Äntligen, ÄNTLIGEN!

[MM]

*kl*



TS. När du kommer i kontakt med AF, kolla om du kan vara berättigad att få hjälp av en SIUS-coach: http://www.arbetsformedlingen.se/download/18.46ccfec5127ddccec778000626/sius_ag.pdf

Jag är med i SIUS och det är super!
Får hur mycket hjälp som helst

 

[Saeta]

Det är inte alltid det hjälper med lönebidrag. Det ska finnas en arbetsgivare som vill anställa en också. Och det hjälper ju inte direkt att du vill saker när du inte gör saker.
Menar inget illa men jag hade inte anställt dig efter att ha läst alla dina trådar här på buke. Jag skulle inte räkna med att du kommer till jobbet. Google is your friend och det är många arbetsgivare som googlar innan dom anställer. Och där hjälper inte ett lönebidrag...

Ja exakt. Jag vet att ingen skulle anställa mig eftersom jag inte kan lova att jag kan komma. Och det har jag skrivit flera flera gånger.

 

[monster1]

Jag är med i SIUS och det är super!
Får hur mycket hjälp som helst

Är det inte så att man måste ha en diagnos för att få stöd från SIUS?

Här finns förövrigt en urserie om ungdomar som riskerar att hamna i utanförskap där många har just den här problembilden som många i tråden uppvisar: http://www.ur.se/Produkter/182652-Dropouts-Samhallsansvar

 

[MM]

Ja exakt. Jag vet att ingen skulle anställa mig eftersom jag inte kan lova att jag kan komma. Och det har jag skrivit flera flera gånger.

Just därför vore det super om du kom ut på något litet, vad som helst. 2 timmar i veckan i en butik som någon föreslog. 2 timmar är något du faktiskt borde kunna orka med att ta dig till. Det behöver ju inte vara att du jobbar 50%. 2 timmar räcker!
Jag jobbade ju som högst 18 timmar i veckan när jag arbetstränade men fick sänka till 12 timmar för att orka. Där är min gräns och jag håller med om att den är väldigt låg. Men jag hade fått sänka tiden ännu mer om jag hade behövt.

Nu söker jag jobb på 50% men skillnaden mot arbetsträningen är att arbetsplatsen ska anpassas efter mig. Jag behöver inte ta första bästa. Och kanske klarar jag av 50% då.

 

[MM]

Är det inte så att man måste ha en diagnos för att få stöd från SIUS?

Här finns förövrigt en urserie om ungdomar som riskerar att hamna i utanförskap där många har just den här problembilden som många i tråden uppvisar: http://www.ur.se/Produkter/182652-Dropouts-Samhallsansvar

Japp. Du måste ha en diagnos på papper för att kunna få vara med i SIUS. Det är ytterst få människor som kommer med i den gruppen. Sedan är det inte ens säkert att man kommer med fastän man har en diagnos för problemen man har måste påverka en i arbetslivet och många som har en diagnos påverkas inte i arbetslivet. Och det är upp till en själv att bevisa innan man kan bli antagen till gruppen att problemen man har påverkar arbetslivet. Jag fick tex arbetsträna i 7 månader för att kunna komma med.

 

[sjoberga]

Dessa människor levde alltså ett fullgott liv och plötsligt kliver någon in och diagnostierar dem vilket leder till att deras liv fallerar?

Nej alla människor behöver inte kämpa lika hårt. Om ens liv blir sämre efter en diagnos så beror det ju på att vården och samhället inte lyckats stötta upp efteråt. Diagnosen sätts ju för att man ska kunna få hjälp, kommer det ingen hjälp så finns det ju ingen anledning att ställa diagnosen.

Fast var läser du det någonstans? Du måste ha läst fel inlägg eller vara starkt biaserad för att göra den tolkningen av mina inlägg.

Alla behöver inte kämpa lika hårt; det har jag aldrig någonsin skrivit. Likväl har jag kunskap om människor som trots nästan helförlamning driver framgångsrika företag (med personligt stöd från samhället), människor med grav schizofreni som tar sig till sitt jobb, också med stöd från samhället och människor med ADHD som klarar av att sköta sina arbeten utan problem - också med stöd, hjälp och anpassningar.

Jag pekar bara på risken att man låter diagnosen ta över ens liv; och därmed får man leva ett mycket fattigare liv, än vad man kunde ha gjort med en större öppenhet inför de faktiska möjligheter man får framför sig, bland annat med stöd från samhället. Anledningen att jag pekar på den är att jag sett den alltför många gånger.

 

[monster1]

Fast var läser du det någonstans? Du måste ha läst fel inlägg eller vara starkt biaserad för att göra den tolkningen av mina inlägg.

