Trauma kan gå i arv

Jag kommer emellanåt på mig själv med att ta en titt om min dotter @EmmaFilippa skrivit något här. Detta trots att jag mycket väl vet att hon inte kommer att göra det, i vilket fall inte på länge. Hon har till och med givit mig inloggningsuppgifterna till hennes "konto", så att jag ska kunna kolla och eventuellt vidarebefodra om någon skrivit till henne. Trots det kan jag inte släppa den delen i mitt undermedvetna som vill hålla koll på vad hon skriver. Det är knepigt hur hjärnan fungerar.

Att skriva här var väldigt betydelsefullt för Emma, inte minst för att hon hoppades på att andra kunde lära sig något av att hon berättade om sina erfarenheter. Jag tror också i grunden att det är bra att berätta om vad man varit med om, och att vara öppen och normalisera psykisk ohälsa. Därför tänker jag göra ett försök med en egen "dagbok".

När jag gick in på Bukefalos i dag möttes jag av en "nyhet" om Frida Boisen och hennes dotter Tilda, som berättar väldigt öppet om sin kamp. Jag läste i artikeln att Fridas mamma tagit sitt liv, och att hennes pappa avrått henne från att prata om det med Tilda.

Artikeln i sig var sorglig, hemsk, och hoppfull. Jag hoppas att jag och Emma en dag kommer till en punkt där vi kan prata om den svåra perioden som något vi tagit oss igenom. Jag såg också många likheter till mitt eget liv, och mitt egna mörker som jag burit mestadels i tystnad. Det inspirerade mig till att "en gång för alla" dela med mig till en vidare publik. Det här är annars något jag knappt nämner utanför närmsta familjen och nära vänner.

När jag var 19 år begick min far självmord. Jag och min tre år äldre syster hade uträttat några ärenden, och när vi kom hem hittade vi honom. Min syster såg honom först. Hon försökte att skydda mig från att behöva se, men jag såg mer än vad jag önskar att jag hade behövt se.

Min pappa var alkoholist. Som barn minns jag honom som en fin och bra pappa. Han var talangfull i köket och lade tidigt grunden för mitt matintresse. Han lekte mycket med mig och min syster, och han uppmuntrade tidigt mitt hästintresse. Någon gång tog dock alkoholen över allt mer, och den pappa jag minns från barndomen fanns inte längre kvar. Hans dåliga samvete gjorde att jag med tiden kunde titulera mig hästägare. Jag minns att jag under största delen av mina tonår var arg, så arg. Jag tyckte att pappa svek sin familj, och stallet blev min tillflyktsort.

När pappa dog var han djupt deprimerad. På den tiden pratade man inte så mycket om psykisk ohälsa och om självmord. Utan att jag riktigt tänkte på det, började jag bära runt på en skam och en känsla av att det var något vi inte skulle prata om. Först nu har jag insett att jag ställt till det för Emma, på grund av vad jag burit med mig. Fram tills alldeles nyligen pratade vi aldrig om morfar. Emma visste att morfar var sjuk, att han var en alkoholist, och att han tog sitt liv när jag var ung.

Vad jag nyligen har fått veta, och som grämer mig något fruktansvärt, är att Emma i flera år varit livrädd. Hon har varit livrädd för att "bli som morfar", och hon har känt det som att hennes liv varit förutbestämt, att hon ska "gå i morfars fotspår". Hon har hört andra berätta om alkohol som något människor som mår mycket dåligt kan ta till, för att glömma och för att i stunden slippa de mörkaste känslorna. Trots att Emma redan mycket tidigt bestämde sig för att inte dricka alkohol, har det gjort henne rädd för att hon ska bli alkoholist, hon också. Bli som morfar. När Emma under tonåren mått allt sämre, har hon tänkt att det var så det började för morfar, och att det "är meningen" att hon ska sluta som morfar

Det är först nu nyligen, när Emma är nästan 17 år, som jag fått reda på det här. Först nu har jag insett hur oerhört fel det blivit, trots att jag naturligtvis bara viljat skydda henne från det mörka och svåra. Vad jag insett, och vad jag hoppas att ni som läser kan ta med er, är att barn förtjänar att få veta sanningen. Självklart ska vi inte ge dem alla onödigt beskrivande detaljer. Men att göra som jag gjort, att undvika att prata om min far av rädsla för att släppa fram mina egna dåligt bearbetade känslor inför Emma, är inte rätt. I stället för att skydda henne, har jag omedvetet delat med mig av mitt trauma.

