Trauma kan gå i arv

Jag kommer emellanåt på mig själv med att ta en titt om min dotter @EmmaFilippa skrivit något här. Detta trots att jag mycket väl vet att hon inte kommer att göra det, i vilket fall inte på länge. Hon har till och med givit mig inloggningsuppgifterna till hennes "konto", så att jag ska kunna kolla och eventuellt vidarebefodra om någon skrivit till henne. Trots det kan jag inte släppa den delen i mitt undermedvetna som vill hålla koll på vad hon skriver. Det är knepigt hur hjärnan fungerar.

Att skriva här var väldigt betydelsefullt för Emma, inte minst för att hon hoppades på att andra kunde lära sig något av att hon berättade om sina erfarenheter. Jag tror också i grunden att det är bra att berätta om vad man varit med om, och att vara öppen och normalisera psykisk ohälsa. Därför tänker jag göra ett försök med en egen "dagbok".

När jag gick in på Bukefalos i dag möttes jag av en "nyhet" om Frida Boisen och hennes dotter Tilda, som berättar väldigt öppet om sin kamp. Jag läste i artikeln att Fridas mamma tagit sitt liv, och att hennes pappa avrått henne från att prata om det med Tilda.

Artikeln i sig var sorglig, hemsk, och hoppfull. Jag hoppas att jag och Emma en dag kommer till en punkt där vi kan prata om den svåra perioden som något vi tagit oss igenom. Jag såg också många likheter till mitt eget liv, och mitt egna mörker som jag burit mestadels i tystnad. Det inspirerade mig till att "en gång för alla" dela med mig till en vidare publik. Det här är annars något jag knappt nämner utanför närmsta familjen och nära vänner.

När jag var 19 år begick min far självmord. Jag och min tre år äldre syster hade uträttat några ärenden, och när vi kom hem hittade vi honom. Min syster såg honom först. Hon försökte att skydda mig från att behöva se, men jag såg mer än vad jag önskar att jag hade behövt se.

Min pappa var alkoholist. Som barn minns jag honom som en fin och bra pappa. Han var talangfull i köket och lade tidigt grunden för mitt matintresse. Han lekte mycket med mig och min syster, och han uppmuntrade tidigt mitt hästintresse. Någon gång tog dock alkoholen över allt mer, och den pappa jag minns från barndomen fanns inte längre kvar. Hans dåliga samvete gjorde att jag med tiden kunde titulera mig hästägare. Jag minns att jag under största delen av mina tonår var arg, så arg. Jag tyckte att pappa svek sin familj, och stallet blev min tillflyktsort.

När pappa dog var han djupt deprimerad. På den tiden pratade man inte så mycket om psykisk ohälsa och om självmord. Utan att jag riktigt tänkte på det, började jag bära runt på en skam och en känsla av att det var något vi inte skulle prata om. Först nu har jag insett att jag ställt till det för Emma, på grund av vad jag burit med mig. Fram tills alldeles nyligen pratade vi aldrig om morfar. Emma visste att morfar var sjuk, att han var en alkoholist, och att han tog sitt liv när jag var ung.

Vad jag nyligen har fått veta, och som grämer mig något fruktansvärt, är att Emma i flera år varit livrädd. Hon har varit livrädd för att "bli som morfar", och hon har känt det som att hennes liv varit förutbestämt, att hon ska "gå i morfars fotspår". Hon har hört andra berätta om alkohol som något människor som mår mycket dåligt kan ta till, för att glömma och för att i stunden slippa de mörkaste känslorna. Trots att Emma redan mycket tidigt bestämde sig för att inte dricka alkohol, har det gjort henne rädd för att hon ska bli alkoholist, hon också. Bli som morfar. När Emma under tonåren mått allt sämre, har hon tänkt att det var så det började för morfar, och att det "är meningen" att hon ska sluta som morfar

Det är först nu nyligen, när Emma är nästan 17 år, som jag fått reda på det här. Först nu har jag insett hur oerhört fel det blivit, trots att jag naturligtvis bara viljat skydda henne från det mörka och svåra. Vad jag insett, och vad jag hoppas att ni som läser kan ta med er, är att barn förtjänar att få veta sanningen. Självklart ska vi inte ge dem alla onödigt beskrivande detaljer. Men att göra som jag gjort, att undvika att prata om min far av rädsla för att släppa fram mina egna dåligt bearbetade känslor inför Emma, är inte rätt. I stället för att skydda henne, har jag omedvetet delat med mig av mitt trauma.

