Äntligen, ÄNTLIGEN!

[bettysmatte]

AF är lika värdelösa som dom alltid varit, hur tror du jag fått mina jobb då? Inte genom AF iallafall utan jag har sökt på egen hand och sen har det rullat på.

Håller med. Om bara de som hade fått jobb genom AF hade varit ute i arbetslivet, då hade det inte funnits många arbetande människor i Sverige... Jobb söker man på egen hand!

 

[Narcissa]

Efter så många år som jag gått och inte gjort något alls.
Efter all väntan på hjälp.
Efter oändligt många försök att passa in, försöka göra det rätta osv, så har jag ÄNTLIGEN fått mitt svar.

Jag har fått min ADD diagnos nu. Och det var ingen tvekan om att det var ADD heller. Det känns så oerhört skönt. Som en lättnad! Jag har äntligen fått en förklaring till varför jag är som jag är. Varför jag har dessa svårigheter som jag faktiskt har. Varför jag ibland inte klarar av vissa saker som är hur normalt som helst för en annan. Men framför allt. Jag slipper bli kallad LAT! Det är så fruktansvärt underbart att äntligen veta att jag faktiskt inte är en lat jävel som "ska rycka upp sig".


Ni som fått era diagnoser, hur kände ni när ni fick dom?

Samma som du. Lättnad över att veta. Nu jobbar jag med personer med samma diagnos så jag kan ju sätta mig in i problematiken på ett annat sätt.

 

[Myrten]

Håller med. Om bara de som hade fått jobb genom AF hade varit ute i arbetslivet, då hade det inte funnits många arbetande människor i Sverige... Jobb söker man på egen hand!

Exakt. Jag tror jag har varit arbetslös två gånger under mitt yrkesliv. I båda fallen konstaterade AF att de inte kunde hjälpa mig, för jag var för högutbildad och för specialiserad. En av gångerna hade jag dock en jättebra handläggare som hjälpte mig att komma med på en kurs som jag ville gå och som faktiskt var väldigt bra.

På måndag ska jag börja ett nytt jobb där mina arbetsuppgifter bland annat omfattar att följa upp ett nu avslutat projekt som AF hade med Skogsstyrelsen. Detta har tydligen varit framgångsrikt, främst för att det fick deltagarna ut i skogen vilket innebar motion och rutiner. Det finns alltså en del vettiga AF-projekt med syfte att hjälpa människor bli bättre förberedda inför arbetsmarknaden. Sedan finns det dåliga också, många. Men om man inte alls är van vid att arbeta kan kanske även ett sådant ge träning i att ha fasta rutiner och arbetskamrater.

 

[avslutat medlemskap]

Jag grunnade lite på denna tråden sen jag lagt mig igår kväll, det som genomsyrar den och massor av andra trådar här på buke är problem, problem och ännu mera problem. "Kan inte, går inte" blir en självuppfyllande mantra om det bara det upprepas in absurdum. Fan, livet är fullt av möjligheter men sitter man på sin feta röv och bara gnäller så händer inget, det enda som fungerar är att ta tag i sitt liv och det kan alla om MAN BARA VILL!

Det är massor av saker jag inte kan, men jag gör det ändå och funkar det så funkar det annars angriper jag problemet som uppstår från ett helt annat håll. Alla problem har en lösning och det finns inget rätt sätt eller fel sätt när man fått det att fungera.

Hej hopp, nu ska jag ner till verkstan och fylla köldmedel i en AC på en bil, det kan man inte göra själv eller utan instrument men det skiter jag i, jag gör det ändå på mitt sätt och hittills har ingen klagat.


*Ja f*n, jag är ju Mac Gyver så jag kan bygga en bil av en näve grus,,,,,,,,,om jag bara vill.*

 

[aiquen]

Fast ... har man den problematiken som TS har och varken utbildning eller arbetslivserfarenhet så är det nog fasen inte lätt att ge sig ut och söka jobb helt på egen hand.

