Kvaddad

[Krystalline]

Bra kämpat! Det här är verkligen ett jävla helvete alltså. Vilken medicin funkade för dig?

Det enda som funkade var något jag fick i droppet på sjukhuset. Det höll i sig ett tag liksom och jag fick andrum. Hemma åt jag Lergigan comp, men jag vete fasen om det gjorde skillnad. Kanske hade jag kräkts 40 ggr om dagen utan den, men illa mådde jag likt förbannat

 

[gulakatten]

Det enda som funkade var något jag fick i droppet på sjukhuset. Det höll i sig ett tag liksom och jag fick andrum. Hemma åt jag Lergigan comp, men jag vete fasen om det gjorde skillnad. Kanske hade jag kräkts 40 ggr om dagen utan den, men illa mådde jag likt förbannat

Ja, det är Lergigan comp jag har också (och Lergigan nattetid men den är restad så den har jag inte lyckats få ut). Gör ingen skillnad alls för mig. Och just det där satans illamåendet alltså, det driver mig till vanvett.

 

[soom]

Jag fick feber för första gången på jag vet inte hur länge i våras. Blev rätt risig ett dygn, men insåg efter att tag att jag ändå mådde bättre än vad jag gjorde första halvan av graviditeten. Och då försökte jag jobba (gick inget vidare iofs). Vidrigt var det, och då kräktes jag nästan inte, jag vara ”bara” illamående och utslagen. Förstår att du mår fruktansvärt!

Var tydlig mot vården, försköna inte, var inte tapper, var desperat.

 

[Eloise]

Ja, det är Lergigan comp jag har också (och Lergigan nattetid men den är restad så den har jag inte lyckats få ut). Gör ingen skillnad alls för mig. Och just det där satans illamåendet alltså, det driver mig till vanvett.

Det finns annat att få, som kan vara mer hjälpsamt än Lergigan. Om du orkar så ring redan imorgon och be om en läkartid.
Sådär kämpigt ska du inte behöva ha det!
Första trimestern och en bit in i andra med dottern kunde jag bara äta kylskåpskalla Lingongrova med smör, gurka och salt på.
Då fungerade jag ändå skapligt om jag inte tittade eller luktade på mat. Hoppas du kan få en medicin som hjälper för dig, att må sådär låter fruktansvärt tufft

 

[LenaH]

@gulakatten - min mamma hade svår migrän under min uppväxt och drogs med ständigt dåligt samvete över hur hon tyckte hon "försummade" mig och att jag tydligen ska ha suttit i trappan hemma och gråtit för att hon låg till sängs.
Jag har NOLL minnen av att jag på något sätt klandrade mamma, jag tyckte bara synd om henne och vi hade en superrelation tills hon gick bort i våras.

Så släpp det dåliga samvetet, ni kommer inte få en taskig relation pga detta.

 

[Voeux]

Jag vet att du och jag inte alltid är överens men jag känner ändå att jag vill svara dig i den här tråden och lägga våra olikheter åt sidan för en stund, eftersom jag var i din sits för inte så länge sedan. Jag hoppas det är okej.

Jag var också överväldigad när jag blev gravid andra gången. Tankar på om jag skulle hamna i förlossningsdepression igen, vad det skulle innebära för dottern, hur jag skulle kunna ta hand om henne under graviditeten och efteråt. Jag känner igen mycket av det du skriver, och vi hade långa samtal där jag bad maken förbereda sig för att den svåraste tiden i våra liv väntar. Jag visste inte hur i hela fridens namn det skulle gå. Men till min egen förvåning blev hela den här resan enklare än förväntat. Jag orkade mer under mitten och slutet av graviditeten än vad jag trodde att jag skulle, återhämtningen efter förlossningen gick snabbare än första gången och framför allt kände jag en oerhörd lycka. Tiden med två små hittills har givetvis varit utmanande, det har jag skrivit ganska ofiltrerat om, men jag har nog inte skrivit lika mycket om att hjärtat är dubbelt så stort. Du vet ju hur mycket du älskar ditt barn och det är ju ogreppbart att förstå att det ska få plats med lika mycket till, men det gör det. Dessutom, att se dem två ihop kan jag inte ens sätta ord på. De lyser upp när de ser varandra, hon pratar om honom hela tiden. Idag känns det surrealistiskt att tänka tillbaks på den plats jag var i livet den första trimestern. Hur jag mådde, all min oro och ångest, mitt dåliga samvete. Jag skriver inte allt det här för att älta min egen resa i oändlighet utan för att det är en hälsning från andra sidan. Det du känner nu kommer inte vara för alltid, saker kommer att ta form en dag i taget och snart är du också här och kan titta i backspegeln. Med hjärtat så fullt att man fattar ingenting.

