Vinterföräldrar 2015- 2016

[Jenka]

Vad kul! Kanske blir bebisar samtidigt Om jag nu räknat rätt vet jag ju inte.

På tal om IKEA, kan man lita på att alla bebissaker är giftfria osv? För det är väl lag på det eller något?
Skulle vilja beställa lite grejer därifrån men vågar inte om det skulle vara något skumt med flaskor, filtar, tyger m.m.

Förresten, kommer ni här i tråden ha skötbordet i barnrummet eller i badrummet? Eller kommer ni ha på båda ställen? Vet inte riktigt vad som känns bäst, men känns ju mer hygieniskt att ha det i badrummet då det är lättare att skura väggar och golv utan att förstöra något ifall det skulle hända någon olycka.

Du kan nog lita på att allt är lagligt,men det mesta innehåller ju kemikalier som ändå kan påverka. Rekommenderar Naturskyddsföreningens hemsida! Hur Ikea är i förhållande till andra ställen vet jag inte generellt (utöver diskussionen om fårskinn då).

 

[Festina_Lente]

Lite OT kanske men @Festina_Lente, hur tycker du att det funkat att kombinera föräldraskap och hästar efter graviditeten sas? Vi har börjat bygga lösdrift (mycket för att spara tid och arbetsinsats, det mesta kommer skötas med maskin) och det blir hästar här nu när jag fått nytt jobb. Men det är sånt himla gafflande om det utifrån. Blir varnad hela tiden för att öht ha något eget intresse eller för att planera att ha 2 timmar om dagen att ägna sig åt något eget. Jag tänker att det såklart går att lösa med två lika närvarande föräldrar och lite pussel med rutiner men nu vacklar jag lite, ingen verkar ju tro på att det går. Och då pratar vi en åring och en ridhäst som inte behöver gå dagligen. Hur funkar det för er? Vill verkligen, verkligen inte se barnet som slutet på hästarna, då vill jag bara gråta och skrika och ångra mig hur hemskt det än låter.

@Bluefish nu har ju inte vi några ridhästar dessvärre utan bara avelsston och unghästar. Varken jag eller sambon tycker att detta har blivit mer avancerat sedan vi fick vårt första barn 2007, det blev inte heller svårare när nummer två kom 2012 och jag hoppas ju självklart att det inte skall bli några problem nu när nummer 2 skall komma.

Våra hästar står på box, så vi mockar innan vi släpper in dem.
Våra hästar har dock långa dagar ute (men de har fri tillgång till hösilage ute) så de verkar inte tycka att det är så illa

Jag tror att precis som du säger att är man två om föräldraskapet och faktiskt hjälps åt även med hästarna så kommer det att funka hur bra som helst. Det blir ju lite annorlunda med rutiner och så, men hittar man bara något som passar en själv så kommer man snart att kunna ha lika trevligt med sina djur som innan.

Våra barn älskar text att leka i halmen och vara med ute och leka när vi mockar och fodrar. Det gäller att ha "rätt" utrustning i stallet så även barnen kan bli delaktiga. Men när de har varit riktigt små och legat i vagn så har jag fått vänta till sambon kommit från jobbet innan jag har kunnat göra något eftersom bägge våra pojkar verkligen har HATAT att vara i vagnen...

Så nej jag tycker absolut inte att man måste eller skall ge upp sin/sina hästar bara för att man skaffar barn...
Vi har det som en familjegrej och våra barn älskar att vara med ute...

Vi har i dagsläget en del hästar så det funkar för oss och då har vi båda heltidsjobb utöver hästarna. På vardagarna går vi ut efter att vi lagt barnen... Funkar jätte bra eftersom vi oftast går ut tillsammans sambon och jag...