Nu vet Emma att hennes morfar var oändligt mycket mer. Hon vet att vår kärlek för djur kommer från morfar, likaså intresset för matlagning och bakning. Hon vet att morfar skulle ha älskat henne oändligt mycket, om han hade fått chansen att träffa henne, och att han hade varit så oerhört stolt. Det här har även hjälpt mig att läka en del kring min far. Genom att prata med Emma, höra hennes rädslor och tankar, och förklara allt ur ett vuxet perspektiv, förstår jag både min far och mitt 19-åriga jag bättre. Jag känner faktiskt att jag nu, äntligen, har förlåtit min far för att han lämnade oss.

 

[MML]

Tråkigt att höra!
Du kommer väl ihåg mitt tips? Värt ett försök, tycker jag. Jag fick, som sagt enorm hjälp av kinesisk akupunktur. ...eller har fått flera gånger då min kropp rusat i panik av stress med panikångestattacker som följd. Det finns ju metoder för att hantera själva attackerna men jag behövde inte ens fundera på det efter några gånger hos kinesen, för jag fick inga attacker längre. Galet skönt!

Absolut, jag har det i tankarna och ska försöka att se om jag kan hitta det här i närheten.

 

[Fjordfrälst]

I dag råkade jag ut för vad jag tror var en panikångestattack igen. Den andra på relativt kort tid för mig, men också den andra någonsin. Jag måste säga att det är en ögonöppnare, och att jag har en ännu större förståelse och ännu större respekt för er som kämpar med den här typen av psykisk ohälsa. Ni är fantastiska som kämpar på!

Planen är att mannen ska åka med valpen till Emma i dag, och så ska han stanna där i några dagar. Ja, valpen alltså, inte Emmas pappa Nu är det dock oväder lite överallt i landet som jag har förstått det, och här ser det ut att kunna bli både halt och blåsigt. Om jag ska vara helt ärlig känns det inte alls bra att ha mannen på vägarna under de förutsättningarna, och mina orostankar tog väl helt enkelt över och målade upp diverse skräckscenarion, varpå panikångesten kom som ett brev på posten.

Jag har egentligen inte särskilt mycket som jag "måste", nu under min sjukskrivning, men nu måste jag faktiskt ta mig samman. Att reagera så här är fullständigt ologiskt (även om jag naturligtvis vet att känslor inte alltid är logiska) och dessutom ett enormt slöseri med energi, som jag ju redan har brist på. Det kanske är läge att ta upp detta med kuratorn vid nästa besök, innan det drar iväg ännu mer. Jag kommer ju garanterat inte att bli en bättre mamma eller partner av att börja låta panikångest begränsa mig ytterligare.

Visst är det...Jag hade inte alls samma förståelse för ångest osv som nu när jag själv drabbades av det! Låter som förväntansångest- hör också eländet till tyvärr. Ta hand om dig

 

[MML]

Jag är så vansinnigt trött i dag. Utöver förmiddagens panikångest har jag under eftermiddagen också hunnit med ett "bråk" med Emma. Egentligen var det väl inte mycket värre än en "vanlig" diskussion med en tonåring, men när min energinivå är så här i botten så tar sådant så oerhört mycket. Jag är också väl medveten om att jag tar åt mig alldeles för lätt, så att det mesta som blir fel på något vis blir mitt ansvar. Vilket jag ju rent logiskt vet att det inte är, men att veta något och att känna något är som bekant tyvärr inte nödvändigtvis något som går hand i hand. Därför har jag nu också dåligt samvete för allt som jag "ställer till", "förstör" och på andra sätt "gör fel" gällande Emma.

 

[ginnies]

Därför har jag nu också dåligt samvete för allt som jag "ställer till", "förstör" och på andra sätt "gör fel" gällande Emma.

Det gör du inte, nån ska ta smällarna som måste komma dessutom tror jag det är en viktig del av tillfrisknandet för EF, dock såklart jobbigt för dig på ett sätt som ingen annan kan förstå.

 

[MML]

Det här har verkligen varit en dag av prövningar. Nu är det min förmåga att lita på, och våga släppa ansvaret till, andra som verkligen sätts på prov.

Emma ringde och ville prata lite innan det är läggdags för henne, vilket jag naturligtvis gärna gör. Valpen är hos henne, och pojkvännen var där några timmar. Det var, enligt Emma, en ganska bra kväll, "men nu är det jättejobbigt". Vi pratade lite om det jobbiga och Emma berättade om sin "krisplan" som hon har med personalen. Det är en bra personal som är med Emma nu i kväll, och vi avslutade med att prata om vad Emma och valpen ska hitta på de närmsta dagarna, och att jag förmodligen följer med när han ska hämtas, så att jag får träffa Emma.