Ta hand om dig. Ta hjälp. Ta en dag i taget, och själv har jag ofta funnit tröst i textraden ”Det kommer en tid efter den här tiden”.

 

[gulakatten]

Jag fick feber för första gången på jag vet inte hur länge i våras. Blev rätt risig ett dygn, men insåg efter att tag att jag ändå mådde bättre än vad jag gjorde första halvan av graviditeten. Och då försökte jag jobba (gick inget vidare iofs). Vidrigt var det, och då kräktes jag nästan inte, jag vara ”bara” illamående och utslagen. Förstår att du mår fruktansvärt!

Var tydlig mot vården, försköna inte, var inte tapper, var desperat.

Tack för råden! Jag ska verkligen försöka att vara tydlig i kontakt med läkaren. Förra gången försökte jag för övrigt arbeta, jag kämpade på som fan. Den här gången finns det inte en chans att jag gör det, jag har verkligen lärt mig min läxa! Plus att jag måste räcka till för dottern.

Det finns annat att få, som kan vara mer hjälpsamt än Lergigan. Om du orkar så ring redan imorgon och be om en läkartid.
Sådär kämpigt ska du inte behöva ha det!
Första trimestern och en bit in i andra med dottern kunde jag bara äta kylskåpskalla Lingongrova med smör, gurka och salt på.
Då fungerade jag ändå skapligt om jag inte tittade eller luktade på mat. Hoppas du kan få en medicin som hjälper för dig, att må sådär låter fruktansvärt tufft

Jag sitter I telefonkö nu . Tyvärr finns det ingenting som funkar egentligen, det som stannar nere en dag kräks jag upp nästa. Och allt jag kräks upp blir omöjligt att äta sen, det är kört liksom. Hoppas på att få nåt annat än Lergigan helt klart. Tack för ditt inlägg .

@gulakatten - min mamma hade svår migrän under min uppväxt och drogs med ständigt dåligt samvete över hur hon tyckte hon "försummade" mig och att jag tydligen ska ha suttit i trappan hemma och gråtit för att hon låg till sängs.
Jag har NOLL minnen av att jag på något sätt klandrade mamma, jag tyckte bara synd om henne och vi hade en superrelation tills hon gick bort i våras.

Så släpp det dåliga samvetet, ni kommer inte få en taskig relation pga detta.

TACK . Det är till stor hjälp att läsa såna här inlägg. Det dåliga samvetet har ätit upp mig varenda dag i princip men nu känns det faktiskt lite bättre. Jag är glad att jag startade tråden .

@Voeux Tack för ditt inlägg! Jag tror att vi har lite olika problematik, mitt problem är ganska strikt just illamåendet. Med dottern mådde jag som om jag var magsjuk i åtta månader och den här gången mår jag lika dåligt. Jag kan inte vara en vettig förälder, en jämlik partner, jag kan inte jobba, träffa vänner, äta eller ens sitta upp de flesta dagarna. Man blir galen av det. Så min oro handlar inte så mycket om livet med två, det känner jag mig rätt trygg i att jag och maken kan greja tillsammans. Bara jag får äta och må bra . Så min målbild är helt klart frisk bebis och mig själv, ätandes nåt riktigt gott .

 

[Voeux]

Tack för råden! Jag ska verkligen försöka att vara tydlig i kontakt med läkaren. Förra gången försökte jag för övrigt arbeta, jag kämpade på som fan. Den här gången finns det inte en chans att jag gör det, jag har verkligen lärt mig min läxa! Plus att jag måste räcka till för dottern.

