Trauma kan gå i arv

Jag kommer emellanåt på mig själv med att ta en titt om min dotter @EmmaFilippa skrivit något här. Detta trots att jag mycket väl vet att hon inte kommer att göra det, i vilket fall inte på länge. Hon har till och med givit mig inloggningsuppgifterna till hennes "konto", så att jag ska kunna kolla och eventuellt vidarebefodra om någon skrivit till henne. Trots det kan jag inte släppa den delen i mitt undermedvetna som vill hålla koll på vad hon skriver. Det är knepigt hur hjärnan fungerar.

Att skriva här var väldigt betydelsefullt för Emma, inte minst för att hon hoppades på att andra kunde lära sig något av att hon berättade om sina erfarenheter. Jag tror också i grunden att det är bra att berätta om vad man varit med om, och att vara öppen och normalisera psykisk ohälsa. Därför tänker jag göra ett försök med en egen "dagbok".

När jag gick in på Bukefalos i dag möttes jag av en "nyhet" om Frida Boisen och hennes dotter Tilda, som berättar väldigt öppet om sin kamp. Jag läste i artikeln att Fridas mamma tagit sitt liv, och att hennes pappa avrått henne från att prata om det med Tilda.

Artikeln i sig var sorglig, hemsk, och hoppfull. Jag hoppas att jag och Emma en dag kommer till en punkt där vi kan prata om den svåra perioden som något vi tagit oss igenom. Jag såg också många likheter till mitt eget liv, och mitt egna mörker som jag burit mestadels i tystnad. Det inspirerade mig till att "en gång för alla" dela med mig till en vidare publik. Det här är annars något jag knappt nämner utanför närmsta familjen och nära vänner.

När jag var 19 år begick min far självmord. Jag och min tre år äldre syster hade uträttat några ärenden, och när vi kom hem hittade vi honom. Min syster såg honom först. Hon försökte att skydda mig från att behöva se, men jag såg mer än vad jag önskar att jag hade behövt se.

Min pappa var alkoholist. Som barn minns jag honom som en fin och bra pappa. Han var talangfull i köket och lade tidigt grunden för mitt matintresse. Han lekte mycket med mig och min syster, och han uppmuntrade tidigt mitt hästintresse. Någon gång tog dock alkoholen över allt mer, och den pappa jag minns från barndomen fanns inte längre kvar. Hans dåliga samvete gjorde att jag med tiden kunde titulera mig hästägare. Jag minns att jag under största delen av mina tonår var arg, så arg. Jag tyckte att pappa svek sin familj, och stallet blev min tillflyktsort.

När pappa dog var han djupt deprimerad. På den tiden pratade man inte så mycket om psykisk ohälsa och om självmord. Utan att jag riktigt tänkte på det, började jag bära runt på en skam och en känsla av att det var något vi inte skulle prata om. Först nu har jag insett att jag ställt till det för Emma, på grund av vad jag burit med mig. Fram tills alldeles nyligen pratade vi aldrig om morfar. Emma visste att morfar var sjuk, att han var en alkoholist, och att han tog sitt liv när jag var ung.

Vad jag nyligen har fått veta, och som grämer mig något fruktansvärt, är att Emma i flera år varit livrädd. Hon har varit livrädd för att "bli som morfar", och hon har känt det som att hennes liv varit förutbestämt, att hon ska "gå i morfars fotspår". Hon har hört andra berätta om alkohol som något människor som mår mycket dåligt kan ta till, för att glömma och för att i stunden slippa de mörkaste känslorna. Trots att Emma redan mycket tidigt bestämde sig för att inte dricka alkohol, har det gjort henne rädd för att hon ska bli alkoholist, hon också. Bli som morfar. När Emma under tonåren mått allt sämre, har hon tänkt att det var så det började för morfar, och att det "är meningen" att hon ska sluta som morfar

Det är först nu nyligen, när Emma är nästan 17 år, som jag fått reda på det här. Först nu har jag insett hur oerhört fel det blivit, trots att jag naturligtvis bara viljat skydda henne från det mörka och svåra. Vad jag insett, och vad jag hoppas att ni som läser kan ta med er, är att barn förtjänar att få veta sanningen. Självklart ska vi inte ge dem alla onödigt beskrivande detaljer. Men att göra som jag gjort, att undvika att prata om min far av rädsla för att släppa fram mina egna dåligt bearbetade känslor inför Emma, är inte rätt. I stället för att skydda henne, har jag omedvetet delat med mig av mitt trauma.