Allt som allt ett lugnt samtal, även om Emma har det kämpigt. Jag vet att det är ett stort och viktigt steg åt rätt håll att hon nu klarar att säga att det är jättejobbigt. Jag vet också att personalen har stenkoll på Emma, och att den som jobbar nu i kväll är en av de Emma känner absolut störst förtroende för. Emma har, så vitt jag vet, inte en enda gång sedan sitt senaste självmordsförsök uttryckt en önskan om att inte finnas eller liknande. Tvärt om, hon har flera gånger sagt och skrivit att hon inte vill dö egentligen.

Ändå är det så oerhört svårt för mig att "bara släppa" det och tänka att hon är trygg och säker där hon är. Jag har en näst intill förlamande rädsla för att mörkret ska växa sig för starkt, så att Emma inte kan stå emot. Jag har enormt svårt för att lita på att personalen hos Emma inte låter hennes "monster" få en chans att ta över. Jag vet ju hur fruktansvärt fort det kan gå. Några få minuter kan vara allt som krävs.

Jag vet att Emmas HVB-hem har satt in extra resurser för att ge Emma det stöd hon behöver. Jag vet att det är där Emma själv känner sig som mest trygg, och att hon har både sin älskade M och sin älskade valp hos sig. Jag vet mycket väl att jag borde kunna slappna av "koppla bort", men det tycks omöjligt. Och jag tror att den inre stressen det innebär är en väldigt stor, bidragande faktor till min utbrändhet. Jag måste helt enkelt lära mig att "släppa" på den anspänningen, men jag har fortfarande en lång väg kvar innan jag lärt mig det.

 

[monster1]

Det här har verkligen varit en dag av prövningar. Nu är det min förmåga att lita på, och våga släppa ansvaret till, andra som verkligen sätts på prov.

Emma ringde och ville prata lite innan det är läggdags för henne, vilket jag naturligtvis gärna gör. Valpen är hos henne, och pojkvännen var där några timmar. Det var, enligt Emma, en ganska bra kväll, "men nu är det jättejobbigt". Vi pratade lite om det jobbiga och Emma berättade om sin "krisplan" som hon har med personalen. Det är en bra personal som är med Emma nu i kväll, och vi avslutade med att prata om vad Emma och valpen ska hitta på de närmsta dagarna, och att jag förmodligen följer med när han ska hämtas, så att jag får träffa Emma.

Allt som allt ett lugnt samtal, även om Emma har det kämpigt. Jag vet att det är ett stort och viktigt steg åt rätt håll att hon nu klarar att säga att det är jättejobbigt. Jag vet också att personalen har stenkoll på Emma, och att den som jobbar nu i kväll är en av de Emma känner absolut störst förtroende för. Emma har, så vitt jag vet, inte en enda gång sedan sitt senaste självmordsförsök uttryckt en önskan om att inte finnas eller liknande. Tvärt om, hon har flera gånger sagt och skrivit att hon inte vill dö egentligen.

Ändå är det så oerhört svårt för mig att "bara släppa" det och tänka att hon är trygg och säker där hon är. Jag har en näst intill förlamande rädsla för att mörkret ska växa sig för starkt, så att Emma inte kan stå emot. Jag har enormt svårt för att lita på att personalen hos Emma inte låter hennes "monster" få en chans att ta över. Jag vet ju hur fruktansvärt fort det kan gå. Några få minuter kan vara allt som krävs.

Jag vet att Emmas HVB-hem har satt in extra resurser för att ge Emma det stöd hon behöver. Jag vet att det är där Emma själv känner sig som mest trygg, och att hon har både sin älskade M och sin älskade valp hos sig. Jag vet mycket väl att jag borde kunna slappna av "koppla bort", men det tycks omöjligt. Och jag tror att den inre stressen det innebär är en väldigt stor, bidragande faktor till min utbrändhet. Jag måste helt enkelt lära mig att "släppa" på den anspänningen, men jag har fortfarande en lång väg kvar innan jag lärt mig det.

Jag tänker att det är helt ok att känna att det är jättejobbigt när saker är jättejobbiga. När jag läser dina texter så känns det som att du kämpar så himla hårt för att vara positiv och konstruktiv hela tiden. Det i sig måste vara utmattande, en metod för att hantera ångest, oro och nedstämdhet är att faktiskt acceptera känslorna. Du får bryta ihop, det är jobbigt, det är helt ok. Speciellt nu när Emma faktiskt blir omhändertagen av andra. Du ska liksom inte fixa det här, du ska bara leva igenom det, som en influensa.

