Trauma kan gå i arv

Jag kommer emellanåt på mig själv med att ta en titt om min dotter @EmmaFilippa skrivit något här. Detta trots att jag mycket väl vet att hon inte kommer att göra det, i vilket fall inte på länge. Hon har till och med givit mig inloggningsuppgifterna till hennes "konto", så att jag ska kunna kolla och eventuellt vidarebefodra om någon skrivit till henne. Trots det kan jag inte släppa den delen i mitt undermedvetna som vill hålla koll på vad hon skriver. Det är knepigt hur hjärnan fungerar.

Att skriva här var väldigt betydelsefullt för Emma, inte minst för att hon hoppades på att andra kunde lära sig något av att hon berättade om sina erfarenheter. Jag tror också i grunden att det är bra att berätta om vad man varit med om, och att vara öppen och normalisera psykisk ohälsa. Därför tänker jag göra ett försök med en egen "dagbok".

När jag gick in på Bukefalos i dag möttes jag av en "nyhet" om Frida Boisen och hennes dotter Tilda, som berättar väldigt öppet om sin kamp. Jag läste i artikeln att Fridas mamma tagit sitt liv, och att hennes pappa avrått henne från att prata om det med Tilda.

Artikeln i sig var sorglig, hemsk, och hoppfull. Jag hoppas att jag och Emma en dag kommer till en punkt där vi kan prata om den svåra perioden som något vi tagit oss igenom. Jag såg också många likheter till mitt eget liv, och mitt egna mörker som jag burit mestadels i tystnad. Det inspirerade mig till att "en gång för alla" dela med mig till en vidare publik. Det här är annars något jag knappt nämner utanför närmsta familjen och nära vänner.

När jag var 19 år begick min far självmord. Jag och min tre år äldre syster hade uträttat några ärenden, och när vi kom hem hittade vi honom. Min syster såg honom först. Hon försökte att skydda mig från att behöva se, men jag såg mer än vad jag önskar att jag hade behövt se.

Min pappa var alkoholist. Som barn minns jag honom som en fin och bra pappa. Han var talangfull i köket och lade tidigt grunden för mitt matintresse. Han lekte mycket med mig och min syster, och han uppmuntrade tidigt mitt hästintresse. Någon gång tog dock alkoholen över allt mer, och den pappa jag minns från barndomen fanns inte längre kvar. Hans dåliga samvete gjorde att jag med tiden kunde titulera mig hästägare. Jag minns att jag under största delen av mina tonår var arg, så arg. Jag tyckte att pappa svek sin familj, och stallet blev min tillflyktsort.

När pappa dog var han djupt deprimerad. På den tiden pratade man inte så mycket om psykisk ohälsa och om självmord. Utan att jag riktigt tänkte på det, började jag bära runt på en skam och en känsla av att det var något vi inte skulle prata om. Först nu har jag insett att jag ställt till det för Emma, på grund av vad jag burit med mig. Fram tills alldeles nyligen pratade vi aldrig om morfar. Emma visste att morfar var sjuk, att han var en alkoholist, och att han tog sitt liv när jag var ung.

Vad jag nyligen har fått veta, och som grämer mig något fruktansvärt, är att Emma i flera år varit livrädd. Hon har varit livrädd för att "bli som morfar", och hon har känt det som att hennes liv varit förutbestämt, att hon ska "gå i morfars fotspår". Hon har hört andra berätta om alkohol som något människor som mår mycket dåligt kan ta till, för att glömma och för att i stunden slippa de mörkaste känslorna. Trots att Emma redan mycket tidigt bestämde sig för att inte dricka alkohol, har det gjort henne rädd för att hon ska bli alkoholist, hon också. Bli som morfar. När Emma under tonåren mått allt sämre, har hon tänkt att det var så det började för morfar, och att det "är meningen" att hon ska sluta som morfar

Det är först nu nyligen, när Emma är nästan 17 år, som jag fått reda på det här. Först nu har jag insett hur oerhört fel det blivit, trots att jag naturligtvis bara viljat skydda henne från det mörka och svåra. Vad jag insett, och vad jag hoppas att ni som läser kan ta med er, är att barn förtjänar att få veta sanningen. Självklart ska vi inte ge dem alla onödigt beskrivande detaljer. Men att göra som jag gjort, att undvika att prata om min far av rädsla för att släppa fram mina egna dåligt bearbetade känslor inför Emma, är inte rätt. I stället för att skydda henne, har jag omedvetet delat med mig av mitt trauma.

Nu vet Emma att hennes morfar var oändligt mycket mer. Hon vet att vår kärlek för djur kommer från morfar, likaså intresset för matlagning och bakning. Hon vet att morfar skulle ha älskat henne oändligt mycket, om han hade fått chansen att träffa henne, och att han hade varit så oerhört stolt. Det här har även hjälpt mig att läka en del kring min far. Genom att prata med Emma, höra hennes rädslor och tankar, och förklara allt ur ett vuxet perspektiv, förstår jag både min far och mitt 19-åriga jag bättre. Jag känner faktiskt att jag nu, äntligen, har förlåtit min far för att han lämnade oss.

 

[tott]

Jag har ju varit närvarande vid ett antal tillfällen när Emma fått panikångest, men jag hade trots det inte en tanke på att det var vad som hände mig. Nu när ni skriver det verkar det dock inte helt osannolikt.

Låter jättemycket som en panikångestattack. Jag har också haft ett antal sådana genom åren, men först för några år sedan fick jag ett ord på det som hände(r). Det finns effektiv hjälp mot ångest och panikångestattacker - kinesisk akupunktur! Det hjälper på riktigt! Några behandlingar av en duktig kines...och det är mycket lättare att leva igen.