 

[Festina_Lente]

@Positron min sambo gjorde valet rätt snabbt när vi träffades för 10 år sedan att om detta skall funka så måste han vara delaktig i stallet. Han är nu lika fast i hästträsket som jag även om man liksom någon gång pratat om att man kanske skulle dra ner på antalet hästar så inser vi snabbt att det finns inte en chans att vi kan eller vill dra ner på våra hästar... Det går helt enkelt inte att tänka sig att vara utan någon av dem... Men vi har liksom bara våra barn och djur som intressen. Vi träffar bara släkten när det är kalas (iofs inte så sällan med tanke på att jag har 4 syskon och 6 st syskonbarn och sambon 2 syskon och 3 syskonbarn och de har ju respektive osv samt föräldrar och farmor i mitt fall och mormor i sambons fall samt att vi själv har 2 gemensamma barn och sambon 2 till barn) samt högtiderna jul, påsk, midsommar och liknande. och träffar vi utomstående är det när vi är iväg med hästar... Socialt liv, nej inte direkt. Men vi trivs... Vi känner att vi lever ett liv, vår dröm.

Det är svårt för utomstående att se att det inte bara är slit, utan för oss hästmänniskor är det ett sätt att leva och må bra...

 

[Festina_Lente]

@Festina_Lente Vi finns i nordöstra hörnet så tillhör Kristianstads BB men har nära även till Hässleholm. Har en vän som födde på Ystads lasarett för några år sedan och var hur nöjd som helst med det.

Jag har fått de två andra på ystad bb och jag älskar det stället Tänker hålla mig i krokarna när det är dags så jag slipper föda på annan ort men en bekant fick i hässleholm tror jag det var och hon var himla nöjd.

 

[Maja_Kandi]

@Maja_Kandi vad häftigt när hela magen rör sig på det där viset! Det har inte min börjat göra. Jag har kunnat känna rörelserna utanpå i säkert 4-5 veckor men det är mer som små stötar, ibland något tydligare. Och varje gång fram till för ett par dagar sedan som sambon velat känna och lagt sin hand på magen har det blivit helt stilla ända tills han tagit bort handen för då har det blivit karatesparkar dubbelt upp med en gång
Däremot har karatekid och hunden en speciell relation. Hund vill gärna ligga intill magen numera och då går den lille igång på det och lever rövare och hunden buffar ju naturligtvis tillbaka

Naaaw, vad gulligt med vovven! Jag har också känt rörelser utanpå länge, som mjuka små buffar och ibland nån värre. Men precis samma som du skriver, när jag sagt åt sambon att känna så blir det tvärlugnt. Men nu är det annat! Är det full fräs så är det!

Här kommer film på den delen jag lyckades filma idag!

 

[Festina_Lente]

åhhh vad härligt!!!! Så fint, och vilken fin mage du har... @Maja_Kandi (okej jag vet att det låter märkligt, men jag tycker gravidmagar är så fina och hoppas att du inte tar illa vid dig av att jag sa något)


Ni som inte vill ta reda på könet, har ni någon magkänsla för vad det är?

 

[AnnaKarin]

Det här är nog bara gravidhormoner som spökar, men - hur pass "engagerade" är era svärföräldrar i er graviditet? Anledningen till att jag frågar, är för att varken min svärmor eller min svärfar har överhuvudtaget nämnt graviditeten sedan jag och sambon berättade för dem i mitten av juli. Trots att vi träffar dem ganska ofta (träffade svärmor senast idag), så har ingen av dem ens nämnt graviditeten överhuvudtaget sedan juli. Inte frågat något om hur jag mår, eller hur det har gått på ultraljuden, ingenting. Squat. Zero. Min sambo har pratat med svärmor och hållit henne lite uppdaterad, men det har varit helt på hans eget initiativ.
Svärfar vet inte ens om att det är en pojke som vi väntar, eftersom sambon vägrar att nämna det om inte svärfar frågar åtminstone någonting om graviditeten.