Nu vet Emma att hennes morfar var oändligt mycket mer. Hon vet att vår kärlek för djur kommer från morfar, likaså intresset för matlagning och bakning. Hon vet att morfar skulle ha älskat henne oändligt mycket, om han hade fått chansen att träffa henne, och att han hade varit så oerhört stolt. Det här har även hjälpt mig att läka en del kring min far. Genom att prata med Emma, höra hennes rädslor och tankar, och förklara allt ur ett vuxet perspektiv, förstår jag både min far och mitt 19-åriga jag bättre. Jag känner faktiskt att jag nu, äntligen, har förlåtit min far för att han lämnade oss.

 

[MML]

Det kanske är tungt för dig att bära att det är ditt fel, men samtidigt kanske det är bra för Emma att ha någon att skylla på istället för att hon ska bli ännu mer frustrerad över att hon själv "aldrig kan göra rätt" - något som jag uppfattat av det hon skrivit tidigare att det är en stor och jobbig grej för henne.
Det är kanske inte riktigt samma sak, men mina egna döttrar använde ofta "får inte för mamma" eller liknande, när det var saker de inte ville hänga med sina kompisar på. Det kan vara bra att ha någon annan att lägga skulden på, helt enkelt.
Det jag vill komma fram till är att du ska försöka släppa tankarna på att Emma kanske blir sur på dig. Det du gjort är en hjälp för framtiden, även om det inte känns så för någon av er just nu...

Dessvärre tror jag inte att det "hjälper" för Emma att kunna skylla själva telefonbegränsningen på mig. Jag tror att mer eller mindre alla "rår för" att det är tufft nu, ur Emmas perspektiv. Givetvis jag som "skvallrat", men också hon själv för det som skett under dagen, personalen som inte låter henne ha kontakt med andra etc.

Jag tar gärna skulden och låter Emma "skylla på mig", om det gör att något känns lättare för henne. Tyvärr är inte det här en sådan situation. Givetvis hoppas jag att det är till hjälp för framtiden, men jag vet också att det i stunden måste kännas fruktansvärt jobbigt för Emma.

 

[Islandshästryttare]

Jag ser att du kämpar med massa saker @MML Jag kämpar själv med massa saker just nu som är oerhört tuffa så orkar inte skriva så mycket överhuvudtaget.

Vill bara tipsa om antistressfiler som jag använder när jag har svårt att sova och tankarna bara går runt. Antistress genom medveten andning. Kanske inte passar dig alls då kan du bara bortse från detta.

Men behöver göra dem dagligen en period har jag märkt för att få effekt. Själv sover jag lite bättre efter börjat använda dem men effekten kom inte omedelbart utan efter två veckor kanske. . Jag brukar använda både den långa mest på kvällen och sen den korta några gånger varje dag på dagtid.

https://www.vgregion.se/f/regionhalsan/fouui-primar-nara-vard/hallbarhalsa/AntiStressAppen/

Om du inte vill ladda ner en app så finns filerna här som man kan sätta på direkt på sidan

regionhalsan/fouui-primar-nara-vard/hallbarhalsa/AntiStressAppen/antistressIntroduktion

 

[MML]

Jag har en del tuffa funderingar i dag. Har bett Emmas psykolog att kontakta mig, då jag känner att jag behöver bolla med henne hur jag bör resonera. Jag funderar på om jag behöver fatta ett beslut kring Emma, som jag vet att Emma kommer att bli väldigt upprörd av. Hon skulle förmodligen känna att hon "aldrig kan förlåta mig", lite likt hur hon kände när jag satte ner foten och Emma kom till sitt första HVB-hem. Jag vet inte om hon helt förlåtit mig för det ännu, och jag vet inte om vår relation klarar av ännu ett sådant "svek" (som Emma upplever det).