 

[monster1]

Jag har precis fått veta att Emma har en jobbig dag/kväll i dag. Sådana här gånger är det verkligen fruktansvärt jobbigt att "bara" vara mamma på håll, och att försöka släppa på ansvaret och viljan att göra något. Den ständiga inre pressen är helt säkert en bidragande orsak till min utmattning, och jag är fullt medveten om att jag behöver bli bättre på att "släppa det". Vad jag inte vet är hur.

Jag vet naturligtvis att Emma har väldigt bra personal hos sig. De är säkerligen ett mycket bättre stöd för Emma just nu än vad jag kan vara. Jag vet att hon, där hon är, kan få hjälp att bli bättre på att hantera sådana här "svåra dagar". Det gör dock inte att jag känner mig mindre oduglig som mamma. Jag kan ju inte finnas där och stötta och hjälpa. Jag kan inte göra någonting alls, just nu, för att hjälpa min dotter. Det är inte en rolig känsla att bära på.

Det låter jättejobbigt för dig, men vill ju vara där och kunna finnas för sitt barn. Jag tänker att det är ganska självklart att du har sådana känslor och tankar. Samtidigt som du själv skriver är de ju ingen sanning. Men man måste få ha sina tankar och känslor och bearbeta dom, inte bara skjuta bort dom som det ibland blir när folk vill trösta. Man behöver få känna alla sina känslor, det är så de bearbetas. Det är helt ok att inte vara konstruktiv när livet är svårt, bara man inte fastnar i det läget. Klappa ihop och komma igen.

Skickar en massa kramar till dig och Emma och hoppas hon får må bättre snart .

 

[MML]

Om födelsedagen är i anslutning till Sweden Horseshows sändningar på tv, skulle hon kanske uppskatta att ha julpyssel toppat med en festligare julfika i samband med att ni ser tv-sändning från horseshowen? Eventuellt kombinerat med något annat innan, beroende på vilken ork som finns och vad du hittar för aktiviteter?
Man kanske kan göra smällkarameller eller paket av nåt ofarligt emballage material till hundarna som de får spåra och ta sig in i under dagen antingen ute eller inne. Svårighetsgrad efter hur duktig hunden är att använda nosen.

Tomma toarullar som vi vek in kanterna på så det blev ett paket är något vi använde ibland när jag var liten. Ingen kris om de fick i sig nån bit papper. Kanske går att utveckla det till något mer fantasifullt och eventuellt juligare emballage?

De har tyvärr inte släppt tv-tiderna till horseshow ännu, men det lär ju göras om inte alltför länge.

Tack snälla för dina förslag! Att låta hundarna leta/spåra paket låter som ett riktigt toppentips, både mysigt och roligt, och så kanske de blir lite lagom trötta och lugna sedan. Det lägger jag absolut på minnet!

Jag tror inte att Emma tycker så mycket om att se på ridtävlingar (det är nog ännu för jobbigt), men om det finns någon sändning från show-inslagen skulle det absolut kunna vara en idé.

 

[MML]

Låter jättemycket som en panikångestattack. Jag har också haft ett antal sådana genom åren, men först för några år sedan fick jag ett ord på det som hände(r). Det finns effektiv hjälp mot ångest och panikångestattacker - kinesisk akupunktur! Det hjälper på riktigt! Några behandlingar av en duktig kines...och det är mycket lättare att leva igen.

Tack snälla för tipset om kinesisk akupunktur. Jag tänker att "en gång är ingen gång" och avvaktar lite, men om det visar sig vara något som börjar återkomma så kanske det är värt att testa.

 

[tott]

Tack snälla för tipset om kinesisk akupunktur. Jag tänker att "en gång är ingen gång" och avvaktar lite, men om det visar sig vara något som börjar återkomma så kanske det är värt att testa.

Absolut värt att testa. Det lindrar ångest också - inte bara attackerna.

 

[MML]

Absolut värt att testa. Det lindrar ångest också - inte bara attackerna.

Det låter toppen. Jag upplever egentligen inte att jag har särskilt mycket ångest generellt, men det kan förstås ändå vara värt en chans.

 

[MML]

I dag har jag verkligen varit så trött! Jag försöker naturligtvis att lyssna på både kroppen och knoppen, och ta en lugn vilodag när det behövs. Det svåra för mig är att jag har så svårt för att verkligen slappna av, när jag försöker att vila under dagtid. Tankarna går nonstop och drar åt alla håll, men med en gemensam nämnare - otillräcklighet.

Jag känner mig så fruktansvärt begränsad av att ständigt vara så här trött och orkeslös. Trots att jag är oerhört lyckligt lottad, som har så många stöttande människor omkring mig, så har jag ändå höga krav inifrån mig själv. Jag är naturligtvis fullt medveten om att jag blivit utbränd på grund av att jag haft dessa höga inre krav, och jag förstår att det är något jag behöver hjälp att förändra. I nuläget känns det dock så fruktansvärt svårt!

Jag tycker inte att jag gör just någonting alls. I dag har jag gjort det absolut minimala, med både häst och hundar. Jag har inte lagat mat, inte städat, inte tvättat. Jag tycker självklart inte att man behöver göra för att vara värdefull och duga. Min känsla är ändå att jag är otillräcklig.

De senaste dagarna har jag funderat en del kring vad som är det absolut viktigaste i livet. Självklart är familjen i topp. Även djuren räknas med i den punkten, tycker jag. Om jag skulle behöva välja bort vänner, kyrkan etc. för att orka med familjen på att acceptabelt sätt, så skulle det vara en självklarhet att göra det. Men som det är nu har jag mer eller mindre valt bort "allt", och jag orkar ändå inte vara en närvarande fru/mamma/matte.

