Är ni också hjärntvättade?

[Ray]

Va???
Sen när är 53.5kg på 160cm lägsta normalspann, size 0 och modesmal? Nä vet du vad! Det är en högst frisk och normal vikt.

Jag äter vanlig mat, rör på mig vanligt och håller mig mätt och nöjd. Det är inte hysteri eller att svälta sig.

Tror inte det var menat till just dig utan en annan användare som menade att det var vanligt att halvsvälta sig på 1200 kcal för att passa in i den världen.

Och alla är vi olika. Jag äter nog mellan 1500- 2000kcal om dagen och håller vikten på det. Har lyckats komma ner i 1200 någon dag men hade jag hålla det hade jag gått ner otroligt mycket på sikt. Jag har gått ner några kg på ovanstående diet.

 

[tuaphua]

Är det alltså viktigt att signalera sundhet? Det låter bara som ett annat sätt att uttrycka det jag kallade att signalera kontroll.

Inte att signalera det. Men att må bra.
Har man själv mått dåligt inser man hur viktigt det är att må normalt ens.
Jag personligen mår väldigt mycket sämre som överviktig eller underviktig. Sen förstår jag att andra tål mer iom att de inte har lika trasig kropp alt inte har lika redan störda hormoner.
Men alla vill ju må bra. Och det tor jag inte man gör som alkoholist, anorektiker eller gravt överviktig.

 

[mandalaki]

Inte att signalera det. Men att må bra.
Har man själv mått dåligt inser man hur viktigt det är att må normalt ens.
Jag personligen mår väldigt mycket sämre som överviktig eller underviktig. Sen förstår jag att andra tål mer iom att de inte har lika trasig kropp alt inte har lika redan störda hormoner.
Men alla vill ju må bra. Och det tor jag inte man gör som alkoholist, anorektiker eller gravt överviktig.

Fast nu byter du perspektiv och skriver om hur kroppen känns för en själv. Det du skrev innan var Om man så ser en alkoholist, en anorektiker eller en gravt överviktig person så signalerar inget av det sundhet - alltså med iakttagarens perspektiv.

 

[gul_zebra]

"Att våra kroppar behandlas så olika, att våra kroppar tros inneha så skilda egenskaper beroende på hur vi ser ut, har blivit en fråga om moral. Som det enkelt uttrycks i poden The Body Shaming Epidemic: När en smal person ligger i soffan och kollar på tv antar vi att den vilar, när en tjock person gör detsamma antar vi att den är lat."
http://www.aftonbladet.se/debatt/article20787683.ab

 

[tuaphua]

Fast nu byter du perspektiv och skriver om hur kroppen känns för en själv. Det du skrev innan var Om man så ser en alkoholist, en anorektiker eller en gravt överviktig person så signalerar inget av det sundhet - alltså med iakttagarens perspektiv.

Ja och för mig som iaktagare så sätter jag mig in i hur det är att inte må bra.
Det är inget jag strävar efter. Och det är inget jag söker efter i en partner heller tex. Eller vill att andra ska må så.

Det är ju inte så att man ser en som mår dåligt och tänker "så vill jag vara eller så vill jag att andra ska må".
Så jag tror det är naturligt att man reagerar när någon är osund ja. Inte att man värderar dem sämre. Men att man reagerar just på osundheten, precis som någon annan sjukdom. Man önskar folk att må så bra de kan.

 

[mandalaki]

Ja och för mig som iaktagare så sätter jag mig in i hur det är att inte må bra.
Det är inget jag strävar efter. Och det är inget jag söker efter i en partner heller tex. Eller vill att andra ska må så.

Det är ju inte så att man ser en som mår dåligt och tänker "så vill jag vara eller så vill jag att andra ska må".
Så jag tror det är naturligt att man reagerar när någon är osund ja. Inte att man värderar dem sämre. Men att man reagerar just på osundheten, precis som någon annan sjukdom. Man önskar folk att må så bra de kan.

Aha, du tänker så. För mig låter det dock lite långsökt att sätta sig in i hur man själv skulle må om man var varje person man råkar observera. Och det känns väldigt väl i trådens riktning att du skriver att det är "naturligt att reagera när någon är osund". Det bekräftar trådens grundämne väldigt väl.