Samtidigt är jag orolig för vad som händer om jag inte sätter ner foten nu. Om jag fortsätter att "sitta i baksätet" och inte lyfta min oro, var tar det då slut? Jag menar verkligen inte att ifrågasätta personalens kompetens, men kanske ser vi det hela ur lite olika perspektiv. Jag vet inte vad som "är rätt".

Jag vet dock att så som det är just nu, är ohållbart. Inte bara för Emma, utan även för mig. Det är ju meningen att jag ska återhämta mig, inte stressa, vila när jag behöver det etc. Det är helt omöjligt i nuläget. Det är ingens "fel" att det blivit som det blivit, men jag behöver veta hur jag ska hantera det. Jag hoppas verkligen att jag kan få det i dag.

 

[monster1]

Jag har en del tuffa funderingar i dag. Har bett Emmas psykolog att kontakta mig, då jag känner att jag behöver bolla med henne hur jag bör resonera. Jag funderar på om jag behöver fatta ett beslut kring Emma, som jag vet att Emma kommer att bli väldigt upprörd av. Hon skulle förmodligen känna att hon "aldrig kan förlåta mig", lite likt hur hon kände när jag satte ner foten och Emma kom till sitt första HVB-hem. Jag vet inte om hon helt förlåtit mig för det ännu, och jag vet inte om vår relation klarar av ännu ett sådant "svek" (som Emma upplever det).

Samtidigt är jag orolig för vad som händer om jag inte sätter ner foten nu. Om jag fortsätter att "sitta i baksätet" och inte lyfta min oro, var tar det då slut? Jag menar verkligen inte att ifrågasätta personalens kompetens, men kanske ser vi det hela ur lite olika perspektiv. Jag vet inte vad som "är rätt".

Jag vet dock att så som det är just nu, är ohållbart. Inte bara för Emma, utan även för mig. Det är ju meningen att jag ska återhämta mig, inte stressa, vila när jag behöver det etc. Det är helt omöjligt i nuläget. Det är ingens "fel" att det blivit som det blivit, men jag behöver veta hur jag ska hantera det. Jag hoppas verkligen att jag kan få det i dag.

Hur stor roll har Emmas pappa i detta, kan han inte ta en del av de tunga besluten kring Emma ett tag nu när du är dålig?

 

[MML]

Hur stor roll har Emmas pappa i detta, kan han inte ta en del av de tunga besluten kring Emma ett tag nu när du är dålig?

Det gör han. En hel del beslut och mycket "vanligt tjafs" tar han. Det är väl ett fåtal, men viktiga, saker där han inte alls är involverad och där det blir väldigt tokigt om han skulle "ta över".

 

[Praefatio]