Alla behöver inte kämpa lika hårt; det har jag aldrig någonsin skrivit. Likväl har jag kunskap om människor som trots nästan helförlamning driver framgångsrika företag (med personligt stöd från samhället), människor med grav schizofreni som tar sig till sitt jobb, också med stöd från samhället och människor med ADHD som klarar av att sköta sina arbeten utan problem - också med stöd, hjälp och anpassningar.

Jag pekar bara på risken att man låter diagnosen ta över ens liv; och därmed får man leva ett mycket fattigare liv, än vad man kunde ha gjort med en större öppenhet inför de faktiska möjligheter man får framför sig, bland annat med stöd från samhället. Anledningen att jag pekar på den är att jag sett den alltför många gånger.

Och på vilket sätt kommer ditt pekande att hjälpa TS?

 

[sjoberga]

Ja exakt. Jag vet att ingen skulle anställa mig eftersom jag inte kan lova att jag kan komma. Och det har jag skrivit flera flera gånger.

Nehe. Men då har du ju ett reellt problem som bör behandlas och lösas med hjälp av stöd från samhället. Det löses inte av att man får en diagnos och sedan tänker "Nej, jag kan ju inte lova att jag kommer för jag har ju diagnosen 4-bok-stä-ver.". Det finns massor av tekniska hjälpmedel och psykologiska behandlingsmetoder som hjälper en att komma till jobbet i tid. Oavsett om man har en diagnos eller inte.

 

[sjoberga]

Och på vilket sätt kommer ditt pekande att hjälpa TS?

Att man är medveten om att inte hamna i att bli sin diagnos. Att se varningsflaggan hissas om man börjar presentera sig med sin diagnos. Att se varningsflaggan bli röd om man börjar förklara alla ens misslyckanden med sin diagnos. Att se varningsflaggan om man inte vågar att prova ett jobb för att man har en diagnos. Att se varningsflaggan om diagnosen börjar ta över ens liv. En människa är mer än en diagnos. Oavsett diagnos. En människa, kan oavsett sjukdom, välja väg framåt - för vissa vägar behöver vissa stöd och hjälp - ser man möjligheterna istället för hinder, så är chansen att klara det ofantligt mycket större.

Om TS har allt det i åtanke och tar det på allvar; tror jag att det är himla hjälpande till att inte hamna i råttfällan.

 

[monster1]

Nehe. Men då har du ju ett reellt problem som bör behandlas och lösas med hjälp av stöd från samhället. Det löses inte av att man får en diagnos och sedan tänker "Nej, jag kan ju inte lova att jag kommer för jag har ju diagnosen 4-bok-stä-ver.". Det finns massor av tekniska hjälpmedel och psykologiska behandlingsmetoder som hjälper en att komma till jobbet i tid. Oavsett om man har en diagnos eller inte.

Men du får inte tillgång till den hjälpen om du inte har en diagnos. Läsa ovanstående från matmissbrukaren! Det är svårt att få hjälp och en diagnos hjälper till att få den hjälpen i många fall, i andra fall hjälper det inte ens att få en diagnos man får ändå ingen hjälp.

 

[monster1]

Att man är medveten om att inte hamna i att bli sin diagnos. Att se varningsflaggan hissas om man börjar presentera sig med sin diagnos. Att se varningsflaggan bli röd om man börjar förklara alla ens misslyckanden med sin diagnos. Att se varningsflaggan om man inte vågar att prova ett jobb för att man har en diagnos. Att se varningsflaggan om diagnosen börjar ta över ens liv. En människa är mer än en diagnos. Oavsett diagnos. En människa, kan oavsett sjukdom, välja väg framåt - för vissa vägar behöver vissa stöd och hjälp - ser man möjligheterna istället för hinder, så är chansen att klara det ofantligt mycket större.

Om TS har allt det i åtanke och tar det på allvar; tror jag att det är himla hjälpande till att inte hamna i råttfällan.

Vad bra, tänk på det nästa gång du blir sjuk. Varför har ingen berättat det här tidigare, tänk vad många sjukdagar vi kunde besparat oss om vi bara vetat det här.

 

[Saeta]

Nehe. Men då har du ju ett reellt problem som bör behandlas och lösas med hjälp av stöd från samhället. Det löses inte av att man får en diagnos och sedan tänker "Nej, jag kan ju inte lova att jag kommer för jag har ju diagnosen 4-bok-stä-ver.". Det finns massor av tekniska hjälpmedel och psykologiska behandlingsmetoder som hjälper en att komma till jobbet i tid. Oavsett om man har en diagnos eller inte.

Det är inte att komma i tid som är ett problem för mig. De gånger jag tar mig iväg så är jag allt som oftast för tidig istället för sen.
Och jo, med en diagnos så finns det fler hjälpmedel att ta till.