Och så förstår jag ju att allt detta kring min pappa, vårt förlorade barn, och allt jag aldrig riktigt bearbetat kring Emmas situation, är sådant som jag helt enkelt måste ta tag i nu, för att kunna komma vidare. Det känns lite som moment 22 - jag behöver bearbeta allt "det gamla" för att bättre hantera allt "här och nu", men för att klara det måste jag först lära mig att hantera "här och nu" på ett bättre sätt, så att jag får lite bättre ork.

Jag har också ett ständigt närvarande dåligt samvete, som säkert också bidrar till min extrema trötthet. Självklart vet jag att jag i alla situationer gjort vad jag trott varit bäst för stunden, eller vad som känts som mitt enda alternativ just där och då. Nu, när jag kan se på allt som skett i backspegeln, önskar jag dock att jag gjort så mycket annorlunda. Och jag önskar också att jag kunde göra annorlunda nu, vilket jag dessvärre inte kan. Jobbiga, men säkert viktiga, saker att inse.

 

[Fjordfrälst]

I dag har jag verkligen varit så trött! Jag försöker naturligtvis att lyssna på både kroppen och knoppen, och ta en lugn vilodag när det behövs. Det svåra för mig är att jag har så svårt för att verkligen slappna av, när jag försöker att vila under dagtid. Tankarna går nonstop och drar åt alla håll, men med en gemensam nämnare - otillräcklighet.

Jag känner mig så fruktansvärt begränsad av att ständigt vara så här trött och orkeslös. Trots att jag är oerhört lyckligt lottad, som har så många stöttande människor omkring mig, så har jag ändå höga krav inifrån mig själv. Jag är naturligtvis fullt medveten om att jag blivit utbränd på grund av att jag haft dessa höga inre krav, och jag förstår att det är något jag behöver hjälp att förändra. I nuläget känns det dock så fruktansvärt svårt!

Jag tycker inte att jag gör just någonting alls. I dag har jag gjort det absolut minimala, med både häst och hundar. Jag har inte lagat mat, inte städat, inte tvättat. Jag tycker självklart inte att man behöver göra för att vara värdefull och duga. Min känsla är ändå att jag är otillräcklig.

De senaste dagarna har jag funderat en del kring vad som är det absolut viktigaste i livet. Självklart är familjen i topp. Även djuren räknas med i den punkten, tycker jag. Om jag skulle behöva välja bort vänner, kyrkan etc. för att orka med familjen på att acceptabelt sätt, så skulle det vara en självklarhet att göra det. Men som det är nu har jag mer eller mindre valt bort "allt", och jag orkar ändå inte vara en närvarande fru/mamma/matte.

Och så förstår jag ju att allt detta kring min pappa, vårt förlorade barn, och allt jag aldrig riktigt bearbetat kring Emmas situation, är sådant som jag helt enkelt måste ta tag i nu, för att kunna komma vidare. Det känns lite som moment 22 - jag behöver bearbeta allt "det gamla" för att bättre hantera allt "här och nu", men för att klara det måste jag först lära mig att hantera "här och nu" på ett bättre sätt, så att jag får lite bättre ork.

Jag har också ett ständigt närvarande dåligt samvete, som säkert också bidrar till min extrema trötthet. Självklart vet jag att jag i alla situationer gjort vad jag trott varit bäst för stunden, eller vad som känts som mitt enda alternativ just där och då. Nu, när jag kan se på allt som skett i backspegeln, önskar jag dock att jag gjort så mycket annorlunda. Och jag önskar också att jag kunde göra annorlunda nu, vilket jag dessvärre inte kan. Jobbiga, men säkert viktiga, saker att inse.

Du är nog också lite trött av panikångestattacken, man blir typ utmattad efteråt...Ja du, likadant här....Men livet kom inte med en instruktionsbok men vi kan dra lärdomar efter de beslut vi då tagit ❤

 

[MML]

Även om allt "är som det är", och det är mycket tufft att hantera, så har jag också mycket som jag är så otroligt tacksam över, inte minst alla fina människor som finns i mitt liv, som ställer upp och hjälper och stöttar på så många olika sätt.

I går pratade jag lite med en annan mamma i stallet. Hennes dotter är några år äldre än Emma, och vi har känt varandra i många år nu. Jag berättade lite om min utbrändhet, och hon delade med sig av egna erfarenheter och sin väg tillbaka. Senare under kvällen fick jag ett meddelande från hennes dotter, som skrev att jag bara behöver säga till så kan hon ta hand om min häst, om jag behöver "ledigt" någon dag. Det är verkligen guld värt med sådana stallkamrater!

I morse klev mannen upp tidigt för att skjutsa valpen till Emma, så ska hon få "rå om" sin hund hela dagen i dag. Det betyder så oerhört mycket för Emma att få känna delaktighet och ansvar, det är ju trots allt hennes hund och självklart vill hon få känna det. Det passar dessutom extra bra i dag då jag har både läkartid och kuratorsamtal, så min energi till unghundsaktivering är ganska begränsad. Nu vet jag att han är med sin älsklingsmatte hela dagen, och jag behöver inte ha dåligt samvete för att jag inte engagerar mig tillräckligt.

Jag ska erkänna att jag varit lite tveksam till Emmas HVB. Inte så att jag misstror deras verksamhet, absolut inte! Jag vet att personalen är väldigt kompetent, empatisk och lyhörd för flickorna. Men i och med Emmas flera självmordsförsök har jag känt en osäkerhet kring om hon verkligen är säker där. Jag har känt en rädsla för att de inte kan skydda Emma mot hennes inre demoner.