Jag sitter I telefonkö nu . Tyvärr finns det ingenting som funkar egentligen, det som stannar nere en dag kräks jag upp nästa. Och allt jag kräks upp blir omöjligt att äta sen, det är kört liksom. Hoppas på att få nåt annat än Lergigan helt klart. Tack för ditt inlägg .

TACK . Det är till stor hjälp att läsa såna här inlägg. Det dåliga samvetet har ätit upp mig varenda dag i princip men nu känns det faktiskt lite bättre. Jag är glad att jag startade tråden .

@Voeux Tack för ditt inlägg! Jag tror att vi har lite olika problematik, mitt problem är ganska strikt just illamåendet. Med dottern mådde jag som om jag var magsjuk i åtta månader och den här gången mår jag lika dåligt. Jag kan inte vara en vettig förälder, en jämlik partner, jag kan inte jobba, träffa vänner, äta eller ens sitta upp de flesta dagarna. Man blir galen av det. Så min oro handlar inte så mycket om livet med två, det känner jag mig rätt trygg i att jag och maken kan greja tillsammans. Bara jag får äta och må bra . Så min målbild är helt klart frisk bebis och mig själv, ätandes nåt riktigt gott .

Jag förstår. Jag var inte heller orolig för livet med två små utan orken och illamåendet under graviditeten, förlossningen och närmaste tiden efteråt. Men oavsett vad man kämpar med så ville jag nog mest säga att hur tufft det än är när det är som mörkast så kommer snart en ny tid, kanske snabbare än vad man tror, och jag är säker på att du är en fantastisk mamma och partner nu med. Du är mer än vad du gör.

 

[Heddvig]

Det här kan bli lite rörigt, jag ber om ursäkt på förhand.

Jag och maken har en dotter på 1.5 år. Hon är det bästa som hänt oss och trots en otroligt tuff graviditet där jag kräktes dygnet runt från plus till förlossning så har jag varit lycklig och tacksam för henne varenda dag sedan jag plussade. Jag klagade inte ens när jag var gravid, för jag var så tacksam! Vår dotter har varit så älskad, ända sen vi vetat att hon fanns därinne.

Nu är jag gravid igen. Det var planerat men gick väldigt fort, så fort att vi inte riktigt hängde med. Och jag mår så fruktansvärt dåligt och jag fattar inte hur jag ska ta mig igenom det här. Jag kräks dygnet runt och medicinen hjälper inte. Jag är sjukskriven och ligger hemma hela dagarna så stilla jag bara kan för att inte kräkas. Och jag mår illa varenda sekund av varenda dag. Maken får dra ett oerhört tungt lass hemma och jag känner mig som världens sämsta jävla morsa .

Jag kan inte leka med dottern som vanligt, kan inte äta middag med dem på kvällarna, kan ingenting. Jag ligger mest men gör det jag kan från liggande (gosar, pussar, läser, leker i sängen/soffan). Men det känns så fruktansvärt och jag fattar inte hur jag ska kunna ha det såhär i sju månader till!? Jag hör hur dottern går runt och säger mammamammama och maken säger att mamma måste vila, hon mår inte så bra och det bara gör så ont i hjärtat alltsammans. Dessutom får maken göra ALLT - stressa för att hämta och lämna, laga mat, hjälpa mig när jag kräks, underhålla byta blöja gosa lirka etc etc med dotter.

Och ovanpå allt får jag dåligt samvete över bebisen i magen. Bebisen som inte är garanterad för vem vet om jag får missfall. Bebisen jag inte ens hinner tänka på eller oroa mig för eftersom jag mår så jävla kasst. Jag vet att jag har velat bli gravid och jag vet att jag nog är glad någonstans men det är som att det fysiska måendet i kombination med sorgen över att vara så dålig gentemot min dotter tar över så det finns ingen plats för nån glädje. Och jag får så otroligt dåligt samvete för allt.

Vet inte ens vad jag vill med tråden och nu gråter jag så nu slutar jag skriva.

Jag hade likadant och det är vidrigt! Lider med dig! Mitt första barn var tre år när jag blev gravid igen och jag låg stilla i ett mörkt sovrum i flera månader, hade så otroligt dåligt samvete för honom. Nu är han 10 år och när vi pratar om den tiden så minns han bara att han gjorde massor av roliga saker med pappa och mormor, han kommer ihåg att jag mådde illa men inte att jag var sängliggande i månader.