Alltså, självklart är det inte dumt på något sätt att försöka söka på egen hand och t.ex. kolla runt om man har bra kontakter i sin närhet, men annars kanske just det här med jobbsökandet och kontakten med AF är ett område där diagnosen faktiskt kan vara till nytta för TS? Jag är visserligen inte insatt i exakt vilken hjälp man kan få av AF, men hjälp i form av praktik, lönebidrag etc. kan väl de bistå med? Som en början alltså!

 

[Niyama]

Fast ... har man den problematiken som TS har och varken utbildning eller arbetslivserfarenhet så är det nog fasen inte lätt att ge sig ut och söka jobb helt på egen hand.

Alltså, självklart är det inte dumt på något sätt att försöka söka på egen hand och t.ex. kolla runt om man har bra kontakter i sin närhet, men annars kanske just det här med jobbsökandet och kontakten med AF är ett område där diagnosen faktiskt kan vara till nytta för TS? Jag är visserligen inte insatt i exakt vilken hjälp man kan få av AF, men hjälp i form av praktik, lönebidrag etc. kan väl de bistå med? Som en början alltså!

Nej, då är det nog inte lätt att söka jobb på egen hand. Men t.ex. hade TS häst i ett stall på gångavstånd, där hade det ju gått att fråga om hon kunde fortsätta ta fodringar. T.ex. varje morgon så hon kommer upp i tid och skapar rutiner. Detta har varit uppe som förslag i hennes tidigare trådar men det ville hon inte heller. Det finns ju SÅ mycket man kan göra själv, och TS har fått massor av förslag och hjälperbjudanden men det är alltid nåt fel.

Askaplaska erbjöd ju henne praktik, och boende också om jag inte minns fel. Hur gick det med det TS?

 

[Poisonous]

Ärligt talat så tror jag inte att det är diagnoserna eller din kropp som säger nej.
Det är ditt tankesätt "Det går inte", "Jag kan inte", "Orkar inte"
Vem som helst skulle bli deprimerad av att ha det snurrade i huvudet hela dagarna.

Jag är borderline, deprimerad och ADHD. Jag pluggar just nu upp mina betyg för att läsa förskolelärare sen.
Japp, det är ett helvete. Jag är lat och tänker "Jag hinner, jag hinner"
Så nu sitter jag, med en uppsats på 25sidor som ska va klar imorgon, jag har gjort första sidan. "Förlåt läraren, jag är diagnostiserad" eller "Jag kan inte" finns inte just nu. Nu är det bara att jobba på.
5min senare, loggar in på buke och skriver det här.
Koncentrationssvårigheter, jajamen.
Men det finns aldrig något som heter "Det går inte" och "Jag kan inte" det är det du måste lära dig. Dina diagnoser får aldrig prata istället för dig!

 

[Korven]

Fast ... har man den problematiken som TS har och varken utbildning eller arbetslivserfarenhet så är det nog fasen inte lätt att ge sig ut och söka jobb helt på egen hand.

Alltså, självklart är det inte dumt på något sätt att försöka söka på egen hand och t.ex. kolla runt om man har bra kontakter i sin närhet, men annars kanske just det här med jobbsökandet och kontakten med AF är ett område där diagnosen faktiskt kan vara till nytta för TS? Jag är visserligen inte insatt i exakt vilken hjälp man kan få av AF, men hjälp i form av praktik, lönebidrag etc. kan väl de bistå med? Som en början alltså!

Ja så är det, man får hjälp att själv söka jobb. Nu kommer säkert TS att hamna i en grupp med särskilda behov, men kodas in efter det handikapp man har. Men mycket får man ro i land själv, hjälp finns. Coacher t.ex som försöker sparka en i röven så man kommer igång. Hur effektivt det är vet jag inte, jag hittade min egen väg till slut.
Lycka till M

 

[Grazing]

Men det finns aldrig något som heter "Det går inte" och "Jag kan inte" det är det du måste lära dig. Dina diagnoser får aldrig prata istället för dig!