Jag har inte skrivit här tidigare jag har känt att jag inte har någonting att komma med. Men nu när du pratar om ditt dåliga samvete och att du känner att du har svikit Emma så vill jag ändå berätta att jag själv hade en väldigt, väldigt tuff barndom med föräldrar som faktiskt betedde sig… ja, riktigt puckat, ärligt talat. De svek mig något överjävligt, rent ut sagt. Gång på gång. Jag har varit jättearg på dem, i synnerhet under tonåren – då har man ju känslorna utanpå och kan inte självreglera eller förstå att omständigheter kan vara väldigt komplexa. Inte heller fattar man att det här med föräldraskap är skitsvårt. Var fruktansvärt arg även i tidiga vuxenlivet. Men då kunde jag äntligen vara ärlig och möta dem på ett konstruktivt sätt med min ilska, och vi kunde prata om det. Det har nog varit jobbigt för dem, jag tror fortfarande att de dras med en del dåligt samvete, men vår relation är toppen idag. Jag är inte arg längre.
Varför inte? Jo, för att vi har pratat och de har förstått. Bett om ursäkt, uppriktigt. ”Ja, vi hanterade verkligen hela situationen otroligt dåligt. Vi visste inte bättre, men det är ingen ursäkt. Förlåt. Finns det något vi kan göra för att du och vi ska komma vidare?” Sedan har de visat att de finns där. Det är skillnad förstås, jag är ju vuxen med egna barn, inte alls tonåring. Men det kanske kan vara trösterikt att veta att man FÅR göra misstag, till och med jättestora, som förälder och att man ändå kan läka relationen. Du är jättemycket längre fram i den processen än jag och mina föräldrar var när jag var i Emmas ålder, för du inser redan dina misstag och du försöker finnas där för Emma och prata med henne. Det är mer än vi gjorde då.
Jag tror på dig, och på Emma. Jag tror att ni kan ta er igenom detta tillsammans och att Emma både ser och kommer att se att du verkligen bryr dig.

 

[MML]

Jag har inte skrivit här tidigare jag har känt att jag inte har någonting att komma med. Men nu när du pratar om ditt dåliga samvete och att du känner att du har svikit Emma så vill jag ändå berätta att jag själv hade en väldigt, väldigt tuff barndom med föräldrar som faktiskt betedde sig… ja, riktigt puckat, ärligt talat. De svek mig något överjävligt, rent ut sagt. Gång på gång. Jag har varit jättearg på dem, i synnerhet under tonåren – då har man ju känslorna utanpå och kan inte självreglera eller förstå att omständigheter kan vara väldigt komplexa. Inte heller fattar man att det här med föräldraskap är skitsvårt. Var fruktansvärt arg även i tidiga vuxenlivet. Men då kunde jag äntligen vara ärlig och möta dem på ett konstruktivt sätt med min ilska, och vi kunde prata om det. Det har nog varit jobbigt för dem, jag tror fortfarande att de dras med en del dåligt samvete, men vår relation är toppen idag. Jag är inte arg längre.
Varför inte? Jo, för att vi har pratat och de har förstått. Bett om ursäkt, uppriktigt. ”Ja, vi hanterade verkligen hela situationen otroligt dåligt. Vi visste inte bättre, men det är ingen ursäkt. Förlåt. Finns det något vi kan göra för att du och vi ska komma vidare?” Sedan har de visat att de finns där. Det är skillnad förstås, jag är ju vuxen med egna barn, inte alls tonåring. Men det kanske kan vara trösterikt att veta att man FÅR göra misstag, till och med jättestora, som förälder och att man ändå kan läka relationen. Du är jättemycket längre fram i den processen än jag och mina föräldrar var när jag var i Emmas ålder, för du inser redan dina misstag och du försöker finnas där för Emma och prata med henne. Det är mer än vi gjorde då.
Jag tror på dig, och på Emma. Jag tror att ni kan ta er igenom detta tillsammans och att Emma både ser och kommer att se att du verkligen bryr dig.

Tack för att du delar med dig av dina erfarenheter!

Jag är ledsen att höra att du haft det så svårt, men också lättad att höra att du och dina föräldrar kunnat bygga upp en bättre relation. Så fint att ni kunnat mötas i samtal, och att de bett om ursäkt för sina misstag.

Jag tror att Emma på sätt och vis redan nu vet och förstår att jag verkligen bryr mig om henne och bara vill hennes bästa, men jag tror också att hon känner sig sviken och "bortvald". Hon har absolut kommit långt från när hon först flyttade till HVB, då var jag bara jättedum och elak och hemsk och "ville inte ha henne", och så förstår hon ju nu att det inte är. Hon förstår att hon behöver hjälp som inte vi kunnat ge. Kanske, förhoppningsvis, kan känslan av att "väljas bort" och "inte duga" med tiden krympa och försvinna.