 

[Madalitso]

Det här kan bli lite rörigt, jag ber om ursäkt på förhand.

Jag och maken har en dotter på 1.5 år. Hon är det bästa som hänt oss och trots en otroligt tuff graviditet där jag kräktes dygnet runt från plus till förlossning så har jag varit lycklig och tacksam för henne varenda dag sedan jag plussade. Jag klagade inte ens när jag var gravid, för jag var så tacksam! Vår dotter har varit så älskad, ända sen vi vetat att hon fanns därinne.

Nu är jag gravid igen. Det var planerat men gick väldigt fort, så fort att vi inte riktigt hängde med. Och jag mår så fruktansvärt dåligt och jag fattar inte hur jag ska ta mig igenom det här. Jag kräks dygnet runt och medicinen hjälper inte. Jag är sjukskriven och ligger hemma hela dagarna så stilla jag bara kan för att inte kräkas. Och jag mår illa varenda sekund av varenda dag. Maken får dra ett oerhört tungt lass hemma och jag känner mig som världens sämsta jävla morsa .

Jag kan inte leka med dottern som vanligt, kan inte äta middag med dem på kvällarna, kan ingenting. Jag ligger mest men gör det jag kan från liggande (gosar, pussar, läser, leker i sängen/soffan). Men det känns så fruktansvärt och jag fattar inte hur jag ska kunna ha det såhär i sju månader till!? Jag hör hur dottern går runt och säger mammamammama och maken säger att mamma måste vila, hon mår inte så bra och det bara gör så ont i hjärtat alltsammans. Dessutom får maken göra ALLT - stressa för att hämta och lämna, laga mat, hjälpa mig när jag kräks, underhålla byta blöja gosa lirka etc etc med dotter.

Och ovanpå allt får jag dåligt samvete över bebisen i magen. Bebisen som inte är garanterad för vem vet om jag får missfall. Bebisen jag inte ens hinner tänka på eller oroa mig för eftersom jag mår så jävla kasst. Jag vet att jag har velat bli gravid och jag vet att jag nog är glad någonstans men det är som att det fysiska måendet i kombination med sorgen över att vara så dålig gentemot min dotter tar över så det finns ingen plats för nån glädje. Och jag får så otroligt dåligt samvete för allt.

Vet inte ens vad jag vill med tråden och nu gråter jag så nu slutar jag skriva.

Det är förfärligt och jag känner sånt medlidande att du måste ha det så. Men du är inte en dålig mamma eller partner! Man får ha det riktigt tufft ibland även som mamma.

Jag hade det precis så som du beskriver nu i somras, blev 3 akutbesök och tillsist inläggning med dropp i 4 dagar. Kunde inte göra något hemma. Dottern ville in men fick inte för jag mådde så illa. Får du inte i dig nått, eller urinen är väldigt mörk, åk in! Dropp hjälpte mig inte så mycket mot illamåendet men det gjorde mycket mental, blev klarare och lugnar i huvudet av det. Och kräks du mycket kan det vara bra att fixa saltbalans och ge vitaminer. Gynaktuen kan du åka till utan att ha träffat barnmorska eller läkare, jag upplevde att de var jättesnälla och vana vid att hjälpa med det här. De fixade också sjukskrivning åt mig.

Jag fick först lergigan comp. och tyckte inte det hjälpte, under inläggningen testades primperan som inte var bättre. När jag skrevs hem upptäckte vi att lergigan 3x om dagen tillsammans med postafen 4x om dagen gjorde att jag kunde behålla mariekex och saft, tillräckligt mycket för att hålla nere ketonerna och undvika dropp. Tog postafen kl 6, 12, 17 och 22, och lergigan comp kl 8, 14 och 20. Kanske hjälper kombon för dig också?

Med dottern försökte jag att när jag hade bättre stunder fick hon komma in och titta på TV med mig, så hon fick lite mammatid. Och vi hade snäll släkt som ställde upp för lite utflykter och besök som kunde ge henne anant att tänka på. Men jag mådde verkligen skit, kände mig som sämsta mamman och kände mig så isolerad.