Håller med, men det är ju också därför det finns en mening med att få en diagnos antar jag. Inte för att livet ska anpassa sig efter en själv utan att man själv ska veta hur man bör jobba med problematiken man har. Det är ju otroligt svårt att hitta en behandling som passar en när man inte vet vad det är som gör att man är som man är. Det är ju väldigt lätt att bli sin diagnos och läsa om den och sen anpassa sig automatiskt efter det som står om den. Lite som att jaha, sån är jag, och ju mer man tänker på det desto mera passar kriterierna in på en. Så är det för mig iallafall. Är ju också därför det ibland kan vara farligt att sätta diagnoser lite för lättvindigt.

 

[Lovisaleonora]

Oavsett om eller vad jag har för diagnos är ju problemen där. Precis som de är. Som jag måste tampas med. Har jag svårt med fokus och koncentration, rastlöshet etc spelar det ju mindre roll om det är p g a den ena eller andra eller ingen diagnos. Det måste ju hanteras oavsett, på lämpligt sätt. Människor är individer och oavsett om man har samma diagnos eller inte, har jag svårt att se att en metod funkar för alla.

Och så är vi tillbaka igen: problemet är detsamma oavsett om det finns diagnos eller inte.

 

[GotAsecret]

@Poisonous - vet precis vad du menar!
Har tänkt betala hyran i flera dagar nu, tar fram bankdosan och startar datorn med ambition att få det gjort...och vad händer?
"Jag ska bara..." "undrar om det händer något på buke..." "kolla facebook..."
Och så finns det ju de som lägger energin på att skriva blogginlägg och liknande istället. Jag kom ifrån det sedan mamma dog (men förvirringen är värre än värst!) men får likförbaskat ingenting gjort - för att jag vill göra allt på en gång

 

[Poisonous]

@Grazing Ja men eller hur? Lite som; Oj vad jag har ont i magen idag *googlar* shit jag kanske har intestinal pseudoobstruktion för om jag verkligen känner efter så har jag nog lite illamåendekänslor också, och jag är ju faktiskt lite dålig i magen. (Tänker inte alls att det kanske beror på att jag precis smällt i mig en fet pizza med bea och sedan 5hg godis)

 

[Saeta]

@aiquen

Det är exakt det här jag menar, men som jag nog inte lyckats få fram. Det är näst intill omöjligt att söka jobb (eller ja, söka kan väl alla) och jag skulle nog våga påstå att det faktiskt är omöjligt att FÅ ett jobb med den bakgrunden och problematik som jag har. Men med hjälp av min diagnos nu så kommer jag alltså kunna få stöd och precis som du säger, lönebidrag eller vad det nu heter.

 

[Saeta]

Ja så är det, man får hjälp att själv söka jobb. Nu kommer säkert TS att hamna i en grupp med särskilda behov, men kodas in efter det handikapp man har. Men mycket får man ro i land själv, hjälp finns. Coacher t.ex som försöker sparka en i röven så man kommer igång. Hur effektivt det är vet jag inte, jag hittade min egen väg till slut.
Lycka till M

Precis!! tack fina du.

 

[GotAsecret]

En tanke som slog mig, du verkar ju ha väldigt nära till en Ica-butik. Hör dig för där om praktikplats (som då inte innebär att sitta i kassan, utan plocka upp varor och hålla fint på hyllorna - vilket du inte kommer behöva göra ensam) och se om du kan få vara där några timmar i veckan?
Det är varken stressigt, tungt (i längden som heltidsanställd kanske) eller komplicerat, du har folk omkring dig som kan/vill hjälpa dig - och det är många som börjar sina yrkesliv i just matvarubutiker (från 16-18 års ålder...)
DET skulle t.om. du klara av (det kräver heller inga förkunskaper) det är jag helt och hållet övertygad om. Men det är du som måste övertyga dig själv...vi kan inte göra det åt dig, diagnosen kan inte göra det åt dig, arbetsförmedlingen kan inte göra det åt dig, vården kan inte göra det åt dig...
Så, vad har du för ursäkt till att inte ge det ett försök?
Frågar du får du i värsta fall ett nej - fokuserar du på dina dåliga sidor så får du definitivt ett nej, och så kommer det alltid att vara (vilket ju blir ohållbart i längden, det kommer du antagligen få lära dig den hårda vägen om du inte börjar försöka nu) men säg typ "hej, jag heter Molly och jag undrar om det finns möjlighet att få göra praktik hos er några timmar i veckan? Jag är glad, positiv (vilket du beskriver dig själv som i din blogg, om jag inte minns fel) och VILL lära mig att ta ansvar och utvecklas som person!"
Svårare än så behöver det faktiskt inte vara.
Jag hjälper dig mer än gärna att skriva ihop ett mail om det känns enklast för dig (ifall du inte vill gå dit, eller ringa och fråga)
Kanske kan det vara svårare så här på sommaren, när de tar in sommarjobbare och fyller ut med vikarier - men då kan du ju bara lägga till något i stil med "jag förstår om det kanske är svårt så här på sommaren, men jag ville höra mig för om möjligheten, om inte nu så framöver, jag är öppen för förslag".