Nu vet Emma att hennes morfar var oändligt mycket mer. Hon vet att vår kärlek för djur kommer från morfar, likaså intresset för matlagning och bakning. Hon vet att morfar skulle ha älskat henne oändligt mycket, om han hade fått chansen att träffa henne, och att han hade varit så oerhört stolt. Det här har även hjälpt mig att läka en del kring min far. Genom att prata med Emma, höra hennes rädslor och tankar, och förklara allt ur ett vuxet perspektiv, förstår jag både min far och mitt 19-åriga jag bättre. Jag känner faktiskt att jag nu, äntligen, har förlåtit min far för att han lämnade oss.

 

[MML]

Det här med utbrändheten, kombinerat med att jag behövt börja "gräva" i min bakgrund och mina tankemönster, är verkligen en berg- och dalbana. Jag har tänkt, och känt, så oerhört mycket mer den här senaste tiden, än vad jag gjort sammanlagt under de senaste åren.

I dag har jag varit så mentalt utmattad att jag inte klarat av någonting. Jag har flera "borde göra", saker som var för sig inte skulle ta mig många minuter, men jag orkar helt enkelt inte. Att skriva här är kravlöst och hjälper mig att reflektera, vrida och vända och se fler perspektiv. Det känns också som något jag gör för Emma, på så sätt att jag försöker att bygga vidare på hennes önskan att dela med sig för att hjälpa andra. Att däremot skicka iväg ett viktigt mail, eller att beställa något eller liknande, blir alldeles för stort och "tar" för mycket. Saker som jag tidigare gjort i förbifarten, under en fem minuters paus, känns nu näst intill omöjliga på ett sätt som jag aldrig kunnat föreställa mig att jag skulle känna.

Samtidigt tror jag verkligen att det här är nyttigt för mig. Jag förstår att jag behöver "lyfta fram" allt i ljuset, jag behöver bearbeta och jag behöver "lära om" hjärnan inom vissa områden. Jag är övertygad om att det är nödvändigt, men det är för den sakens skull inte enkelt.

Något jag tänkt mycket på sedan jag skapade den här tråden är hur tidigare generationers trauma påverkar yngre generationer, men också det omvända. Hur Emmas trauman påverkar mig. Jag vet att Emma har varit väldigt öppen här med att hon utsattes för ett övergrepp när hon var 14 år. Det tog ett antal månader innan hon (faktiskt med hjälp av stöd från många fina medmänniskor här på Bukefalos) vågade berätta vad hon varit med om. Det var månader där vi, jag och Emmas pappa, inte förstod vad som hände. Vi såg naturligtvis att vår älskade dotter mådde oerhört dåligt, men vi förstod inte varför. Hon nekade bestämt att något hade hänt. Hon var stressad över skolan, sedan var det att hennes ena ponny var skadad, och så att anorexin hade "vaknat" igen. Absolut inte att någon hade varit dum eller gjort något mot henne.

Nu, ett par år senare, ser jag hur mycket av min egen maktlöshet och känsla av otillräcklighet som mamma som har sin grund i de där månaderna. Att min förmåga att nå fram till Emma var som bortblåst under de månaderna. Det är naturligtvis inget jag klandrar Emma för, det vill jag vara tydlig med. Hon gjorde allt hon förmådde för att överleva. Ett barn kan aldrig bära ansvar för hur en vuxen får barnet att känna. Däremot gör det mig fruktansvärt arg på mannen som förgrep sig på Emma. Att han så effektivt skrämde henne från att berätta om vad han utsatt henne för.

Det är skrämmande, hur "lätt" det händer. Vi har pratat mycket om det efteråt, jag och min man. Allt som allt kan det inte ha handlat om mer än 10-15 minuter, som mest. Kanske ännu kortare tid. Men på den korta stunden, hann den mannen lura, manipulera och skrämma Emma så mycket att hon helt enkelt inte kunde berätta, på flera månader. Han hann förstöra så mycket, inte bara i hennes liv, utan också i mitt och min mans liv. Självklart var det Emma som förlorade mest. Han tog en stor del av hennes barndom ifrån henne, hennes trygghet, hennes glädje, hennes förtroende för omvärlden och för vuxna. Men han tog också på ett sätt ifrån mig min förmåga att vara mamma. Han tog ifrån vår familj så mycket öppenhet, som vi fortfarande jobbar hårt för att bygga upp igen.