Nu har det börjat bli bättre och kan lugna att det ger inte permanenta men för barnet, dottern är lite extra mammig ibland, men annars precis lika glad som vanligt. Och är jättetaggad på att bli storasyster. Nu är min dotter 1 år äldre, men har upplevt att det hjälpte henne att vi pratade om att jag mådde dåligt för att jag hjälpte en bebis i magen växa, och vi kunde läsa böcker om bebisar och att få syskon.

 

[Madalitso]

@PathOfClovers Tack för grattis! Och för din input. Jag vet att jag var alldeles för vek i kontakt med vården förra graviditeten så den här gången får jag helt enkelt försöka vara tuffare. Ska be maken försöka ryta ifrån (han är världens raraste så det kommer inte helt naturligt) om det behövs. Tack .

Var inte rädd för gynakuten, upplevde att de hade mycket mer kunskap och därför respekt och sympati för detta än VC-läkaren, det märktes att de stötte på det ofta och all personal jag träffade där var extremt bekräftande av hur jobbigt jag hade det. T.o.m. receptionspersonalen var tydligt att de stött på det förr, så fort jag nämde att jag behövde ligga ner pga illamåendet fixade dem så att jag fick komma in till en brits direkt istället för att sitta i väntrummet.

Jag gick själv runt och fick infall av att tänka att det kanske inte är så illa egentligen, kanske bara är jag som är vek/gnällig, men personalen på gyn hjälpte mycket mot sånt, för alla tog det på sånt allvar och ingen ifrågasatte min upplevelse av det.

 

[gulakatten]

@Heddvig och @Madalitso
TACK för era inlägg! Det är så värdefullt att få höra från andra som gått igenom samma sak. Vilka tuffa graviditeter vi haft alltså . Och tack för fina ord om det här med det dåliga samvetet .

Jätteintressant att höra om hur man kan få det att funka med olika kombinationer av mediciner och att gynakuten kan vara till hjälp. Det hade inte ens slagit mig . Så tack!

Får jag fråga en småäcklig grej? Hur löste ni det med tandborstning? Jag kräks varenda gång jag försöker borsta och det är så fruktansvärt att inte få borsta ordentligt. Har försökt med barntandborste men det hjälper inte. (Blir illamående bara av att skriva om det)

 

[Madalitso]

@Heddvig och @Madalitso
TACK för era inlägg! Det är så värdefullt att få höra från andra som gått igenom samma sak. Vilka tuffa graviditeter vi haft alltså . Och tack för fina ord om det här med det dåliga samvetet .

Jätteintressant att höra om hur man kan få det att funka med olika kombinationer av mediciner och att gynakuten kan vara till hjälp. Det hade inte ens slagit mig . Så tack!

Får jag fråga en småäcklig grej? Hur löste ni det med tandborstning? Jag kräks varenda gång jag försöker borsta och det är så fruktansvärt att inte få borsta ordentligt. Har försökt med barntandborste men det hjälper inte. (Blir illamående bara av att skriva om det)

Gynakuten var toppen! Och det är helt rätt ställe om man inte får i sig vätska pga det här, min barnmorska var på mig att jag skulle dit om jag fick i mig mindre än 1 liter vätska mer än en dag i sträck eller om min urin blev mörk. Och när jag varit där första gången var de tydliga med att jag skulle tillbaks om det inte blev bättre hemma.

Just kombon lergigan comp + postafen verkar inte så många ta, för man liksom slutar med den "milda" postafenen när man får annat, men för mig gjorde det enorm skillnad att ha den tillsammans med lergigan. Och sen var det saker som att jag mådde mindre illa om jag låg på ena sidan, och en kudde under magen så att den inte "hängde" när jag låg på sidan gav också lite lindring.

Tandborstning:
1. Eltandborste (vanliga tandborstar utlöser kräkreflex för mig vid kindtänderna ens utan graviditet).
2. Riktigt dåliga kvällar försökte jag inte ens
3. Spotta och pausa så fort du känner minsta känning av att ha saliven i munnen, hellre många pauser än att kräkas
4. Börja inte hosta! För mig är det ofta att saliven gör att jag vill hosta och börjar jag så kräks jag. Om jag känner att jag vill hosta försöker jag istället dricka en pytteliten klunk vatten, stå helt upprätt (inte framåtlutad) och sedan ta djupa andetag, in genom näsan och ut genom munnen.
5. Jag var tvungen att alltid avsluta med att dricka en liten klunk vatten, och sen sitta upp en minut eller två innan jag la mig ner, för att liksom få hela systemet att jobba neråt istället för uppåt eller vad man ska säga.