Samtidigt är det så oerhört betydelsefullt och viktigt att Emma känner att det är HVB som är "hemma". Det är ett litet boende med hög personaltäthet, speciellt inriktade på just Emmas kombinerade problematik. De jobbar precis så som Emma behöver, och även om hon tagits i "monstrens" makt i bland, så har hon också gjort enorma framsteg på så många områden. Jag tror att kombinationen av den kompetensen och erfarenheten som finns hos personalen, de möjligheter till individuellt anpassat stöd som finns, och samtidigt den "hemmakänsla" som Emma ofta beskriver att hon tycker så mycket om och den trygghet det ger henne, är svår att hitta någon annan stans.

Och så det här med hundarna! De jobbar ju mycket med hästar som en del i terapin för flickorna, och förstår hur mycket djur kan hjälpa. De ser det som självklart att lösa så att M kan bo med Emma, även när Emma inte orkar sköta om honom själv. Lika självklart är det nu att Emmas valp ska få "träningsbo" hos henne, trots det medarbete det innebär även för personalen. De är intresserade och lyhörda för att hjälpa Emma med hundarna, utan att hon känner det som att hon "blir överkörd". Både personalen och vi märker en stor skillnad på Emma med hund, och Emma utan hund. Det är så skönt att veta att vi har samma uppfattning där, och att även de förstår hur viktiga hundarna är för Emma.

Sedan hjälper det förstås säkert till att både M och valpen är så snälla, trevliga och sociala hundar. Innan Emma lärde känna M har jag aldrig haft något intresse för större hundar. M började sedan att omvända mig, med sitt milda sätt och sin klokhet. Nu när jag fått vara med från början med Emmas valp, så är jag helt såld! Jag tror inte att det är omöjligt att det blir en retriever till i familjen någon gång i framtiden.

 

[manda]

I dag har jag verkligen varit så trött! Jag försöker naturligtvis att lyssna på både kroppen och knoppen, och ta en lugn vilodag när det behövs. Det svåra för mig är att jag har så svårt för att verkligen slappna av, när jag försöker att vila under dagtid. Tankarna går nonstop och drar åt alla håll, men med en gemensam nämnare - otillräcklighet.

Jag känner mig så fruktansvärt begränsad av att ständigt vara så här trött och orkeslös. Trots att jag är oerhört lyckligt lottad, som har så många stöttande människor omkring mig, så har jag ändå höga krav inifrån mig själv. Jag är naturligtvis fullt medveten om att jag blivit utbränd på grund av att jag haft dessa höga inre krav, och jag förstår att det är något jag behöver hjälp att förändra. I nuläget känns det dock så fruktansvärt svårt!

Jag tycker inte att jag gör just någonting alls. I dag har jag gjort det absolut minimala, med både häst och hundar. Jag har inte lagat mat, inte städat, inte tvättat. Jag tycker självklart inte att man behöver göra för att vara värdefull och duga. Min känsla är ändå att jag är otillräcklig.

De senaste dagarna har jag funderat en del kring vad som är det absolut viktigaste i livet. Självklart är familjen i topp. Även djuren räknas med i den punkten, tycker jag. Om jag skulle behöva välja bort vänner, kyrkan etc. för att orka med familjen på att acceptabelt sätt, så skulle det vara en självklarhet att göra det. Men som det är nu har jag mer eller mindre valt bort "allt", och jag orkar ändå inte vara en närvarande fru/mamma/matte.

Och så förstår jag ju att allt detta kring min pappa, vårt förlorade barn, och allt jag aldrig riktigt bearbetat kring Emmas situation, är sådant som jag helt enkelt måste ta tag i nu, för att kunna komma vidare. Det känns lite som moment 22 - jag behöver bearbeta allt "det gamla" för att bättre hantera allt "här och nu", men för att klara det måste jag först lära mig att hantera "här och nu" på ett bättre sätt, så att jag får lite bättre ork.

Jag har också ett ständigt närvarande dåligt samvete, som säkert också bidrar till min extrema trötthet. Självklart vet jag att jag i alla situationer gjort vad jag trott varit bäst för stunden, eller vad som känts som mitt enda alternativ just där och då. Nu, när jag kan se på allt som skett i backspegeln, önskar jag dock att jag gjort så mycket annorlunda. Och jag önskar också att jag kunde göra annorlunda nu, vilket jag dessvärre inte kan. Jobbiga, men säkert viktiga, saker att inse.

När jag läser det här så tänker jag att del av ”problemlösningen” är att bara vara i de jobbiga känslorna utan att fixa deras orsak (eftersom det är en övermänsklig uppgift). Att ”ta tag i” saker kring din pappa, ert förlorade barn och Emmas situation kanske åtminstone delvis innebär att ”bara” ha de känslor du har. Erkänna dem som en del av din upplevelsesfär. Undersöka hur de känns (rent kroppsligt; utbredning, densitet, textur, färg osv) och hur det är att bara vara med dem. Kanske är problemlösningen inom räckhåll med precis de medel du har nu? Kanske är det hjälpsamt med nuvarande situation där du inte kan ”ta tag i” på samma sätt som tidigare?

Bara tankar med total öppenhet för att jag kan missförstå.

 

[MML]

När jag läser det här så tänker jag att del av ”problemlösningen” är att bara vara i de jobbiga känslorna utan att fixa deras orsak (eftersom det är en övermänsklig uppgift). Att ”ta tag i” saker kring din pappa, ert förlorade barn och Emmas situation kanske åtminstone delvis innebär att ”bara” ha de känslor du har. Erkänna dem som en del av din upplevelsesfär. Undersöka hur de känns (rent kroppsligt; utbredning, densitet, textur, färg osv) och hur det är att bara vara med dem. Kanske är problemlösningen inom räckhåll med precis de medel du har nu? Kanske är det hjälpsamt med nuvarande situation där du inte kan ”ta tag i” på samma sätt som tidigare?

