Jag garvade högt när jag läste denna annonsen. Har inget med hästar att göra men den är helt klart läsvärd
Jag minns Älvsjömässan 1985. Jag stod där och glodde på 125
r. Yamaha hade en ljusblå DT125 som jag dreglade över och ville ha. Det var en ändlöst häftig drömhoj för en 16-åring då.
Samtidig i en annan del av hallen stod folk axel vid axel och pressade sig fram för att få en chans att provsitta. De flesta fick nöja sig med att provtitta då trängseln var för stor. Föremålet för deras och pressens beundran var den best som Suzuki släppt fri. GSX-R 750. En racer för gata. En vansinnesmaskin som alla som försökte att tämja skulle dö i första försöket. Jomen. Så var det.
Jag minns som sagt när jag i adidasbrallor av kickerstyp stod och tänkte hur jag skulle imponera ihjäl varenda jävel om jag fick lägga vantarna på på en DT125. Gud så fel jag hade. Efter bara några minuter på den YPVS-surrande skitrakan fick jag smak för var riktiga grejor var. Vid korvkiosken stod en av de hårda grabbarna och torrvarvade en ljusblå och vit GSX-R 750. För mig var en större hoj på något sätt grundläggande omöjlig att ens fantsera om då jag max fick köra en 125:a.
Det var lite som att en femåring skulle tveka mellan en dubbel-Dajm och en sil heroin. Det sker liksom inte.
Så fel jag hade. Utanför kiosken föddes drömmar. Frenetiskst varvande och ylande drömmar. Den där bilden av Olle, som jag tror han hette, där han stod i ett slitet Sinisaloställ och lät krökarna bli orange av varstoppssymfoni sitter än som fastetsad i mitt minne. Efter det ville jag bara ha en GSX-R 750. En blåvit. Som varvade som satan.
Den fjunis jag var fick helt sonika tugga färdigt min kokta med bröd och gurksallad och surra mot stan med min 125:a. När jag passerat Täby Kyrkby hör jag ett missljud, som jag trodde det var, byggas upp.
-Det är något fel på motorn, tänkte jag.
Det som egentligen hände var att jag i höjd med Karby Däck håller på att bli omförintad. Inte omkörd. Omförintad.
aaaaaaaaaaaAAAAAA-BANG!!!AAAAAAAaaaaaaraaarrarararraaaaaaaaaa... Det var Olle som med en nytuggad dubbel 200-grammare med ost och räksallad i magen som i, säkert mach 27, raketat om mig. Jag lovar att det gick så undan att luftstackarn som sögs in i luftburken och sen bankas brännhet de fyra hysteriskt fram-och-tillbakavändande kolvarna aldrig hann fatta vad som hände. Lite som jag själv. Jag hade aldrig fattat om det inte var för att jag hade fått en glimt av färgerna från Olles hoj vid korvmojen i Vallentuna.
Drömmen om att få bli som Olle bankades stenhårt fast i mina sinnen.
När jag sedan passerade Mörby Centrum mötte jag Olle igen. Han på väg hem igen. Återigen var det färgkombinationen som angav att det var just Olle jag mött. Möteshastigeten måste ha varit minst 570 kilometer i timmen av vilka Olle stod för alla utom 47. Jag kunde lika gärna ha kört en sågbock.
Jag tror att jag kastade min Yamaha efter det mötet.
Nu måste jag sälja. Jag blev ingen Olle. Inte just han i alla fall. Men bra jävla nära.
Jo just förresten, den har gått cirka 5 000 mil och låter faktisk asbra i motorn.