 

[kryddelydd]

Sammanfattar i mitt huvud:
Det är aldrig ok att nedvärdera andra människor
Det finns ett osunt smalideal som faktiskt orsakar lidande bland många unga som försöker nå det.
Det är inte hälsosamt att vara inaktiv och äta extremt fel
Det är lättare att bli inaktiv om man som ung är överviktig och blir hånad för detta.
Det är svårt att säga åt en annan människa att de hade mått bra av att gå ner i vikt utan att det kommer tas som ännu en negativ kommentar av vederbörande.

Det är liksom en...ond spiral som känns jättejobbig att helt komma ur.
Det kan absolut vara dåligt för källan att vara för överviktig och det inverkar ju på ork och livskvalitet i många fall. Om någon man bryr sig om är fast i detta vill man hjälpa såklart- utan att såra...
Usch vad svårt.

Snyggt!

 

[tuaphua]

Aha, du tänker så. För mig låter det dock lite långsökt att sätta sig in i hur man själv skulle må om man var varje person man råkar observera. Och det känns väldigt väl i trådens riktning att du skriver att det är "naturligt att reagera när någon är osund". Det bekräftar trådens grundämne väldigt väl.

Ja, jag förstår att det känns i trådens riktning. För jag upplever också att vissa behandlas annorlunda beroende på vikt och utseende i stort.
Men just om man har rött hår, stor näsa eller ngt annat rent estetiskt som kanske inte tilltalar alla(jag har båda ) så är det ju inget som tyder på ev hälsorisker.
En anorektisk kropp, någon som är påtänd eller en rejält överviktig kropp signalerar alla potentiell hälsofara. Det är i min värld inte konstigt att reagera mer på sånt iom att det är mer komplext än rent estetiska preferenser eller icke-preferenser.

Vare sig vi vill eller inte funkar vi på ett visst vis psykologiskt beroende på gener. Och även om vi vill se oss evolverade så finns ju fortfarande en del instinktiva beteenden.

Jag må vara arbetsskadad som jobbar med djur och deras instinkter. Men jag tror vi har en del sånt kvar vi med. Även om vi också har en mer avancerad hjärnfunktion och kan logiskt resonera med våra impulser och till viss del träna om dem.
Men jag tror vi är lite påverkade av såna saker kring just osundhet. Även om medier etc också kan påverka.

 

[mandalaki]

En anorektisk kropp, någon som är påtänd eller en rejält överviktig kropp signalerar alla potentiell hälsofara. Det är i min värld inte konstigt att reagera mer på sånt iom att det är mer komplext än rent estetiska preferenser eller icke-preferenser.

Vare sig vi vill eller inte funkar vi på ett visst vis psykologiskt beroende på gener. Och även om vi vill se oss evolverade så finns ju fortfarande en del instinktiva beteenden.

Men det låter - som oftast - som en himla lätt utväg att hänvisa till genetik och evolution. Att man reagerar på tydliga kännetecken hos någon måste väl inte leda till Oj, det är osunt?
Hur en kropp "bör" se ut varierar ju över tid och mellan kulturer. Trots vårt gemensamma genetiska ursprung och evolutionen.

 

[kryddelydd]

OK, jag ger mig på ett försök till tankegång om hur man (möjligen) kan påverka det här med "fat-shaming".

Som jag skrivit upprepade gånger, i mitt hörn av världen handlar övervikt om hälsa och hälsorisker och ibland ordentliga hälsoproblem.
Jag är medveten om att jag finns i ett begränsat hörn.
Begränsningarna utgörs av jobbet - där fokus uppenbarligen är på hälsa och sjukdom.
I övrigt utgörs begränsningarna av mitt umgänge - de personer och den miljö där jag vistas.
Jag vistas inte i städer, på caféer, i klädaffärer. Jag går inte omkring på gatorna och tittar och lyssnar på folk. (jo, jag handlar ibland och då på snabbast och mest rationella sätt i så få butiker som möjligt och tar minsta möjliga tid på mig)

Alltså: begränsat hörn av världen.
Ganska bekvämt.

Men jag tänker också så här: genom att välja hur jag lyssnar eller hör vad som sägs, väljer jag också hur det berör mig.

