Vi dejtar vidare del 16

[Bison]

Jag har ju en man i min närhet som är så nära perfektion man kan komma.
Men så är det ffa en avgörande grej som gör att det aldrig kommer kunna fungera. Det gör mig så bitter
Han bidrar mig även en hel del till att jag sätter ribban så högt för andra.

 

[tuaphua]

Jag tenderar att falla för killar där det sprakar, men fastnar sen i destruktiva relationer där dom inte är så snäll mot mig.
Jag tror det är därför jag så gärna vill att det ska funka med bondgrabben. Men lite sprak måste det nog finnas annars blir det som nu, man letar efter det som sprakar på annat håll.

Ikväll skulle mekanikerkillen titta förbi. Med honom sprakar det, jag vet inte varför, men jag måste träffa honom fler gånger. Får helt enkelt inte nog.

Sen nästa vecka har jag en dejt med djupingen. Tror jag att jag ska kalla honom. Men jag vet inte var vi står. Vi snackar om livets alla djupa grejer, han är magiskt snygg, en utstrålning som gör mig knäsvag och vi har träffats några gånger. Han brukar bjuda mig på kaffe/käk med orden att han bjuder så kan jag ta nästa gång så att vi har en anledning att ses igen.
Han ger mig komplimanger som ingen annan, han verkar genuint uppskatta mig som person och vi är skrämmande lika i vår syn på livet. Men vi har aldrig kysst varandra eller liknande så jag blir inte klok på om han bara gillar mig som en vän eller om det finns mer.
Vi är båda såna där extroverta, lättpratade personer som älskar umgänge och gärna omger oss med folk dygnet runt men också i grunden lite osäkra på oss själva när det kommer till det motsatta könet. Så jag vet inte om det bara är jag eller om han också går och väntar på att den andra ska ta initiativet.
Sen tenderar vi att alltid befinna oss på olika platser i Sverige så i regel hinner vi bara ses 1-2 timmar innan nån av oss måste dra på jobbet. Men när vi ses så surrar vi huvudet av varandra och jag trivs verkligen i hans sällskap.

Jag förstår hur du tänker/känner.

Jag var dock med om att en mans psykolog varnade honom för mig iom att han kände så himla starkt för mig. Enligt hennes skola och hans historia med att träffa kvinnor som var taskiga, elaka och utnyttjade honom så var jag en sån.
Det är rätt långt från min personlighet.
Men jag insåg väl också att han var lite fel för mig.

Det var spännande att utmålas som det av ett proffs.

För mig och några av mina vänner som också är såna som ledsnat på män hela tiden har det sen blivit så att man fastnat för någon hyfsat öppet/utåt känslosam sas som även är i ständig utveckling och nyfiken på saker, driven etc. Ofta är det såna som inte blir förutsägbara.
För mig är det viktigt med spänning och ombyte. Men jag vill leva i tvåsamhet.
Så då blev det så att vi är två extroverta tokar som båda har adhd med rörligt intellekt och lätt blir rastlösa.
För vissa är vi nog mardrömmen båda två.

Hoppas du hittar rätt sorts sprak iom att du verkar vilja ha det.
Och hoppas du får klarhet i vad djupingen vill. Du vågar inte fråga?
Kan ju vara läskigt och inte din/er stil.

 

[Singoalla]

Jag har ju en man i min närhet som är så nära perfektion man kan komma.
Men så är det ffa en avgörande grej som gör att det aldrig kommer kunna fungera. Det gör mig så bitter
Han bidrar mig även en hel del till att jag sätter ribban så högt för andra.

Får man fråga vad det är för avgörande grej, eller är det privat?

 

[pepp]

Mötte exet i ytterdörren när jag var på väg därifrån våra blickar möttes typ innan han ens öppnade dörren.

Jag fick hjärtklappning och fick inte fram ett ljud min bästis hejjade på honom iallafall.
Ännu ett betyg på att jag inte är redo för att träffa nån ny än..

 

[Våfflan]

Hej! Får jag vara med? Jag tror att jag behöver någon som säger vettiga saker till mig ibland!

Jag är 36 år bor i Jämtland och är på utsidan en sådan där trevlig och rolig tjej som ser helt ok ut och som ingen kan kan förstå varför hon ska vara den eviga singeln. På insidan är jag en identitetskrisande, ålderskrisande röra med en historia av en massa knepiga flyktbeteenden. Mitt förra förhållande gick jag in i helt skyddslös - var mig själv, varken mer eller mindre. Sade till mig själv att ”nu får det vara nog, låt det vara vad det är och hamna där det hamnar”. Det gick inte så bra. Att bli lämnad när man för första gången på lång lång tid faktiskt litat på att någon tycker att man är värd besväret var väldigt mycket svårare än jag föreställt mig och det känns som om hela jag kom bort i processen (identitetskrisen där ) Jag är nog över personen jag föll för då, men jag är verkligen inte över att jag blev utnyttjad och bortkastad som jag blev.