Det svåra är väl framförallt att behöva ta beslut som jag vet kommer kännas hemska för Emma. Jag jämför naturligtvis med min egen situation, och att det är först nu som jag verkligen känner att jag förlåtit mina föräldrar för deras misstag. Hur ska jag klara att hantera det, om Emma bär runt på en känsla av att jag svikit och "förstört" för henne, i många, många år framöver? Har jag förstört så mycket? Sådana tankar kan fullständigt äta upp mig.

 

[MML]

I dag är jag verkligen fullständigt dränerad. Hjärnan verkar ha sagt upp sig helt. Jag vet till exempel att jag beställde några pepparkaksformar i förmiddags, men när mannen frågade vilka motiv jag beställde så har jag inte en susning. Inte heller vet jag om de bör hinna komma innan helgen (plan B är pepparkaksbak med Emma på söndag, om det är för dåligt väder för julmarknad) eftersom jag inte alls vet om jag sett något om någon leveranstid.

Jag har också gått en långpromenad i skogen med valpen. Jag vet att jag gjort det, men jag har väldigt diffusa minnen av att faktiskt gå där med honom. Förmodligen för att hjärnan är fullt upptagen med annat, och att jag gjort raka motsatsen till vad jag "ska" - d. v.. s. varit så långt ifrån medvetet närvarande som går att vara.

Ärligt talat vet jag inte ens om jag ätit under dagen. Så här stressad och förvirrad brukar inte ens jag vara. Jag vet inte om det är allt kring Emma, att julen är i antågande, mitt arbete med att bearbeta mitt egna bagage etc. som tillsammans gör att jag blir så här utslagen. Kanske ångar jag på i full fart mot den ökända väggen, om det över huvud taget är möjligt att "gå in i väggen" med en smäll, när man redan är sjukskriven p. g. a. utmattningssyndrom?

 

[manda]

I dag är jag verkligen fullständigt dränerad. Hjärnan verkar ha sagt upp sig helt. Jag vet till exempel att jag beställde några pepparkaksformar i förmiddags, men när mannen frågade vilka motiv jag beställde så har jag inte en susning. Inte heller vet jag om de bör hinna komma innan helgen (plan B är pepparkaksbak med Emma på söndag, om det är för dåligt väder för julmarknad) eftersom jag inte alls vet om jag sett något om någon leveranstid.

Jag har också gått en långpromenad i skogen med valpen. Jag vet att jag gjort det, men jag har väldigt diffusa minnen av att faktiskt gå där med honom. Förmodligen för att hjärnan är fullt upptagen med annat, och att jag gjort raka motsatsen till vad jag "ska" - d. v.. s. varit så långt ifrån medvetet närvarande som går att vara.

Ärligt talat vet jag inte ens om jag ätit under dagen. Så här stressad och förvirrad brukar inte ens jag vara. Jag vet inte om det är allt kring Emma, att julen är i antågande, mitt arbete med att bearbeta mitt egna bagage etc. som tillsammans gör att jag blir så här utslagen. Kanske ångar jag på i full fart mot den ökända väggen, om det över huvud taget är möjligt att "gå in i väggen" med en smäll, när man redan är sjukskriven p. g. a. utmattningssyndrom?

Jo självklart. Jag har gått för mig att det är vanligt att utmattningen verkligen blommar ut när sjukskrivningen väl är på plats. Så gjorde iaf min.

Om gällande att bli ”off” i huvudet så har jag valt att se det som kroppens klokhet. Den säger ”jag är trött här uppe nu. Försök något annat än att problemlösa med mig. Jag funkar inte längre”. Att dumheten (ja alltså den kognitiva påverkan) hjälper/tvingar oss till en ny typ av förhållningssätt, en annan utgångspunkt än den som bidragit till utmattningen. Jag säger inte att det är praktiskt eller skönt (jag vet att det ibland är läskigt), men det måste inte nödvändigtvis bara vara dåligt.

 

[MML]

Jo självklart. Jag har gått för mig att det är vanligt att utmattningen verkligen blommar ut när sjukskrivningen väl är på plats. Så gjorde iaf min.