Om jag hör en person kommentera min vikt (igen; jag är överviktig) i negativa termer så kan jag antingen välja att bli upprörd, eller så kan jag välja att tänka "jo, jag väger lite för mycket. Den personen har visserligen inget med det att göra, men personens kommentar påverkar mig faktiskt inte".
Om jag väljer att aktivt ta ställning till att den personens kommentar är dum, fånig, ovidkommande och bara avsedd för att vara elak, så kanske jag kan fortsätta att acceptera mig själv som jag är. Och göra det mindre viktigt för mig att någon är elak.

Jag menar - förstås - inte att försvara elakheter.
Utan tänker mer att vårt reaktionsmönster förstärker vår upplevelse av vad som är vad.
Om jag väljer att fokusera på exempelvis att människor föraktar överviktiga personer, så kommer jag att kunna tolka in den betydelsen i veckotidningarnas viktnedgångsråd, i modellerna på cat-walken (snacka om osunda signaler - och estetiskt icke tilltalande) och så vidare.

Om jag väljer att fokusera på andra aspekter av övervikt så försvinner laddningen en hel del. Och annonserna/rubrikerna i veckotidningarna blir inte "förakt mot övervikt" utan i stället råd till personer som av olika skäl önskar eller behöver gå ner i vikt.
Om jag tänker att "det här plagget ser inte klokt ut på mig" jämfört med "det är helt OK att jag har lite bilringar på magen" så påverkar det omvärldens uppfattning om mig, ja.
Min attityd påverkar nog ganska mycket mitt kroppsspråk också, vilket i sin tur möjligen kan färga omvärldens reaktioner på min uppenbarelse.

Så jag tror att attityder kan förändras genom aktiva val av att själv ändra tankemönster. Om/när tillräckligt många människor ändrar tankemönstren.
Och då är det även "de drabbade" som behöver jobba med att ändra sina tanke- och reaktionsmönster.
Den enda man faktiskt kan ändra på är sig själv.

Om jag hela tiden går omkring och oroar mig för vad andra ska tänka om mig: hur tung jag är, om jag har fina eller fula kläder, om jag följer modet, om jag har tillräckligt stora läppar, om jag sminkar mig väl, om jag är solbränd och så vidare;
ja, då verkar livet vara ganska jobbigt.

Jag har väl tillräckligt starka drag mot Asperger för att kunna rycka på axlarna över de sakerna. Det spelar mig ingen roll om folk tycker att jag har fula kläder, eller ful frisyr.
En del människor har synpunkter på att jag inte sminkar mig - jag kunde väl göra mig fin?
Antingen kan jag bli ledsen över att jag tydligen inte duger naturell.
Eller så kan jag rycka på axlarna och tycka att det inte är ett problem.

 

[tuaphua]

Men det låter - som oftast - som en himla lätt utväg att hänvisa till genetik och evolution. Att man reagerar på tydliga kännetecken hos någon måste väl inte leda till Oj, det är osunt?
Hur en kropp "bör" se ut varierar ju över tid och mellan kulturer. Trots vårt gemensamma genetiska ursprung och evolutionen.

Jag skrev att det var både och. För jag tror inte man helt kan frånta den genteiska biten dess vikt. Även om den kanske är betydligt mindre än övrig påverkan.

För mig har ju mitt eget ideal förändrats med ålder och insikt om hälsa. Det har blivit tyngre och mer musklat. Så visst är det inte bara genetik. Då hade jag inte påverkats av att byta miljö och lite annat fokus i livet. Nu har jag påverkats ordentligt.

 

[stjarnhimmel]

Självklart finns det risker med övervikt.
Men samtidigt finns det stora risker med väldigt många saker i livet utan att det ska pratas om moral.
Elitidrott måste ju vara enormt osunt och förenat med mkt risker. Nästan alla jag känner som jobbat med hästar på professionell nivå har haft ett par allvarliga skador eller olyckor.

 

[Fruentimber]

"Att våra kroppar behandlas så olika, att våra kroppar tros inneha så skilda egenskaper beroende på hur vi ser ut, har blivit en fråga om moral. Som det enkelt uttrycks i poden The Body Shaming Epidemic: När en smal person ligger i soffan och kollar på tv antar vi att den vilar, när en tjock person gör detsamma antar vi att den är lat."
http://www.aftonbladet.se/debatt/article20787683.ab

Alltså detta. Så väldigt on point.