Bara tankar med total öppenhet för att jag kan missförstå.

Jag tror absolut att det ligger något i det här, att jag behöver "bara vara i känslorna" så att säga. Tillåta dem att finnas och uppmärksamma vad som händer i kroppen. Jag har ju aldrig riktigt gett känslorna det utrymmet. I stället lät jag som ung stallet uppta all min tid, sedan jobb och kyrka och vänner, och med tiden egen familj. Jag har helt enkelt aldrig tränat på att "bara" låta känslor existera.

 

[MML]

Jag fortsätter att ha alla reaktionerna utanpå, tycks det som. För en liten stund sedan läste jag en artikel om den hemska dödsolyckan på LKAB i Kiruna natten till i måndags. Det var en ung tjej, Nova, som blev påkörd av en dumper och avled på sjukhus av skadorna. Novas pappa berättade om olyckan och om sin dotter. Nova skulle fylla 19 om en månad. Hon var ett decemberbarn, precis som Emma. Ganska precis två års åldersskillnad. Novas pappa berättade att hon börjat på sitt drömjobb i början av november. En vecka hann hon jobba där. Han berättade om sorgen och tomheten och hur allt blev nollställt.

Det blev så fruktansvärt jobbigt! Givetvis för att det är så oerhört sorgligt, att en ung tjej precis i startgroparna på vuxenlivet, går bort så tragiskt. Just när hon börjat prova sina vingar, rycktes hon bort från det här livet. Det är så oerhört orättvist!

Också att läsa Novas pappa Jimmys ord rörde fram många starka känslor hos mig. Jag tror att jag kan tänka mig in i hans känsla av tomhet och hur allt blev nollställt allt för väl. Jag kan alldeles för enkelt framkalla känslan av att få veta att ens älskade dotter förts till sjukhus, och kanske inte kommer att klara sig. Vi hade enorm tur, vår dotter finns kvar. Novas pappa, och kanske mamma/annan förälder, hade inte den turen. Det är så hjärtat brister att tänka på det.

Slutligen blir det så tydligt hur Emmas situation skiljer sig från många andra i samma ålder. Nova var två år äldre än Emma. Hon hade tagit studenten, precis börjat på sitt drömjobb, var verkligen på väg ut i vuxenlivet. En ung, självständig, målinriktad och ambitiös tjej med hela världen framför sig.

Emma är ju också allt det där. Hon är målinriktad och ambitiös, hela världen finns tillgänglig för henne också. Ändå ser hennes forutsättningar så annorlunda ut. Jag vet förstås inget om Nova och hur hennes liv varit, och jag menar heller inte att jämföra med just henne eller med någon annan. Jag tänker i ett större perspektiv. Många unga i Emmas ålder börjar tänka på vad som ska hända efter studenten. De övningskör, jobbar, drömmer om att flytta hemifrån. Det ungdomslivet är så långt ifrån Emmas ungdomsliv, och det gör mig ledsen. Inte för att alla unga gör allt eller vill allt, det är naturligtvis individuellt, men det gör mig ledsen att möjligheterna inte finns där för Emma.

Jag är som jag nämnt tidigare troende, och kyrkan har alltid varit betydelsefull för mig. Gemenskapen där ger mig oerhört mycket, och min tro har varit något jag kunna luta mig mot och finna stöd i. Därför känns den här orättvisan och och frustrationen så svår att hantera. Jag är, för att vara helt rak och ärlig, helt enormt arg på Gud. Arg och besviken. Vad är det för Gud, som låter mitt barn lida så? Som tagit av henne så många möjligheter i livet?

Emma har en otrolig förmåga att se det positiva i saker. Hon önskar naturligtvis att hon sluppit mycket av allt det svåra hon gått igenom, men hon säger också att hon inte skulle vilja vara utan t. ex. M, sin valp, sin pojkvän, och sin bästa vän, som hon förmodligen aldrig skulle ha träffat om livet blivit "som det skulle". Jag tror att det finns en gudstro i det tankesättet. Att Gud visste att den oerhört svåra vägen skulle leda fram till något ännu bättre. Kanske är det så. Emma är ju fortfarande mitt i den svåra perioden, prövningen, om man ser det så. Kanske väntar något alldeles fantastiskt på henne längre fram i livet. Jag hoppas naturligtvis det. Ändå kan jag inte tycka att det känns rättvist eller rimligt, att hon ska behöva ha det så oehört tufft på så många områden. Jag kan inte försonas med tanken att det var "det bästa Gud kunde".

Rent logiskt vet jag naturligtvis att vad jag skulle behöva göra är att sträcka ut en hand och be om hjälp. Vända mig till andra inom kyrkan, be etc., men just nu känns det inte alls rätt. Jag är för arg och besviken, och jag har för dåligt med ork Tron känns just nu "rimlig" att nedprioritera. Jag tänker att det kanske får vara så, just nu.

 

[MML]

Ber om ursäkt för vad jag tror är en enorm bild, jag är inte så teknisk och lyckas inte minska den.