 

[Fideli]

@Heddvig och @Madalitso
TACK för era inlägg! Det är så värdefullt att få höra från andra som gått igenom samma sak. Vilka tuffa graviditeter vi haft alltså . Och tack för fina ord om det här med det dåliga samvetet .

Jätteintressant att höra om hur man kan få det att funka med olika kombinationer av mediciner och att gynakuten kan vara till hjälp. Det hade inte ens slagit mig . Så tack!

Får jag fråga en småäcklig grej? Hur löste ni det med tandborstning? Jag kräks varenda gång jag försöker borsta och det är så fruktansvärt att inte få borsta ordentligt. Har försökt med barntandborste men det hjälper inte. (Blir illamående bara av att skriva om det)

Har aldrig varit gravid så har inget att komma med när det gäller de sakerna, men kanske kan hjälpa till ang tandborstningen. Är det tandkrämsskummet som gör att du kräks? Tandkräm är illamående-framkallande. Jag blir lätt åksjuk och har fått lära mig att aldrig borsta tänderna med tandkräm om jag ska ut och resa. På morgonen innan resa gör jag rent med tandtråd/tandstickor och borstar tänderna helt utan tandkräm, det kanske kan fungera för dig? Nu blir det ju under en lång period för dig, men du kanske kan skölja med något munskölj för att hjälpa till att få bort bakterier? Eller kanske tuggummi, sån där sort som ska vara bra för tänderna? På uppvak efter operation fick jag just tuggummi när jag mådde illa, för det skulle hjälpa mot illamåendet (fungerade inte särskilt bra, men det kändes bra att få lite frisk smak i munnen i alla fall). Kanske rådfråga din tandläkare om hur du kan sköta om tänderna utan att behöva borsta med tandkräm.

 

[gulakatten]

@Madalitso Tack! Verkligen!

Jag har en eltandborste men jag kräks av den med. Jag har som mål att borsta tänderna en gång om dagen men det går inte alltid. Jag sköljer munnen snabbt efter och sen brukar jag lägga mig ned. Funkar dock inte alltid. 3 och 4 ska jag testa. TACK! Så bra att höra andras erfarenheter.

Är så tacksam för hjälpen jag fått i tråden. Så stort tack till dig och alla som hjälpt mig .

 

[gulakatten]

Har aldrig varit gravid så har inget att komma med när det gäller de sakerna, men kanske kan hjälpa till ang tandborstningen. Är det tandkrämsskummet som gör att du kräks? Tandkräm är illamående-framkallande. Jag blir lätt åksjuk och har fått lära mig att aldrig borsta tänderna med tandkräm om jag ska ut och resa. På morgonen innan resa gör jag rent med tandtråd/tandstickor och borstar tänderna helt utan tandkräm, det kanske kan fungera för dig? Nu blir det ju under en lång period för dig, men du kanske kan skölja med något munskölj för att hjälpa till att få bort bakterier? Eller kanske tuggummi, sån där sort som ska vara bra för tänderna? På uppvak efter operation fick jag just tuggummi när jag mådde illa, för det skulle hjälpa mot illamåendet (fungerade inte särskilt bra, men det kändes bra att få lite frisk smak i munnen i alla fall). Kanske rådfråga din tandläkare om hur du kan sköta om tänderna utan att behöva borsta med tandkräm.

Ska testa med tuggummi! Munskölj spyr jag av på en gång. Tack för ditt svar!

 

[Madalitso]

@Madalitso Tack! Verkligen!

Jag har en eltandborste men jag kräks av den med. Jag har som mål att borsta tänderna en gång om dagen men det går inte alltid. Jag sköljer munnen snabbt efter och sen brukar jag lägga mig ned. Funkar dock inte alltid. 3 och 4 ska jag testa. TACK! Så bra att höra andras erfarenheter.