 

[MML]

Jag tänker att det är helt ok att känna att det är jättejobbigt när saker är jättejobbiga. När jag läser dina texter så känns det som att du kämpar så himla hårt för att vara positiv och konstruktiv hela tiden. Det i sig måste vara utmattande, en metod för att hantera ångest, oro och nedstämdhet är att faktiskt acceptera känslorna. Du får bryta ihop, det är jobbigt, det är helt ok. Speciellt nu när Emma faktiskt blir omhändertagen av andra. Du ska liksom inte fixa det här, du ska bara leva igenom det, som en influensa.

Jag har funderat kring det du skrivit här. Jag ser det nog inte som att jag "kämpar hårt" för att vara positiv och konstruktiv. Det är nog snarare något av en överlevnadsstrategi för mig. I stället för att ge efter för all oro, så försöker jag att se vad som kan vara positivt i situationen, eller vad som kan leda till något positivt, vad jag kan lära av etc. Det är inte så att jag medvetet väljer att inte släppa fram känslorna, det är något som sker automatiserat och mer eller mindre undermedvetet.

Samtidigt är det inte så att jag inte accepterar mina känslor. Jag har kommit till en punkt där jag är helt okej med att erkänna, för mig själv och för andra, att det är jobbigt. Det är naturligtvis inget som är gjort i en handvändning, men jag jobbar dagligen på att ge alla känslor utrymme och att reflektera inåt, känna hur det känns. Jag är däremot inte mycket för att "bryta ihop", inte så att jag tycker att det är något fel i att göra det, men jag känner inte att det tillför något för mig att "bara" tillåta mig själv att bryta ihop.

Det svåraste är nog just det att det är mycket i den situation som är nu, som är bortom min kontroll. Jag kan inte fixa och rätta till, hur gärna jag än skulle vilja det. Och det jag faktiskt kan "fixa", eller i vilket fall bidra till, känns allt för ofta övermäktigt och ogörbart i nuläget.

 

[MML]

Jag har ju tidigare skrivit om mitt invanda mönster av att göra något när det är tufft, och om hur jag insett att det är en bidragande orsak till min utbrändhet. Det går helt enkelt inte att undvika att hantera svåra funderingar med att praktiskt göra saker, i vilket fall inte i längden. Jag har sedan dess övat massor på att "göra inget". Att stoppa impulserna av att dra igång ett nytt projekt när det dyker upp något jag inte kan hantera.

Jag tycker att jag har klarat det ganska bra, tills nu i dag. Nu sitter jag i stället här med en ångest som jag väldigt sällan känner av på det här sättet. Det är en så oerhört stark känsla av att jag måste göra något, samtidigt som vare sig ork eller initiativförmåga finns för att faktiskt ta tag i något konstruktivt.

Jag försöker att känna efter vad kropp och huvud behöver, men jag lyckas inte hitta några svar. Det här är nog faktiskt den första gången som jag verkligen uppmärksammat att ja, jag försöker nog fly från något, eller kanske snarare , från mig själv. Jag förmodar att "rätt sak att göra" skulle vara att inte alls skriva något här, och inte alls plocka i hop tvätt eller stryka gardiner, inte åka till stallet och inte ta med hundarna på en skogspromenad. Att göra "rätt" just nu är förmodligen att s. a. s. "öppna dörren" och släppa fram vad det än är som jag inte vill kännas vid. Och det är naturligtvis också just det som jag minst av allt känner att jag vill eller kan göra.

 

[Cattis_E]

Jag har ju tidigare skrivit om mitt invanda mönster av att göra något när det är tufft, och om hur jag insett att det är en bidragande orsak till min utbrändhet. Det går helt enkelt inte att undvika att hantera svåra funderingar med att praktiskt göra saker, i vilket fall inte i längden. Jag har sedan dess övat massor på att "göra inget". Att stoppa impulserna av att dra igång ett nytt projekt när det dyker upp något jag inte kan hantera.

Jag tycker att jag har klarat det ganska bra, tills nu i dag. Nu sitter jag i stället här med en ångest som jag väldigt sällan känner av på det här sättet. Det är en så oerhört stark känsla av att jag måste göra något, samtidigt som vare sig ork eller initiativförmåga finns för att faktiskt ta tag i något konstruktivt.