Sedan den där eländiga historien har jag försökt dejta - träffa folk - inte döma ut alla direkt (vilket jag brukar). Det har mest gjort att jag själv lämnat fältet öppet för att själv bli bortvald. Jag slog till bromsen innan jul när jag träffade en kille från Tinder som jag verkligen tyckte var så trist så klockorna stannade - trots att jag själv kände så tyckte jag att det var orimligt jobbigt att han inte ville träffa mig igen.

Nu börjar jag fundera på om det inte är dags att se mig om igen, men hur hittar man egentligen styrningen på vad man vill och hur får man rimliga perspektiv och förväntningar?

 

[Singoalla]

Mötte exet i ytterdörren när jag var på väg därifrån våra blickar möttes typ innan han ens öppnade dörren.

Jag fick hjärtklappning och fick inte fram ett ljud min bästis hejjade på honom iallafall.
Ännu ett betyg på att jag inte är redo för att träffa nån ny än..

Jag har träffat pojkvänner tidigare utan att vara helt över mitt ex. Det har funkat faktiskt, den nya kärleken har ganska snabbt fått mig att sluta tänka på exet. Så jag tycker inte du behöver se det som ett hinder

Det finns en karl här i stan som skulle få mina ben att vika sig om jag sprang på honom. Jag har accepterat att det är så, bara. Skulle jag inte få träffa någon annan förrän det slutar vara så så är jag rökt. Däremot gissar jag att den känslan kommer försvinna den dagen jag gett mitt hjärta till någon annan.

 

[Singoalla]

Hej! Får jag vara med? Jag tror att jag behöver någon som säger vettiga saker till mig ibland!

Jag är 36 år bor i Jämtland och är på utsidan en sådan där trevlig och rolig tjej som ser helt ok ut och som ingen kan kan förstå varför hon ska vara den eviga singeln. På insidan är jag en identitetskrisande, ålderskrisande röra med en historia av en massa knepiga flyktbeteenden. Mitt förra förhållande gick jag in i helt skyddslös - var mig själv, varken mer eller mindre. Sade till mig själv att ”nu får det vara nog, låt det vara vad det är och hamna där det hamnar”. Det gick inte så bra. Att bli lämnad när man för första gången på lång lång tid faktiskt litat på att någon tycker att man är värd besväret var väldigt mycket svårare än jag föreställt mig och det känns som om hela jag kom bort i processen (identitetskrisen där ) Jag är nog över personen jag föll för då, men jag är verkligen inte över att jag blev utnyttjad och bortkastad som jag blev.

Sedan den där eländiga historien har jag försökt dejta - träffa folk - inte döma ut alla direkt (vilket jag brukar). Det har mest gjort att jag själv lämnat fältet öppet för att själv bli bortvald. Jag slog till bromsen innan jul när jag träffade en kille från Tinder som jag verkligen tyckte var så trist så klockorna stannade - trots att jag själv kände så tyckte jag att det var orimligt jobbigt att han inte ville träffa mig igen.

Nu börjar jag fundera på om det inte är dags att se mig om igen, men hur hittar man egentligen styrningen på vad man vill och hur får man rimliga perspektiv och förväntningar?

Jag har absolut inget svar på din sista fråga där, då jag själv är en soppa på området Vi är nog många i tråden utan rimliga perspektiv och förväntningar Men jag vill ändå säga välkommen till tråden, och mitt främsta råd är nog bara att fortsätta träffa folk. Förr eller senare träffar det rätt.

 

[pepp]

Jag har träffat pojkvänner tidigare utan att vara helt över mitt ex. Det har funkat faktiskt, den nya kärleken har ganska snabbt fått mig att sluta tänka på exet. Så jag tycker inte du behöver se det som ett hinder

Det finns en karl här i stan som skulle få mina ben att vika sig om jag sprang på honom. Jag har accepterat att det är så, bara. Skulle jag inte få träffa någon annan förrän det slutar vara så så är jag rökt. Däremot gissar jag att den känslan kommer försvinna den dagen jag gett mitt hjärta till någon annan.

Lättande att läsa.

Jag har tänkt att jag kanske måste vänta ut det (han är i mitt huvud varenda eviga dag) men som du skriver, är jag t.ex med 24-åringen så tänker jag ju inte på honom..