 

[Youma]

Fast varför är det just andelen fett som är tillåten att kommentera negativt, som att det vore det värsta man kunde göra för sin hälsa?
Är inte stress betydligt värre, när det gäller hjärt- och kärlsjukdomar, stroke, utbrändhet, depression etc ?

En nära släkting har väldigt högt blodtyck. Vad stirrar man sig blind på, jo,att denna borde gå ner 15 kg för att bli normalviktg. Att samma person lider av väldig stress på jobbet, det är skitsamma.
Vilket bidrar till högt blodtryck mest?

Sen är arbetsplatsen generös med gym kort, har stegtävligar och what not. Men när personalen vill ta ut sin semester, nä, då är det svårt, ont om folk, etc.

Det finns så många samhällsbetungande hälsoproblem, men det är just fett som ska vara det värsta, för det kan man skuldbelägga individen för.

 

[stjarnhimmel]

En sak förstår jag inte- om övervikt är så farligt och ett hot för framtiden- Varför är det då så himla svårt att få hjälp för det?
Idag hjälper man ju inte ens de personer som vill ha hjälp.
Varför satsar inte vården och samhället förebyggande om detta är ett sånt problem?
En vän som gjorde GBP fick inte ens frågan om varför hon var överviktig.

 

[Fruentimber]

OK, jag ger mig på ett försök till tankegång om hur man (möjligen) kan påverka det här med "fat-shaming".

Som jag skrivit upprepade gånger, i mitt hörn av världen handlar övervikt om hälsa och hälsorisker och ibland ordentliga hälsoproblem.
Jag är medveten om att jag finns i ett begränsat hörn.
Begränsningarna utgörs av jobbet - där fokus uppenbarligen är på hälsa och sjukdom.
I övrigt utgörs begränsningarna av mitt umgänge - de personer och den miljö där jag vistas.
Jag vistas inte i städer, på caféer, i klädaffärer. Jag går inte omkring på gatorna och tittar och lyssnar på folk. (jo, jag handlar ibland och då på snabbast och mest rationella sätt i så få butiker som möjligt och tar minsta möjliga tid på mig)

Alltså: begränsat hörn av världen.
Ganska bekvämt.

Men jag tänker också så här: genom att välja hur jag lyssnar eller hör vad som sägs, väljer jag också hur det berör mig.

Om jag hör en person kommentera min vikt (igen; jag är överviktig) i negativa termer så kan jag antingen välja att bli upprörd, eller så kan jag välja att tänka "jo, jag väger lite för mycket. Den personen har visserligen inget med det att göra, men personens kommentar påverkar mig faktiskt inte".
Om jag väljer att aktivt ta ställning till att den personens kommentar är dum, fånig, ovidkommande och bara avsedd för att vara elak, så kanske jag kan fortsätta att acceptera mig själv som jag är. Och göra det mindre viktigt för mig att någon är elak.

Jag menar - förstås - inte att försvara elakheter.
Utan tänker mer att vårt reaktionsmönster förstärker vår upplevelse av vad som är vad.
Om jag väljer att fokusera på exempelvis att människor föraktar överviktiga personer, så kommer jag att kunna tolka in den betydelsen i veckotidningarnas viktnedgångsråd, i modellerna på cat-walken (snacka om osunda signaler - och estetiskt icke tilltalande) och så vidare.

Om jag väljer att fokusera på andra aspekter av övervikt så försvinner laddningen en hel del. Och annonserna/rubrikerna i veckotidningarna blir inte "förakt mot övervikt" utan i stället råd till personer som av olika skäl önskar eller behöver gå ner i vikt.
Om jag tänker att "det här plagget ser inte klokt ut på mig" jämfört med "det är helt OK att jag har lite bilringar på magen" så påverkar det omvärldens uppfattning om mig, ja.
Min attityd påverkar nog ganska mycket mitt kroppsspråk också, vilket i sin tur möjligen kan färga omvärldens reaktioner på min uppenbarelse.

Så jag tror att attityder kan förändras genom aktiva val av att själv ändra tankemönster. Om/när tillräckligt många människor ändrar tankemönstren.
Och då är det även "de drabbade" som behöver jobba med att ändra sina tanke- och reaktionsmönster.
Den enda man faktiskt kan ändra på är sig själv.

