Äntligen, ÄNTLIGEN!

[Saeta]

Och då kom en tanke genast upp efter jag skrivit det här. @Saeta , tänker du vänta på hjälpen i 2½ år som det tog mig att få den?
Nu är du ju redan inskiven och dom vet ju redan om din problematik, men jag kan inte tro att om du går till AF på måndag så blir du inskriven på programmet direkt. Tänk om du måste vänta ½-1 år. Vad tänker du göra själv under tiden?

Nej, jag har väntat tillräckligt som det redan är. Blir galen på alla dessa väntetider.
Eftersom jag ska börja gå hos en kurator, psykolog, läkare och arbetsterapeut så börjar jag helt enkelt i den riktningen.

 

[Squie]

Japp. Du måste ha en diagnos på papper för att kunna få vara med i SIUS. Det är ytterst få människor som kommer med i den gruppen. Sedan är det inte ens säkert att man kommer med fastän man har en diagnos för problemen man har måste påverka en i arbetslivet och många som har en diagnos påverkas inte i arbetslivet. Och det är upp till en själv att bevisa innan man kan bli antagen till gruppen att problemen man har påverkar arbetslivet. Jag fick tex arbetsträna i 7 månader för att kunna komma med.

Ja, så är det. Du behöver ha en kod inskriven på dig på AF.

Dock är jag osäker på om du behöver bevisa för AF att du har en. Jag blev inkastad i SIUS pga en lång sjukskrivningsperiod. Jag räknades om 50% frisk vid det tillfället.

 

[Energi]

Det är ju alltid såhär i varenda tråd som Saeta gör. Hon anses vara lat, otacksam och gör inte som hon borde.

Jag förstår verkligen båda sidor. Min bror har ADD och det finns ingen människa som gjort mig så jävla frustrerad som honom. Som anhörig vill man bara ta tag i honom och skrika "men hur jävla svårt kan det vara?! Gå upp på morgonen, borsta dina tänder och TA DIG IVÄG TILL SKOLAN/JOBBET!!"

Hela hans liv har han fått höra från skola, jobb, myndigheter och tyvärr även från oss i familjen att han är lat och "det är väl bara.."

Det ÄR inte "bara". Det är ett rent helvete. Jag förstår som sagt er som tycker att ni har gett goda råd och att Saeta borde göra som ni råder henne till. Men jag förstår även Saeta. För henne är det inte bara att göra. Jag kan ju inte prata om hur hon upplever det, men min bror klarar ännu mindre och känner sig ännu mer värdelös när folk påpekar att "jamen DET klarar till och med du!".

Till dig @Saeta ,
Vad skönt att du fått din diagnos på papper! Det ändrar inte den du är och det gör inte att dina svårigheter blir lättare. Men nu får du förhoppningsvis mer hjälp!

 

[MM]

Ja, så är det. Du behöver ha en kod inskriven på dig på AF.

Dock är jag osäker på om du behöver bevisa för AF att du har en. Jag blev inkastad i SIUS pga en lång sjukskrivningsperiod. Jag räknades om 50% frisk vid det tillfället.

Jag behövde visa upp ett läkarintyg för att få extra stöd av dom.

 

[Poisonous]

Fast va? Jag skiter i de som jag inte tycker skriver vettigt. Och varför ska man lyssna på skitsnack? Det mål väl ingen bra av. Därför sållar jag bort sånt. Förr lyssnade jag alldeles för mycket på skitsnack och det gjorde att jag mer och mer trodde på vad dessa människor sa. Nu i efterhand skrattar jag bara åt det. Så ja, jag skiter fullständigt i det som jag inte tycker är intressant/passar mig.

Med det sagt betyder inte det att jag inte tar till mig av konstruktiv kritik. Men åter igen, bara om det skrivs/sägs på ett pedagogiskt sätt som jag anser kan vara värt att prova. Och tro mig, flera saker många har tipsat om har jag faktiskt provat på. En del av det har fungerat, en del av det har fungerat lite sisådär och vissa saker har varit grymt bra och givande!