Om gällande att bli ”off” i huvudet så har jag valt att se det som kroppens klokhet. Den säger ”jag är trött här uppe nu. Försök något annat än att problemlösa med mig. Jag funkar inte längre”. Att dumheten (ja alltså den kognitiva påverkan) hjälper/tvingar oss till en ny typ av förhållningssätt, en annan utgångspunkt än den som bidragit till utmattningen. Jag säger inte att det är praktiskt eller skönt (jag vet att det ibland är läskigt), men det måste inte nödvändigtvis bara vara dåligt.

Jag önskar verkligen att jag kunde släppa på problemlösandet! Jag skulle ta emot en total nedstängning med öppna armar, om det över huvud taget var möjligt.

Det kanske är lite lika som när människor som behöver t. ex. omfattande strålbehandling får höra att de är "så starka", när den krassa sanningen är att de helt enkelt inte har något annat val. Lite liknande, fast på sätt och vis tvärt om, upplever jag min situation. Jag skulle gärna "släppa taget" och vara "svag" om det är vad som behövs, men den möjligheten finns helt enkelt inte.

 

[manda]

Jag önskar verkligen att jag kunde släppa på problemlösandet! Jag skulle ta emot en total nedstängning med öppna armar, om det över huvud taget var möjligt.

Det kanske är lite lika som när människor som behöver t. ex. omfattande strålbehandling får höra att de är "så starka", när den krassa sanningen är att de helt enkelt inte har något annat val. Lite liknande, fast på sätt och vis tvärt om, upplever jag min situation. Jag skulle gärna "släppa taget" och vara "svag" om det är vad som behövs, men den möjligheten finns helt enkelt inte.

Menar absolut inte att du ska sluta försöka hantera din situation eller att din situation är likvärdig någon som blivit utbränd av jobbet och sedan pga sjukskrivning är av med de flesta stora stressorerna.

Jag menar mer att jag faktiskt inte tror att vi är "gjorda" för att vara så mentala/intellektuella som är vanligt idag. Att när huvudet brinner, får kortslutning och kopplar ner så finns kroppen och hjärtat som i min upplevelse också är väääldigt bra på problemlösning (som väl också kallas "att leva") men att problemlösning med hjälp av intellektet är vad som lärs ut och premieras i vår kultur. Jag har ägnat mycket tid åt att upptäcka hur jag kan "mind manage" och "life manage" inte med mitt intellekt, och (nu när min kropp är sjuk) inte med min handlingsförmåga. Jag tror i och för sig att det är en stor process från akut utbränd och inte minnas sin hundpromenad eller måsta googla sin hemadress för att hitta hem från busshållplatsen ( ) till att möta sitt liv med huvud, hjärta och händer på enad front, snarare än med huvudet före in i kaklet. Jag menar inte att det är lätt, jag menar bara att fast det är helt skit, så kan det till slut bli bra ändå. På något sätt.

Tillägg: ja det där glorifierande att man är så stark bara för att livet suger och man inte råkat dö än. Hyllning av trauma. Hjälteromanticering.

 

[monster1]

Jo självklart. Jag har gått för mig att det är vanligt att utmattningen verkligen blommar ut när sjukskrivningen väl är på plats. Så gjorde iaf min.

Om gällande att bli ”off” i huvudet så har jag valt att se det som kroppens klokhet. Den säger ”jag är trött här uppe nu. Försök något annat än att problemlösa med mig. Jag funkar inte längre”. Att dumheten (ja alltså den kognitiva påverkan) hjälper/tvingar oss till en ny typ av förhållningssätt, en annan utgångspunkt än den som bidragit till utmattningen. Jag säger inte att det är praktiskt eller skönt (jag vet att det ibland är läskigt), men det måste inte nödvändigtvis bara vara dåligt.

Skriver under på det där med att utmattningen blommar ut när man slappnar av lite mer. Jag tror att man helt enkelt måste bli lite sämre innan man blir bättre.