Det känns lite småtråkigt att de inte är ett dugg intresserade, men å andra sidan så misstänker jag att det är så här det kommer att vara när sonen väl är född också. Min sambo har nämligen två andra (hel)syskon, som favoriseras kraftigt och helt öppet (svärmor favoriserar deras dotter, och svärfar favoriserar deras andra son). Jag vet att det kommer att bli "världens grej" i framtiden när min svägerska eller svåger ska ha barn, och räknar med att våra barn kommer att bli lika tydligt bortvalda som sambon redan är. (Men sambon är så van, så han orkar inte bry sig längre. När sambon fyllde 25, så glömde svärfar bort det. Ringde några veckor senare och muttrade fram ett förlåt och ett grattis, men gav ingen present eller så. När svågern fyllde 25, så var svärfar i gasen ordentligt och ringde i flera veckor innan för att vi skulle planera ett stort firande. "Man fyller bara 25 år en enda gång!" sade svärfar till mig, och jag kunde knappt hejda mig från att säga några väl valda ord).
Ja, nu lämnar jag nästan ämnet, men det var bara för att ge lite bakgrundsinformation. Hur hanterar man egentligen favoriseringar mellan syskon? Favorisering som med mycket stor sannolikhet också kommer att "drabba" ditt eget barn (i förhållande till framtida kusiner, helt enkelt).

Och nej, jag hade säkert inte varit lyckligare med svärföräldrar som var för engagerade eller intresserade heller. Men någon liten fråga eller kommentar hade ju kunnat vara trevligt, tänker jag...

 

[Jenka]

Vi tar inte reda på kön. Jag har varit övertygad om pojke från början och så känns det fortfarande men jag försöker släppa det så det inte blir "fel" om det skulle vara en tjej.

Ang svärföräldrar är de glada och frågar när vi ses. Svärfar är väldigt rädd om mig (nej TÄNK nu på dig själv och jobba inte när du har ont, ska du verkligen sitta så långt fram i båten etc och säger åt sambon att ta hänsyn till mig när vi tjafsar ). Har ingen egen kontakt med dem dock och ses inte jätteofta.
Min mamma är väldigt engagerad. Jag är glad för det och tror inte sambon misstycker, men är väl glad över att det är min mamma

 

[Lo_]

Lite OT kanske men @Festina_Lente, hur tycker du att det funkat att kombinera föräldraskap och hästar efter graviditeten sas? Vi har börjat bygga lösdrift (mycket för att spara tid och arbetsinsats, det mesta kommer skötas med maskin) och det blir hästar här nu när jag fått nytt jobb. Men det är sånt himla gafflande om det utifrån. Blir varnad hela tiden för att öht ha något eget intresse eller för att planera att ha 2 timmar om dagen att ägna sig åt något eget. Jag tänker att det såklart går att lösa med två lika närvarande föräldrar och lite pussel med rutiner men nu vacklar jag lite, ingen verkar ju tro på att det går. Och då pratar vi en åring och en ridhäst som inte behöver gå dagligen. Hur funkar det för er? Vill verkligen, verkligen inte se barnet som slutet på hästarna, då vill jag bara gråta och skrika och ångra mig hur hemskt det än låter.

Jag är nybliven förälder och var ganska orolig över hur det skulle gå med hästeriet- det gick prima! Är fortfarande lika intresserad och rider 5-6 dagar i vecka. I början pumpade jag ur men nu när hon är så pass stor (5,5 månad) att hon i regel klarar sig utan mat de tre timmar jag är borta. Skulle det knipa finns stallet inom gångavstånd.

 

[Evenstar]

Angående svärföräldrar så har vi faktiskt inte träffat dem sen i våras, innan jag var gravid! De bor i England. Men de blev väldigt glada när vi berättade, svärmor började gråta och nu håller hon på för fullt att sticka/virka kläder, filtar och annat. Känns supermysigt. Deras första barnbarn så de känns rätt spända inför det här Var faktiskt lite orolig att berätta för dem, då svärmor sagt flera gånger att hon inte vill bli farmor än...