Så du kan ju inte säga att jag skiter i alla som vill/kan/försöker hjälpa mig. För det stämmer inte.
.

Fast.. Du som är så emot mobbing och skitsnack.
Du snackar skit om dig själv hela tiden och negligerar dig själv hela tiden. Du mobbar dig själv.

Jag citerar "Jag går ju bara och är, vad fan är det för jävla liv liksom. Jag känner mig så meningslös och obehövd. Vad gör jag för nytta egentligen? Absolut ingenting!"

Jag har inte ens gymnasiekompetens
Gör jag en massa saker samtidigt så kommer jag inte orka.
jag klarar inte av att ha så mycket för mig
Tyvärr har jag annat för mig ikväll
Jag har tyvärr inte råd att fortsätta
Varför göra som många andra?
Nej, jag söker inte jobb. Längre. För att jag helt enkelt inte har lust.
Det är faktiskt inte så enkelt.
Fan. Jag orkar inte
och hade därför ingen ork till AF igår.
att jag är extremt orolig över lag
Vad fan är det som felas med mig jag oooorkar inte!

Om någon satt på min axel och sa sådana här saker till mig dagarna i ända så skulle jag nog också vara deprimerad och lägga ner.
DU måste ändra DITT tankesätt och det är NU!

 

[Saeta]

Tusen tack för ditt kloka, förstående och förklarande inlägg @Energi !!
Det är exakt så här det är. Det här inlägget borde alla läsa.

Det känns jätte skönt att äntligen ha fått diagnosen.

 

[Saeta]

@Poisonous jag är väl medveten om vad jag skriver/säger. Enligt mig är det inte att snacka skit/mobba mig själv. Enligt mig är det så ofantligt skönt att vara ärlig med hur jag faktiskt mår till och från (det där du citerade var ett tag sen dessutom och saker och ting förändras). Jag mår bra av att skriva av mig och jag kommer nog alltid göra det.

Det är ju inte direkt så att jag väljer med flit att jag tycker som jag gör om mig själv.
Jag är väl medveten om att jag bör ändra mitt tankesätt. Även fast det blir bättre och bättre (när jag skrev detta så var jag väl lite extra deppig dessutom och sådana dagar har väl alla!) så faller man ju tillbaka och då är det nice att kunna skriva av sig.

 

[Poisonous]

Om någon satt och sa alla dom sakerna till någon annan då?
"Du orkar inte"; "Du kan inte"; "Det är ingen mening"
Jo, då skulle det konstateras som mobbing, skillnaden är att du gör det mot dig själv istället för någon annan. Effekten är densamma och resulterar i fler nedåtgående tankar.

 

[monster1]

Att man är medveten om att inte hamna i att bli sin diagnos. Att se varningsflaggan hissas om man börjar presentera sig med sin diagnos. Att se varningsflaggan bli röd om man börjar förklara alla ens misslyckanden med sin diagnos. Att se varningsflaggan om man inte vågar att prova ett jobb för att man har en diagnos. Att se varningsflaggan om diagnosen börjar ta över ens liv. En människa är mer än en diagnos. Oavsett diagnos. En människa, kan oavsett sjukdom, välja väg framåt - för vissa vägar behöver vissa stöd och hjälp - ser man möjligheterna istället för hinder, så är chansen att klara det ofantligt mycket större.

Om TS har allt det i åtanke och tar det på allvar; tror jag att det är himla hjälpande till att inte hamna i råttfällan.

Det spelar ju ingen roll hur medveten man

 

[sjoberga]

Självklart spelar det stor roll om man vet om riskerna och kan se vart man är på väg eller om man vaggas in i ren dumhet av oförstående medmänniskor och sig själv.

 

[Saeta]

Om någon satt och sa alla dom sakerna till någon annan då?
"Du orkar inte"; "Du kan inte"; "Det är ingen mening"
Jo, då skulle det konstateras som mobbing, skillnaden är att du gör det mot dig själv istället för någon annan. Effekten är densamma och resulterar i fler nedåtgående tankar.

Ja det har du iofs rätt i. Det tänkte jag inte på. Då klassas det absolut som mobbing.