 

[A_NN_A]

Vi är många här som vet hur speciell Emma. Hon imponerar på så många sätt.

Jag vill bara säg att jag är stolt över att du följer din dotters initiativ att bryta den onda cirkeln.
Du låter det komma gott ur det onda genom att följa hennes väg.

 

[MML]

Vi är många här som vet hur speciell Emma. Hon imponerar på så många sätt.

Jag vill bara säg att jag är stolt över att du följer din dotters initiativ att bryta den onda cirkeln.
Du låter det komma gott ur det onda genom att följa hennes väg.

Tack snälla för dina fina ord! Det betyder mycket. Jag tycker förstås att Emma är alldeles fantastisk, men jag blir både rörd och stolt när även andra ser det. Jag hoppas så att också hon själv allt mer kan se den otroliga tjejen vi runt omkring henne ser.

 

[MML]

I dag är det två veckor kvar till Emmas födelsedag (tillika första advent) och fem veckor till jul. Det här är en tid på året som jag verkligen är kluven kring.

Jag och min man har alltid "gått all in" i julfirandet. Det beror nog på att vi båda haft en del negativa minnen kring julen, och att vi därför viljat skapa "julmagi" hemma hos oss. Min man växte upp i en familj som inte firade jul, något han alltid känt att han "gick miste om". I min familj hade vi ett mer traditionsenligt julfirande. Som litet barn minns jag jularna med glädje, men i takt med att jag blev äldre såg jag också julens baksidor. Min fars alkoholproblem blev allt mer tydliga för mig, och likaså min mors strävan efter perfektion och att "hålla uppe en fasad" för omgivningen. Jag tror att tanken på att någon utanför familjen skulle få reda på hur det var ställt, var en stor skräck för henne. Julen för mig blev därför att handla mer om att "spela glad", än om att faktiskt känna glädje.

Vi gick därför redan från start in för att göra julen till vår egen. Vi har julpyntat i massor - för att vi vill det. Hemma hos oss har det aldrig druckits en enda droppe alkohol runt jul. Vi har ätit julmat och julbakat och julpysslat mer eller mindre hela december, och framförallt har vi spenderat extra mycket tid tillsammans.

När vi sedan fick vår största gåva i livet, när Emma föddes i början av december, blev julen förstås ännu mer betydelsefull. Att få ge henne fina minnen runt jul, som hon förhoppningsvis kan bära med sig hela livet, blev verkligen "julmagi" för oss.

De senaste åren har dock varit väldigt annorlunda. December 2021 spenderade Emma på BUP. Det var så illa att vi knappt vågade låta henne komma ut för att träffa hundarna. Så starka var hennes "monster", så rädda var vi att förlora henne. Alldeles före jul satte jag ner foten och sa att situationen var ohållbar, och både Emma och vi behövde mer hjälp. Bara dagar senare flyttade Emma till sitt första HVB-hem. December 2022 kämpade Emma för fullt med att ta sig tillbaka efter sitt allvarliga suicidförsök. Det var en oerhört tuff tid för oss alla, med ständig oro och osäkerhet. Emma mådde ofta mycket dåligt, både fysiskt och psykiskt. Samtidigt finns där oerhört fina minnen, som hur hennes nuvarande HVB-hem verkligen gjorde allt för att Emma skulle få känna sig "som sig själv", trots att så mycket var annorlunda. Och hur Emma såg här på Bukefalos om "Secret Santa", och blev ledsen för att hon inte kunde/fick delta, men hur hon då tillsammans med några av sina fantastiska "onlinevänner" gjorde en egen Secret Santa-lek (något som är en av få saker hon faktiskt tydligt minns från förra julen).

Vi vet ännu inte hur årets julmånad kommer att se ut. Vi hoppas kunna hitta på något mysigt och "lagom" tillsammans med Emma på hennes födelsedag, så som vi haft som tradition att göra. Vi vet också att HVB-hemmet kommer att anordna sin traditionsenliga julfest för flickornas familjer, och det ser vi mycket fram emot. Vi hoppas att Emma orkar med något hembesök, om inte på julafton så i vilket fall under december. Just nu tror jag att det är vad vi alla tre önskar oss, att få ha en gnutta "vanlig jul", hemma hos oss, hela familjen.