Min egen familj kunde nog inte bry sig mindre. De bor 30 mil bort så träffar dem inte så ofta, men det är ju i alla fall samma land. Mamma har frågat hur det gick på ultraljudet, men det är typ allt. Jag har tre syskon och detta blir mina föräldrars sjätte barnbarn. Känns lite som att de tycker "jaha, en till".

 

[cirkus]

Det här är nog bara gravidhormoner som spökar, men - hur pass "engagerade" är era svärföräldrar i er graviditet? Anledningen till att jag frågar, är för att varken min svärmor eller min svärfar har överhuvudtaget nämnt graviditeten sedan jag och sambon berättade för dem i mitten av juli. Trots att vi träffar dem ganska ofta (träffade svärmor senast idag), så har ingen av dem ens nämnt graviditeten överhuvudtaget sedan juli. Inte frågat något om hur jag mår, eller hur det har gått på ultraljuden, ingenting. Squat. Zero. Min sambo har pratat med svärmor och hållit henne lite uppdaterad, men det har varit helt på hans eget initiativ.
Svärfar vet inte ens om att det är en pojke som vi väntar, eftersom sambon vägrar att nämna det om inte svärfar frågar åtminstone någonting om graviditeten.

Det känns lite småtråkigt att de inte är ett dugg intresserade, men å andra sidan så misstänker jag att det är så här det kommer att vara när sonen väl är född också. Min sambo har nämligen två andra (hel)syskon, som favoriseras kraftigt och helt öppet (svärmor favoriserar deras dotter, och svärfar favoriserar deras andra son). Jag vet att det kommer att bli "världens grej" i framtiden när min svägerska eller svåger ska ha barn, och räknar med att våra barn kommer att bli lika tydligt bortvalda som sambon redan är. (Men sambon är så van, så han orkar inte bry sig längre. När sambon fyllde 25, så glömde svärfar bort det. Ringde några veckor senare och muttrade fram ett förlåt och ett grattis, men gav ingen present eller så. När svågern fyllde 25, så var svärfar i gasen ordentligt och ringde i flera veckor innan för att vi skulle planera ett stort firande. "Man fyller bara 25 år en enda gång!" sade svärfar till mig, och jag kunde knappt hejda mig från att säga några väl valda ord).
Ja, nu lämnar jag nästan ämnet, men det var bara för att ge lite bakgrundsinformation. Hur hanterar man egentligen favoriseringar mellan syskon? Favorisering som med mycket stor sannolikhet också kommer att "drabba" ditt eget barn (i förhållande till framtida kusiner, helt enkelt).

Och nej, jag hade säkert inte varit lyckligare med svärföräldrar som var för engagerade eller intresserade heller. Men någon liten fråga eller kommentar hade ju kunnat vara trevligt, tänker jag...

Det är svårt med favoriseringar. Jag tror att om det inträffar så får ni ta det då. Ni kommer antaligen inte kunna ändra på svärföräldrarnas känslor, men ni kan påpeka att ni blir ledsna när det händer. För övrigt så var nog varken föräldrar eller svärföräldrar så särskilt engagerade i mina graviditeter - däremot så har de varit engagerade far och morföräldrar.

 

[Maja_Kandi]

Ang kön så har vi inte kollat, men sambon säger "han" utan att tänka sig för och jag har nog också mest föreställt mig en liten kille. Kanske mest för att det är så mycket lättare att komma på pojknamn? Men samtidigt försöker man ju ändra det till en tjej också i tankarna, för annars lär det ju kunna bli lite knepigt.