Jag försöker att känna efter vad kropp och huvud behöver, men jag lyckas inte hitta några svar. Det här är nog faktiskt den första gången som jag verkligen uppmärksammat att ja, jag försöker nog fly från något, eller kanske snarare , från mig själv. Jag förmodar att "rätt sak att göra" skulle vara att inte alls skriva något här, och inte alls plocka i hop tvätt eller stryka gardiner, inte åka till stallet och inte ta med hundarna på en skogspromenad. Att göra "rätt" just nu är förmodligen att s. a. s. "öppna dörren" och släppa fram vad det än är som jag inte vill kännas vid. Och det är naturligtvis också just det som jag minst av allt känner att jag vill eller kan göra.

Fast jag skulle säga att till exempel en lugnare promenad i skogen är helt okej.
Ibland behöver jag faktiskt bryta ångesten med att göra något.
Det viktiga är väl att man inte bara trycker på locket och stänger in de känslorna helt.
Däremot är det kanske bra att tråna på att vara långsam om du gör något. Så att du inte far runt i högt tempo bara för att din stressade kropp och hjärna "vill" det.

 

[manda]

Jag vet att jag tillhör de privilegierade som inte lever med ångest till vardags och det gör säkert en skillnad. För mig är det dock så att ”o-kända” känslor som kommer upp i efterhand, ej relaterat till situationen, blir ångest. Som om de var tidningar med nyheter som råkat hamna i en hink vatten för några månader/år sedan. En gång var texten innehåll och var nyheter, viktiga. Nu är det ihopblandade sörja och omöjliga att utläsa någon betydelde av. Att förstå det ”nu känner jag o-kända känslor som legat och geggat till dig så länge att det är omöjligt att veta var de kommer ifrån och vad de en gång ville säga mig” var hjälpsamt för mig kring att inte försöka fixa läget utan bara låta tidningsgeggan tömma sig ur hinken, dvs känna känslorna. Det har hjälpt mig att också faktiskt känns skillnad på jobbiga känslor som hör till situationen och som därför ger mig värdefull information om hur det är ”rätt” för mig att möta omständigheterna.

Det har med tiden gett mig en väldigt pålitlig magkänsla, för att det mesta jag känner handlar om situationen jag känner det i.

Igen vill jag påpeka att jag förstår att detta är en priviligierad situation utan ständig ångest och jag är öppen för att mekanismen kanske inte är densamma för personer som lever med helt andra ångestnivåer.

Heja dig för allt du ser och förstår om dig själv och det du upplever

 

[MML]

Fast jag skulle säga att till exempel en lugnare promenad i skogen är helt okej.
Ibland behöver jag faktiskt bryta ångesten med att göra något.
Det viktiga är väl att man inte bara trycker på locket och stänger in de känslorna helt.
Däremot är det kanske bra att tråna på att vara långsam om du gör något. Så att du inte far runt i högt tempo bara för att din stressade kropp och hjärna "vill" det.

Jag tror att det är en hårfin balansgång. Å ena sidan är det kanske bra att, som du säger, "bryta" ångesten med att göra något. Å andra sidan har jag en förmåga att "gå all in" i mycket jag gör, vilket indirekt blir att "trycka på locket" till känslorna.

Att göra saker i ett lägre tempo är förmodligen något jag skulle behöva träna på. Inte för att jag egentligen känner ett behov av det, men jag är överlag en person som gör nära på allting "snabbt och effektivt", och jag börjar inse att det troligtvis driver på den inre stressen mer än jag tidigare förstått.

 

[MML]

Jag vet att jag tillhör de privilegierade som inte lever med ångest till vardags och det gör säkert en skillnad. För mig är det dock så att ”o-kända” känslor som kommer upp i efterhand, ej relaterat till situationen, blir ångest. Som om de var tidningar med nyheter som råkat hamna i en hink vatten för några månader/år sedan. En gång var texten innehåll och var nyheter, viktiga. Nu är det ihopblandade sörja och omöjliga att utläsa någon betydelde av. Att förstå det ”nu känner jag o-kända känslor som legat och geggat till dig så länge att det är omöjligt att veta var de kommer ifrån och vad de en gång ville säga mig” var hjälpsamt för mig kring att inte försöka fixa läget utan bara låta tidningsgeggan tömma sig ur hinken, dvs känna känslorna. Det har hjälpt mig att också faktiskt känns skillnad på jobbiga känslor som hör till situationen och som därför ger mig värdefull information om hur det är ”rätt” för mig att möta omständigheterna.

Det har med tiden gett mig en väldigt pålitlig magkänsla, för att det mesta jag känner handlar om situationen jag känner det i.

