Fast jag tror att det är svårt att "kräva" att alla ska gilla djur. Alla har ju faktiskt inte haft djur någon gång under sitt liv.
Jag är ändå 40 och har nog inget intresse för att utbilda någon i hur det är att leva med någon som har djur. Jag har redan levt med en man som hade noll förståelse för att mitt djurs behov av ett akut veterinärbesök trumfade våra planer på att gå på fest eller att jag var tvungen att lägga pengarna på vård av djuret istället för någon resa etc eller verkligen inte förstod varför man blev så orolig eller förtvivlad när djuret blev sjukt.
Mm, det är sånt jag menar med djurrelaterat gnäll. Det skulle jag inte acceptera.
Han gillar dock djur och är bra med dom. Anledningen att han inte är överförtjust i mina två (trots att han avgudar marken hand Dallis går på), det är för att ena faktiskt är jobbig att leva med och den andra är högtempererad sak som är väldigt intensiv så fort saker händer. Nja, om du har ett eget intresse med egna hästvänner och egen sfär så är det väl inga problem men "haka inte på" mitt. Man behöver ju inte ha häst i samma stall eller rida i samma grupp.
Ja, jag kan förstå det. Män som är engagerade i djur men behandlar dem fel (enligt mina ramar
) är värre i min värld än de som är helt oengagerade.Fast eftersom han har dalmatinern så är det väl dina individer han inte gillar?Min man gillar t.ex. Inte mina hundar största delen av tiden.
Men han respekterar mitt intresse och är himla bra med hundarna, både motionerar, matar, rastar och gosar med hundarna för att han vill hjälpa till. Han skulle aldrig drömma om att försöka bestämma över mitt intresse. Gnäller gör han inte heller. Himla skönt. Skulle dock aldrig vilja bo med någon som inte tyckte om och respekterar djur.
Men då är han ju hundmänniska ändå. Och att man ska gilla alla individer går ju inte att kräva.Ja precis, som jag skrev så tycker han om djur och avgudar sin hund, men mina är på tok för vilda för hans smak, men han pysslar om dom lika mycket ändå.
Jag har haft ett långt förhållande med en partner som varit mer häst-hängiven än jag själv. Som tränar och tävlar på högre nivå, och lägger mer tid och pengar på hästintresset. Vi hade varsin häst och gjorde väldigt mycket hästrelaterat tillsammans, jag tyckte mycket om det och saknar den gemensamheten.
Män som är engagerade i djur men behandlar dem fel (enligt mina ramar
Är ju där jag skulle vilja hamna. Katt, skämmas?!?Jag minns när jag och dåvarande sambon vaknade kl 4 en morgon av att en blomkruka brakade i golvet i köket. Vi rusade upp och intill krukan och jordhelvetet satt ena katten och försökte se oskyldig ut. Så kläckte sambon ur sig: "Vi låter det ligga kvar så att han får skämmas!" och jag tänkte "Vafan, är du dum i hela huvudet?" Men så insåg jag det roliga i en naken, yrvaken karl med håret på ända som stod och svor över en jordhög i köket mitt i natten
(Katterna var dessutom hans idé från början och han var till och med blödigare med dem än vad jag var så det var ingen fara)
Ja, exakt. Episkt korkat
Uttrycket vi-tid ger mig rysningar, jag är nog för enstörig för den typen av relation. Jag gillar min relation där jag och sambon mera flyter runt varandra och gör egna grejer och men kramas lite när man möts vid te/kaffebryggaren mellan varven.Tack för svar båda!
Även om jag gillar det med "vi-tid" mer.
Just därför tycker jag det finns en fördel med gemensamma intressen dvs det blir inte så uppstyrt. Tex när vi båda spelade musik blev det naturligt att vi gjorde det ihop. En satt och skrev en låt och då blev det naturligt att man började prata om vilken gitarr som passar till den låten etc.