Ang svärföräldrarna så är min svärfar lite som du skriver @AnnaKarin, min sambo är mittenbarn och har både storebror, storasyster, lillebror och lillasyster. Han favoriserar alldeles väldigt tydligt de andra barnen (som alla redan har egna barn). Han har aldrig nämnt nånting om att vi väntar eller grattat eller nånting. Inte en enda reaktion. Han bara ignorerar det helt. Jag kan dock inte påstå att jag är så värst ledsen över det. En mycket speciell man minst sagt som jag mer än gärna har distans till.
Svärmor däremot (omgift) är väldigt glad och frågvis på ett positivt sätt trots att detta blir det nionde barnbarnet för henne. Inte alls så att hon bli påflugen på nåt vis utan bara sådär trevligt och lagomt intresserad.
Det blir första barnbarnet för min mamma, hon har tjatat om barnbarn sen jag har femton typ vilket mest gjort mig själv sjukt anti barn. Sista åren har hon lagt av, kanske därför jag vändes? Hon anstränger sig nog mer än mycket för att inte bli en stalker och engagera sig för mycket. Men än så länge är det lagom.
Pappa fick jag ju en lite tarvlig start med när vi berättade, men han har insett sitt misstag så vi är på god kula igen. Han ser mycket fram emot att bli morfar igen men håller sig lite avvaktande fortfarande, antagligen beroende på början. Han ska dessutom bli farfar en månad innan så det blir full rulle.

 

[Maja_Kandi]

åhhh vad härligt!!!! Så fint, och vilken fin mage du har... @Maja_Kandi (okej jag vet att det låter märkligt, men jag tycker gravidmagar är så fina och hoppas att du inte tar illa vid dig av att jag sa något)


Ni som inte vill ta reda på könet, har ni någon magkänsla för vad det är?

Haha, jag tar absolut inte illa upp. Själv är jag mest förbryllad över att den blivit så stor.

 

[Festina_Lente]

Haha, jag tar absolut inte illa upp. Själv är jag mest förbryllad över att den blivit så stor.

Jo jag kan också få den känslan n'r jag tittar på magen... Men en dag tog jag fram ett måttband och faktiskt tog fram måttet för hos stort "vårt" lilla pyre skulle vara(då fick jag ju lite lätt panik när jag insåg hur långt det har gått). Som jag förstått så är du ju ca 1,5 vecka kvar, dvs att du snart är i v 27...
Ert barn är ju snart ca 34 cm långt från topp till tå... 34 cm!!! Ta upp det på ett måttband så förstår du nog att magen måste ha den storleken som den har.

Jag har liksom läst måtten och haft en uppfattning om att så eller så stor är lilla S just nu... Men när jag fick måtten "visade" för mig så insåg man hur stor hon faktiskt är och att de skall ha plats att göra kullerbyttor fortfarande... ja då måste de ha lite plats...

Ang könet så kollade vi inte upp nr 1, men jag "visste" att det var en pojke redan från början. Det kändes lite mer rätt och vi hade bara ett namn(ett pojknamn). Folk sa till mig att ha ett namn redo om det skulle vara en flicka.
Med nr 2 trodde jag flicka, fram till jag och min sambo hade en diskussion om namn. När han sa sonens namn så kändes det så klockrent, liksom ja men visst heter han så... och då blev jag säker på att det var en pojke. Men den gången kollade vi upp det och jo visst var det en pojke.

Denna gången hade vi bara flicknamn i början och jag sa automatiskt hon hela tiden i början. Men sedan hittade jag ett så fint pojknamn som passade in med namn 2 och 3 med (alla våra barn har 3 namn) så då blev jag övertygad om att det självklart var en pojke till som låg i magen... På morgonen innan vi skulle på UL åkte vi tidigare till "stan" och gick och tittade på pojkkläder. Vi var jätte inställda på en pojke till för det kändes så rätt, men tydligen så var det en flicka... hur förvånande det än låter... just nu så har vi inga namn alls... några stycken men inget som vi känner så som med pojkarnas namn... Vi vet bara att hon skall heta något på S, så får vi se vad det tillslut blir...