 

[Blyger]

Jag hoppas att ni får lite julmagi i år

 

[MML]

I dag känner jag mig förtjänt av någon slags "Dålig-mamma-medalj" (även om jag rent logiskt vet att jag inte är "sämre" än andra på en generell nivå och att det inte var "bara mitt fel").

Mannen och valpen åkte till Emma igen i dag. De tänkte vara ute en del med hundarna, och eftersom det är ordentligt kallt i dag tog mannen med Emmas varma vinterkläder som har förvarats hemma. Vad ingen av oss insåg var att de inte funkar i år då de helt enkelt inte passar längre. Vilket ju inte är något konstigt eller anmärkningsvärt alls, men vi borde naturligtvis ha tänkt på det för att undvika en sådan extrem trigger för Emma! Nu blev det ångest och bråk i stället för en mysig stund med pappa och hundarna. Det är en sådan sak som jag tycker att jag borde ha tänkt på, men som min hjärna helt enkelt inte tycks kapabel till i nuläget. Och så är det Emma som får ta den värsta smällen. Usch, jag känner mig så misslyckad som förälder när det blir så här!

 

[Havsryttaren]

I dag känner jag mig förtjänt av någon slags "Dålig-mamma-medalj" (även om jag rent logiskt vet att jag inte är "sämre" än andra på en generell nivå och att det inte var "bara mitt fel").

Mannen och valpen åkte till Emma igen i dag. De tänkte vara ute en del med hundarna, och eftersom det är ordentligt kallt i dag tog mannen med Emmas varma vinterkläder som har förvarats hemma. Vad ingen av oss insåg var att de inte funkar i år då de helt enkelt inte passar längre. Vilket ju inte är något konstigt eller anmärkningsvärt alls, men vi borde naturligtvis ha tänkt på det för att undvika en sådan extrem trigger för Emma! Nu blev det ångest och bråk i stället för en mysig stund med pappa och hundarna. Det är en sådan sak som jag tycker att jag borde ha tänkt på, men som min hjärna helt enkelt inte tycks kapabel till i nuläget. Och så är det Emma som får ta den värsta smällen. Usch, jag känner mig så misslyckad som förälder när det blir så här!

Du kan inte tänka på allt! Jag har följt både dig och Emma här länge nu, och känner igen mig i många av dina känslor och tankar. Vi har också ett barn som inte kunde bo kvar hemma utan fick flytta till ett HVB hem och så småningom till ett SIS hem.Just känslan av att inte ha räckt till är hemsk,att mitt bästa inte var bra nog.Jag vet att jag gjorde allt jag kunde men det är så svårt att verkligen ta till sig. Både du och Emmas pappa kämpar så hårt för er dotter och jag både hoppas och önskar så mycket att ni kan få landa i det en dag.

 

[monster1]

I dag känner jag mig förtjänt av någon slags "Dålig-mamma-medalj" (även om jag rent logiskt vet att jag inte är "sämre" än andra på en generell nivå och att det inte var "bara mitt fel").

Mannen och valpen åkte till Emma igen i dag. De tänkte vara ute en del med hundarna, och eftersom det är ordentligt kallt i dag tog mannen med Emmas varma vinterkläder som har förvarats hemma. Vad ingen av oss insåg var att de inte funkar i år då de helt enkelt inte passar längre. Vilket ju inte är något konstigt eller anmärkningsvärt alls, men vi borde naturligtvis ha tänkt på det för att undvika en sådan extrem trigger för Emma! Nu blev det ångest och bråk i stället för en mysig stund med pappa och hundarna. Det är en sådan sak som jag tycker att jag borde ha tänkt på, men som min hjärna helt enkelt inte tycks kapabel till i nuläget. Och så är det Emma som får ta den värsta smällen. Usch, jag känner mig så misslyckad som förälder när det blir så här!