 

[monster1]

Självklart spelar det stor roll om man vet om riskerna och kan se vart man är på väg eller om man vaggas in i ren dumhet av oförstående medmänniskor och sig själv.

Inte om man inte kan styra över det, vilket är det största problemet med ADD=bristen på självkontroll.

 

[monster1]

Självklart spelar det stor roll om man vet om riskerna och kan se vart man är på väg eller om man vaggas in i ren dumhet av oförstående medmänniskor och sig själv.

Du får gärna beskriva konkret hur man gör när man undviker att identifiera sig med sin sjukdom/funktionsnedsättning. Speciellt i den fasen då man lär sig om den och försöker hitta lösningar på hur man ska hantera den och den skapar problem som är så stora att man inte klarar av att leva ett normalt liv.

 

[sjoberga]

Inte om man inte kan styra över det, vilket är det största problemet med ADD=bristen på självkontroll.

Då måste man få hjälp att få bättre kontroll. Om man dummar in sig på att det måste vara så att man inte klarar saker oavsett stöd och hjälp, så är chansen betydligt mindre till att få ett drägligt liv.

Vet man om risken; så ser man när man är på väg in i fällan och kan be om hjälp och undvika fällan - även om man ändå faller däri emellanåt. Tror man att det är en bra väg att vandra; ligger man illa till.

 

[sjoberga]

Genom att veta att man är mer än sin diagnos och inte låta diagnosen definiera om identiteten helt och hållet, utan se det som en liten del av min identitet. Precis som identiteten består av många andra saker.

 

[monster1]

Då måste man få hjälp att få bättre kontroll. Om man dummar in sig på att det måste vara så att man inte klarar saker oavsett stöd och hjälp, så är chansen betydligt mindre till att få ett drägligt liv.

Vet man om risken; så ser man när man är på väg in i fällan och kan be om hjälp och undvika fällan - även om man ändå faller däri emellanåt. Tror man att det är en bra väg att vandra; ligger man illa till.

Vad skulle vara en bra väg att vandra menar du?

 

[monster1]

Genom att veta att man är mer än sin diagnos och inte låta diagnosen definiera om identiteten helt och hållet, utan se det som en liten del av min identitet. Precis som identiteten består av många andra saker.

Ja, men så tänker man ju bara när man är frisk och mår bra. När man mår dåligt är sjukdomen/funtionshindret hela ens identitet eller åtminstonde kontrollerar det så stora delar av en att det är så det känns. Då är det helt meningslöst med människor som går runt och säger att man inte ska identifiera sig med sin sjukdom/funktionsnedsättning. Det är ju ett symptom att man gör det inte problemet i sig. Att man slutar är ett tecken på tillfrisknande/kontroll. Det är inte lösningen i sig utan bara en bieffekt av att man hittat lösningar och sätt att hantera sina problem.

 

[sjoberga]

Att lära sig hantera de svårigheter man har utan att behöva förklara varje grej med sin erhållna diagnos. Att inte låta diagnosen ta över livet och att inte låta diagnosen vara det enda man kan prata med andra människor om. Om man vet om att det är ett problem är det liksom lättare att förstå vad som händer än om man tror att det är en bra väg att gå.

Nej - jag håller inte med dig. Jag känner många människor med olika diagnoser och de hanterar det på väldigt olika sätt, vissa konstruktivt - andra bara destruktivt.

 

[mandalaki]

@whwycd Den enda diagnos du borde ha är OKFSÅ. Overkligt Klok För Sin Ålder.

 

[monster1]

Att lära sig hantera de svårigheter man har utan att behöva förklara varje grej med sin erhållna diagnos. Att inte låta diagnosen ta över livet och att inte låta diagnosen vara det enda man kan prata med andra människor om. Om man vet om att det är ett problem är det liksom lättare att förstå vad som händer än om man tror att det är en bra väg att gå.

Nej - jag håller inte med dig. Jag känner många människor med olika diagnoser och de hanterar det på väldigt olika sätt, vissa konstruktivt - andra bara destruktivt.

Jag känner också folk både med och utan diagnoser de hanterar också sitt liv väldigt olika.