Jag gjorde ju en del skrocktester, är det någon som provat det?
Jag gjorde det mest bara för skojsskull, och det var ju kul, men inget som jag känner att jag skulle lita på

 

[Festina_Lente]

@AnnaKarin nu gör ju självklart alla på sitt eget sätt och kanske är det för jag är äldre och har fått barn innan som jag kan vara så "elak" som jag kommer vara nu.
Men om det varit mina föräldrar som hade varit så klart favoriserande och totalt ointresserade så hade jag faktiskt låtit bli att uppdatera dem, jag hade valt att inte åka dit och besöka dem. För jag behöver dem inte, jag är inte beroende av barnpass eller annan hjälp. Jag kan själv... och det är MITT barn och det skall älskas som det förtjänar. Inte av några snorkiga surmänniskor som inte har något intresse eller ser det som ett ont måste. Då mår både jag och mitt barn bättre av att inte mötas av en sådan arrogans.
Jag är kanske jätte hård och känner mig elak, men så känner jag.

Nu är detta ju inte alls samma sak, men min sambo har föräldrar som är separerade, hans far är i mina ögon en skitstövel som inte visar sina egna barn något som helst intresse och min sambo gjorde då valet när hans två "egna" barn var små att de skall slippa växa upp med besvikelse och dålig självkänsla (som både han och jag anser att man får av att känna sig mindre värd av en i vårt fall farfar) så han har helt enkelt sagt upp kontakten med sin far så slipper våra barn denna sorg.

Jag kan bli förbannad när jag hör att föräldrar gör sådan skillnad på sina barn... Jag undrar vad det är för fel i huvudet på dessa människor. Jag blir så ledsen för din sambos skull att liksom komma i kläm alltid och nu dessutom gå med den oron över att era barn skall råka ut för samma sak...

Nej jag hade brutit kontakten. Skulle din sambo däremot tycka att det känns jobbigt att vara utan sina föräldrar så kan ju han åka och möta dem, men behöver ju inte ta med detta eller framtida barn dit.

MEN... Nu vet jag ju inte alls hur dessa människor är, och det kan vara att de inte vill "snoka" som de väljer att inte fråga eller säga något. Men när de favoriserar sina andra barn har jag ju lite svårt att se att de inte kommer att göra så med era barn..

 

[Balahé]

@AnnaKarin Här har sambons föräldrar varit skilda i många år. Han som är biologisk svärfar kommer inte att vara farfar i våra ögon, han har tydligt valt bort sambon med syskon till förmån till barnen med nya frun. Han ringer ett par gånger per år, det är vad kontakt vi har med honom. Min svärmor är omgift med en trevlig man som är morfar till de befintliga barnbarnen och kommer att bli farfar till vårt barn. De är båda intresserade och svärmor fick lätt panik att något hänt när hon inte nått oss på hemtelefonen på ett par dagar (det finns ju mobil, människa! ville jag säga). Så det är lite både ock på den sidan.

Min mor är mer intresserad än min far, men det är lite utav en fasad. Han älskar ungar och de brukar gilla honom också. Så han kommer att bli jättestolt och glad när bebis väl är ute och säkert ta med hen på fisketurer och lära hen påta i trädgårdslandet så småningom. Men hans sätt att visa omtanke om barn har alltid varit att busa och retas så han ger tips på fula namn (omöjliga dubbelnamn, namn på folk han vet att jag ogillar osv) som han "tycker" att vi skall ge barnet.

 

[Riru]

Det här är nog bara gravidhormoner som spökar, men - hur pass "engagerade" är era svärföräldrar i er graviditet? Anledningen till att jag frågar, är för att varken min svärmor eller min svärfar har överhuvudtaget nämnt graviditeten sedan jag och sambon berättade för dem i mitten av juli. Trots att vi träffar dem ganska ofta (träffade svärmor senast idag), så har ingen av dem ens nämnt graviditeten överhuvudtaget sedan juli. Inte frågat något om hur jag mår, eller hur det har gått på ultraljuden, ingenting. Squat. Zero. Min sambo har pratat med svärmor och hållit henne lite uppdaterad, men det har varit helt på hans eget initiativ.
Svärfar vet inte ens om att det är en pojke som vi väntar, eftersom sambon vägrar att nämna det om inte svärfar frågar åtminstone någonting om graviditeten.