Jag tänker att det där med att barnen vuxit ur förra årets vinterkläder och föräldrarna missat det är en väldigt vanlig del av ett föräldrar liv. I Emmas ålder så säger säkerligen de flesta barn till själva för att de har koll. Men att ni missar är bara ett tecken på att ni är högst vanliga föräldrar. Senaste veckan har varit full av likvärdiga historier på jobbet om barn som helt enkelt fått gå till skolan inklämda i sina förs små vinterjackor och overaller. För er blir det dock en stor sak pga av Emmas mående. Jag tänker ändå att det är ganska bra att ni är högst vanliga föräldrar som begär vanliga misstag precis som alla andra föräldrar. Om ni inte var det skulle ni inte kunna fungera som en vanliga familj alls, det skulle inte heller vara bra för Emma. Hon kommer att repa sig från detta, det blev tråkigt men det är inte ert fel och inte Emmas heller, det är sjukdomen och det blir något för henne att arbeta med i terapin. För problemet finns ju där även om ni inte missat att vinterkläderna blivit för små och det liksom blossade ut i ångest så fanns det där innanför skinnet ändå. Nu kom det upp och då får det hanteras.

Sen förstår jag att det inte är så det känns för dig/er, men ni kan inte heller skapa en perfekt värld för Emma, hon måste lära sig leva i den imperfekta värld som är.

 

[MML]

Du kan inte tänka på allt! Jag har följt både dig och Emma här länge nu, och känner igen mig i många av dina känslor och tankar. Vi har också ett barn som inte kunde bo kvar hemma utan fick flytta till ett HVB hem och så småningom till ett SIS hem.Just känslan av att inte ha räckt till är hemsk,att mitt bästa inte var bra nog.Jag vet att jag gjorde allt jag kunde men det är så svårt att verkligen ta till sig. Både du och Emmas pappa kämpar så hårt för er dotter och jag både hoppas och önskar så mycket att ni kan få landa i det en dag.

Tack snälla för dina fina ord. Även om det givetvis gör ont att höra att du känner igen dig i många av känslorna, och jag önskar självklart att ingen annan förälder skulle behöva känna att man inte räcker till eller "kan göra bra nog" för sitt barn, men det är trots det en liten tröst i att höra från andra som är, eller varit, i en liknande situation.

 

[MML]

Jag tänker att det där med att barnen vuxit ur förra årets vinterkläder och föräldrarna missat det är en väldigt vanlig del av ett föräldrar liv. I Emmas ålder så säger säkerligen de flesta barn till själva för att de har koll. Men att ni missar är bara ett tecken på att ni är högst vanliga föräldrar. Senaste veckan har varit full av likvärdiga historier på jobbet om barn som helt enkelt fått gå till skolan inklämda i sina förs små vinterjackor och overaller. För er blir det dock en stor sak pga av Emmas mående. Jag tänker ändå att det är ganska bra att ni är högst vanliga föräldrar som begär vanliga misstag precis som alla andra föräldrar. Om ni inte var det skulle ni inte kunna fungera som en vanliga familj alls, det skulle inte heller vara bra för Emma. Hon kommer att repa sig från detta, det blev tråkigt men det är inte ert fel och inte Emmas heller, det är sjukdomen och det blir något för henne att arbeta med i terapin. För problemet finns ju där även om ni inte missat att vinterkläderna blivit för små och det liksom blossade ut i ångest så fanns det där innanför skinnet ändå. Nu kom det upp och då får det hanteras.

Sen förstår jag att det inte är så det känns för dig/er, men ni kan inte heller skapa en perfekt värld för Emma, hon måste lära sig leva i den imperfekta värld som är.

Självklart är det så att många föräldrar säkerligen missar att barnen växt ur fjolårets vinterkläder. Skillnaden för oss är väl, precis som du också nämner, att ungdomar i Emmas ålder vanligen har koll på sina kläder själv. Hade allt varit "som vanligt" hade Emma kanske redan köpt nya vinterkläder för säsongen. Nu blev det så här tokigt, dels för att Emma helt enkelt inte kunnat prova kläderna själv (de har ju inte funnits där hon är), och så naturligtvis att det är extra känsligt för henne.

Du har naturligtvis rätt i att det inte går att skapa en perfekt värld, och det är väl heller inte önskvärt. Det här känns dock som en sådan sak som, i "vanliga fall", borde vara så enkelt för mig att tänka på och förebygga. Hade vi bara tänkt lite, så hade det inte behövt bli så väldigt jobbigt för Emma som det nu blev. Det känns väl extra tufft då jag vet att Emma sett fram emot att pappa och valpen skulle komma, och de hade planerat för att vara ute med hundarna och ha en mysig dag, och så blev det bara fel och jobbigt för henne i stället. Hon behöver ju alla bra dagar hon kan få, inte att det blir så här.