 

[tott]

Skriver under på det där med att utmattningen blommar ut när man slappnar av lite mer. Jag tror att man helt enkelt måste bli lite sämre innan man blir bättre.

Håller också med. Min teori är att det är när man verkligen inser att man är "i olag" som man tillåter kroppen/sinnet att rasa. Tror man måste gå den vägen, tyvärr, innan man kan vara på väg upp igen.

 

[MML]

Menar absolut inte att du ska sluta försöka hantera din situation eller att din situation är likvärdig någon som blivit utbränd av jobbet och sedan pga sjukskrivning är av med de flesta stora stressorerna.

Jag menar mer att jag faktiskt inte tror att vi är "gjorda" för att vara så mentala/intellektuella som är vanligt idag. Att när huvudet brinner, får kortslutning och kopplar ner så finns kroppen och hjärtat som i min upplevelse också är väääldigt bra på problemlösning (som väl också kallas "att leva") men att problemlösning med hjälp av intellektet är vad som lärs ut och premieras i vår kultur. Jag har ägnat mycket tid åt att upptäcka hur jag kan "mind manage" och "life manage" inte med mitt intellekt, och (nu när min kropp är sjuk) inte med min handlingsförmåga. Jag tror i och för sig att det är en stor process från akut utbränd och inte minnas sin hundpromenad eller måsta googla sin hemadress för att hitta hem från busshållplatsen ( ) till att möta sitt liv med huvud, hjärta och händer på enad front, snarare än med huvudet före in i kaklet. Jag menar inte att det är lätt, jag menar bara att fast det är helt skit, så kan det till slut bli bra ändå. På något sätt.

Tillägg: ja det där glorifierande att man är så stark bara för att livet suger och man inte råkat dö än. Hyllning av trauma. Hjälteromanticering.

Jag tycker ändå att jag försöker att ha någon form av koppling mellan hjärna och hjärta, och inte "bara" lyssna till intellektet.

På något sätt blir det säkert bättre, det är min absoluta övertygelse. Jag har nog inte riktigt reflekterat över varaktigheten i den här utbrändheten och omfattande utmattningen, men jag är övertygad om att det någon gång blir bättre/lättare. Just nu känns det dock oerhört avlägset, och inte ens möjligt för mig att "se". Jag är nog "bara" för trött, både fysiskt och mentalt, för att tänka framåt alls.

 

[MML]

Skriver under på det där med att utmattningen blommar ut när man slappnar av lite mer. Jag tror att man helt enkelt måste bli lite sämre innan man blir bättre.

Det känns en smula oroväckande, i och med att jag knappt slappnat av alls de senaste dygnen. Nu är det säkert individuellt hur och när "botten" kommer, men jag hoppas förstås att jag inte blir ännu sämre om, eller när, jag faktiskt kan slappna av en smula.

 

[monster1]

Det känns en smula oroväckande, i och med att jag knappt slappnat av alls de senaste dygnen. Nu är det säkert individuellt hur och när "botten" kommer, men jag hoppas förstås att jag inte blir ännu sämre om, eller när, jag faktiskt kan slappna av en smula.

Fel uttryckt av mig kanske men jag tänker att det är lite som när man jobbar på och trycker undan tex en förkylning. Medan man är igång och stressar på håller man undan de värsta symptomen, sen när man slappnar av så kommer förkylningen och blommar ut.

Så egentligen blir inte själva sjukdomen värre, men symptomen blir tydligare. En viktig del i läkandet av hjärnan är god sömn men det har säkert dina läkare redan berättat. Så att faktiskt vila och sova är väldigt viktigt för att utmattningen ska kunna läka ut.

 

[MML]

Fel uttryckt av mig kanske men jag tänker att det är lite som när man jobbar på och trycker undan tex en förkylning. Medan man är igång och stressar på håller man undan de värsta symptomen, sen när man slappnar av så kommer förkylningen och blommar ut.