Är så tacksam för hjälpen jag fått i tråden. Så stort tack till dig och alla som hjälpt mig .

Om jag kan hjälpa en annan människa som dras med det här eländet så är det ju iaf någon mening med det.

Det är verkligen helt fruktansvärt och tar så på en mentalt, jag blev tvungen att börja skoja om det för att inte gråta hela dagarna. Hoppas verkligen du kan få hjälp och hitta nått som funkar, önskar att ingen skulle behöva genomlida detta

 

[gulakatten]

Om jag kan hjälpa en annan människa som dras med det här eländet så är det ju iaf någon mening med det.

Det är verkligen helt fruktansvärt och tar så på en mentalt, jag blev tvungen att börja skoja om det för att inte gråta hela dagarna. Hoppas verkligen du kan få hjälp och hitta nått som funkar, önskar att ingen skulle behöva genomlida detta

Ja, det tar verkligen knäcken på en. Det är svårt att beskriva för dem som inte gått igenom det men det kan ju lätt göra en deprimerad. Utan tvekan.

Tack, det hoppas jag med .

 

[Bexzor]

Om jag kan hjälpa en annan människa som dras med det här eländet så är det ju iaf någon mening med det.

Det är verkligen helt fruktansvärt och tar så på en mentalt, jag blev tvungen att börja skoja om det för att inte gråta hela dagarna. Hoppas verkligen du kan få hjälp och hitta nått som funkar, önskar att ingen skulle behöva genomlida detta

Håller helt med, man måste genomgått det för att förstå hur fruktansvärt det är.
Skrattar lite för mig själv när människor säger att de mår illa på morgonen innan jobbet och vill bli sjukskrivna. För mig som både blivit inlagd för uttorkning, fått mängder av vätskedropp och provat en mängd olika läkemedel för att ens kunna behålla lite mat har i perioder fått kämpa med att bli sjukskriven. Förutom med sista barnet, för där var alla mina tidigare journaler till bra hjälp och insatser sattes in redan vid första kontakten med sjukvården.

 

[Madalitso]

Håller helt med, man måste genomgått det för att förstå hur fruktansvärt det är.
Skrattar lite för mig själv när människor säger att de mår illa på morgonen innan jobbet och vill bli sjukskrivna. För mig som både blivit inlagd för uttorkning, fått mängder av vätskedropp och provat en mängd olika läkemedel för att ens kunna behålla lite mat har i perioder fått kämpa med att bli sjukskriven. Förutom med sista barnet, för där var alla mina tidigare journaler till bra hjälp och insatser sattes in redan vid första kontakten med sjukvården.

Haha, har en gravid kollega som hörde när min chef frågade hur det var med mig nu (när jag kom tillbaks efter 60 dagar sjukskriven), och jag sa något i stil med "jodå, med 7 tabletter om dagen går det hyfsat iaf" i skämtsam ton, och kollegan säger "ja, usch, vet hur det är". Jag blir genast mycket sympatisk. Först 3 veckor senare kommer det upp vid en lunch att jag låg inne med dropp några dagar. Efteråt kommer samma människa fram och undrar om jag hade extremt graviditetsillamående, och då visar det sig att hon hade typen, mår illa innan ett glas juice på morgonen. Säkert jättejobbigt det med, men plötsligt kändes kommetaren om att veta hur det är inte lika passande, och jag behövde undra om hon på riktigt trodde jag skulle ta 7 tabletter om dagen och sjukskriva mig i två månader för det???

Kommer ihåg när det började denna graviditeten och jag snabbt märkte det var värre än sist, spenderade en dag med att försöka få kontakt med barnmorska för att få hjälp och nästan grät i telefon tills en vänlig själ skulle se till att få tag på barnmorskan jag hade sist som skulle ha bäst chans att få medicin utskrivet till mig utan besök (fanns inte på kartan att ta mig in den dagen, var själv hemma). Och när min barnmorska sen ringde och jag hörde den bekanta rösten som sa "Hej, jag hörde du hade det jobbigt, jag ska hjälpa dig" och den enorma lättnaden över att känna att någon förstod och skulle hjälpa, jag bara grät.