 

[monster1]

Självklart är det så att många föräldrar säkerligen missar att barnen växt ur fjolårets vinterkläder. Skillnaden för oss är väl, precis som du också nämner, att ungdomar i Emmas ålder vanligen har koll på sina kläder själv. Hade allt varit "som vanligt" hade Emma kanske redan köpt nya vinterkläder för säsongen. Nu blev det så här tokigt, dels för att Emma helt enkelt inte kunnat prova kläderna själv (de har ju inte funnits där hon är), och så naturligtvis att det är extra känsligt för henne.

Du har naturligtvis rätt i att det inte går att skapa en perfekt värld, och det är väl heller inte önskvärt. Det här känns dock som en sådan sak som, i "vanliga fall", borde vara så enkelt för mig att tänka på och förebygga. Hade vi bara tänkt lite, så hade det inte behövt bli så väldigt jobbigt för Emma som det nu blev. Det känns väl extra tufft då jag vet att Emma sett fram emot att pappa och valpen skulle komma, och de hade planerat för att vara ute med hundarna och ha en mysig dag, och så blev det bara fel och jobbigt för henne i stället. Hon behöver ju alla bra dagar hon kan få, inte att det blir så här.

Det är en omöjlig uppgift. Det är ledsamt att det blev så idag, men ni gör ju så gott ni kan.

Förhoppningsvis kommer hon att få massor av bra dagar så småningom om.

 

[MML]

Det är en omöjlig uppgift. Det är ledsamt att det blev så idag, men ni gör ju så gott ni kan.

Förhoppningsvis kommer hon att få massor av bra dagar så småningom om.

Ja, jag är helt enig i att vi gör så gott vi kan. Jag önskar väl bara att "så gott jag kan" var bättre.

Att Emma förhoppningsvis kommer att ha mängder med bra dagar i framtiden hjälper dessvärre inte nu. Jag är övertygad om att personalen hos Emma gör allt de kan för att stötta och vägleda, och att det här med tiden kommer att krympa bort även för Emma. Samtidigt känner jag henne så pass väl att jag vet att det just nu är väldigt kämpigt och svårt för henne, och det är väl det jag önskar att jag (vi) inte hade "ställt till" med.

 

[cirkus]

Oh alltså den här tråden. Den är väldigt, väldigt nyttig tror jag och du har så många reflektioner runt sammanhang som är oerhört värdefulla. Tack!

 

[Inte_Ung]

Att inte räcka till som förälder är nog en känsla som kommer med ett fungerande föräldraskap.
Att bry sig om och vilja det absolut bästa för sina barn är ju vad föräldrar skall göra.
Vi har varit privilegierade när det kommer till barnen, och livet i allmänhet, och ändå så kände vi oss otillräckliga många gånger.

Föräldrar som inte bryr sig om sina barn tillräckligt mycket för att känna så skulle bekymra mig på riktigt.

 

[MML]

Ni är så många här med kloka tankar och stöttande ord. Jag förstår verkligen hur det blev så att Emma kände att hon hittade "sin plats" här på Bukefalos, och att det var just här hon valde att dela sin berättelse.

 

[cirkus]

Jag vill egentligen inte deraila din tråd med min berättelse och vill du ta bort den så gör det.

Jag har en annan - bra - erfarenhet av just familijetrauman och hur det *kan* bli om man faktiskt pratar.

Spoiler: Mina historier som spoilers - så man man lätt kan slippa läsa

Min farmor dog när jag var 12 år. Att hon mådde psykiskt svajigt visste jag iom att pappa berättat att hon just mådde dåligt psykiskt lite då och då. Det var ingenting som mörkades utan sas rakt ut. Farmor fick sså småningom en sjukdom som innebar en hel del sjukhusvistelse och oviss utgång. Hon valde då att själv avsluta sitt liv (på sjukhuset faktiskt) och även detta pratade vi om. Att farmor mått dåligt redan innan och att hon ville ha kontrollen. Det blev såklart jobbigt för att farmor inte fanns men det var å andra sidan väldigt avdramatiserat hur det gick till och varför. Både jag och min bror har varit trygga i att psykisk ohälsa är något man faktiskt kan prata om, båda har barn som svajat i olika grad och vi har aldrig sopat något under mattan. Jag tror verkligen att det har gynnat oss alla. Vikten av att prata även om det är svårt är helt oemotsagt.