Igen vill jag påpeka att jag förstår att detta är en priviligierad situation utan ständig ångest och jag är öppen för att mekanismen kanske inte är densamma för personer som lever med helt andra ångestnivåer.

Heja dig för allt du ser och förstår om dig själv och det du upplever

Du skriver ofta väldigt kloka och tänkvärda inlägg.

Jag är också priviligierad på så vis att jag sällan känner av någon direkt ångest. Stress och oro, absolut, men inte den mer svårdefinierade ångesten. Jag kan förstå din liknelse med att det är "gamla nyheter" som blivit en oläslig sörja. Kanske är det lite så, i vilket fall med en mer generell ångest. Jag förstår ju också att situationer där ångesten har en mer konkret "trigger" säkert upplevs väldigt annorlunda.

 

[Cattis_E]

Att göra saker i ett lägre tempo är förmodligen något jag skulle behöva träna på. Inte för att jag egentligen känner ett behov av det, men jag är överlag en person som gör nära på allting "snabbt och effektivt", och jag börjar inse att det troligtvis driver på den inre stressen mer än jag tidigare förstått.

Sådan är jag också egentligen.
Men det är väldigt nyttigt att öva på att göra saker lite långsammare just för att inte alltid gå på högvarv.

 

[gammalek]

Jag har ju tidigare skrivit om mitt invanda mönster av att göra något när det är tufft, och om hur jag insett att det är en bidragande orsak till min utbrändhet. Det går helt enkelt inte att undvika att hantera svåra funderingar med att praktiskt göra saker, i vilket fall inte i längden. Jag har sedan dess övat massor på att "göra inget". Att stoppa impulserna av att dra igång ett nytt projekt när det dyker upp något jag inte kan hantera.

Jag tycker att jag har klarat det ganska bra, tills nu i dag. Nu sitter jag i stället här med en ångest som jag väldigt sällan känner av på det här sättet. Det är en så oerhört stark känsla av att jag måste göra något, samtidigt som vare sig ork eller initiativförmåga finns för att faktiskt ta tag i något konstruktivt.

Jag försöker att känna efter vad kropp och huvud behöver, men jag lyckas inte hitta några svar. Det här är nog faktiskt den första gången som jag verkligen uppmärksammat att ja, jag försöker nog fly från något, eller kanske snarare , från mig själv. Jag förmodar att "rätt sak att göra" skulle vara att inte alls skriva något här, och inte alls plocka i hop tvätt eller stryka gardiner, inte åka till stallet och inte ta med hundarna på en skogspromenad. Att göra "rätt" just nu är förmodligen att s. a. s. "öppna dörren" och släppa fram vad det än är som jag inte vill kännas vid. Och det är naturligtvis också just det som jag minst av allt känner att jag vill eller kan göra.

Såhär tänker jag: Jag tycker att du jobbar massor med dig själv och kommer underfund med saker i en rasande fart. Så som du tidigare startat olika projekt?

Och så säger kroppen och huvudet stopp. - Vi orkar inte!

Det är kanske a blessing in disguise? Din kropp och ditt inre vet att du behöver få vila från det också emellanåt? Du behöver inte utvecklas hela tiden, varje sekund.

Bara vara, vila i snäll tomhet, bli ompysslad av andra.

 

[MML]

Såhär tänker jag: Jag tycker att du jobbar massor med dig själv och kommer underfund med saker i en rasande fart. Så som du tidigare startat olika projekt?

Och så säger kroppen och huvudet stopp. - Vi orkar inte!

Det är kanske a blessing in disguise? Din kropp och ditt inre vet att du behöver få vila från det också emellanåt? Du behöver inte utvecklas hela tiden, varje sekund.

Bara vara, vila i snäll tomhet, bli ompysslad av andra.

Du har förmodligen alldeles rätt. Att "bara vila", verkligen bara, är inget jag gör. Jag är också väldigt obekväm i att "bli ompysslad av andra", då jag är så van i att vara den som pysslar om och hjälper. Jag "är" den som ger, inte den som får. (Vilket jag naturligtvis hör själv att det låter helt tokigt - rimligtvis är väl en balans av att pyssla om och att bli ompysslad det bästa, men det finns helt enkelt inte i min värld.)

 

[MML]

I dag är det tungt. Min känsla är att jag har svikit och övergivit Emma. Logiskt vet jag naturligtvis att det inte är så, men det är ändå den känslan jag har. Framförallt är det en oro för att Emma ska se det så.

