Åh, pust, just nu är vi två trötta föräldrar. Det är så galet intensivt med barn! Och vi har förstått vid det här laget att lillan är av den intensivare sorten, minst sagt, nu när vi träffat många andra barn på öppna förskolan och i parker. Jag tänker att alla har sina utmaningar, så jag menar inte att vi har det värre än någon annan; jag fattar också att det är såhär att ha barn och en del har det dessutom betydligt värre. Men när man läser i föräldragrupper på Facebook eller träffar vänner med barn i samma ålder och hör hur de tex kan ha en nöjd bebis som sitter med en leksak, går att lämna ensam någon minut etc så känner jag bara
Vi känner oss SÅ avvikande och undrar ibland om vi gör nåt fel? Jag skulle säga att vi är inom 2 meter från lillan konstant, dygnet runt. Konstant passande. Sen är ju lillan också i närhetsperiod deluxe så hon skulle ju aldrig tillåtit att vi var längre ifrån henne även om vi kunde lämna henne, då går hon och hänger och drar oss gråtande i byxbenen, men ändå.
Jag/vi är helt slut efter en dag med lillan och dagarna går i ett. Eftersom det alltid varit totalt omöjligt för någon av oss att göra något hemma när vi är lediga med lillan så samlas allt på hög till kvällarna - all disk (berg efter dagen och rent i maskinen), allt plock hemma, all matlagning, all planering, all tvätt, strykning av det nödvändigaste, handling etc. Men så ska man ju när man kommer hem rodda middag och sen sanera hela kalaset och sen är det kvällsrutin, läggning och.... Man är ju så trött att jag/vi orkar max vara uppe 1-2 timmar efter lillan lagt sig vid 19:00 och då orkar man ju inte med allt det där som släpat efter. Hoppas hinner vi med nöd och näppe med det dagliga, typ plocka ut diskmaskinen. Sen brukar vi för första gången på hela dagen sitta ner i soffan kanske 30 minuter. Så det blir hela tiden bara mer - grejer som går sönder som måste lagas, växter som dör för att de inte fått vatten, nya saker som måste beställas till lillan (och till oss), andra småärenden som måste fixas... Alltså det måste ju bli bättre? Kommer man kunna få mer gjort med bebis så småningom? Alltså typ bara plocka i och ur diskmaskin under dagen? Jag fattar att det såklart kommer bli bättre. Just precis idag, just precis nu, är jag ändå lite avundsjuk på de som har bebisar av den lite lugnare sorten. Samtidigt som jag älskar hennes tokiga, galna och fantastiskt roliga sidor också.
Jag är så trött ikväll. Det har varit intensiva veckor med sjukdom x2 hos lillan, slag i huvudet och besök på akuten, tandsprickning deluxe och sen allt det vanliga som bara snurrar på (i typ 180 km/h).
PS. Lillan äter dammtussar. Så illa är det
PS nr 2. Har alltid seriöst undrat NÄR hinner föräldrar typ göra egna smoothies/klämmisar till barnen? Grötpinnar? Plättar? Fan, jag kämpar varenda eviga dag att ens ha tid att koka enkel gröt till henne i micron eller hinna bre en macka samtidigt som hon 1) håller på och slå dig gul och blå när hon klättrar på köksstolen en bit bort 2) hänger skrikandes i mitt byxben. Alltså vilka jävla superföräldrar som typ laga eget mat specifikt till bebis, SU egna kläder etc. Galet!!!!
(för att få höra att det blir bättre). Urk för kombon snabb som vessla och utan konsekvenstänk! Och höggravid mamma dessutom mitt i det. Förstår att det var en tuff period. Det är verkligen mycket enklare att vara iväg och hitta på aktiviteter med bebis, vi var mycket på öppna förskolan i somras men som du skriver har i princip allt stängt nu. Vi hade nog kunnat få väldigt mycket avlastning om vi bara hade kunnat hitta på fler saker som också stimulerade lillans nyfikna sida, men det är svårt nu. Så fort hon blir äldre och kan ränna runt i lekparkerna på egen hand ska jag definitivt komma ihåg tipset om inhägnade förskolegårdar! Vi är väldigt glada att vi bor i stan just nu, så vi kan iaf besöka hundrastgårdar, mata änder och besöka olika stadsparker.
Var hemma med honom en dag i veckan hela våren och mot slutet våndades jag för det eftersom han bara rymde. Ett annat tips är att hitta nån annan som gillar att leka med barnet. Vår 10-åriga granne älskar Frank och kan gå med honom i timmar utan att tröttna (under vår uppsyn såklart) Vi brukade försöka gå ut när hon ändå var hemma. 
Men nu på hösten är hon ju inte ute lika mycket längre. Synd. Ska nog gå över med en julklapp som tack för hjälpen.
). Här släppte det inte förrän han lärde sig krypa och ställa sig upp/sätta sig ner på ett säkert sätt för en månad sen. Nu kan man faktiskt uträtta något medan man håller ett öga på honom, vilket känns otroligt lyxigt! Dessvärre blir han mammig så fort jag kommer hem så då hänger han och drar och gnäller/gråter tills jag plockar upp honom 
sambon har inga sådana problem...
Att hitta andra som leker med lillan nu är ju extra svårt i och med Corona, men annars var det ett fint tips!
Både jag och min partner har nu kunnat vara hemma med henne en hel dag utan totalt kaos och uppgivenhet, för det går liksom att sysselsätta sig hemmavid på ett helt annat sätt nu! Fantastiskt!!