Får nog ändra mitt sätt att tänka

 

[Bison]

Får man fråga vad det är för avgörande grej, eller är det privat?

Han vill ha familj, det vill inte jag och det är inget som direkt går att kompromissa med.
Annars har vi så sjukt bra kemi och väldigt stark attraktion.

 

[Petruska]

Ja och jag är liksom inte den första och enda som träffat på såna män så jag fattar inte hur det här kan vara förvånande info för dig.....

Och jag är ändå en av dom som haft tur!!! Alltså jag har haft hur mycket tur som helst!!! TUR!!! Jag är inte rädd eller orolig och jag behöver inget stöd på dejter och ärligt kan jag vara så arg över skiten att jag hoppas en man ska försöka nåt så jag kan sätta hårt mot hårt för jag har ett raseri över hur dom varit mot mig och mina vänner och andra kvinnor som inte gjort något alls för att förtjäna det... oftast känner jag bara go ahead, make my day...... ge mig EN anledning och i slutändan är det du som ångrar dig.... men jag är säkert konstig

Nej du sa inte det men du skrev att du skulle bli nervös och att det skulle vara jobbigt och då kan jag tycka att fine! om du blir nervös och vill undvika att träffa två tjejer på ett fik samtidigt för att det kan bli jobbigt samtal så ska du inte vara så dömande om andras "överdrivna" rädslor och låta käften gå om kvinnors säkerhetstänk och SÄRSKILT när du inte vet nåt ALLS om hur det kan vara för kvinnor att dejta män

@Hero Jag hakar på här. Det du skriver, @Hero , och som är en av de saker som är så obehagliga, är att du själv tillskriver stor vikt till ditt obehag inför att en dejt har en kompis med sig. Det är besvärligt för dig. De risker, å andra sidan, som dejten faktiskt skyddar sig mot genom att ha en kompis med sig, är du blind för. Helt blind. Du förklarar bara hur överdrivna tjejers försiktighetsåtgärder är och/eller missriktade. Det är oerhört obehagligt att läsa dina inlägg.

 

[Singoalla]

Lättande att läsa.

Jag har tänkt att jag kanske måste vänta ut det (han är i mitt huvud varenda eviga dag) men som du skriver, är jag t.ex med 24-åringen så tänker jag ju inte på honom..

Får nog ändra mitt sätt att tänka

Ja, det tror jag är en bra idé! Det är skillnad om man börjar jämföra alla nya med sitt ex, men ofta tror jag bara det handlar om att det var sist man var kär och då associeras dom känslorna till den personen. Man måste skaffa nya associationer helt enkelt, och blir man kär i någon annan så brukar hjärnan koppla om väldigt snabbt och känslorna för exet är ett minne blott. Så dejta på du!

 

[Singoalla]

Han vill ha familj, det vill inte jag och det är inget som direkt går att kompromissa med.
Annars har vi så sjukt bra kemi och väldigt stark attraktion.

Ja okej. Ja, det är ju en deal breaker om nåt Synd!

 

[Bison]

Ja okej. Ja, det är ju en deal breaker om nåt Synd!

Det är skit faktiskt
Ibland hoppas jag att han ska träffa någon så jag bara kan släppa det. Samtidigt är det jävligt najs att kunna träffa honom lite då och då även om det aldrig kommer bli något.

 

[Våfflan]

Förr eller senare träffar det rätt.

Det är väl så - eller så går man under på kuppen!

 

[pepp]

Messengerkillen har fortfarande inte svarat. Herregud.
Nu tar jag bort den snubben från messenger!

 

[Red_Chili]

Han vill ha familj, det vill inte jag och det är inget som direkt går att kompromissa med.
Annars har vi så sjukt bra kemi och väldigt stark attraktion.

Ähvadå, Ruben, häst och dig blir väl en finfin familj?

(Fullt förståeligt att det inte blir mer mellan er pga en sådan sak.)

 

[Alexis]

Messengerkillen har fortfarande inte svarat. Herregud.
Nu tar jag bort den snubben från messenger!

Hur länge sen var det du skrev?

 

[pepp]

Hur länge sen var det du skrev?

Söndag 20.47...

 

[Bison]

Ähvadå, Ruben, häst och dig blir väl en finfin familj?

(Fullt förståeligt att det inte blir mer mellan er pga en sådan sak.)

Det tycker jag med, kan det bli bättre liksom?

 

[Alexis]

Söndag 20.47...

jag hade blivit galen av sånt finns många som funkar som en själv som tur är