borde inte bok + en ljudbok kunna vara en ännu bättre primer?

 

[Kakis]

Bara det att engelsmannen du skriver om bott i Sverige i 15 år utan att lära sig svenska säger en hel del om hur bra svenskar är på engelska. Han behövde inte lära sig svenska för han klarade sig med engelska.

Precis, i vardagliga situationer. Men det ledde till betalningsanmärkningar när han inte förstått brev från försäkringskassan och när ena barnet behövde gå på BUP var det inte heller så bra att inte kunna svenska då de inte kunde ta det på engelska(barnen var tvåspråkiga med svensk mamma).
Jag har även flera kollegor som bott här snart 10 år utan att kunna tala svenska.m

 

[Otherside]

Bara det att engelsmannen du skriver om bott i Sverige i 15 år utan att lära sig svenska säger en hel del om hur bra svenskar är på engelska. Han behövde inte lära sig svenska för han klarade sig med engelska.

Min har bott här i 24 år..... Och det är lite irriterande att han tänker så; att svenskar kan engelska så bra att han slipper mödan att lära sig det konstiga svenska språket. Dessutom menar han att han aldrig skulle kunna lära sig svenska så pass bra att han skulle bli "jämbördig" med dem han samtalade med, han skulle alltid vara i nåt slags underläge. Trist tänkt men ändå. De han samtalar med nu, på engelska, är ju isåfall i det "underläget" han vill slippa - men så tänker han inte om dem!

 

[Nahar]

Jag tycker att det här är ett väldigt bra exempel på hur någon svensk med bra engelska ändå brister:

Sådana misstag är vanliga, men de märks generellt inte av den som gör dem eftersom de inte är tillräckligt fel för att skapa direkta problem. Däremot blir det ofta, när de byggs på i ett samtal eller en längre text, en del av större missförstånd.

 

[jeennnnyy]

Jag tycker att det här är ett väldigt bra exempel på hur någon svensk med bra engelska ändå brister:

Sådana misstag är vanliga, men de märks generellt inte av den som gör dem eftersom de inte är tillräckligt fel för att skapa direkta problem. Däremot blir det ofta, när de byggs på i ett samtal eller en längre text, en del av större missförstånd.

Svarar på detta men kanske egentligen mer allmänt i tråden.. Är det någon som påstått att svenskar pratar perfekt engelska? Det verkar ju liksom orimligt att tro. Det enda jag sett att det argumenteras för är väl att man i Sverige pratar bättre engelska än i många andra (icke-engelskspråkiga) länder… inte att vi pratar 100% korrekt. Det är det väl ändå självklart att vi inte gör, på samma sätt som de flesta andra inte heller pratar andraspråk perfekt!

 

[Mineur]

Jag tycker att det här är ett väldigt bra exempel på hur någon svensk med bra engelska ändå brister:

Sådana misstag är vanliga, men de märks generellt inte av den som gör dem eftersom de inte är tillräckligt fel för att skapa direkta problem. Däremot blir det ofta, när de byggs på i ett samtal eller en längre text, en del av större missförstånd.

"They're great the Scandinavians, their English is really coming along!"

 

[Mineur]

Svarar på detta men kanske egentligen mer allmänt i tråden.. Är det någon som påstått att svenskar pratar perfekt engelska? Det verkar ju liksom orimligt att tro. Det enda jag sett att det argumenteras för är väl att man i Sverige pratar bättre engelska än i många andra (icke-engelskspråkiga) länder… inte att vi pratar 100% korrekt. Det är det väl ändå självklart att vi inte gör, på samma sätt som de flesta andra inte heller pratar andraspråk perfekt!

Fast här blev det ju ett ganska gravt missförstånd, när svensken trodde att frågan var vad han gjorde just då men det i själva verket frågades om hans yrke, så jag tycker nog snarare tvärtom att det illustrerar problemet som uppstår när man tror att man har koll på läget men inte har det - och hur det kan bli vanskligt ifall det händer i en situation med svårare konsekvenser.

 

[Nahar]

Svarar på detta men kanske egentligen mer allmänt i tråden.. Är det någon som påstått att svenskar pratar perfekt engelska? Det verkar ju liksom orimligt att tro. Det enda jag sett att det argumenteras för är väl att man i Sverige pratar bättre engelska än i många andra (icke-engelskspråkiga) länder… inte att vi pratar 100% korrekt. Det är det väl ändå självklart att vi inte gör, på samma sätt som de flesta andra inte heller pratar andraspråk perfekt!

Nej, poängen är att det ofta är människor som säger sig vara flytande eller väldigt bra på engelska som gör misstag likt ovanstående. Bristen på självinsikt alltså. Vilket är vad som diskuterats från början i tråden.