Emma har skickat några bilder som jag blir alldeles varm inombords av, och jag har fått tillåtelse att dela denna där "bara" valpen syns. Så fort han får en chans vill han ligga så här, tätt intill Emma, med huvudet på hennes arm

Jag är fullt medveten om att vissa höjde på ögonbrynen åt vårt beslut att köpa hund åt Emma, och att valet föll på en liten valp och inte en utbildad assistanshund (som hon ju drömmer om). När jag får sådana här bilder och uppdateringar om hur bra de har det tillsammans, känner jag så starkt att vi gjorde helt rätt val. Vi fick verkligen tag på den helt perfekta valpen, just för Emma.

 

[monster1]

Även om allt "är som det är", och det är mycket tufft att hantera, så har jag också mycket som jag är så otroligt tacksam över, inte minst alla fina människor som finns i mitt liv, som ställer upp och hjälper och stöttar på så många olika sätt.

I går pratade jag lite med en annan mamma i stallet. Hennes dotter är några år äldre än Emma, och vi har känt varandra i många år nu. Jag berättade lite om min utbrändhet, och hon delade med sig av egna erfarenheter och sin väg tillbaka. Senare under kvällen fick jag ett meddelande från hennes dotter, som skrev att jag bara behöver säga till så kan hon ta hand om min häst, om jag behöver "ledigt" någon dag. Det är verkligen guld värt med sådana stallkamrater!

I morse klev mannen upp tidigt för att skjutsa valpen till Emma, så ska hon få "rå om" sin hund hela dagen i dag. Det betyder så oerhört mycket för Emma att få känna delaktighet och ansvar, det är ju trots allt hennes hund och självklart vill hon få känna det. Det passar dessutom extra bra i dag då jag har både läkartid och kuratorsamtal, så min energi till unghundsaktivering är ganska begränsad. Nu vet jag att han är med sin älsklingsmatte hela dagen, och jag behöver inte ha dåligt samvete för att jag inte engagerar mig tillräckligt.

Jag ska erkänna att jag varit lite tveksam till Emmas HVB. Inte så att jag misstror deras verksamhet, absolut inte! Jag vet att personalen är väldigt kompetent, empatisk och lyhörd för flickorna. Men i och med Emmas flera självmordsförsök har jag känt en osäkerhet kring om hon verkligen är säker där. Jag har känt en rädsla för att de inte kan skydda Emma mot hennes inre demoner.

Samtidigt är det så oerhört betydelsefullt och viktigt att Emma känner att det är HVB som är "hemma". Det är ett litet boende med hög personaltäthet, speciellt inriktade på just Emmas kombinerade problematik. De jobbar precis så som Emma behöver, och även om hon tagits i "monstrens" makt i bland, så har hon också gjort enorma framsteg på så många områden. Jag tror att kombinationen av den kompetensen och erfarenheten som finns hos personalen, de möjligheter till individuellt anpassat stöd som finns, och samtidigt den "hemmakänsla" som Emma ofta beskriver att hon tycker så mycket om och den trygghet det ger henne, är svår att hitta någon annan stans.

Och så det här med hundarna! De jobbar ju mycket med hästar som en del i terapin för flickorna, och förstår hur mycket djur kan hjälpa. De ser det som självklart att lösa så att M kan bo med Emma, även när Emma inte orkar sköta om honom själv. Lika självklart är det nu att Emmas valp ska få "träningsbo" hos henne, trots det medarbete det innebär även för personalen. De är intresserade och lyhörda för att hjälpa Emma med hundarna, utan att hon känner det som att hon "blir överkörd". Både personalen och vi märker en stor skillnad på Emma med hund, och Emma utan hund. Det är så skönt att veta att vi har samma uppfattning där, och att även de förstår hur viktiga hundarna är för Emma.

Sedan hjälper det förstås säkert till att både M och valpen är så snälla, trevliga och sociala hundar. Innan Emma lärde känna M har jag aldrig haft något intresse för större hundar. M började sedan att omvända mig, med sitt milda sätt och sin klokhet. Nu när jag fått vara med från början med Emmas valp, så är jag helt såld! Jag tror inte att det är omöjligt att det blir en retriever till i familjen någon gång i framtiden.

Jag tänker också förutom det du skrivit är att en stor fördel för Emmas mående är att hon inte behöver skydda er föräldrar från sitt mående när hon är på HVB-hemmet. Hon kan släppa masken på ett annat sätt och kanske vara lite mer egoistisk när det gäller hennes mående. Nästan alla jag känner som mår eller har mått psykiskt dåligt maskar det i viss mån för sina nära för att skydda dom. Man kanske berättar att man mår dåligt men inte HUR dåligt man faktiskt mår och många gånger inte varför om det handlar om något som man tror att de skulle i sin tur må dåligt av att få veta. Mot andra är det lättare att vara ärlig eftersom man inte känner samma behov av att skydda dom mot det man har att berätta.

 

[MML]

Jag tänker också förutom det du skrivit är att en stor fördel för Emmas mående är att hon inte behöver skydda er föräldrar från sitt mående när hon är på HVB-hemmet. Hon kan släppa masken på ett annat sätt och kanske vara lite mer egoistisk när det gäller hennes mående. Nästan alla jag känner som mår eller har mått psykiskt dåligt maskar det i viss mån för sina nära för att skydda dom. Man kanske berättar att man mår dåligt men inte HUR dåligt man faktiskt mår och många gånger inte varför om det handlar om något som man tror att de skulle i sin tur må dåligt av att få veta. Mot andra är det lättare att vara ärlig eftersom man inte känner samma behov av att skydda dom mot det man har att berätta.

Ja, så är det säkert ofta, men just det upplever jag inte med Emma. För henne är det snarare tvärt om, att hon hellre berättar för oss föräldrar (eller andra hon litar på) än för personalen. Det är något de behövt, och fortfarande behöver, jobba väldigt mycket med för Emmas del, just för att hon har så svårt för att lita på, och öppna upp sig för, "andra". Där är jag också väldigt tacksam för att hon bor just där hon bor, där de har möjlighet att ha så hög personaltäthet och verkligen går in för att skapa starka relationer. Jag tror att det är en absolut nödvändighet för att Emma ska känna sig trygg och kunna tillgodogöra sig behandling.