Även på min mammas sida har det varit saker vi pratat om och för oss var det sorgligt men vi visste. Det var henne lillebror som dog alldeles för ung, bara 43 år av en sjukdom. Hans tre barn visste inte ett skit, ingen pratade eller berättade för dem att han var dödligt sjuk. Jag och min bror visste mer. Nu som vuxna har vi kusiner pratat om det och för dem var det ett trauma inte bara att deras pappa dog utan att de var helt utan någon vuxen som pratade med dom, de var helt övergivna i allt och de såg ju hur pappan tynade bort, men ingen sa nåt. Nu är ju de barnen såklart närmare och det är tyngre än vad det var för oss - men det kändes så fel att vi kände till hans sjukdom och hur den utvecklades medan de visste ingenting, man försökte skydda dom och det blev tvärt om

 

[MML]

Jag vill egentligen inte deraila din tråd med min berättelse och vill du ta bort den så gör det.

Jag har en annan - bra - erfarenhet av just familijetrauman och hur det *kan* bli om man faktiskt pratar.

Spoiler: Mina historier som spoilers - så man man lätt kan slippa läsa

Min farmor dog när jag var 12 år. Att hon mådde psykiskt svajigt visste jag iom att pappa berättat att hon just mådde dåligt psykiskt lite då och då. Det var ingenting som mörkades utan sas rakt ut. Farmor fick sså småningom en sjukdom som innebar en hel del sjukhusvistelse och oviss utgång. Hon valde då att själv avsluta sitt liv (på sjukhuset faktiskt) och även detta pratade vi om. Att farmor mått dåligt redan innan och att hon ville ha kontrollen. Det blev såklart jobbigt för att farmor inte fanns men det var å andra sidan väldigt avdramatiserat hur det gick till och varför. Både jag och min bror har varit trygga i att psykisk ohälsa är något man faktiskt kan prata om, båda har barn som svajat i olika grad och vi har aldrig sopat något under mattan. Jag tror verkligen att det har gynnat oss alla. Vikten av att prata även om det är svårt är helt oemotsagt.

Även på min mammas sida har det varit saker vi pratat om och för oss var det sorgligt men vi visste. Det var henne lillebror som dog alldeles för ung, bara 43 år av en sjukdom. Hans tre barn visste inte ett skit, ingen pratade eller berättade för dem att han var dödligt sjuk. Jag och min bror visste mer. Nu som vuxna har vi kusiner pratat om det och för dem var det ett trauma inte bara att deras pappa dog utan att de var helt utan någon vuxen som pratade med dom, de var helt övergivna i allt och de såg ju hur pappan tynade bort, men ingen sa nåt. Nu är ju de barnen såklart närmare och det är tyngre än vad det var för oss - men det kändes så fel att vi kände till hans sjukdom och hur den utvecklades medan de visste ingenting, man försökte skydda dom och det blev tvärt om

Tack för att du delar med dig. Självklart låter jag ditt inlägg vara kvar! Det är både viktigt och lärorikt med flera perspektiv, tror jag.

Det låter som att din familj hanterade era trauman på ett väldigt klokt sätt, och jag förstår att det gav en trygghet i att det är okej att prata om psykisk ohälsa och sådant som kan vara svårt att förstå. Jag tror att det finns flera orsaker till att det blev som det blev för oss, att vi knappt pratat om min far. Dels för att han gick bort långt innan Emma föddes, och förmodligen allra mest på grund av hur min omgivning förhöll sig till det när jag var barn/ung. Jag visste naturligtvis att han var alkoholist och att han i perioder mådde mycket dåligt psykiskt, men jag kan inte minnas att det någonsin var något som vi pratade om. Jag tror verkligen att den öppenhet och tillåtande för svåra samtal som du beskriver, är oändligt mycket bättre för alla inblandade.

Så fruktansvärt för dina kusiner, att inte få veta alls vad som hände deras pappa. Jag tror tyvärr att det inte är helt ovanligt, att man som förälder vill skydda sitt barn, men att det blir så fel.