Det känns lite småtråkigt att de inte är ett dugg intresserade, men å andra sidan så misstänker jag att det är så här det kommer att vara när sonen väl är född också. Min sambo har nämligen två andra (hel)syskon, som favoriseras kraftigt och helt öppet (svärmor favoriserar deras dotter, och svärfar favoriserar deras andra son). Jag vet att det kommer att bli "världens grej" i framtiden när min svägerska eller svåger ska ha barn, och räknar med att våra barn kommer att bli lika tydligt bortvalda som sambon redan är. (Men sambon är så van, så han orkar inte bry sig längre. När sambon fyllde 25, så glömde svärfar bort det. Ringde några veckor senare och muttrade fram ett förlåt och ett grattis, men gav ingen present eller så. När svågern fyllde 25, så var svärfar i gasen ordentligt och ringde i flera veckor innan för att vi skulle planera ett stort firande. "Man fyller bara 25 år en enda gång!" sade svärfar till mig, och jag kunde knappt hejda mig från att säga några väl valda ord).
Ja, nu lämnar jag nästan ämnet, men det var bara för att ge lite bakgrundsinformation. Hur hanterar man egentligen favoriseringar mellan syskon? Favorisering som med mycket stor sannolikhet också kommer att "drabba" ditt eget barn (i förhållande till framtida kusiner, helt enkelt).

Och nej, jag hade säkert inte varit lyckligare med svärföräldrar som var för engagerade eller intresserade heller. Men någon liten fråga eller kommentar hade ju kunnat vara trevligt, tänker jag...

Väldigt engagerade skulle jag säga. De har redan flera barnbarn men jag tror ändå de är extra glada över att min sambo som haft sådan barnlängtan och sådan kärlek till barn äntligen ska få ett eget
De har följt med på vartenda ultraljud, vill se bilderna man får och veta vad som sagts direkt, lite tårar har kommit då och då, ringer och pratar med sambo med jämna mellanrum för att kolla så allt är bra osv.

 

[Bluefish]

Tack för mental uppbackning i hästfrågan! De som är negativa här har själva gett upp ridningen för familjelivet eller har ingen aning om vad en fux är. Men det gnager ju ändå, tänker att jag kanske bara är naiv och önsketänkade ändå. Kommer ha samma förutsättningar som dig @Lo_, med bara några meter till stallet. Då borde det ju rimligtvis kunna mockas med barn och sedan rida när man får avlösning.

Det hänger ju lite på vilken häst man har också. Den jag sålde vågade jag inte sitta upp på mer efter beskedet om graviditeten, då fanns inget annat alternativ än att sälja den. Nu har du ju inte samma problem med din som det verkar man jag förstår att vissa hästar kanske inte funkar så bra med att komma i andrahand nu och då @Balahé. Och gå runt och ha dåligt samvete över det känns ju onödigt.

 

[Bluefish]

Det här är nog bara gravidhormoner som spökar, men - hur pass "engagerade" är era svärföräldrar i er graviditet? Anledningen till att jag frågar, är för att varken min svärmor eller min svärfar har överhuvudtaget nämnt graviditeten sedan jag och sambon berättade för dem i mitten av juli. Trots att vi träffar dem ganska ofta (träffade svärmor senast idag), så har ingen av dem ens nämnt graviditeten överhuvudtaget sedan juli. Inte frågat något om hur jag mår, eller hur det har gått på ultraljuden, ingenting. Squat. Zero. Min sambo har pratat med svärmor och hållit henne lite uppdaterad, men det har varit helt på hans eget initiativ.
Svärfar vet inte ens om att det är en pojke som vi väntar, eftersom sambon vägrar att nämna det om inte svärfar frågar åtminstone någonting om graviditeten.