Med det sagt så vill jag förtydliga det jag skrev tidigare. Att Emma behöver mer, och bättre, hjälp än vad hon kan få om hon bor hemma är jag inte alls tveksam till. Tveksamheten rör snarare säkerheten just på det HVB hon bor på. Samtidigt förstår jag ju att det sannolikt inte går att få mer säkerhet utan att "hemmakänslan" och "normalkänslan" minskar, och den är också väldigt viktig för Emma.

 

[MML]

Den här förmiddagen var verkligen bra för mitt mående. Jag var själv i stallet, och kunde pyssla och fixa alldeles i min egen takt. Det ger verkligen otroligt mycket att få "bara vara" i relationen med ett djur!

Jag har också fått veta att lilla valpen har skött sig alldeles utmärkt. Det blev ändrade planer i går kväll, och han fick sova kvar hos Emma. Det ska han ha klarat med bravur. Nu vill Emma naturligtvis att han ska få bo hos henne på heltid så snart det går (eller helst nyss), och hon har som mål att hon ska få rå om honom själv från december.

Jag fortsätter med mitt tänkande och kännande, som jag tror är en viktig del för mig för att bli bättre och återfå ork och energi. Jag behöver fortfarande träna på att "göra inget", det ligger helt enkelt inte för mig alls. Samtidigt är det förstås viktigt att ge även kroppen sin vila, så där behöver jag hitta något som fungerar för mig.

 

[MML]

Jag har funderat en hel del kring det här med vad som är "flykt" och vad som är "återhämtning".

När jag var ung och min far missbrukade blev stallet dit jag "flydde". Inte flydde i bokstavlig mening, min far var aldrig våldsam eller obehaglig på så sätt, men jag flydde från den psykiska stressen hemma. Jag kastade mig huvudstupa in i allt som handlade om min häst, för att slippa tänka på allt det där andra.

Nu upplever jag ju inte alls att jag på något sätt "flyr" till stallet. Tvärt om är det återhämtning för mig nu. Jag har funderat på vad skillnaden egentligen ligger i, då grunden är densamma. Jag åker till stallet för att "bara vara" och för att få en "paus" från alla andra tankar och allt som händer i livet.

Jag tror att, kanske inte den enda, men i vilket fall en viktig skillnad är hur jag gör det. Som ung handlade det mycket om att bli bättre, göra bättre, prestera mer. Jag ville ha den perfekt mockade boxen, den mest välskötta hästen, den absolut bäst omskötta sadeln. Det var viktigt för mig att andra skulle se på mitt hästägande att jag var duktig och seriös, att jag tog det på allvar. Nu är det inte alls så. Dels har det säkerligen med ålder att göra, dels tror jag att mitt behov i dag ser helt annorlunda ut i jämförelse med när jag var ung. Nu är jag en "tant" som har en ponny som jag skogsmullar och dressyrtränar efter lust och inspiration. Givetvis vill jag att min häst ska vara välskött, men inte för att andra ska se på mig på något särskilt vis utan för att det är viktigt för mig att ta hand om de jag har ansvar för och de som är viktiga för mig, både människor och djur.

När jag är i stallet nu, så är det viktiga att jag gör det för min skull. I stället för att "fly från mig själv", som jag tror att jag gjorde en hel del som ung, så är det kanske snarare nu så att jag verkligen umgås med mig själv. Jag mockar inte till perfektion för att slippa undan tankar. Tvärt om mockar jag i lugn och ro, utan krav på att det ska bli "perfekt", och tillåter alla tankar att komma och gå precis som de vill. Vissa dagar kommer tankar om allt jobbigt. Om hur livet kunde ha varit "om jag bara...". På orättvisor och på ilska, mot min far, min mor, mot Gud, mot de som gjort min dotter illa. Ilska mot mig själv. Andra dagar är det mer av ett skönt bakgrundsbrus av ingenting. Kanske kommer det någon tanke i stil med "Jag är ändå otroligt lyckligt lottad som kan göra just det här, just nu" eller liknande. De enda tankar jag försöker att försiktigt styra bort från, är de där som bär på vardagsstressen. Mockningen och stallfixandet är min tid. Då tänker jag inte på mat, handling, julpynt, julklappar, hundträning etc. Det är också skönt att ha sådana "regler" för mig själv.

 

[Blyger]

Jag förstår precis vad du menar med din stalltid @MML och jag känner ofta likadant.
Ibland blir jag kvar ute i sadelkammaren istället för att gå in bara för att det är en så lugn och kravfri plats

 

[MML]

I dag är det ännu en gång en "otillräcklig-mamma-dag". Jag är helt med på att jag gör, och gjort, vad jag tror/trott varit det bästa, i alla situationer. Jag är också fullt medveten om att ingen är perfekt, vi för alla misstag, och att det är helt okej. Trots det känner jag att de områden inom vilka jag gjort på ett sätt som kanske inte varit det bästa, är så oerhört stora och avgörande. Jag känner att det som skiljer mig åt många andra "vanliga mammor", är att jag behövt säga ifrån att mitt barn inte längre kunde bo hemma, då jag (vi) inte kunde ge henne den hjälp hon behövde, och inte heller kunde hålla henne säker. Det är ju helt fruktansvärt!