 

[Poisonous]

@aiquen

Det är exakt det här jag menar, men som jag nog inte lyckats få fram. Det är näst intill omöjligt att söka jobb (eller ja, söka kan väl alla) och jag skulle nog våga påstå att det faktiskt är omöjligt att FÅ ett jobb med den bakgrunden och problematik som jag har. Men med hjälp av min diagnos nu så kommer jag alltså kunna få stöd och precis som du säger, lönebidrag eller vad det nu heter.

Ja fast lönebidrag borde du ha haft rätt till ändå som långtidsarbetslös.

 

[monster1]

Men precis som vid andra sjukdomar är det lättare att ge rätt behandling om man har rätt diagnos. Dvs TS kan få rätt medicinering och rätt insatser. Jag har vänner som mår betydligt bättre och får bättre hjälp inkl medicinering efter att rätt diagnos hittats och kan behandlats.

Vad jag inte riktigt förstår är vad som är vinsten med att tala om för TS att ingening ändå kommer att förändras för henne? Oavsett vad som hänt tidigare så är det väll BRA att TS känner framtidstro och hopp om förändring i sitt liv?

 

[Squie]

*kl*

Ja så är det, man får hjälp att själv söka jobb. Nu kommer säkert TS att hamna i en grupp med särskilda behov, men kodas in efter det handikapp man har. Men mycket får man ro i land själv, hjälp finns. Coacher t.ex som försöker sparka en i röven så man kommer igång. Hur effektivt det är vet jag inte, jag hittade min egen väg till slut.
Lycka till M

TS. När du kommer i kontakt med AF, kolla om du kan vara berättigad att få hjälp av en SIUS-coach: http://www.arbetsformedlingen.se/download/18.46ccfec5127ddccec778000626/sius_ag.pdf

 

[sjoberga]

Fast jag förstår vad som menas; det finns ganska många som "blir sin diagnos" och sedan hela tiden skyller allt som händer på denna. De definierar sig själva med sin diagnos och det kan vara det första de berättar för en ny bekantskap. Jag har sett det i alltför många fall och det är inte vackert vare sig för denne eller omgivningen att reducera sig själv till en diagnos.

 

[monster1]

@sjoberga Det där är något man alltid säger om psykiska sjukdomar och nedsättningar. Om någon har en annan sjukdom eller handikapp tex saknar en arm, är synskadad eller hörselskadad eller kanske tex har någon annan kronisk sjukdom som tex astma, är man inte lika benägen att se/skylla på sitt handikapp då som vid psykiska nedsättningar? Det som händer vid en diagnos är ju att man får bekräftat att det faktiskt finns ett problem och att samhället ser problemet istället för att säga till mig att jag inbillar mig att jag inte hör/ser/inte kan andas/koncentrera mig/följa upp. Om man har ett handikapp som avsevärt påverkar ens liv på det sätt många psykiska funktionsnedsättningar och sjukdomar gör, är det då inte helt normalt att ser dem som ett hinder/problem?

Om man inte ens vågar se problemen hur ska man då kunna lösa dem och att se problemen är inte samma sak som att fastna i dem.

Bara för att man vet att man har en diagnos och tar upp den som ett problem i vissa situationer betyder inte det att man reducerat sig till sin diagnos, det betyder att man vet att det finns ett problem som behöver lösas. Man vågar se och ta upp problemet, ett problem som kräver hantering!