Så egentligen blir inte själva sjukdomen värre, men symptomen blir tydligare. En viktig del i läkandet av hjärnan är god sömn men det har säkert dina läkare redan berättat. Så att faktiskt vila och sova är väldigt viktigt för att utmattningen ska kunna läka ut.

Jag förstår absolut hur du tänker, och jag håller med om att det låter rimligt. Det var kanske jag som var otydlig (jag har en tendens att vara det när jag är så trött, har jag märkt). Vad jag menade var att det oroar mig lite att faktiskt "släppa efter" och slappna av, om eller när den möjligheten finns, i och med att jag känner att mina symptom blivit så pass mycket svårare nu när det varit några extremt stressiga dagar. Jag är väl rädd för att det verkligen ska "slå till", och att det jag upplever nu är "lindrigt" i jämförelse, om jag får en möjlighet att slappna av.

Att vila är viktigt har jag förstått. Att få en i vilket fall okej nattsömn är inga problem, det är väl att känna efter och faktiskt ta en vilostund när det behövs dagtid som är min svårighet. Nu i den här mer extrema perioden har jag nog tänkt att jag får ta det "sen", men jag förstår naturligtvis att det inte är hållbart i längden. Det är ju precis det här "jag gör det sen-tänket" som gjort att jag lastat på mig allt mer och därför blivit sjuk.

 

[monster1]

Jag förstår absolut hur du tänker, och jag håller med om att det låter rimligt. Det var kanske jag som var otydlig (jag har en tendens att vara det när jag är så trött, har jag märkt). Vad jag menade var att det oroar mig lite att faktiskt "släppa efter" och slappna av, om eller när den möjligheten finns, i och med att jag känner att mina symptom blivit så pass mycket svårare nu när det varit några extremt stressiga dagar. Jag är väl rädd för att det verkligen ska "slå till", och att det jag upplever nu är "lindrigt" i jämförelse, om jag får en möjlighet att slappna av.

Att vila är viktigt har jag förstått. Att få en i vilket fall okej nattsömn är inga problem, det är väl att känna efter och faktiskt ta en vilostund när det behövs dagtid som är min svårighet. Nu i den här mer extrema perioden har jag nog tänkt att jag får ta det "sen", men jag förstår naturligtvis att det inte är hållbart i längden. Det är ju precis det här "jag gör det sen-tänket" som gjort att jag lastat på mig allt mer och därför blivit sjuk.

Det är det där med att acceptera att man faktiskt är sjuk som kan vara ett problem.

 

[MML]

Det är det där med att acceptera att man faktiskt är sjuk som kan vara ett problem.

Så är det säkert för många.

Jag känner dock inte att jag har svårt att acceptera att jag är sjuk - inte längre. I början var det svårare, men nu tycker jag ändå att jag har hittat någon slags acceptans i att jag faktiskt är sjuk just nu.

Jag tycker att det svåraste, och det som troligtvis är mitt största problem, är att hitta något sätt alls att förhålla mig till det i livet som helt enkelt inte är möjligt att "ta en paus" ifrån. De rådr jag fått kring det från min samtalskontakt är säkert nyttiga och bra, det ifrågasätter jag inte alls, men rent krasst fungerar det inte.

 

[MML]

Det är lite bitterljuvt här hemma nu. Har i dag gått den sista skogspromenaden med valpen. I morgon blir det "bara" en sväng med alla tre på morgonen, sedan tar lilla valpen sitt pick och pack och flyttar till sin matte på heltid

Självklart ska han bo med Emma! Det har hela tiden varit målet, och jag hoppas och tror att de kommer få det jättebra tillsammans. Jag vet att Emma tar valpens träning på största allvar, och jag är övertygad om att han kommer att stortrivas med att bo med Emma (och M) på HVB-hemmet. Men nog kommer det att bli väldigt tyst och konstigt lugnt här hemma, utan alla små påhitt!

Jag får försöka att tänka på att nästa gång valpen är här hemma, är det förhoppningsvis i sällskap med Emma