Jag tänker mycket på de känslor jag bar på som ung. Besvikelsen, ilskan och sorgen över hur vår situation i familjen såg ut. Min far som drack, min mor som var närvarande "på ytan" men inte känslomässigt. Hur mycket det ställt till det i livet, för mig och genom mig även för Emma, att jag inte fick hjälp att hantera allt som hände då.

Känner Emma på samma sätt? Inte med sin pappa, det vet jag med säkerhet. Emma har världens bästa pappa och de har en jättefin relation, och jag har inga tvivel om att pappa kommer mycket högre på listan över vilka Emma anser sig stå närmast än vad jag gör. Och självklart är jag oerhört tacksam för att de har en så stabil och stark relation!

Men jag vet också att Emma, i vilket fall i perioder, varit oerhört arg, ledsen och besviken på mig. Känner hon att jag inte är, eller inte har varit, närvarande? Hur mycket av allt det som är jobbigt i hennes liv, känner hon är "mitt fel" för att jag inte varit tillräckligt närvarande, eller för att jag inte pratat öppet med henne om t. ex. morfar och det svåra han kämpade med?

Jag kan ju bara relatera till min mor, som gjorde sitt bästa men ändå inte var närvarande på så sätt som jag hade önskat och behövt. Jag blev aldrig utsatt för övergrepp, aldrig mobbad, tvingades aldrig bort från mitt hem, till otrygga platser där jag utsattes för ännu fler hemska handlingar. Jag kan inte föreställa mig hur jag, i Emmas ålder, skulle ha reagerat och känt om det hade hänt mig. Hur mycket av det hade jag lagt på min mor? Mycket, tror jag.

Emma är naturligtvis mycket mer klok och förståndig än vad jag var i hennes ålder. Hon har fått, och får, mycket hjälp och stöd. Men hon är också fortfarande ung, ett barn, med allt vad det innebär. Hon behöver fortfarande sin mamma, och har behövt sin mamma ofta under de senaste 2,5 åren, men jag har inte funnits där. Hur mycket kommer det att påverka henne, resten av livet?

 

[manda]

Jag är som jag nämnt tidigare troende, och kyrkan har alltid varit betydelsefull för mig. Gemenskapen där ger mig oerhört mycket, och min tro har varit något jag kunna luta mig mot och finna stöd i. Därför känns den här orättvisan och och frustrationen så svår att hantera. Jag är, för att vara helt rak och ärlig, helt enormt arg på Gud. Arg och besviken. Vad är det för Gud, som låter mitt barn lida så? Som tagit av henne så många möjligheter i livet?

Emma har en otrolig förmåga att se det positiva i saker. Hon önskar naturligtvis att hon sluppit mycket av allt det svåra hon gått igenom, men hon säger också att hon inte skulle vilja vara utan t. ex. M, sin valp, sin pojkvän, och sin bästa vän, som hon förmodligen aldrig skulle ha träffat om livet blivit "som det skulle". Jag tror att det finns en gudstro i det tankesättet. Att Gud visste att den oerhört svåra vägen skulle leda fram till något ännu bättre. Kanske är det så. Emma är ju fortfarande mitt i den svåra perioden, prövningen, om man ser det så. Kanske väntar något alldeles fantastiskt på henne längre fram i livet. Jag hoppas naturligtvis det. Ändå kan jag inte tycka att det känns rättvist eller rimligt, att hon ska behöva ha det så oehört tufft på så många områden. Jag kan inte försonas med tanken att det var "det bästa Gud kunde".

Nu klippte jag ut en del ur ett av dina inlägg som jag funderat kring sedan du skrev det.

Min tro är kanske inte renodlat kristen, den är för panteistisk och animistisk för det, men jag kommer från kristendomen (för mig skild från kyrkligheten) både kulturellt och som jag ser det andligen. Jag talar också från en plats där själva ordet ”gud” lika gärna kan ersättas av ”livets intelligens”, ”livskraften”, ”själens ursprung”, ”universum”, ”livslagarna” eller andra termer som gör oss fria att relatera som vi behöver snarare än hur olika traditioner eller kulturer lärt oss. Jag tror dock att det är superviktigt för oss som har en aktiv relation till det gudomliga att verkligen låta relationen också vara nyanserad och rik, precis som relationer är.

Vi får vara arga på gud! Och vi får (ska?) ställa gud till svars. Att känna saker gentemot andra är en normal och sund del i varje relation. Och gud kan självklart hantera det! Antagligen mycket bättre än någon individ. För mig har det varit otroligt fruktbart att ställa sådana frågor du skriver inom mig själv i ett kontemplativt sinnelag/i bön/i meditation och faktiskt söka efter svar. Inte arga svar inom ramverket för min egen mänskliga förståelse, utan svar från en större visdom (som jag tror finns för alla, tillgänglig eller ej). Att använda den ilskan som en drivkraft att förstå hur gud och livet funkar kan ge otroligt mycket till relationen. Både till gudsrelationen och som näring till dig i dig själv samt i din mammaroll som utsätts för så mycket prövning.

Och jag tror inte du måste försonas med att hur det är vore ”det bästa gud kunde”. Kanske opererar gud efter helt andra principer, långt bortom rättvisa och göra så gott en kan? Och de principerna är för mig spännande att lära känna.

Men under tiden, och även om det inte ligger för dig just nu (eller någonsin) att gå in i den typen av sökande, så vill jag definitivt påstå att man får vara arg och besviken på både gud och livet. Så länge en inte fastnar i historier kring känslorna (Ger huvudet i uppgift att rättfärdiga och upprätthålla det man känner) så är känslor bara energi i rörelse (emotion is energy in motion) och det är bara om de fryser fast som depå riktigt ställer till det.

Så tänker jag om det.