 

[sjoberga]

Men jag har ju för f-n aldrig skrivit att en diagnos är något dåligt. Jag har pekat på riskerna som finns om man inte aktivt arbetar mot dem.

 

[sjoberga]

Vad bra, tänk på det nästa gång du blir sjuk. Varför har ingen berättat det här tidigare, tänk vad många sjukdagar vi kunde besparat oss om vi bara vetat det här.

Vad kul att du blir raljant så fort någon inte tycker likadant. Synd bara att du raljerar om något jag inte skrivit.

 

[MM]

Men du får inte tillgång till den hjälpen om du inte har en diagnos. Läsa ovanstående från matmissbrukaren! Det är svårt att få hjälp och en diagnos hjälper till att få den hjälpen i många fall, i andra fall hjälper det inte ens att få en diagnos man får ändå ingen hjälp.

Jag kan också säga att arbetsgivaren behöver inte få reda på vilken diagnos man har heller utan bara vilken problematik, så blir det inte att man sätts i ett fack.
När jag söker jobb (vilket jag gör) så skickar jag ett helt vanligt CV men det står också att jag är berättigad lönebidrag och berättar mer på en intervju om dom vill träffa mig. Och så min kontaktperson på AF om dom vill ha mer information om vad lönebidrag innebär.

Totalt sett tog det mig nästan 2½ år innan jag fick denna hjälpen från AF, från den dagen då jag anmälde mig som arbetssökande, så hjälpen kommer inte springande till en på studs.

 

[honung]

Vad bra, tänk på det nästa gång du blir sjuk. Varför har ingen berättat det här tidigare, tänk vad många sjukdagar vi kunde besparat oss om vi bara vetat det här.

Fast det sjöberga försöker få fram är nog snarare att en (bokstavs)diagnos är ett tillägg till en person, inte hens identitet. Det är när en gör det till sin identitet, man får problem om man inte haft det tidigare. Det är DÅ man skaffar sig ett utanförskap och identifierar sig med andra som gör samma sak - identifierar sig och isolerar sig med sin diagnos. Om man istället ser diagnosen som ett tillägg så kan man bära den, förvalta den, leva med den, man behöver inte nödvändigtvis VARA sin diagnos.

 

[Kattennizze]

Jag förstår inte vad du menar här? Inget av de båda alternativen är väll "trevligt" och resultatet är ju detsamma? Samhället har ju på ett eller annat sätt fallerat i båda fallen.

Därför att det i den vetenskapliga böckerna som jag läst i ämnet visar det sig att patienter med långvariga problem hellre identifierar som sjuka än som arbetslösa om man ska förenkla det lite, om man nu är arbetslös vilket oftast är en del av problematiken eller att man har ett jobb man inte trivs med eller inte kan klaras av. Om man då blir frisk från sin sjukdom vilken identitet har man då kvar?

 

[Kattennizze]

Un

Fast det sjöberga försöker få fram är nog snarare att en (bokstavs)diagnos är ett tillägg till en person, inte hens identitet. Det är när en gör det till sin identitet, man får problem om man inte haft det tidigare. Det är DÅ man skaffar sig ett utanförskap och identifierar sig med andra som gör samma sak - identifierar sig och isolerar sig med sin diagnos. Om man istället ser diagnosen som ett tillägg så kan man bära den, förvalta den, leva med den, man behöver inte nödvändigtvis VARA sin diagnos.

Ungefär vad jag förvirrat försökte säga.

 

[em-pirre]

@Saeta Du har inte svarat på whwycds frågor angående askaplaska. Så är det i varje tråd, du säger att du provat massor av våra tips, men du kan aldrig berätta hur länge, när, hur? Varför tog du inte morgonturen i stallet? Varför erbjuder du inte hjälp t.ex. i stallet eller i någon affär?

 

[MM]

Jag kan också säga att arbetsgivaren behöver inte få reda på vilken diagnos man har heller utan bara vilken problematik, så blir det inte att man sätts i ett fack.
När jag söker jobb (vilket jag gör) så skickar jag ett helt vanligt CV men det står också att jag är berättigad lönebidrag och berättar mer på en intervju om dom vill träffa mig. Och så min kontaktperson på AF om dom vill ha mer information om vad lönebidrag innebär.

Totalt sett tog det mig nästan 2½ år innan jag fick denna hjälpen från AF, från den dagen då jag anmälde mig som arbetssökande, så hjälpen kommer inte springande till en på studs.

Och då kom en tanke genast upp efter jag skrivit det här. @Saeta , tänker du vänta på hjälpen i 2½ år som det tog mig att få den?
Nu är du ju redan inskiven och dom vet ju redan om din problematik, men jag kan inte tro att om du går till AF på måndag så blir du inskriven på programmet direkt. Tänk om du måste vänta ½-1 år. Vad tänker du göra själv under tiden?