Jag känner att jag har svikit och inte räckt till på så många sätt och under så lång tid. Egentligen sedan Emma var riktigt liten, men allt mer desto äldre hon blivit. De senaste åren har jag gjort betydligt mer "fel" än "rätt" för Emma, känns det som. Det trots att jag haft en så liten del i hennes liv, i och med att hon inte bott hemma.

Jag varken kan eller vill gå in i detalj på vad det gäller just nu. Övergripande är att det är saker som jag lovat Emma att ordna med, och som av olika orsaker inte blivit av eller är osäkert om det kommer att bli av. Saker som jag vet betyder mycket för Emma, men som (på grund av mig, känner jag) inte längre har samma förutsättningar som när jag lovade.

Saker och ting förändras, självklart är det så, och jag är väl medveten om att vi alla måste lära oss att hantera det. Jag önskar verkligen att Emma kan få den hjälpen, att lära sig hur hon ska hantera sådana motgångar. Jag önskar väl, egoistiskt kanske, att det inte nödvändigtvis behövde vara jag som var den utlösande faktorn så ofta. Framförallt önskar jag att saker skulle kunna få gå lätt för Emma någon gång, att det kunde få kännas bra för henne.

Det handlar ju inte om "småsaker" (som jag vet kan vara nog så betydelsefulla i tonåren). Det är inte så att jag lovat att t. ex. köpa en speciell tröja, men inte hann innan de sålt slut. Det är snarare saker som, för Emma, upplevs som näst intill "på liv och död". Jag önskar och hoppas så att hon kan förstå att jag inte vill svika henne. Att det ska gå att reparera, så att hon inte behöver bära med sig en känsla genom livet av att hennes mamma svek henne och inte fanns där, eller inte brydde sig om sådant som är viktigt för henne.

 

[MML]

I går var vi hos Emma i några timmar. Vi pratade mycket om flera både viktiga och svåra saker. Var ute med hundarna och tränade lite, och pratade om valpens flytt till Emma. Om inget väldigt oväntat sker kommer han att flytta till Emma "på riktigt" i veckan som kommer. Självklart är han alltid välkommen hem hit igen om eller när det behövs, men det känns bra och positivt att han redan vid knappt 9 månaders ålder är redo för att bo med Emma på HVB-hemmet. Det blir på sätt och vis ett kvitto för mig. Trots min bristande kunskap och erfarenhet inom hundträning (de tidigare har ju varit/är "bara" sällskapshundar, och inte vidare välfostrade) har jag lyckats vägleda valpen till den här punkten. Något har jag i alla fall gjort "rätt" och bra! Och även om det troligtvis kommer att bli tyst och tomt här hemma, så är jag väldigt glad för Emmas skull. Det här är ju vad hon längtat efter så länge!

Vi pratade också lite om Emmas födelsedag nästa helg, och la upp en plan för den. Förhoppningsvis får det bli en fin och mysig dag. Det mesta är bortom min kontroll. Jag kan t. ex. inte styra över vädret, och blr det för dåligt väder vill inte Emma vara ute. Vi har därför både en "plan A" och en "plan B", och båda är fullt möjliga att förändra om det inte känns bra när det väl är dags. Det "enda" jag behöver göra i veckan, är att skaffa lite presenter till Emma. Det borde inte vara ett allt för stort projekt, ens för mig.

De svåra samtalen var just svåra, för både Emma och mig, och alldeles säkert nödvändiga. Det mesta som blev sagt är sådant som får stanna mellan Emma, mig, Emmas pappa, och personalen. Jag insåg att det som är svårast för mig att hantera är sådant som känns svårt och smärtsamt för Emma att bära, som jag inte kan hjälpa henne med eller dela hennes börda. Jag misstänker att de allra flesta föräldrar förstår vilken hjälplöshet jag känner, när Emma är ledsen och uppgiven kring något och jag helt enkelt inte kan göra något.

Skillnaden, för mig, är väl kanske att jag nu försöker att "bara vara i det". I stället för att försöka skapa en lösning, eller dyka in i något annat att ta tag i och styra upp, försöker jag att bara finnas där och bekräfta det Emma känner och upplever. Jag kan inte säga att jag alltid lyckas eller att jag gör det bra, men jag försöker. Jag försöker att bryta mönstret som följt familjen i generationer. Det är allt annat än enkelt, men det är nödvändigt för både Emmas och min skull, tror jag.