 

[MML]

Det är så tufft att "bara" vara mamma på håll, i synnerhet när Emma har det kämpigt. Det finns inte en cell i min kropp som inte vill göra allt och lite till för att hjälpa henne, men som jag vet allt för väl kan jag helt enkelt inte hjälpa tillräckligt. Det i sin tur gör att jag blir frustrerad och hela tiden är på väg tillbaka till mina "gamla vanor", att fixa, ordna och göra, vilket leder till ytterligare frustration eftersom min ork inte finns där och jag enbart sätter högre krav och mer press på mig själv. Det blir med andra ord en väldigt ohjälpsam nedåtgående spiral, som tar väldigt mycket energi att hela tiden bryta.

I dag har i alla fall Emma varit till ridskolan och fått rida en kort stund. Jag hoppas verkligen att det hjälper henne att må i alla fall lite bättre, och att hon fick vila från alla svåra och jobbiga tankar som hon bär på.

 

[MML]

I dag råkade jag ut för vad jag tror var en panikångestattack igen. Den andra på relativt kort tid för mig, men också den andra någonsin. Jag måste säga att det är en ögonöppnare, och att jag har en ännu större förståelse och ännu större respekt för er som kämpar med den här typen av psykisk ohälsa. Ni är fantastiska som kämpar på!

Planen är att mannen ska åka med valpen till Emma i dag, och så ska han stanna där i några dagar. Ja, valpen alltså, inte Emmas pappa Nu är det dock oväder lite överallt i landet som jag har förstått det, och här ser det ut att kunna bli både halt och blåsigt. Om jag ska vara helt ärlig känns det inte alls bra att ha mannen på vägarna under de förutsättningarna, och mina orostankar tog väl helt enkelt över och målade upp diverse skräckscenarion, varpå panikångesten kom som ett brev på posten.

Jag har egentligen inte särskilt mycket som jag "måste", nu under min sjukskrivning, men nu måste jag faktiskt ta mig samman. Att reagera så här är fullständigt ologiskt (även om jag naturligtvis vet att känslor inte alltid är logiska) och dessutom ett enormt slöseri med energi, som jag ju redan har brist på. Det kanske är läge att ta upp detta med kuratorn vid nästa besök, innan det drar iväg ännu mer. Jag kommer ju garanterat inte att bli en bättre mamma eller partner av att börja låta panikångest begränsa mig ytterligare.

 

[tott]

I dag råkade jag ut för vad jag tror var en panikångestattack igen. Den andra på relativt kort tid för mig, men också den andra någonsin. Jag måste säga att det är en ögonöppnare, och att jag har en ännu större förståelse och ännu större respekt för er som kämpar med den här typen av psykisk ohälsa. Ni är fantastiska som kämpar på!

Planen är att mannen ska åka med valpen till Emma i dag, och så ska han stanna där i några dagar. Ja, valpen alltså, inte Emmas pappa Nu är det dock oväder lite överallt i landet som jag har förstått det, och här ser det ut att kunna bli både halt och blåsigt. Om jag ska vara helt ärlig känns det inte alls bra att ha mannen på vägarna under de förutsättningarna, och mina orostankar tog väl helt enkelt över och målade upp diverse skräckscenarion, varpå panikångesten kom som ett brev på posten.

Jag har egentligen inte särskilt mycket som jag "måste", nu under min sjukskrivning, men nu måste jag faktiskt ta mig samman. Att reagera så här är fullständigt ologiskt (även om jag naturligtvis vet att känslor inte alltid är logiska) och dessutom ett enormt slöseri med energi, som jag ju redan har brist på. Det kanske är läge att ta upp detta med kuratorn vid nästa besök, innan det drar iväg ännu mer. Jag kommer ju garanterat inte att bli en bättre mamma eller partner av att börja låta panikångest begränsa mig ytterligare.

Tråkigt att höra!
Du kommer väl ihåg mitt tips? Värt ett försök, tycker jag. Jag fick, som sagt enorm hjälp av kinesisk akupunktur. ...eller har fått flera gånger då min kropp rusat i panik av stress med panikångestattacker som följd. Det finns ju metoder för att hantera själva attackerna men jag behövde inte ens fundera på det efter några gånger hos kinesen, för jag fick inga attacker längre. Galet skönt!