Det känns lite småtråkigt att de inte är ett dugg intresserade, men å andra sidan så misstänker jag att det är så här det kommer att vara när sonen väl är född också. Min sambo har nämligen två andra (hel)syskon, som favoriseras kraftigt och helt öppet (svärmor favoriserar deras dotter, och svärfar favoriserar deras andra son). Jag vet att det kommer att bli "världens grej" i framtiden när min svägerska eller svåger ska ha barn, och räknar med att våra barn kommer att bli lika tydligt bortvalda som sambon redan är. (Men sambon är så van, så han orkar inte bry sig längre. När sambon fyllde 25, så glömde svärfar bort det. Ringde några veckor senare och muttrade fram ett förlåt och ett grattis, men gav ingen present eller så. När svågern fyllde 25, så var svärfar i gasen ordentligt och ringde i flera veckor innan för att vi skulle planera ett stort firande. "Man fyller bara 25 år en enda gång!" sade svärfar till mig, och jag kunde knappt hejda mig från att säga några väl valda ord).
Ja, nu lämnar jag nästan ämnet, men det var bara för att ge lite bakgrundsinformation. Hur hanterar man egentligen favoriseringar mellan syskon? Favorisering som med mycket stor sannolikhet också kommer att "drabba" ditt eget barn (i förhållande till framtida kusiner, helt enkelt).

Och nej, jag hade säkert inte varit lyckligare med svärföräldrar som var för engagerade eller intresserade heller. Men någon liten fråga eller kommentar hade ju kunnat vara trevligt, tänker jag...

Jag kan förstå om intresset är halvsvalt tills barnet faktiskt kommer, men så verkar ju inte förväntningarna vara. Din svärfar ska ju ha en rejäl känga för hela sitt uppträdande, helt rätt att inte krusa och serva med uppgifter han verkar strunta i. Nä, det finns vettiga vuxna att involvera i sitt barns liv, med eller utan blodsband. Vi har inte jättetät kontakt med våra föräldrar men de är lagomt nyfikna och ffa sambons familj är spända på sitt första barnbarn. Min mamma slappnar nog inte av förrän barnet är ute och allt har gått bra!

 

[Festina_Lente]

@Bluefish jag kan ju berätta om två vänner där det gått på två helt olika sätt.
kompis 1, hade en mkt busig unghäst och en sambo som i mina ögon är en skitstövel genom att tycka att hon trots mindre i lön när hon hade föräldrapenning skulle bidra med lika mkt till hushållet, hon försökte hitta en medryttare till sin häst men då denna var lite speciell (ung, busig och trotsig- som dessutom var smart och lärde sig snabbt hur man skulle få av de lite osäkra ryttarna) hon fick sälja. Hon har nu köpt en annan häst som hon har medryttare till och väntar nu sitt andra barn och kommer trots minskad inkomst inte behöva sälja sin nya häst.

Vän 2 har en sambo som ställer upp och de har hjälpts åt mkt, han har ställt upp med att ensam ha barnet när hon är i stallet (vilket sambon till vän 1 inte gjorde eftersom han då skulle iväg och träna)
Hon fick sitt första barn 2012 och sitt andra nu 2015. Däremellan har hon hunnit starta GP med sin häst för första gången (ja tom flera starter) så det går visst att fortsätta på tom hög nivå.

Jag tror att mkt hänger på hur mycket man delar på ansvaret och börjar inse att det inte längre är du och jag utan att allt i framtiden är vi..

VI ordnar så att jag kan vara i stallet, VI ordnar så att sambon kan träna/fiska eller vad de nu kan ha för intressen.
Så har det fungerat för oss iallafall och jag är så otroligt tacksam att jag har en så underbar sambo som jag har.
Det som är mitt är ditt och tvärtom... Vi gör det tillsammans...