 

[gammalek]

I går var vi hos Emma i några timmar. Vi pratade mycket om flera både viktiga och svåra saker. Var ute med hundarna och tränade lite, och pratade om valpens flytt till Emma. Om inget väldigt oväntat sker kommer han att flytta till Emma "på riktigt" i veckan som kommer. Självklart är han alltid välkommen hem hit igen om eller när det behövs, men det känns bra och positivt att han redan vid knappt 9 månaders ålder är redo för att bo med Emma på HVB-hemmet. Det blir på sätt och vis ett kvitto för mig. Trots min bristande kunskap och erfarenhet inom hundträning (de tidigare har ju varit/är "bara" sällskapshundar, och inte vidare välfostrade) har jag lyckats vägleda valpen till den här punkten. Något har jag i alla fall gjort "rätt" och bra! Och även om det troligtvis kommer att bli tyst och tomt här hemma, så är jag väldigt glad för Emmas skull. Det här är ju vad hon längtat efter så länge!

Vi pratade också lite om Emmas födelsedag nästa helg, och la upp en plan för den. Förhoppningsvis får det bli en fin och mysig dag. Det mesta är bortom min kontroll. Jag kan t. ex. inte styra över vädret, och blr det för dåligt väder vill inte Emma vara ute. Vi har därför både en "plan A" och en "plan B", och båda är fullt möjliga att förändra om det inte känns bra när det väl är dags. Det "enda" jag behöver göra i veckan, är att skaffa lite presenter till Emma. Det borde inte vara ett allt för stort projekt, ens för mig.

De svåra samtalen var just svåra, för både Emma och mig, och alldeles säkert nödvändiga. Det mesta som blev sagt är sådant som får stanna mellan Emma, mig, Emmas pappa, och personalen. Jag insåg att det som är svårast för mig att hantera är sådant som känns svårt och smärtsamt för Emma att bära, som jag inte kan hjälpa henne med eller dela hennes börda. Jag misstänker att de allra flesta föräldrar förstår vilken hjälplöshet jag känner, när Emma är ledsen och uppgiven kring något och jag helt enkelt inte kan göra något.

Skillnaden, för mig, är väl kanske att jag nu försöker att "bara vara i det". I stället för att försöka skapa en lösning, eller dyka in i något annat att ta tag i och styra upp, försöker jag att bara finnas där och bekräfta det Emma känner och upplever. Jag kan inte säga att jag alltid lyckas eller att jag gör det bra, men jag försöker. Jag försöker att bryta mönstret som följt familjen i generationer. Det är allt annat än enkelt, men det är nödvändigt för både Emmas och min skull, tror jag.

Så stort och viktigt. 'Bara' vara i det. Det är gigantiskt. Jag tro att din kloka dotter känner det.

 

[MML]

Det är verkligen aldrig enkelt och medvind.

I dag har det varit katastrof för Emma igen. Relationer har varit svåra, frågor har hängt i luften, och hon har haft besvärliga känslor att hantera. Jag har inte kunnat ge henne några svar på de frågor hon ställt och inte kunnat göra, som jag ju spontant vill.

Nu under kvällen fick jag veta att Emma varit online i en omfattning som hon absolut inte ska vara i nuläget. Jag kontaktade personal, och då kom det fram att Emma hittat ett sätt att "komma runt" lösenordskravet och på så vis komma ut på internet mer eller mindre "fritt". Så nu är det sannolikt "mitt fel" att Emma inte får ha sin telefon över huvud taget och således inte heller kan ha kontakt som hon vill med mig, sin pappa, eller sin pojkvän, eftersom jag "avslöjat henne".

Jag är så vansinnigt trött. Samtidigt är stressen skyhög och kroppen på helspänn, så att sova känns långt borta nu. Som jag önskar att något kunde få bara fungera och rulla på.

 

[ameo]

Så nu är det sannolikt "mitt fel" att Emma inte får ha sin telefon över huvud taget och således inte heller kan ha kontakt som hon vill med mig, sin pappa, eller sin pojkvän, eftersom jag "avslöjat henne".

Det kanske är tungt för dig att bära att det är ditt fel, men samtidigt kanske det är bra för Emma att ha någon att skylla på istället för att hon ska bli ännu mer frustrerad över att hon själv "aldrig kan göra rätt" - något som jag uppfattat av det hon skrivit tidigare att det är en stor och jobbig grej för henne.
Det är kanske inte riktigt samma sak, men mina egna döttrar använde ofta "får inte för mamma" eller liknande, när det var saker de inte ville hänga med sina kompisar på. Det kan vara bra att ha någon annan att lägga skulden på, helt enkelt.
Det jag vill komma fram till är att du ska försöka släppa tankarna på att Emma kanske blir sur på dig. Det du gjort är en hjälp för framtiden, även om det inte känns så för någon av er just nu...