Om jag hela tiden går omkring och oroar mig för vad andra ska tänka om mig: hur tung jag är, om jag har fina eller fula kläder, om jag följer modet, om jag har tillräckligt stora läppar, om jag sminkar mig väl, om jag är solbränd och så vidare;
ja, då verkar livet vara ganska jobbigt.

Jag har väl tillräckligt starka drag mot Asperger för att kunna rycka på axlarna över de sakerna. Det spelar mig ingen roll om folk tycker att jag har fula kläder, eller ful frisyr.
En del människor har synpunkter på att jag inte sminkar mig - jag kunde väl göra mig fin?
Antingen kan jag bli ledsen över att jag tydligen inte duger naturell.
Eller så kan jag rycka på axlarna och tycka att det inte är ett problem.

Återigen missar du en väldigt stor poäng. Ditt fokus ligger hela tiden på dig själv och dina egna upplevelser. Strukturer och normer är större än så och kommer aldrig att kunna ändras eller försvinna av att en tjock person rycker på axlarna när hen får en nedsättande kommentar, bara för att du gör det.

 

[tuaphua]

Fast varför är det just andelen fett som är tillåten att kommentera negativt, som att det vore det värsta man kunde göra för sin hälsa?
Är inte stress betydligt värre, när det gäller hjärt- och kärlsjukdomar, stroke, utbrändhet, depression etc ?

En nära släkting har väldigt högt blodtyck. Vad stirrar man sig blind på, jo,att denna borde gå ner 15 kg för att bli normalviktg. Att samma person lider av väldig stress på jobbet, det är skitsamma.
Vilket bidrar till högt blodtryck mest?

Sen är arbetsplatsen generös med gym kort, har stegtävligar och what not. Men när personalen vill ta ut sin semester, nä, då är det svårt, ont om folk, etc.

Det finns så många samhällsbetungande hälsoproblem, men det är just fett som ska vara det värsta, för det kan man skuldbelägga individen för.

Jag tycker det har fått ett uppsving att börja prata om stress. Det är jätteviktigt.
Just stress ger ju så många problem som värk, sömnproblem, viktuppgång, hjärt/kärl-problem.
Min kiro tex brukar både rek övningar och andning/avslappning. Det är så många idag som är superstressade och jobbar i positioner som gör att de inte djupandas ordentligt.

Att rekommendera andningsövningar tror jag starkt på! Här på landet har jag också stött på fler folk som inte är karriärist-stressade. De lämnar jobbet på jobbet och kan ibland rent av jobba mindre iom billigare levnadskostnader.

 

[tuaphua]

En sak förstår jag inte- om övervikt är så farligt och ett hot för framtiden- Varför är det då så himla svårt att få hjälp för det?
Idag hjälper man ju inte ens de personer som vill ha hjälp.
Varför satsar inte vården och samhället förebyggande om detta är ett sånt problem?

Det håller jag med om. Men jag förstår också svårigheten i det. Det kan krävas psykologhjälp. Och psykisk ohäklsa finns det gott om och köerna för psykvård är långa.

 

[tuaphua]

Självklart finns det risker med övervikt.
Men samtidigt finns det stora risker med väldigt många saker i livet utan att det ska pratas om moral.
Elitidrott måste ju vara enormt osunt och förenat med mkt risker. Nästan alla jag känner som jobbat med hästar på professionell nivå har haft ett par allvarliga skador eller olyckor.

De inom sjukvård tex vet riskerna med det. Det är inte bara inom en uppenbart farlig sport som ridning som man riskerar skadas. Överträning och olyckor sker i annat med.

Jag har en bekant vars man fick hjärtstopp under ett lopp nyligen. Hon funderar nu om de levt lite för träningsinriktat och på för extrem kost. De har lagt om sitt leverna till mer moderat träning och sunkar till det med maten ibland.

 

[stjarnhimmel]

Det håller jag med om. Men jag förstår också svårigheten i det. Det kan krävas psykologhjälp. Och psykisk ohäklsa finns det gott om och köerna för psykvård är långa.

Ja.
Men när vänner gjort överviktsoperationer och inte ens fick frågan om varför de var överviktiga och inga frågor om sin livsstil så börjar jag undra.

Jag kan tycka det blir dubbelmoral när vården påpekar till folk om hur farligt övervikt är om man samtidigt inte är villig att stötta och hjälpa folk till förändring.